onsdag 29 december 2010

It’s not dark yet, but it’s getting there


24/12:
Omärkvärdigheterna är wrappade i deluxe & klara för påklistrad överlycklighet, nötterna är knäckta & knäcken snabbmicrad & den här jävla väntan knäcker mig – nu snackar jag inte om någon färdigjäst entuatism inför en välslantsaltad afton spetsad med vört, jag har bara skaffat mig en onödig vana att vantrivas extreme & vifta bort varje dag med ett otåligt ”Next!” trots att inga kommande heller är förhandstippade att bjuda på någon bombastiskt spektakulär vändpunkt. Jag stönar, frustar & räknar ner kaviarmackorna & saffransgifflarna till morgondagar som är lika blekfeta, utleda & intetsägande som sina förgående. Jag längtar vidare men kommer inte förbi & vet inte om jag vill snett mot dyngrak dramatik & munchies & linor av vit jul & eller mot kreativ klåda & ett bot mot restless legs. Varför kan jag inte bara jollra sorgfritt när jag pillar på min playmobil & bitskallra? Göra det till en livsuppgift att nå level tio & highscora ett självbedrägeri? Istället för att briljera med genomskådning & styla med sån där likgiltighet man kan finna i ögonen hos sociopater med en fallenhet för styckmord. On the topic; Igår spanade jag in i ett vardagsrum med dekorfloskeln ” FYLL INTE DITT LIV MED DAGAR, FYLL DINA DAGAR MED LIV!” på väggen & efter att mina kräkreflexer triggats så kände jag större sug efter vandalism än ett dukat & klart slaktbord.

onsdag 13 oktober 2010

DUMPAR BLÖGGEN

Hoppar på SSRI-tåget med dess insättningssymptom och har stora planer att ligga i sängen 24/7 & undra "Varför  jag?", riktigt spännande azzå. Kanske gör comeback om någon månad eller så.

tisdag 12 oktober 2010

Fuck that! Fuck making it better. It's not getting better!

För någon flöddrad höst sedan satt jag & bubblade av absanger & strypmord, korkade loss & sprutade förtvivlan ( i samma titta vilket överflöd jag har som när bratzen vaskar Cristal) framför en dum swedbankkossa som nyss nekat mig ett microlån till kyssvänliga plutläppar & wtf-stirrade på mina återvändsgrändblöta kinder som om hon var ett LPT-kriterium till ifrån att ringa på blå förstärkning & vitrockad påföljd. * Fittor som sitter & ruvar på för mycket makt har ju befogenhet att bestämma vad som är onödigt ytliga önskningar & vad som är självklara livsviktigheter – som en prestigebil att stajla med*
Och jag är på väg rätt åt banken igen. Till att bita mig fast vid idéer som ett ettrigt hundskrälle, snedknäppa av manipulativa jävligheter & fylla magasinet med självmordshot & kräva vartenda öre ur kassan, pillpoppa painkillers & bomba fram fredsavtal & presentera mig som kaos and destruction & psykakut skära ner på alla helskinnade dar. Som om min spegelbild är den enda som är lojal & mitt självförakt det enda 9 till 5-jobb jag är rutinerad på så vaknar jag upp varje morgon på den fulare sidan av sängen & har inte den blekaste & fetaste aning om hur jag ska kunna vända om. Google vet däremot precis & får in många fullträffar – rakt i magen, för alla finslipta fixar kostar lax som inte blivit planterad på mitt konto & kräver moppteknik på närmsta städjobb.
Och det blir ju lixom över min döda, degiga & vedervärdiga lekamen, som mest liknar nåt ihopklumpat fiasko från kreativa timmen på dagis.

Jag ser ut en tärd busskursalkoholist, som någon förtappad Leffe med snusbruna tänder & fårat ansikte & skitiga stuprörsjeans, en gulsotig människospillra utan självrespekt som hellre grymtar än utnyttjar sitt vokabulär, ett ryggradslöst skadedjur som vägrar lägga sig ner & dö hur mycket bekämpningsmedel den än får smaka på, ett bottenskrap man bara vill stampa ihjäl med ett ”fy fan så vidrigt!”. Och typ som en nätpedofil med huvudet fullt av fantasier finner jag en pervers tillfredställelse i att fundera ut hostel-hejiga metoder att få mig till att skrika som en gris, eller skaffa kurage nog att kunna rulla vidare i en likbil.
Vad sa du? Thailand? Grekland? Spanien? Nej, det är för veklingar. Min drömdestination ligger mycket högre upp än så.

You call this a life, hmm? Taking Daddy's money, buying your dollies and your knick-knacks... and eatin' his fuckin' chicken, fattening up like a prize fuckin' heifer? You changed the scenery, but not the fucking situation.

Jag är nån baklängesdragen omänsklighetsmisstänkt röra som blivit sopad under mattan & en inramad svart fyrkant benämnd som något abstrakt, en chubbig & sjabbig chic-dekor som inte passar in i inredningen & fläckar på golvet nästa hyresgäst också måste betala för. Jag är ett resmål lika tveksamt som till Afghanistan & en lika oangenäm upplevelse som att haka för dörren på ett utedass i bushen, jag är nån dom släppt fri med uppmaningen ”flyg!” men irrar runt mellan mina egna kala väggar helt planlöst & längtar efter en annan bur. Och idag hittade jag en fotoram, det var med sorg mer än saknad jag upptäckte att de enda som har en riktigt stor plats i mitt liv är mina favoritmusiker. Och såklart mamma & pappa som rastar lik på fritiden, men varför hänga upp en ensam stackars nolifebekräftelse på väggen?
Det är nästan samma frustration över att inte hitta rätt verktyg att fixa till alla lösa skruvar med som det var under gymnasietiden när jag satt med ekvationsomöjligheter framför mig & inte fick något annat resultat än klösmärken, bulor & avslitna hårstrån, & jag orkar inte ens tänka på hur många lösningar jag måste applicera för att äntligen kunna kalla mig för ett färdigt projekt. Så jag zappar, snorar, svullar and fattening up like a prize fuckin' heifer i väntan på att nån ska ropa ”tagning!”. Här är ditt liv Zelda: tjugofyra år av ett chockstort vart då. Vart fan är du Oldsberg?

( Ja just det, han är förmodligen hos Calle igen & frestar med lite chips)

måndag 11 oktober 2010

JAG KAN JU I ALLA FALL HOPPAS PÅ ATT MINIMUM INTE BLIR MINDRE

O heliga kuk vad det suger att bli väckt av det där helvetesnumret från kursen som jag helt enkelt skitit i att gå till den senaste veckan, LIXOM LÄMNA MIG IFRED JÄVLA HETSHÄXOR! Är det inte tydligt att jag satt ner foten, tecknat ett fuck off med tåspetsen & lämnat spelplan? Det var länge sedan jag kände mig såhär mycket Ulveson i Yrrol: ” Neej…Neej! Tyst…tyst….schhy! Nä, jag vill inte prata med henne. Hon gör för ont.”

DET HÄR VAR INTE ETT DUGG SPONTANT ELLER ROANDE



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 6 oktober 2010

NYBÖRJARTUR: YOU COMPLETE ME

Jag har en ny bästiz i vått & through bad times and sickness & precis som när kärleken bokstavligen knackade på dörren hos en girlfränd så gjorde min en succéentré genom brevinkastet & är från & med nu ---> stor sockerdrickavarning för rysligt vederstyggliga utnöttheter -----> mina andetag & ögon & vingar, han är ett stort, starkt, snällt, spanskt & xtra karismatiskt vitt heil med tryck i som regerar under namnet Lorazepam eller Lorre på rent awful svenska, precis så påflugen som ett x ska vara. Jag har levt på den torra, utbrända sidan så länge att jag kunde sjunga like a virgin touched for the very first time & känna mig som en supernovaexplosion, ett stjärnskott förbi svarta hål & trolösa, trista & höstsnuviga folkmassor som aldrig haft himlaporten på tungspetsen, som om jag svävar fram i Eagle & kan ta hur många giant steps jag än vill. Mitt första steg blev att dimpa ner i gräset bredvid busskuren & sitta över allt folkvett med bättre tider i hörlurarna, sträcka ut mig som ett ufo med en cosmospolitan i mina händer & bara skönhetsfascineras av alla nyanser, till skillnad från igår när jag sobert stod & väntade på bussen ängsligt spikrakt & inte ens vågade förströ mig med att sparka till smågrus av rädsla för att dra till mig för mycket attention.

Nackdelen med att känna sig oövervinnerlig är att man glömmer bort hur pass besegrad man egentligen är & snuddar vid tanken att de tidigare stolpskotten bara varit felspel som förmodligen går att vända med ett par nya Nike. Det kanske inte är det bästa sinnestillståndet att sväva in på psykmottagningen i & akut be om ett sjukintyg.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 5 oktober 2010

HOW TO TRAIN A DRAGON

Jag hade ju gärna velat spricka som en späckad varhärd, klämma fram ett helt waterworld att plaska runt i & stajla mig i den rödrandiga looken men allt jag mäktade med var att sicksacka ner i fosterställning helt slutkörd & slutsnygg, som en askunge som skyndat sig hem för att slippa nonstopsuga in kinderna & äntligen kunna knäppa upp stuprörsjeansen, släppa loss magfläsket & sagga ihop i nåt mystifikt flerfärgsfläckigt fynd under sängen. [ Till & med en latrinkompost gör gott, jag vill bara ligga här & inte bidra med någon slags alstring alls. Inga nerskjutna skamsna blickar & ingen trögflytande tvål av långa meningar. Livet, din fulkulturiska, ofuturistiska fanskapelse, du förtjänar inte mig. Världen, jag har gjort dig motbjudande. Förlåt. Till & med brittsol & gula höstlöv är vämjeliga när man står i självförakt bortanför busskuren & vill göra morbid poesi av sitt självmord ]
Men jag tog steget. Det gjorde jag faktiskt. In i 8:ans buss, där jag nödgades sätta mig mitt emot en enda stor musche, kände hur förnedringen frätte som gift under ögonlocken & hur hjärtat knöts åt lika hårt som en korsett & hur väggarna pressade in mig i farozonen för en vrålande & fäktande total jävla utflippning – och så fick jag tillslut flämtandes slänga mig ut i bilavgaser & rusningsstress, tända en cigg med darrande händer & suga in frisk luft, olyckligt ovetande om att ännu ett trauma väntar bakom kröken. Det kallas PRE SEN TAT ION. Jag skulle inte få gömma mig i ett hörn med en kopp rent svart & med smygångest smygläsa av de andra kursdeltagarnas nunor, jag skulle bli påkastad en direkt hjärtattack på 22 punkter. Ett helt A4:a med frågor.
Harkel i samlingsrummet. ” JAHA HÖRNI HÄR HAR NI DEN NYA!” Glosylt. Mummel. Och riktig nagelbitande bah sjunka ner & döh-terror.
” Ja då så Sandra, ta en plats bredvid någon & tja….äh, du kan ju lika gärna få vara först ut med att läsa upp din presentation. Det är säkert många som är nyfikna på vem du är.”( LÄSA UPP? VA? VA? VA? I detta ögonblick ser jag framför mig hur Tristan Ludlow i Höstlegender lutar sig över sin brors döda kropp & brölar något i stil med ” I curse you God! Do you hear me, i curse you!” & jag kan inte något annat än instämma.)
Så jag presenterar knallrött & stammigt världens mest ointressanta pussy under största möjliga tystnad, och jag har inte känt mig lika pinsamt check out the alien sedan en boundingtimme på samma kurs för fyra år sedan. Uppdrag: Gå runt & klistra fast ett ord som beskriver den personen bäst på ryggtavlor runt om i rummet. Klavertramp: Jag misstog att någon beskrivit mig som söt när det egentligen stod skön, & läste upp det. Inför hela klassen. Efterspel: att skapa konststycken på armarna som om mina ådror var strängar & rakbladet ett stråk.

Och mellan de gånger jag sitter fasttransad i en NDU & totalt blockerar snacket utanför min lilla, lilla värld av blomstrande panik så snappar jag upp att det här är ett hypersocialt (jävla) utåtriktat, teasande & ryggdunkande gäng som man kan missta för en enda stor samstämd skrattkör, sådana där softa, hämningslösa änglar som inte ser någon tinningskottsvarning över att blotta sina sneda tänder i bredkäftade flabb. Jag skrattade också. Det var när något hampaklätt flum sa att han hade örtmedicin som hobby. Det var uppenbarligen inte menat att vara komiskt.
Nu gör jag en geekig Borat & säger: Jag går dit imorgon & försöker på nytt…NOT.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 4 oktober 2010

MORD & MUST

~
Jag är ingen mean machine, jag rör inte om i några grytor eller kokar över när jag läser provokationsbloggar, men den här blöggen får mig att se rött – och det är inte bara på grund av designen. Den är förstås klämmigt menlös & vill inget ont med sina auralila floskler men jag kan inte hjälpa att jag närapå börjar fradga av vämjelse. Eller kan jag? Bloggägaren är nog av en mer tankekraftig åsikt.
~
Grus delade för ett tag sedan med sig av sina favoritrader skrivna av nåt franskt poetpretto som jag känner mig smått frestad av att gravplundra ner men säkert mest är avundsjuk på för att jag också önskar mig en bråddjup ådra som jag kan livsstajla med klädsamt svårmod, alkoholism & bläck ( sådär som Comviqs – okej, då läser vi rumänsk renässanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik.)Hur som helst började jag fundera på mina egna bokmärkta poesistycken & kom fram till att mitt favoritverk för tillfället är den låt som oftast går på repeat – Tomma tunnor av Ola Magnell, Elin Sigvardssons version. Lipbart artistiskt, något som får mig att tänka på detta no to suicide-citat ur filmen Stay: ” there's too much beauty to quit, there's too much goddamn beauty”.




[ Elin Sigvardsson - Tomma tunnor]

söndag 3 oktober 2010

ÄVEN OM JAG VISKAR

Det här är inget far väl. Det här är ett far åt helvete. Det här är du som ser en stjärna falla & inte önskar mig ett mjukt fall & det här är jag som faller ifrån dig. Det här är ett var så god att strö dina oförlåt vid någon annans minnessten för det kommer aldrig börja växa någon saknad hos mig igen.

onsdag 29 september 2010

HÄNT EXTRA:

Jag såg en livs levande schtekare idag. Helt serri. Den verkade ha förvillat sig från skaldjursplatåer på Sturehof & hamnat mitt bland mejeriprodukterna i min lokala ICA-butik, skild från handels-flocken av gräddiga glidare & ensam om att ha en klocka runt handleden istället för på en blå budgetnokia. Jag svär azzå, det var backslick & uppknäppt skjorta & nonchigt helrätt ända ner till skorna & kisen varken gick eller masade sig fram eller såg ut att raska sig hem till en karamellkungenkväll framför IDOL, han verkligen gled över golvet & fick varenda arbetarklassbitterist & schabbig softerist att råglo på fenomenet som om någon ropat ”Freeze!”. Inte ens en haltande älgkalv hade fått samma reaktion.
Två kundvagnar kolliderade, vid kassan slant en enkronorssamling ur någons händer, i pizzerian mittemot satt sånt där vanligt folk i sina favoritmjukisar & foppatofflor med gapande käftar & gaffeln fryst halvvägs till munnen.
Jag var den som krockade med vagnen.

[Trivia: Jag & Foki delar samma ICA. Ni hittar mig varje dag mellan 9-21 på parkbänkarna en bit utanför där jag sitter bänkad med kikare & pistagenötter & försöker få mig en kändisspott.]


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 28 september 2010

Now this is where it ends, this is where I will draw the line, So excuse me while, I end my life.


Jaha Sandra, hur är det med dig nu då?
Jorå, det är fint.
( Idag har jag redan hunnit med att fönstershoppa junkspliffar på internet, klunka i mig absolut rent på ett alkisdass, fylla famnen med vassa eggar inne på Clas Ohlsons & stå vid sidan av motorvägen & fundera på vilken annalkande lastbil som skulle orsaka mig mestbezt livlöshet. Och ni tycker inte att jag är tillräckligt produktiv?)
Hur känns det att vara här igen?
Rätt okej, typ.
( Det här är inte köldskälvingar, det här är ångestryckningar & tänder som hackar av ren jävla skräck )
Är du motiverad den här gången?
Ja. Jo. Lite grann. Kanske.
( Jag är mer motiverad till att komma härifrån genom att A: Beställa hem en överdos. B: Anklaga eran diplomerade coach Britt Marie för grov våldtäkt. C: Hugga ihjäl Gudrun Schyman med en skiftnyckel på en offentlig gata. Bara för att.)
Och framtiden då, vad är dina mål?
Jag vet inte än.
( Det vet jag visst. När jag återfår orken ska jag ta steget ut som crackhora & hittas död i ett dike. Man måste ju hålla sig inom realistiska gränser liksom.)

söndag 26 september 2010

THE FINAL COUNTDOWN

Just when I think I'm out, they pull me back in. Alltså, jag har ju varit med i leken förut & förlorat varje uns av självrespekt. Jag har fläckat ner deras rykte med gräddtårteångstestspyor i toaletten & foundationsränder i handfatet, suttit med min kaffe & knäckebrödslunch vid deras matbord & shrekigt burit skulden för de andras bristande aptit, darrat som en batteridriven dildo varje gympapass då man inte får skina med sina talanger i eremitering utan måste bounda tillsammans som ett lag, gett en föreläsare om stress ett levande exempel när jag svettpärligt rusat ut från rummet, stått på andra sidan glasdörren & stirrat på en klunga av våpig, viskande & fnissande gemenskap som med långa franskmanikyrerade naglar pekar åt mitt håll. Det borde kännas tryggare att klampa in på en väg som man redan lämnat skitiga skoavtryck på men its the opposite för jag vet precis vart det leder & möter hellre döden som en oförberedd idiot än som en nervig & bensvag hysterika, & jag har fan anledning att utleva Angelina Jolies ångestskri-scen i Girl Interrupted, helst med den där sprutan inskjuten i en ven också.
Jag vet att deras ide om happy hour ligger på en mellanstadiekalasig skitnivå, vilket säckhoppande & kubbkastande & bullbakande Hela Havet Stormar som bara väntar på att få mina grå att tåras av total förnedring, att något gubbskrälle som tror att han vinner ungdomarnas gillande genom att hävda att Slipknot e cool åter igen kommer titta sig omkring på alla små grupperingar & säga ” Jaha men då får jag bli din partner istället, det blir väl kul va?”.

Det är dom första dagarna man klickar. Jag droppar in en månad senare än alla andra som en folkfobisk förvillad & ociviliserad skeppsråtta som inte använt sig av en hälsningsfras sedan förra veckans chat inne på Everest Poker. Kommer jag: Gömma mig bakom frökens rygg & förläget titta ut över klassen? Klamra mig fast vid hennes ben & lipa att hon fan inte får lämna mig ensam i lejongropen? Gömma mig bakom svarta oversizebrillor & camouflera min fåordiga nervositet i arrogans? Gå runt med en tisha med trycket ” I just don´t give a fuck” för att det ska vara väldigt tydligt att jag är en dryg douchebag som skiter i om du bjuder hem mig på en kopp hallonte eller inte?
Om jag har tur får jag skrapa i mig rester. Kanske finns det någon tjock & socialt efterbliven lämning kvar som lär mig hur man omärkt snor salamismörgåsar från köket, & som jag kan fördärva med min expertis inom kedjerökning & självdestruktivitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 24 september 2010

AND WE ALL FALL DOWN LIKE TOY SOLDIERS



Hela mitt fejs är förvridet i en downs syndrom-korkad & gapande uppsyn & jag kan helt enkelt inte fatta att världen nyss överlistade mig, lurade mig till att sänka garden & sen slängde sig över bordet med jackärmen full av vassa blankettkanter, klippte sönder skyddsnätet & brutalknullade mig alliansblå & högg mig om & om igen i bröstet med en överstrykningspenna för förmiddagar framför Rachel Ray är det lika bra att jag tar ett blödigt avsked av. Jag är Shakin Stevens utan rock n´ roll, ett platt & blodmosigt fall från femtonde våningen & allt har blivit riktigt jävla pannkaka – en sådan som bränner fast, klumpar ihop sig & hamnar i soporna. Bara för några timmar sedan var det en helt normal onsdag efter mina egna onormala mått, jag hinkade i mig kaffe som om det vore xider för att kicka igång hjärtslagen, försökte gräva guld ur skit & sminktrolla fram nån lite svanigare look ur en fugly duck, nu har jag spysmak i munnen & självmord på hjärnan & stressfinnar över näsan & kursstart efter helgen. En 9-5-död, tvångssocialisering & coachning om hur man snabbast rullar till bårhuset. Men dom är i alla fall mycket nöjda med utvecklingen & DET ÄR JU FÖR FAN HUVUDSAKEN.
Vad som hände? En sur socslyna hände. Ett planeringsmöte gone wild. En fot som sattes ner & ett lökigt beslut som klubbades.

I really diden´t see it coming, det var som att hastigt vända bort blicken från vägen för att kolla läppstiftet i backspegeln & i nästa sekund kollidera med en långtradare. Alla andra gånger jag suttit i det där rummet har det varit med passivt ljusa utsikter & alla målsättningar har varit lika skenbara som när man stöter på bekant & frasar om att man borde ta & ses nån gång, jag har överlevt på några snedleenden emellanåt & även den här gången trodde jag långt in i mötet att mitt missbruk av ”jag vet inte” både var legitimt & sådär naaw-charmigt retarderat, det luftslottet blängde min nya handläggare sönder bakom sina glasögon & undrade om det inte börjar bli dags att veta nu med ett elakt, snorkigt jävla grin. Och när man får frågan vad man skulle gjort om det bjussades på ett jobb redan the day after tomorrow så tar man ju det som samma vansinnesspekulationer som kring ”hey, vad skulle du gjort om du skrapade fram en miljon på triss?”, inte fan tror man att det faktiskt plösligt händer.

Dessutom verkade dom sitta & förvänta sig att jag skulle lägga hjärtat på bordet, skära det i bitar & dela ut ett stycke till var & en. Jag har sex främmande ögon på mig som råstirrar på min hakfinne & känner mig som ett deformerat stackars skrämt rådjur i strålkastarljus, vad är det för jävla världsfrånvända ufon som tror att jag ska snacka mental ilness lika lättsamt som om det gällde mitt senaste felspel i Resident Evil? ” Berätta mer om dina problem”. Släng fram din egen livshistoria, dumfan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 23 september 2010

GÖR OM, GÖR SAMMA.

[ Kladdkaka + vaniljglass x 3. Offerkofta + Kevin Costner i ”Kärleksbrev”. Och mina svar på påståendena nedan snott från bdd-sverige.net ser inte bättre ut än för fyra år sedan. Ja här framstegar man genom livet.]


1.Vackra människor har allt.
Allt som faktiskt betyder något, ja. Jag har i överlag väldigt svårt att hysa sympati för vackra nunor med bördor. Oavsett om det handlar om drogmissbruk, en familjeförlust, övergrepp, vilkenjävlamisärsomhelst så är min tanke nästan oförändrat alltid ”Jaha och? Du ser ju i alla fall bra ut”.
2. Det första folk lägger märke till hos mej är det som är fel med mitt utseende.
Givetvis, eftersom hela min apparition är ett enda stort jävla Finn Fem Fel for dummies som inte tar mer än två sekunder att klurat ut. Däremot hinner man droppa död i sökandet efter nåt som inte är anormalt.
3. Ens yttre utseende visar hur man är innerst inne.
Inte när det kommer till genuint good vs bad, men det kan spegla ens personlighet i många avseenden. Och jag behöver inte öppna munnen för att folk ska nicka & förstå att jag är en tragisk stackars självmordsbenägen & introvert människospillra med tendenser att hörnhänga & skynda mig hem från varje klubb & krogförsök med mascararänder & lust for blood.
4. Om jag hade det utseende som jag önskar skulle mitt liv vara mycket lyckligare.
Lättare, socialare, upplevelserikare, och alkoholblött roligare. Jag skulle kunna forma mig till vem jag än vill – allt från nån cupcakesbesatt pinup-chic med en fäbless för rödprickigt till nåt gulblont porrskådismaterial. Vara allt. Göra allt.
5. Om folk visste hur jag EGENTLIGEN ser ut skulle de tycka mindre om mig.
Jag är svår att tycka om även med flera timmars arbete. Utan arbetet, rätt vinklar & ljus skulle det vara helt rättfärdigat att blockera mig från sin msn. Men ja, jag bär med mig ett egentligen överallt.
6. Genom att kontrollera mitt utseende kan jag kontrollera mitt sociala och känslomässiga liv.
Jag står snarare handfallen, det är utseendet som kontrollerar mig & mina moodswings.
7. Mitt utseende är orsaken till mycket som har hänt i mitt liv.
Det är oftast orsaken till allt som INTE hänt.
8. Jag borde alltid göra allt jag kan för att se så bra ut som möjligt.
Ja, i alla fall om jag vill kunna livnära mig på något annat än vatten & årsgamla, oidentifierbara frysrester.
9. Reklamens, TVs och veckotidningarnas budskap gör det omöjlig för mej att vara nöjd med mitt utseende.
Size zero, brasilianska rumpor & yada yada berör mig inte, inte heller har jag nånsin mått bättre av att se några oretuscherade FÖRE-bilder. Mina mål sträcker sig inte högre än till normal & jag mår sämre av att se någon morgonfräsch, omejkad vardagssnygg tös i mjukisbrallor än att bläddra i Cosmopolitan.
10. Det enda sättet för mej att gilla mitt utseende är att ändra på det.
Självklart.

onsdag 22 september 2010

And when I am wounded by those who condemn me, Lord help me forgive them, they don’t understand


Det saktar inte ner, det tvärbromsar & slungar ut mig som en glassplittercrispig mörbultad stek rakt ner i ett melankoliskt balladträsk där jag lämnas till att ligga & samla likmaskar & flugor. Stoppa inga pressar, det är lika söndergäspat som africakidz med biaframagar. För osmakligt att servera ens med censur. Ett fall Hasse Aro skulle granska med slutna ögon. Ingen anledning att dra igång en skallgång eftersom den saknade faktiskt inte är ett dugg saknad.  Jag är spillning dom tacksamt gör sig av med & spolar ner, ett cold case ingen vill börja gräva i igen eftersom det inte leder nånvart, nåt skadat vid vägkanten som inte är värd vårdkostnaderna & som man hjälper att dö genom att sticka med pinnar & sparka på. Att städa bort energitjuvar är en finare formulering som kan hittas i ordförrådet hos närmsta pseudoexpert på relationer. Men jag vänder mig inte mot Mecka eller vallfärdar ner till rehabfåtöljen för att resa mig upp ännu mer trolös än när jag satte mig ner, jag vänder mig till Kris Kristofferson, baddar mina sår med lyrics & transar fast framför livespelningen av ”To beat the devil” i ett hallelujamoment.

EFTERSOM JAG NYSS SETT SUBUTEXHOOKADE FINLÄNDARTRASH I REINDEERSPOTTING RANGORDNAR JAG



Läs även andra bloggares åsikter om

måndag 20 september 2010

MEN NÄR JAG HÖR MIN STÄMMA HAR DEN BLIVIT ALLT FÖR VIS

02:10:

Det är med nåt slags perverterat välbehag jag slungar i mig geleråttor & lyssnar till (numera) skinny Jimmys $egertal till SD-sympatiserande kostymnassar *ursäkta men HÖHÖ min humormätning sköt precis upp i taket*, det är samma kaoslusta & nyfikenhet på vad som erbjuds utöver alla färdiga jävla mallar som när jag var en liten kis uppväxt på rutiner & fiskpinnar & med ett beräknat misstag såg till att jag & farsan missade sista färjan hem från Holmön bara för att se hur man överlever en natt utan kvällssmörgåsar & tvbrus. För övrigt gillar jag inte alls tanken på mig själv som ett röstberättigat rödgrönt mähä med intresse för språklig narkos & jag har flera gånger under likvakan tagit en spade & skottat över mig själv i stora lass med självhat för att jag svikit mina gamla ideal om soft nollkollig, obrydd & fingerpekande greatism. Earl Grey & politik & tofflor & västerbottens folkblad på vardagsrumsbordet - Don´t you just wanna fucking die?
Palla åsikter med mer substans än vem som är best dressed i Gossip Girl & att vara en ansvarsfull pussy som värnar om grannsämjan genom att tömma tvättmaskinen i tid. Jag vill inte veta vem Lars Leijonborg är eller hur man betalar kräkningar & tillagar en fullpoängslasange, jag vill tillbaks till tjugo kvadratsmeter lättja, till tiden då det närmaste jag kom ett nyhetsflöde var när jag använde det som toalettpapper & den stora snackisen var senaste baxen eller parallellklasscrushen. Som förra valvakan då jag istället kollade på Jay and Silent Bob Strike Back & trodde att alliansen var ett ishockeylag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndag 19 september 2010

EXCELLENT!

'
[Ola Magnell - När jag dör] 


Den här låten får mig vissa hämndlystna kvällar, ofta i kombination med billigt vin, att skratta ohjärtligt, gnugga händer & fantisera om tårarna som ska rinna för mig, BARA FÖR MIG. Är det för rått att kräva att den ska spelas på min begravning?



Läs även andra bloggares åsikter om ,

GOD MUST HATE ME

Det finns några små ord som toppar min shitlist of all times. Det är inte när sjuksyster skakar på huvudet & säger ” tyvärr, vi var tvungna att kapa dom”, inte ens när flygkaptenens röst brusar i högtalarna & man får höra att ” ingen panik, men vi har ett problem”. Det är när man ligger smått tacodäckad framför tv:n med en cheez doodles-påse på magen & personen bredvid ( som berättat om tidigare räserbajsaction ) tittar på en, gravallvarlig & likblek i ansiktet, & yttrar detta: ” Jag känner att jag kommer att kräkas rätt ut i vilken sekund som helst”.

Läs även andra bloggares åsikter om

lördag 18 september 2010

FUNNY PEOPLE

Det är något med stolthet som får mig att hurva & grimasera som om jag nyss klunkat i mig brännvin direkt ur pluntan, typ veckorevynstjockisar med size fullpage-stjärtar som alltid är stolta över sina former i fetstil, hardass-typiska filmfarsor som tillslut lägger handen på sin avkommas axel & gravseriöst säger ”I´m proud of you, son”, fosterlandsförälskade fullblodsamerikaner som spottar tuggtobak & svär trohet åt marken dom går på, & så stolta singlar med boobs, sådana man ofta hittar bland insändarna i valfri tidning förargade över att det är för många reportage med betestips till kukfiske – signatur: ”Stolt singel!”. Och jag undrar, känner man av den där stoltheten? Går man med ryggen rak & bär upp sitt singelset av mormorstrosa & hårfärgningsfläckig snobben-tisha som om det vore en kampgrön uniform? Vad är det för fasansfullt utanförskap man försöker mantra sönder genom att varje morgon heppa loss om att ”Det blir en stolt dag idag”?
Jag är one of the last kids on lonewolf street som fortfarande singularäter min micromat framför serierepriser & det är mig helt likgiltigt. Mest hoppas jag på att jag får behålla mitt vett när jag väl tar det där steget över till den monogama sidan, att jag inte blir biten, smittad & pånyttfödd till en otäckt trist & statusbesatt best som loggar in på fäjsbook bara för att alla måste få veta att ” Idag tittade jag & Jens på nya tapeter i vardagsrummet & nu ska vi mysa tillsammans i soffan med lite kvällssnacks & Wallander. Underbart!”. Eller ännu vedervärdigare, börjar mammauppdatera varje gång snuttisen sover, bajsar & är allmänt ointressant.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I have no love for these mo'fuckin' hoes

Den senaste tiden har jag haft känslan av att invånarna här i stan gaddat ihop sig mot mig, haft något renlevnadsmöte i city & tillsammans bestämt sig för att slå ett slag för att motarbeta rökare. Och jag antar att jag är ett tacksamt offer; ett sunkigt drägg i smutsiga gråjeans, glåmig hy & tobaksflarn under naglarna som ständigt tittar sig över axeln & flackar runt med blicken som ett hypernervöst bytesdjur. Några demonstrativa hostningar & ni tror att jag ska gömma mig under en sten med skammen & inte krypa ut förens jag är rökfritt pure fresh? Nä azzå, ni messar med fel person.
Ruggugglig moralkärring utanför banken igår: Måste du stå & röka så nära dörren? Va?
Jag: Måste du stå så nära dörren & vara så jävla ful?

[Nästan i alla fall. Jag log snett & flyttade på mig. Men det är ju tanken som räknas.]

Läs även andra bloggares åsikter om

fredag 17 september 2010

KÖPDAG


Hudnytt: Cleaningmousse. Dermaroller – tunna nålar att njutningsfullt smeka kinderna med tills dom blöder, det ska hjälpa mot, ja, faktiskt allt. Skin Boosting kapslar – små mirakel som både ska motverka rynkor och få huden att stråla. Jag kan inte bärga mig tills de givna resultaten får mig att blotta tänderna i ett stort leende framför spegeln.

Allt på en nätt avbetalningsgiftig sjuhundrakronorssumma.



Kappa: 205 kr, second hand + en ros jag fick av några sossar på Coop. Det förtjänar fan en röst.



Den överlevde inte länge. Jag tror inte riktigt att min katt gillar röstfiske lika mycket som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

SPOTTAT I SOLO


Jag dog lite grann när jag försökte se mig själv i den här posen, gapande & kisande & i färd med att hugga in på en enorm vattenmelon. Skojigt att snyggt folk förmår få situationer jag är skitnervo för att ertappas & ännu värre fotoförgyllas i till något sensuellt.

Det här stickade & mönstrade sextiotalspyjamasinspirerade setet av leggings & kofta måste jag nog credda som det fulaste jag sett i hela mitt liv. Men eftersom H&M har tagit in denna skapelse i sin klädkollektion betyder ju det förstås att det är jag som inte har någon klädsmak.


Varför slösa stålar på nåt att ”dra över huvudet när man ska ut på stan” när man lika gärna kan gå ner i förrådet & gräva fram den skabbigaste filt man hittar?


Läs även andra bloggares åsikter om ,

VALKOMIK

Peter Eriksson fortsätter ta hem snyggpoäng samtidigt som jag måste plocka bort några från tillförlitligheten. Hans glidingar i Tv 4:as debatt när han står inför Mauds (typ) klimatfråga, slingrar sig riktigt ograciöst tarzan för att slippa klarspråka ”Me Fail, You Win” & kör kårt på motangrepp som en svettigt uppbrusad skenmanöver är det roligaste jag sett sedan Ben Stiller demonstrerar hur man mjölkar en katt i Släkten är värst.

Förövrigt längtar jag tills den dag då man inser att Peter Magnusson & David Hellenius som valkommentatorer skulle vara the bomb, jag vill gärna kunna associera politik med popcorn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 16 september 2010

RISING

Det här klippet gör mig så snel & klad att jag faktiskt funderar på att stryka självmord från min to do-lista bara för en chans att kunna göra come back, peka på mina ben & säga ” Titta, jag står fortfarande era jävlar!”, även om det blir som en härjad silverräv med tandlossning & grå starr.
Jag vet inte vem jag ska credda som kuligast, Kenta som ser ut att nyss brassat på i en sunkig soffa & blivit jagad av bängen hela vägen till vip-ingången eller borgarhosten som inte sett ut att ha stått öga mot öga med ett hårt liv annat än den gång han sörplade fisksoppa på en förstklassig resturanante & bad hovmästaren att få byta bord för att det stod nåt bottenskrap utanför fönstret, suktande stirrandes på hans mat.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 15 september 2010

OM ATT VETTVÄLJA

I år överväger jag att rösta på miljöpartiet bara för att Peter Eriksson är så jävla snygg.



Läs även andra bloggares åsikter om

YOUR HAIR IS ALL FRIZZY AND YOUR FACE IS A MESS

Idag var jag en duktig slyna som sminkboostade mig med tillräckligt mycket kurage att äntligen kunna slå ner mitt dallriga cellulitarsle på en frisörstol för att fjortizstyla det så uppklippt att man direkt associerar frissan med idominvita läppar & Canada Goose, & jag kunde verkligen känna hur min finne på hakan pulserade av ilska & svullnade upp som om den vore stressintolerant. Jag kan ju inte direkt bli anklagad att förtjäna guld i normalt beteende & var således helt clueless ifall det var meningen att jag skulle fortsätta bjussa på kallsnack efter att det tråkiga vädret var avklarat, inte heller vet jag hur man hanterar situationen att vara fast framför en salongspegel för är det tänkt att jag ska transstirra på mitt saggiga anlete som det självcentrerade psycho jag är eller leta upp en punkt på väggen bredvid att glo på som ett annat världsfrånvänt damp?

För ovanlighetens skull klev jag av frisörstolen relativt tillfreds & helt okey-nöjd. Det varade inte länge.
Mamma i färd med att fälla upp paraplyet: Jag trodde att du skulle brista ut i gråt när hon klippt klart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

KLASSEN


Jag tycker inte att jag mår tillräckligt dåligt, därför väljer jag alltid filmer som uppenbarligen kommer få mig att må som en bakisspya, & The Class från 2007 kändes som att ligga på badrumsgolvet & kräla i tjåckt trögflytande McDonald’s-spyor efter en blöt dramakväll på krogen med inslag av slagsmål, svek & tårar. Filmen är en estetisk & allt för verklighetstrogen studie i ynglig ondska när den är som allra mest bubblande & uttrycksfull, & den första karaktären som går igenom sin skolgång som om det vore en prövning tuffare att överleva än alla de naturelement Bear Grylls slåss mot i Discovey Channel är Jooseph. En riktig jävla loser & ett menlöst litet äckel som förstör för klassen bara genom att finnas till & som måste be om ursäkt för sin existens – för ber han om ursäkt kanske klasskamraterna är så pass nådiga att dom bara förstör honom halvt & inte helt. Det är helt enkelt en person som man bara måste hata. Den andra karaktären är Kaspar som inte längre känner att han kan leva med sig själv som ett fegt lowlife med stängd käft, men i Klassen är det klubbat att man inte får försvara miffot & ju mer han ser det som sin mänskliga skyldighet att göra något desto mer slår det bakut & resulterar i att Jooseph får ta smällarna.
För mig var filmen ett riktigt alertpiller som triggade mina mordiska instinkter & jag ville sparka sönder mjälten, inte bara på ledarfanskapen, utan på varenda värdelös scumbag i hela skolan som valde att hålla käften. Himla med ögonen eller fnissa.
Se den. Du kommer att ångra dig.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Måste uppdatera med nåt crap

Följ min blogg med bloglovin

tisdag 14 september 2010

DÖDA DEN ROSA ELEFANTEN

  • Råkar man få syn på en kompis på en gågata i stan som ligger i för mycket solljus hanterar man situationen bäst genom att sänka huvudet, gräva i väskan för en upptagen look & räserspeeda i en annan riktning.
  • Den bästa trösten när man fetdeppar över nya kilon är att smälla i sig mer godis.
  • Nya & smått exotiska Kinder Bueno är ett alldeles utmärkt substitut för ett upplevelserikt liv.
  • Man får se det från den positiva sidan – Är man så sönderblonderad att det lossar i stora tovor & går rakt av slipper man i alla fall en tur till frisören för att tunna ut & göra etapper.

JAG ÄR DIN FLICKVÄN NU

Så jag flydde blöggen, packade ner mina känslor i ett fyrkantigt tänkande & slog läger framför tv:n med proviant som skulle kunna mätta ett helt terminsgäng på fat camp, det upptäckte jag snart var ett lika dåligt drag som att gå runt i buffaloskor & benvärmare i trettio graders greklandsvärme eller busringa på hos en potentiell våldtäktsman ökänd för sin jägarinstinkt & sina snabba ben. Semester betyder inte panacottig laid back livsnjutning, det betyder mer tid till att fördjupa sig i meningslöshet & väggåskådning samtidigt som man slickar i sig det sista från varje familjebox med billig kvantitetsglass. Som att ligga helt öppen & lealös & bah ”ja ta mig, förstör mig!” medan livsledan ( som har mage nog att kunna kväva vem som helst + en osmaklig tatuering av en ros på axeln) dunkar på från överläge. Och när jag helt sonika slukade något havrefrasigt 3am-ihopsläng med bakformarna på så kunde jag verkligen känna smaken av bränd & krispig surrender.
Staycationschema: Kaffe. Käka. Fulkultursglo. Bajsa. Ligga i sängen & vara lika tråkig som Vampires Suck. Om & om igen. Och jag bara undrar, hur mycket reklam för Proactive ska en människa behöva stå ut med innan det totalt slår slint?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 13 september 2010

Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram?

Ännu är gyllene tider dagsaktuella & jag glänser som en snorkråka med buken full av arton karats guld & som en karismatisk diktator med mord som mål, det är en tsunami av fett med flow & jag nöjeskryssar fram den med ärtig segelyatcht, sköljer över alla små grisbyggen av halm & sätter styr mot mitt imperium byggt på tunga beats, briljans & överfitteri. Till & med trinda & ettriga pygméer med mindervärdeskomplex kan få storhetsvansinne ibland & det beror inte bara på att jag tagit till vara på strålande chanser att luta mig bak & bli solkysst utan också för att jag fått plocka fram bruna faran igen – en retroradio från Jula med mp3-plugin, ett odemokratiskt verktyg att banka in min musiksmak i andras huvudvärk med & kontrollera med järnhand, utan nåd.

Bara hiphop & reagge & vänstervibbar, non stop från den första ciggen till den sista i hela paket eller tills batteriet knasar. Varje solchill dag. Och när jag tvångsmatat på med så mycket Kapten Röd att mina kamrater ser marxrött & inte kan sluta nynna att dom inte tar order från någon fesen kommendant så lever jag ut hollywoodklyschan om den snyftigt stolta problemklassläraren som ser sina elever ta examen & mjukostar på med kefft lättuggade repliker.


Låt mig presentera min mor, toppstudenten: En laid back gammal katt som jag räddade från ett torftigt träsk av Jailhouse Rock & som nu glider genom livet med nya bashögtalare & ny attityd, lärt sig att stå upp mot alla konservativa & gläfsiga metalhundar, ta silverkulor för sina favoritrappare från förorten & slicka sina sår med tungmodiga lowlifetracks. Numera är det inte bara eritreanerna på våning ett som står för musikunderhållningen – när jag hör Eminems ”Not afraid” nerifrån gatan så hajar jag direkt att det är mamma som cruisar runt i chryslern med en cigarett i mungipan. Kan en dotter bli ännu stoltare?

Åt helvete med alla jävla visor



Ja, det var värst vad det var synd om dig idag



Hotellfrukost på Plaza bara för att jag är tjockt mycket fail. Hundratio kronor för gränslösa GI-synder & köttigt död åt precis allt & alla för jag är också helt jävla slaktad, en dagenefterdöden & grisfest på mammas bekostnad vid ett bord med superb utsikt över ovanligt morgonfräscha pök med stora paket & busad glow & vaxat spret, boyz som jag senare förstod var här för att plocka hem penispoäng i prideparaden. Med ens blev jag riktigt rädd att någon skulle svassa fram till bordet och ge mig välmeniga sminktips för att jag satt & såg ut som en brottsligt aptitdräpande idominfjortis med gula fläckar & ränder & allmänna fiaskoförsök att vitmåla fram ett piggare intryck. Och på stan marscherade glättiga & hejiga umesossar runt i skrikiga färger & skrikiga idéer om att kärlek är für alle & att kärlek är det vackraste som finns & för varje k-ord som träffade mig med en rysning längst ryggraden ville jag ge tillbaka med en k-pist – låt mig få gå den gröna milen utan en respektlös & äppelkäck parad av fjollor with a mission & ge mig grådaskiskt förmiddagslugn bland trötta & frusna svennar som till och med håller käften & går förbi när dom ser någon halvt ihjälslagen vid trottoarkanten.

Det blev ingen shoppingtur längre än till Glitter där jag vart totalt knockad av min lysrörsbelyst granna spegelbild, hurrade mig tillbaka till parkeringen & har sedan dess inte slutat gå…typ rätt åt helvete. Men gott folk, jag har en lösning lagom till imorgon & den heter Clark Kent. En bakåtkammad frissa & en slimmad byxdess, & så är jag som en helt ny, snyggare människa. Det kommer bli väldigt soft att inte längre bli igenkänd.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Glöm inte bort att du är värdelös och illa omtyckt för den du är.

Det går alltid att hitta anledningar att offerisera mera & jag har en fäbless för att normalkamouflerad & obeväpnad smyga runt med kvalitetsficklampa bland humörfaror, varpå jag varje gång kapitulerar ner i raggsockor & bunkrar upp med smakstafett för smaklösa & tragiska mähän & skriver epopéer om mig själv som ett stupat ex-allt. Oftast i lezzna kajaltårar, inatt med ett tvinnat självmordssnöre runt halsen som jag döpt till Baloo efter min första crush & den tröstar så mycket hårdare än både snuttefiltar & muskulösa armar. Helt breathtaking liksom. (ha.ha) Om det är något som kan lyfta på nozinanslöjan så är det kristna hymner om den skäggiga härligheten ovanför & inte ens en kopp espresso på morgonen får en att piggna till liv lika mycket som behovet att kippa efter luft.

[ Men det här är i slutändan min överlagt storslagna nemesis: Dra åt helvete.

Det är allt & det är hjärtkärlsjukt, rynkigt, grått & går med käpp. Hepp! Det tar vi en cigg & några dars dödsbäddat sängliggande på. ]

EXTRA: IDOL-ZELDA AVSLÖJAR



1. När jag får slut på argument så använder jag mig av örfilar & knuffar, som från ingenstans & blixtsnabbt.

2. Jag tycker att kattmat & bensin är godis för näsan.

3. En lärare i högstadiet gav mig smeknamnet Miss Ballerina för att jag alltid, utan undantag, tog med mig ballerinakakor när det var min tur att bjuda klassen på fredagsfika.

4. Jag gjorde samma lärare väldigt besviken när hon en fredag hittade mig skolkandes i trappan, där jag satt med kaksmulor runt munnen efter att ha ätit upp alltihop själv.

5. Ett kriterium när det kommer till musik är att jag tydligt måste höra vad dom sjunger om. Därför tål jag inte

grunt & det mesta inom black & deth-metal.

6. När mina två råttor dog förra hösten blev jag lättad över att mitt rum äntligen skulle sluta stinka…råtta.

7. Om tändare har ett plastskynke runt sig så ska det tvångsmässigt pillas loss.

8. En gång när jag var fem år så bajsade jag i mina långkalsonger & la dom i pappas säng.

9. Jag snusar, men bara när ingen ser – för jag ser inte riktigt frisk & klok ut med en bulle under överläppen.

10. Artighetskramar gör mig jävligt obekväm.

11. Att fylla år är bland det sorgligaste jag vet.

12. Jag har blivit diagnostiserad av arbetsförmedlingen som förståndshandikappad och häromveckan när jag onelinetestade min EQ ( inte IQ, för där vet jag redan att jag ligger långt under medelsnittet) så blev svaret också: STUPID.

13. Ibland sjunker jag så lågt att jag frågar ungar som dröjer sig kvar med blicken för länge vad i helvete dom glor på.

14. Mitt största intresse här i livet är att fantisera om min egen begravning.

15. Jag tycker att hundar i överlag är asjobbiga & jag tycker att det asjobbigt att behöva låtsas som att jag älskar släktens, vänners & bekantas gläfsiga ägodelar. Lets face it: Man kan berätta för någon att man inte gillar deras jycke lika lite som man kan göra klart för någon småbarnsmorsa att hennes avkomma varken är söt eller väluppfostrad.

16. När jag gick i sexan så var mina två största idoler Dolly Parton & Marilyn Manson, i nian var det Ultima Thule & Björn Afzelius.

17. Jag bölar aldrig över min egen livssituation men brister totalt så fort jag ser en antydan till vattniga ögon på

film & tv.

18. På tal om det så låste jag in mig på toaletten, la mig ner på golvet och störtgrät efter att familjefarsan i serien ”8 simple rules” kolat.

19. Jag har aldrig råkat ut för några dåliga raggningsrepliker men däremot världens bästa förolämpning när en vindögd kille jag var hooked on kastade en krona på mig med uppmaningen att jag borde gå & köpa mig ett liv. Briljant!

20. Dom flesta killar jag faller för är faktiskt antingen vindögda eller hiphoppare.

21. Att se djur råka illa ut gör mig deprimerad & självmordsbenägen. For real.

22. Jag har ingen koll på min ålder & kan i skrivande stund inte komma ihåg ifall jag fyllt 23, 24 eller 25. I varje fall är jag då inte under 18 som dom flesta tar för givet.

23. Jag är stolt ägare av en ouijabräda.

24. Jag snurrar alltid en tändare mellan fingrarna när jag sitter vid datorn & för tillfället inte knappar på tangentbordet. Mina händer måste alltid vara sysselsatta med något.

25. Något jag aldrig skulle kunna gå runt i är en röd t-shirt med texten ” BLACK WAS SOLD OUT!”.

26. Min ide om en bra fest är att sitta limmad framför YouTube hela natten & snacka bra musik. Fast det kräver ju också att sällskapet har någon bra musiksmak att komma med.

27. Nina Hemmingsson är min vardagshjälte

Jag vill också vara dyngrak, kåt & odräglig



Orättvisor är scheisse & bajs är till för att kastas på folk så do it like they do on the Discovery Channel & säg att ett skepp kommer lastat med: Oduschade festivalfyllor. Skitiga converse & bandtishor, osminkade axelryckningar & tovigt hår, sexpack & salivbyte & slaka snablar & snabbkrubb & tröga skitmagar & pumpad & peppad & varmrusig frigörelse. Min överlevnadsprognos skulle ligga på minus & jag skulle sjunka som ett helt fartyg med neurotiska & feta societetslejon som mest förargar sig över att få nylonstrumporna i blöt. Och det slår mig då & då att jag är väldigt speciell (läs; cp-speciell) som hinner dyka ner i det mesta & slita upp tusen anledningar att stanna hemma till ytan innan andra ens hunnit tänka ”Fan vad skoj!” – Jag undviker att vistas i solljus för att det känns som ett jävla batongövervåld & jag vill helst ge efter för smärtan genom att krypa ihop på marken & skydda ansiktet från alla vittnen som är eniga om att jag ser ut som nåt mongosjukt & klubbat stycke gråsäl. Bara tanken på att slå upp ett tält ger mig samma magknip som jag hade inför gymnastiksalens omklädningsrum i mellanstadiet för aldrig att jag slår upp mina rödsprängda i nåt olåst krypin utan en välbelyst badrumsspegel som bestämmer ifall ångesten bara plitar ner mig på knä med chockpistol eller knäcker vartenda ben i kroppen, & det är so not zelda-style att vara risigt hot & festivalcasual & hinka bärs med grabbarna som ett störtskönt kär eller galet sex-material.

Tro fan att jag också hade velat klottra ologiskheter på någons bandage, catfighta med nån dum & överförfriskad benget, raka av mig ögonbrynen & glömma bort incidenten lagom till nästan morgon & fascineras av alternativt folk i flippade utstyrslar, men jag kan inte ens sitta mig igenom en av café Schmäcks poesiaftnar bland gråtrunkare & harmlösa urtvättade hippies utan att nödrusa ut därifrån. Och det går inte att skylla på dikterna, även om dom sög hårdare än alla hardcorebrudar jag sett förspela.

På en festival hade jag varit det frigida & hämmade våpet med feta bh-inlägg & monsterklackar i utkanten av alla sällskap, som kammar igenom löshåret med fingrarna var tredje minut & är mer intresserad av sin rosa fickspegel än att föra en konversation längre än ”Nej asså…jag är bara trött”, och hur mycket Guns N´ Roses jag än skulle få för mödan så är det inte värt känslan av att ha en pistol tryckt mot pannan & vara helt utan flyktmöjligheter.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

God knows, got to make it on my own


[Freddie Mercury - in my defence]

Jag samlar på mig andras erfarenheter i dammigt, vikt, understruket & lånat format, går runt med Anna Karenina under armen & försöker hitta brittsommar hos systrarna Brontë, dricker rött ur en släktklenodisk karaff bara för att man ska & spelar nostalgi från en epok jag aldrig levde i på pappas vinylspelare bara för att stråkigt vemod gör sig bäst med Pioneer & förstärkt, behagligt raspande. Kaninhålen är tjocka & cigaretterna 100:s & att ingen får ställa sig under mitt paraply är helt i sin ordning för på hösten bör man lida tyst, pretentiöst & naturfärgat fabulöst men jag är inte i mitt esse, fönsterbordsfilosofier klär mig inte & jag känner mig inte som nån märkvärdig missförstådd intellektuell tungviktare för klassiska historier berör mig inte hur mycket jag än önskar & jag gillar inte ens på The Cure. Jag har mest grässmak i munnen från att ha spelat allt så fel jag bara kan & sedan fallit huvudstupa tillbaka till det litterära fjollträsket & näsvisa avvisningar. Det här är hemmaplan oavsett vad jag tycker om saken & det är ingen match att lida med bravur, Ricky var en annan liga. Ett perfekt & tufft motstånd som väntade på filmen istället & försökte knäcka existentiella gåtor lika sällan som han understod sig att lyssna klart på någon ballad av Queen.

Han gav mig franska rivieran & Time Square & tyska luftballonger & Misery Lane trots att vi knappt lämnade hans skinnsoffa & även om vi inte ens reflekterade över årstider & ännu mindre sparkade till några gula löv eller tände några vanilla and cinnamon-tramsiga bordsljus så var hösten med honom den vackraste omställning jag upplevt, okonstlad & go with the flow & med en markant doft av gammal suröl. Det var jag som hade sönder vårt sängslott & levde på flykt undan intensiva känslor & öppna gator för att kärlek måste bekämpas med alla medel när den utgör ett för stort hot mot ensamheten. Jag kan inte säga om jag följde mitt hjärta eller inte men jag är rätt säker på att det är förblindat med tabasco & kamouflerat i svart.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Good-bye, Good-bye blind eyes, I know what I want to be.

Min klocka tickar alltid för snyggprojekt & mexikansk special med x-tra vitlökssås runt kalastider på kontot, rotlöshethalten kurvar sig uppåt & jag måste ha nybakade andra bullar för att maskera lukten av dött, skämt kött. I förrgår var jag reflexblont slaktkär & idag en kolsvarthårig militant vegetarian – sudda bara ut militant & lägg till ett semi eller pseudo & behåll det kolsvarta misstaget från serien ”Inte vid sina sinnens fulla bruk”, men det kändes fräscht att komma hem med några plastpåsar personlighetsmakeover & veta att jag snart kanske kan placera mig själv i ett matsmart fack & flasha runt med en titel som överlägset bättre än alla andra. Att kryssa ja i köttätarfrågan gör mig rätt ut kräknödig för jag vill inte vara något tappat & förslappat ister som går runt bland frysdiskarna & letar vanvård till så plånbokssnällt pris som möjligt & som finner stor njutning i speciesism under friscobröd & förknippar blodigt & mört med något positivt, det känns ju jävligt wacked out att störtböla över avslöjande reportage om pittiga ohjärtligheter samtidigt som jag smälter ner en bit baconburgare med rödtjut.

Jag tänker inte gå in för att vara bäst på heltid för det kommer bara krackelera i skit samma & axelryckningar, men jag ska i alla fall cutta ner på min köttkonsumtion & se det mer som en kravmärkt dålig vana än ett vardagligt måste. I och för sig har jag inte ens börjat livsstila smartare ännu men jag skyller på att jag mår bajs. Det är alltid ett hållbart argument.

Hänt extra: Någon ringer mig med jämna mellanrum från ett nummer som inte är addat på Eniro, vad fan är det för fel på folk? Snart blir jag så nyfiken att jag faktiskt lyfter upp telefonen & svarar för ovanlighetens skull.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,