Nostalgia lane

Anthems of the golden (fjårtis)age: 

 

 

Det här är som ett musikaliskt museum över en förlorad tid, en karta över en uppväxt som startar någonstans bland baggybyxor & folköl & slutar i svarta maxfactortårar & minikjolar med slitz. Applicera sedan lite häxblandningar, vedervärdig Black Devil-rök, bränd blandmusik från Kazaa, tunga bergssprängare & kräkkalas på Nydala så är nästan den här tonårsresumén komplett. 

Läs även andra bloggares åsikter om nostalgi, musik, tonårstid,

I was stealin' time from the devil and I just got caught.

Jag tänker mig att en dubbel espresso inte är hennes kopp av te. Att hon föredrar sin morgon grön, antioxidantspäckad & med en klick honung i. Ashtanga-yoga är förstås hennes sätt att hålla kråpp & knåpp i trim, som hon säger, fast utan några som helst spår av ironi i rösten. Nej, inte ens väggdekoren ovanför murspisen som uppmanar henne att ”Learn. Live. Hope.” är ironisk. Hennes själsliv bottnar i ett savosande lugn & ett frodigt myller av självhjälpscitat, inte någon edgy humor. Jag kan betta allt på att hon [ står det Annika eller Anneli på namnbrickan?] aldrig knullar utan älskar med sin kjæreste med mysattiraljer som blockljus, vaniljrökelse & smoothtonad muzak.  Frukttypen är hon definitivt. En sån där som forcerar riktigt sura jävla äpplen på andra & kallar det för godis;

som drar fingrarna genom sina kamomillblekta, glänsande lockar, tänker efter en stund & kommer på att ett quick lift nog skulle göra mig gott. För det är ju så att problemen du har är vanliga i samband med att man…tja, åldras helt enkelt.

Å•L•D•E•R•D•O•M

Nedbrytande folksjukdom med smygande symptom som i sällsynta fall (1 av 100)gör att den drabbade ser ut en butter bulldog i fäjset redan vid tjugoåtta års ålder.

Jag vet inte vem hon är, jag vet bara att jag från det här ögonblicket automatiskt & helfuckinghjärtat hatar allt jag tror att hon är. Jag hatar att hon inte ljuger mig rätt upp i ansiktet, att hon inte plockar fram sitt mercy kit av Nej Men Inte Behöver Du Och Annat Skitsnack. Jag hatar att hon slår mig med insikten att jag är en förtorkad, ålderstigen & slappskinnad jäfvla bondkjerring som tragiskt nog fortfarande handlar söta toppar på KappAhls barnavdelning &

att dom plåster på såren hon så osjälviskt erbjuder kostar betydligt mer än vad jag har råd med.

Jag hatar hennes olackade men silicalånga naglar, jag hatar hennes friskt rosiga kinder, jag hatar förmodligen hennes små perfekta jävla avkommor. Jag hatar. hatar. hatar. Och det, kan jag säga, är en mycket tillfredsställande sysselsättning.

Hon kommer släntra ut genom porten efter stängningstid, kanske köpa några vegetariska vårrullar från thaihaket mittemot & lapa kvällssol på balkongen. Jag kommer ta en broschyr om sjutusenkronorslyftet, skynda mig hem för att hissy fitta & bräjka ostört & spendera resten av mitt eländiga, förhoppningsvis korta, liv med att obsessa över ytterligare en skavank.

Jag är denna donna evigt tacksam för att hon gjort hela min isoleringssituation så mycket lättare & för detta… unnar jag mig att döma henne. Det är tamefan min rätt som minderwertig. Eller gammal & klok. Take your pick.

Doug Stanhope är wordig som vanligt: 

Läs även andra bloggares åsikter om face lift, skönhet, bdd, isolering, hat, doug stanhope, ångest,

I like being weird. Weird's all i've got.

Har skjutit en jäkla massa analogt & varit på tok för lat för att orka framkalla rullarna. Menvaddårå? Huvudsaken man poserar med en stilig & retroable kamera. Det är ju förstås det viktigaste för ens image. Can i get a Hell Yeah?

Hallå?

Brinna av under mellon;  definition:

Och nån bah

 

[ You don't love me yet]

Har glott på ” You're gonna miss me”, en skitig & oborstad dokumentär om den fallna pionjärstjärnan Roky Erickson. Reaktion: Ångest. Ångest. Och så lite mer ångest på det. Sådana här fall av wasted potential har samma effekt på mig som att råka fastna framför tvdokumentärer om maniska samlare eller husbundna, välgödda heffaklumpar – jag känner bara att oh fuck. Det är alltså det här jag har att se fram emot. Ett Kangchenjunga av vuxenblöjor & kadaver i vardagsrummet, donkenfrulle i horisontalläge & såklart tolv bondkatter som kissar lite vart dom än behagar.

Har tjutit mig igenom ännu en födelsedag. Fortfarande inget inslaget löfte om dödshjälp. Bara femtusen i kontanter & en Vivienne Westwood-väska.

Plitade traditionsflitigt ner mina höga tankar om bemärkelsedan:

 

Bara för att jag är obotligt head over heels in lööve i den här charmanta silverräven. Och nej, jag har inga farfarskomplex. Jag vill bara ha en sjukt massa vaniljsex på Viagra & att han tillägnar varenda låt han skriver till mig. Det är allt.

Förövrigt: Är inne i en period av insomnia för första gången i mitt liv. Det är minst sagt en intressant upplevelse. En sådan som får en att ta hurtiga skogspromenader klockan tre på natten & grubbla över hur man bäst maskerar ett självmord som en olyckshändelse.