.

Cravings: 1) heroinöverdos på t-centralen. 2) toxiska doftljus. 3) ett registrerat företag med serviceinriktade mördarclowner. Och 4) en gremling.

.

.

Ida har satt fart på sommarn & hällt en tetraförpackning GODMORGON över den & när hundrasextio hästkrafter speedar mig tretton tunga mil längst  änglamarker så sårvätskas mina små polarnattsvarta när dom tar in för många nyanser av svensk sommar & det ligger ett apolliniskt what a wunderful world i luften som skär sig med burnedoutstoftet jag sitter & exhalerar i framsätet. DET ÄR JAG SOM ÄR KONTRASTEN. Jag passar inte in i bjutifula miljöer & jag vill inte posera som en motpol framför blomängsdis & trolska älvar eller dassa i bakgrunden när svenskt syndiga fäbojäntor slinker ur sina strandtunikor, inte försöka skärpa upp varenda dag med ett lager i.d, behandla klåda med fler snitt, följa ett spår av baguettsmulor mot min egen exekution, inte en enda jävla gyllene tid till vill jag se brinna ut innan jag ens hunnit ställa mig i kö till glassbaren. Era pityblickar träffar mig som Anders Breiviks patroner & jag mäktar verkligen inte att gång på gång vackla vidare & bandagera blessyrerna med en svag tro på ett fagrare imorgon. Vara det admirabla as ni vill applådera. Just keep goin´huh? Vart kan jag möjligen gå när jag är fast i Esthers trappa?

I skogen kan ingen höra dig skrika & jag har gått den gröna åtlöjesmilen, upptäckt mig själv utan blixt & sett att det är ett land inte ens Columbus velat kännas vid, betalat hundrafyrtio rix i inträde för att klapa djurän i lapplands hjärta & skulle utan att blinka tömt hela min portmonnä på sedlar för att komma därifrån. Det måste ha synts, när jag på björnberget släppte taget om livet. Att jag var lika balanserad som efter en ride i Lisebergs SpinRock. Att jag bestämt mig. Man frenchkysser väll inte döden helt obemärkt? 

Vid regnbågens slut

Dagens bedrift: Att fånga en fleromättat småfet måltid & gråta som en förvuxen bebis när far, frustande av signalhormon, höjer skalldunkarn i luften. Han tittar ju på mig..lixom bedjande...kolla han är ju…jätterädd…..vill inte dö.

Vi avbryter ( sorgen över Utöya-massakern) för ett viktigt meddelande:

Herrar, hos eyelipsface kan ni shoppa ansiktskladd från elf-serien vars snittpriset för varje produkt ligger på femton spänn (& en mineralfoundation strax under ca två tjugolappar), och trots att lagret ligger i England så är fraktpriset detsamma. Det var allt. Tack för mig.

Du tillhör

 [Grattis till över tio år i vår vård]



Läs även andra bloggares åsikter om landstinget,

.

Efter att ha läst Peter Pohls ” Alltid den där Anette!” som kom ut 1988 & där Anettes tvillingsyster dör i slutet så fingrar enäggstvillingarna Kinna & Jenny, fjorton år, på just den tanken; tänk om nån av oss skulle dö. Några veckor senare dör Jenny i en bilolycka.

Och Pohl får ett brev från en flicka som vill att dom skriver en bok ihop om ”det vidrigaste som nånsin hänt mig.” Resultatet blir nittonhundranittiotvå belönat med Augustpriset & den nittonde augusti är det äntligen premiär för filmatiseringen av ”Jag saknar dig, jag saknar dig!”. Så det finns inga carpe diem i mina i mockasinlätta steg mot stranden & inga ferdinandblommor i mina rabatter, jag räknar lidelsefullt ner dagarna till bölfesten i SF-salongen & hoppas att varje prippsstund i tjugoplus snart är tillända, att resten av juli är jävligt flyktig & att jag hinner förhandsboka the time of my life med bästa möjliga platser. Bara att om & om igen-sneakpeaka på trailern & andra blandade klipp från inspelningen får mina små grå att euforitåras, hela mitt fejs blossar & jag I like-ryser & kallsvettas av känslomässig overload. Någon måste alltid dö för att ge mig ett lyckligt slut. Och fan.vad.det.ska.snyftas.

Trailer:




Soundtrack:


[ Ailucrash - Turn the Tide ( Cilla Turns)


Läs även andra bloggares åsikter om jag saknar dig, peter pohl, sorg,

På parkeringsplatsen utanför Ica Kvantum: När jag under en femtonminutersväntan hinner fläska runt varenda ruta på mammas Saab för att se om nästa reflex är butchig & bastant nog att knocka mig unconscious & fulchockskråmar mig i fulvinklar i både back & -sidospeglar innan jag med ett kvävt tillintetgjordskri upptäcker att det sitter något ballt skinheadrakat & fluktar bakom skymda rutor i bilfan bredvid. Som bevittnat freakshowen från första parkett, varenda bad lightning-grimas av äckel & aversion, varje facelift med fingrarna, när jag blottar hela uppsättningen av sneda tänder i en bestialiskt självfientlig gest.

Det enda som fattades var en uschloska, det hade gjort situationen komplett.

Mitt i mötet med Trötter, den enda vc-läkaren jag inte vill köra ner huvudet i hundbajs på: Jag kan inte hålla emot, jag är pratnödigt weak & måste lätta på trycket. Säga något med mer substans än ”jag vet inte” & ”jag vet faktiskt inte”. Visa spirit & god vilja & bounda två tröttkörda & lätt håglösa kvinnor emellan. Eftersom hon inte ser ut att vara ett fan av Immortal technique så hittar jag en snackis på hennes kontorsväggar, rynkar ogillande på näsan & spottar ur mig ett föraktfullt ” Vad är grejen med alla de här fula tavlorna som ni läkare har? Gör landstinget en massbeställning på smaklös konst?”

Hon pekar på något deppbeigt naturoskönt motiv av en älgtjur i kalhygge & säger ” Jo, den där tillhör landstinget. Resten är min egen konst…som jag själv målat.”

Som jag själv målat.

Strawberry fields

Nothing is real, and nothing to get hung about.

.

För att jag fortfarande finns

 Vad får man om man kombinerar en avdankad skitblöggare med blekvalkigt cliffhäng i visit umeas creme de la creme? En strandad val bland en massa jävla timglasdelfiner. SÅ-fräscha brunnosiga kittykatter med beachblondeslarviga hårtofsar & svettglittrande & spänstiga vollybollfigurer, deffade hoper av magrutor & såklart pappa go´ & mamma fika som släpper lös hela sin osnutna barnskara fria att sprätta vatten över mitt filtrevir. Och mitt i monsterångesten & i reträtten från klipphällornas perfektioninvasion, just när mor min äntligen slutat smaska, verkligen smaska, på sin daimstrut & jag precis ska resa mig upp på mina noggerfeta ben så hör jag hur ett förbipasserande förpubertalt ungkött flipfloppar tillbaka, skuggar upp sig bakom min rygg & hälsar.

Mor: [ wtf-glättigt] Hej! Skar´u baada? Ungkött: Nej...jag pratar faktiskt med henne. Sär: [ vänder sig slutligen om men fokuserar blickfan på guttens skor] Jaha, hej! Ungkött: Jo vill säga att jag tycker att du är jätte…jätte…fin. Precis som du är.

Jag tackar hans skor, letar i mitt fejsregister efter något slags uttryck for a happy surprise men hittar inget hövligare än vad som troligtvis ser ut som spastiska ryckningar i mungiporna & istället för att briljera med en fallenhet för att kunna föra memorabla dialoger så intensivstirrar jag ut mot horisonten som ett perplext uteslutningstecken tills jag hör att han går iväg. HEJ HEJ MONICA JAG ÄR HELT JÄVLA SOCIALT EFTERBLIVEN. Här kommer en one of a kind-raring med ett stort medkännande hjärta som antagligen började pumpa xtra hårt när han spottade mina prygelrandiga armar & far hans förtydligade att ” klart sådana där själva karvar med kniven innan dom har råd att lägga sig under en. Du såg ju hur hon såg ut i ansiktet, flickstackarn´”, och så kan jag inte ens bete mig som folk. Inte se ut som det heller. Började han inte snubbla på orden när jag under en millisekund tittade upp under stråhatten & solstrålarna träffade min ärkeskabbiga sida? Tog det inte plösligt emot att avsluta meningen? Att vara en god kristen soldat & sprida budskapet om att god loves you lixom even if you´re ugly?.

Att ungköttet tappade bort ett men tar jag för givet.

Och jag vill ta ett skott mot min analyserarhuvudvärk. Kunna krypa in & gömma mig i känslan av djup tacksamhet

( över att jag mött en fairytalefabulöst vacker avvikelse från testosteronflocken som inte instinktivt kastar folkölsburkar i huvudet på allt oknullbart kjoltyg) som om det vore ett sängtält av underlakan i egyptiskt bomull, inte allramestkänna mig naken i den att alla ser att jag behöver some comforting and cozy lies att skyla mig med.

Dagens passande: Och i denna sköna nya värld tycks det finnas en devis, det är bättre att vara vacker än klok, är du vacker så kan du va en idiot, för skönhet kräver ingen tolkning alls och alla män dom faller om din hals, skönhet den är inte alls banal för den som inte någon skönhet har. – Lustans lakejer.

Men jag är en av alla dom som drabbas då & då av nåt jag vill förklara

Löst folk i rånarluva får ett psykologiskt övertag om dom tvingar gisslan att strippa av sig alla kläder, dessa är då generellt so fuckin´ humiliated & stela av stusskomplex att ingen vågar leka schwarzenegger & i all sin håriga & cellulitskrumpet bakdegiga prakt jaga hjältestatus. Och det är så det känns, hela den här oproportionerliga, hetshulliga, kobenta, grisögda, fnöskiga & inflammerade cystiska skitsituationen. Som att sitta butt naked på ett stengolv & knappt våga andas. Å jah bah undrah, vad är det för jävla game jag blivit anmäld till, för såpa som svider i ögonen & successivt gör mig blind ? 101 sätt att förlora sin värdighet? Big Fail? Vem vill bli ful som stryk? Expedition Depression?

Jag tog en grön, otymplig odåga med dålig luft i framdäcket till bibliotekscaféet igår med ett prettosug efter svart the´ & dostojevskijstimulans. Hamnade vid bordet med fetaste napoleonbakelsen & nyaste brangelinaskvallret, rev mekaniskt sönder servetter & försökte undvika att ta saken i egna händer inför glasögonstora estetblickar bakom pomadafettiga snedluggar & hugga reda på om det går att punktera halspulsådern med en plastgaffel. The heart is a lonley hunter & jag har liksom tappat bort mitt kikarsikte, låst in mina bästa vapen, slutat märka positiva associationer med mina initialer & har inte längre några fylleflinande troféer att föra över från mitt minneskort – bara studier i genetiskt kaos i 4288 x 2848, lika fascinerande vedervärdigt som fettsugning på tv, sådana där dokumentärer man torrkräks åt i soffan men ändå inte zappar bort. Mig är det enda som intresserar mig & jag sniffar aldrig nån nyfiket i baken. Sitter bortvänd & slickar mina sår & kastar inte mer än ett getöga åt bordsgrannen. Går & tittar ner på mina stövletter & är så fokuserad på att inte bli dagens snedtrampande snackis att jag inte ser trottoarkadavren av masströtta maximumclowner som hoppat från plazataket tvärs över gatan.

Jag är inte Oates-observant, har inget Springsteen-perspektiv, inget Gardell-öga för små märkvärdigheter, ingen närvaro som Winnerbäck. Jag har ingen annans story to be told, blir inte påtänt påetisk & ser ingen prosa i a-lagarnas skäggstubbiga, fårade ansikten, sitter inte & nattföser i mig dry martins på någon hotellbar i Berlin & söker en roman i varje dialog.

Om du nån gång faktiskt ser mig söka efter något så är det troligtvis efter min reflektion i närmsta fönsterruta.

Jag önskar jag fann människor helt marvellous, oh look he just pooped-fascinerande, som nåt man studerar & dokumenterar med samma passion som Timothy Treadwell. Inte som annalkande, blängande livsfaror med ett ”usch!” på tungan, som elitistiskt påfrestande glappkäftar tränade i att vara ivägen.