Det här är inget ångestnormativt tryck över bröstet, inget wikisymptom eller nån flat-out boring & andefattig broschyrsinformation man bläckunderstryker i kuratorns väntrum, slänger upp på hennes disk & säger att ”det här, det är jag, jag uppfyller alla kriterier! !”. It´s a heartache. Sprängande jävla hjärtvärk det är lönlöst att FASSA efter. Ett hjärta out of control and function & på en sådan bristningsgräns att jag måste ordinera mig själv att ligga till sängs med armarna knutna över bröstet för att inte riskera att utlösa något. Luft känns som ett privilegium som gick förlorad när dom inte bara rånade mig på $tålar utan tog alla mänskliga möjligheter jag hade kvar & det svartnar för ögonen när jag försöker resa mig upp igen & se livet ur ett extrovert & altruistiskt perspektiv; less of me and more about you & sådana stora insikter mina skullcandyhörlurar håller ute, givetvis räknas också insidan men inte fan är det i nån valuta som faktiskt går att växla till gratis drinkar & frihet to be whoever you wanna be. It´s not just in my mind you know, orken att fortsätta - fortsätta förstå att ork är ett undantagstillstånd. Försöka låta bli att titta ner när jag står on the edge. Le artigt överseende mot äppelkindade kassörskor som tror att ”oj nu vankas det födelsedagsfest ser jag!” när jag ska stoppa fingrarna i halsen & spy upp hela kalaset själv. Mina ben mäktar inte heller att bära mig & igår när jag rev upp ett ominöst vitt konvolut med bomben ”jag kommer inte att kunna handlägga ansökan förrän vi träffas i mars & upprättar en ny planering eftersom du i dagsläget inte är självklart berättigad försörjningsstöd” så föll jag ihop på hallgolvet i något jag antar påminner om dödsparoxysmer.
Någorlunda numb av någon bad romance jag kallar för rätt b torrwhinade jag efter en fortsatt akutsjukskrivning på psykmottagningen & blev mottagen med öppna handflator & en 6-hålsspark därifrån, hänvisad till distriktläkarna på VC - ” hej du har kommit till doktor kuuks telefonsvarare, telefontiden är tisdagar & fredagar mellan 8:50 & 8:55.” Jag vet inte vad som tog udden ur mina milligrams avtrubbning & satte igång mina tårkanaler genom att vrida om läget till ett grönt GO GO GO, om det var för att a) moment 22 skrapar upp dina knän & skadar allvarligt ditt psyke eller b) hon granskade mig bakom sina bifokala glasögon & beslöjade inte mina defekter i förmildrande uttryck. Det var inget jag förstorade out of proportion. Upplevde som. Ett hinder jag kunde verbalisera bort. Det jag ser är vad jag är så tack så hemskt mycket för bekräftelsen & automatkaffet.
Läs även andra bloggares åsikter om heartache, smärta, ångest, ork, psykiatrin, sjukskrivning, defekter,
måndag 28 februari 2011
lördag 26 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
"Why does the rest of the world put up with the hypocrisy, the need to put a happy face on sorrow, the need to keep on keeping on?... I don't know the answer, I know only that I can't. I don't want any more vicissitudes, I don't want any more of this try, try again stuff. I just want out. I've had it. I am so tired. I am twenty and I am already exhausted."
Filmfraser för sådana här laddade tillstånd - - - > [1]Go on without me, im not gonna make it![2] I just want it to stop! [3] Everything i touch turns into shit.[4] I CURSE YOU GOD!. Det är ju bara så jävla crappy att jag inte kommer kunna trycka play på mitt självmord, lägga mig till rätta i soffan med en skål smörpopcorn & ett paket näsdukar & uppleva den på en femtio tums flat screen med full HD & bioljudsanläggning för det kommer bli legendariskt tragiskt, en riktig snyftare, ett dramaturgiskt perfekt masterpiece som sliter ut hjärtan med de rätta greppen & lämnar folk emotionellt raped and totally dried out & redan vid de första hulkningarna skulle jag veta att det jag tittar på är min favorite movie of all times, mitt verk, en produkt av att jag äntligen fulländad något. Imagine this scen: nån av mina beloved ones pluggar in i ett par mp3-hörlurar & springer på skälvande ben inställda på flykt längst elljusspår & genom snårig skog med mitt [rec]avsked i öronen, faller okontrollerat rinnsnorig & upplöst i fontäntårar ner i dispear & gungar som i trans när hon lyssnar på de sista minuterna av inspelningen – ” det är som Winnerbäck sjöng, jag har inga vapen att ta till, du vet? Jag skjuter liksom bara lösa skott och på det vinner man inga strider, asså, du kan ge mig en kniv & den pulveriseras i mina händer för jag tror att det är uppgjort att jag ska bli slagen nere för räkning & att mitt liv redan är arrangerat med tomma hyllor, fria från pokaler, diplom & förtjänstmedaljer. Det är inte min kamp, hur skulle det kunna vara det när jag aldrig haft en ärlig chans att vara något annat än typ… mina ofullkomligheter? Du tror inte på mig, jag vet. Du tror fortfarande att alla slags hål går att fyllas med mediciner eller hur? En sak hade du rätt om i alla fall & det är det där du brukade säga om att när vissa dörrar stängs så öppnas nya, det är bara det att mina inte leder någonstans. Förens nu då. Förlåt, åh gud alltså, förlåt mig. Du har alltid funnits där för mig & jag är så jävla ledsen att jag inte kommer kunna återgälda dig, men du måste verkligen veta, få höra det nu, du är den mest fantastiska människa jag nånsin träffat. Jag låter som en kliché nu men lova att leva, för mig också.”
Och här har jag bestämt att sweathearten jag förstört 4-life, vänt mot vodkaflaskan & gett en anledning att rycka på axlarna & fråga why not när något elitiskt skäggdrägg erbjuder ett heltidsjobb som sprutnarkoman, ska slå nävarna i mossan & skrika helt obesinnat. Ett sådant där hjärtskärande skri bara de som fått sorgbeskedet att deras värld gått under lyckas få till med rätt feeling.
Jag ser redan ut som ett tystat lamm så det gör varken till eller från om jag sliter skinnet av mig & klär mig i rollen som en av Buffalo Bills conquers & jag har sett tillräckligt många bevis på att min fulsjuka, precis som sverigedemokraterna, är här för att stanna så det skulle bara kännas som en befrielse att gröpa ut ögongloberna with a little teaspoon & slänga ner dom i kattmatskålen. Fånga dagen bäst fan du vill men ta inte med den hit för livet ger mig spasmer, gör mig vomeringsbenägen, allergiutslagen, dönödig, frossbrytig & försatt i lågkoma, jag vill inte gå in för något som min kropp instinktivt stöter bort som obehörigt and belive it or not men jag älskar livet så mycket att jag hellre dör än blir stående utanför. Vart fan är det friskt rosiga slutresultatet alla handymans utlovade med fickorna fulla av recept på kärlek & verktyg att swanifiera även de mest bedröfvande otäcka spektakel & mina winds of change som licenserade solflickor med hoppfullt tindrande ögon prognoserade? Den enda medblåst jag kommer få uppleva är när jag korkar upp en flaska champagne & blåser skallen av mig så skål för fan.
Filmfras som inte passar in här - - - > All the drugs,all the therapy, fights, anger, guilt, rave, suicidal thoughts, all of that was part of some slow recovery process, the same way i went down i came back up,gradually... and then suddenly.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, sorg, ångest, filmcitat
Och här har jag bestämt att sweathearten jag förstört 4-life, vänt mot vodkaflaskan & gett en anledning att rycka på axlarna & fråga why not när något elitiskt skäggdrägg erbjuder ett heltidsjobb som sprutnarkoman, ska slå nävarna i mossan & skrika helt obesinnat. Ett sådant där hjärtskärande skri bara de som fått sorgbeskedet att deras värld gått under lyckas få till med rätt feeling.
Jag ser redan ut som ett tystat lamm så det gör varken till eller från om jag sliter skinnet av mig & klär mig i rollen som en av Buffalo Bills conquers & jag har sett tillräckligt många bevis på att min fulsjuka, precis som sverigedemokraterna, är här för att stanna så det skulle bara kännas som en befrielse att gröpa ut ögongloberna with a little teaspoon & slänga ner dom i kattmatskålen. Fånga dagen bäst fan du vill men ta inte med den hit för livet ger mig spasmer, gör mig vomeringsbenägen, allergiutslagen, dönödig, frossbrytig & försatt i lågkoma, jag vill inte gå in för något som min kropp instinktivt stöter bort som obehörigt and belive it or not men jag älskar livet så mycket att jag hellre dör än blir stående utanför. Vart fan är det friskt rosiga slutresultatet alla handymans utlovade med fickorna fulla av recept på kärlek & verktyg att swanifiera även de mest bedröfvande otäcka spektakel & mina winds of change som licenserade solflickor med hoppfullt tindrande ögon prognoserade? Den enda medblåst jag kommer få uppleva är när jag korkar upp en flaska champagne & blåser skallen av mig så skål för fan.
Filmfras som inte passar in här - - - > All the drugs,all the therapy, fights, anger, guilt, rave, suicidal thoughts, all of that was part of some slow recovery process, the same way i went down i came back up,gradually... and then suddenly.
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, sorg, ångest, filmcitat
tisdag 22 februari 2011
Om du söker mig igen så sök på efterklok
- Har du alltid drömt om att bli lite mer grotesque? Är du också en av dem som suktar efter ett lite oattraktivare & glädjelösare liv? Tycker du som vi att ärrigt är det nya släta? Då är du välkommen in på en väldigt dyr & obehaglig ansiktsbehandling!
Och där ligger jag på dynan igen, omejkat exponerad, gulflagnig & irritationsrosig, utrensningskvisslig & extremt exemeckli´, pekar på ett fetstort märke jag fått av nåt slags efterföljdsårskorpigt rash & får höra att ” NÄ DET DÄR HAR DU JU HAFT HELA TIDEN”. Wtf? Står Ashton Kutcher & hela punk´d- ensemblen & trycker bakom draperiet? Det är i sådana stunder jag önskar att jag vore en bekvämt flitig användare av uttrycket ”men lilla gumman” eller något ännu hårdrumpigare som van våldsmissbrukare med clintankomplex.
måndag 21 februari 2011
söndag 20 februari 2011
Bölbart#1
Åt det glädjeyrande hållet: STOREBROR ÄR TILLBAKA & jag har redan spikat norrlänningen & det blonda, hypersociala boybandmaterialet som storfavoriter. Det här gör det fetvärt att skjuta upp döden i hundra dagar till.
Åt det såjävlavemodiga hållet: Björn Eidsvåg & Lisa Nilssons ” Eg ser”. Med tanke på att Björns arbete inom psykiatrin präglat många av hans låtar så intalar jag mig att han sjunger direkt till mig som psyksjukt lost. Tack för tårarna.
Läs även andra bloggares åsikter om big brother, eg ser,
Åt det såjävlavemodiga hållet: Björn Eidsvåg & Lisa Nilssons ” Eg ser”. Med tanke på att Björns arbete inom psykiatrin präglat många av hans låtar så intalar jag mig att han sjunger direkt till mig som psyksjukt lost. Tack för tårarna.
Läs även andra bloggares åsikter om big brother, eg ser,
lördag 19 februari 2011
Fånga dagen bäst du vill men ta inte med den hit
Indoorschema & överlevnadskit för en veckas rödfnasig & t-zonsflott staycation med smink -& facewashförbud:
Första säsongen av skins@visomälskarcassiespsykotiskaframtoning. En nostalgibox med Tre Kronor. Massa mästersnabba kolhydrater, skitsammastora frukostar for a fat fucking pro & konservproviant från Ö&B. Dödssköna suicidal dreams på spotify. Jag ska också låtsas att det är helt i sin ordning att återuppleva något som liknar min Zac Hanson-crush & torka bamsetårar när zööt_pöJke_94 a.k.a Ulrik Munther sjunger ”boys don´t cry”. Försöka ladda ner PS CS5 igen & ladda upp med saker att smasha sönder när programvarufanskapet ogiltighetskäftar emot & ladda upp med ännu mer smashsaker ifall det skulle visa sig att jag faktiskt kan få sesam att öppna sig men är för slow för att fatta.ett.skit.om.modern.bildbehandling. Börja lössnusa & fastna i ett nätpokerberoende. Dryga ut mitt delbetalningskonto, beställa hem boken ” mitt galna liv- en memoar om psykisk sjukdom” & förhoppningsvis hamna i en flämtande & flammande het igenkänningsextas. Lyckas handtyda fram att mitt liv kommer bli jävligt kort & olyckligt. Fira Big Brother-premiären genom att bli redlöst korkad på billigt survin & skicka skämmiga sms. Ta en storbloggarrunda & se om Dessie äntligen slutat städa bort varenda underhållningsvärde & om Dennis kan peppa mig till att joina ätstörningseliten igen.
.
.
.
Och plösligt kom jag att tänka på Ragnhild med sin uppstoppade katt.
fredag 18 februari 2011
Sjukdomstips
Någorlunda klassiska psykfilmen Mr Jones visas inatt kl 00:50 på Tv 4.
"Impulsiv, ansvarslös, oemotståndlig. Manodepressiva Mr. Jones (Richard Gere), är en man som fascinerar alla med sin charm och energi. Dr. Libby (Lena Olin) är en intelligent, hängiven och respekterad psykiater som trots all sin erfarenhet är totalt oförberedd när hon träffar Mr. Jones.
Deras möte blir explosivt. Hon riskerar hela sin karriär för hans skull. Han riskerar att förlora den extatiska känslan av frihet och kreativitet som ger honom en sådan enorm energi." - DiscshopLäs även andra bloggares åsikter om film
torsdag 17 februari 2011
Welcome to my world, bitch. I should warn you, princess... the first time tends to get a little... messy.
En jävla tomatsoppa – det är framgångsreceptet på veckans bon appétitdödare, släng bara ihop riktigt svårighetsgraderad natural fuglyness, några gamla & förhårdnade burned by life-skador, massa helfejsrodnad & svullnad & något som liknar smutsränder längst kinderna så får du en kruegerschöön fortsättning på Nightmare on Elm Street , nåt som inga förutom plikthungriga, ettriga & arbeit mach frei-mottande socschakaler önskedrömmer om. Denna skrämselpropaganda för kondomlöst knullande kostade bara tvåtusentvåhundra & på köpet gav jag några rullatorbundna russinriddare hjärtsnörp för är det en människa… en umpa lumpa… en best? Ring Sigourney Weaver hursomhelst! I eftermiddags fick jag uppleva herbalpeeling på en upphettad dyna nere på min lokala hudstudio & medan jag lyssnade till cdsoundet av havsbrus tänkte jag att det måste vara såhär det känns att bli brutalmasserad med glassplitter. När exakt är det meningen att jag ska fantisera mig själv som molnfritt strandslappandes eller bli själsligt påverkad av att det står [comfort zone] vart jag än tittar? Under de brännande & stickande sexhundra sekunder jag försöker uthärda en.i.taget.och.bara.en.till för c´monkämpalitetill eller resterade tid jag ligger inlindad som en mumie i blött hushållspapper & måste passa på att fundera ut worst case scenarios vars mitt skållröda råbiffsnylle lyser upp aftonbladets förstasida med rubriken ” VARNING POPULÄR PEELING KAN FRÄTA SÖNDER DIN HUD – för Sandra,24, började huden rinna av.”
Nu känns det ju ändå som att jag har nått the rock bottom, som att all min stolthet lossar i stora flagor för att kroppen stöter bort det som främmande. Jag har sjunkit ner på en dyna & låtit någon jämnt & fläckfritt överlägsnare stå över mig med en spotlight riktad mot alla mina vanprydande problem så nu är jag så avskalad & skamlös att jag kan extraknäcka som nåt osminkat scary i spökhuset på Gröna Lund eller låna ut mitt namn till föräldrar som vill skrämma sina ungar till lydnad med slutfrasen ” för annars kommer hon & ta´rej!”
Nu känns det ju ändå som att jag har nått the rock bottom, som att all min stolthet lossar i stora flagor för att kroppen stöter bort det som främmande. Jag har sjunkit ner på en dyna & låtit någon jämnt & fläckfritt överlägsnare stå över mig med en spotlight riktad mot alla mina vanprydande problem så nu är jag så avskalad & skamlös att jag kan extraknäcka som nåt osminkat scary i spökhuset på Gröna Lund eller låna ut mitt namn till föräldrar som vill skrämma sina ungar till lydnad med slutfrasen ” för annars kommer hon & ta´rej!”
onsdag 16 februari 2011
När fortsättningen på måndag inte är tisdag
[2007]
Kommer du ihåg filmen måndag hela veckan som vi såg på nån håltimme i högstadiet
utsträckta i din säng bland drivorna av kläder och Mcdonaldskäk? Du vet, filmen med han den där skådisen Bill Murray? Kommer du ihåg hur han upplevde samma måndag om och om och om igen? Minns du hur han tog livet av sig av gång på gång men ändå vaknade upp i samma säng, samma dag, samma måndag? Tänkte du nånsin vilken meningslös existens det måste vara att inte kunna ta sig framåt?
Det är bara en film. Manus. Rekvisita. Skådespelare på audition som försöker uppfylla regissörens krav. Bill Murray har sedan länge gått vidare och fått uppleva många fredagar och lördagar på glassiga hotellbarer i Tokyo. Det är inte verkligt.
Du är verklig. Du börjar inte flimra när det är dålig tvsändning. Ändå så lever du måndag hela veckan varje dag. Ser samma serier, går samma gator, talar om samma smärta, känner hjärtat slå dubbelt av samma anledningar, fäller ner persiennerna för att stänga ute samma oförstående värld. Du stannar kvar när vi andra går vidare. Du gräver i ditt förflutna för att det gör för ont att titta framåt. Du börjar se en identitet ta form ur slentrianen och granskar den genom tårar av skräck.
Det är inte bara du som ser bakåt, det gör jag också. För att minnas och hålla fast vid den du en gång var. Den du var för mig. Den du var för resten av oss elever som sprang genom korridorerna för att hinna. Hinna göra tillräckligt många misstag, hinna skjuta tillräckligt många suddgummin genom klassrummen, hinna skriva en massa skvaller i skrivböckerna, hinna tjuvröka så många cigaretter som möjligt på nån av skolans toaletter, hinna leva. Hann du leva dig less?
Vi förälskade oss i ditt sätt att leva dig in i olika roller. Hur du förvandlade dig till den du ville vara för stunden. Du var popflickan som smällde och smackade med rosa tuggummin. Du var maffiadottern som bar solglasögon i skuggan och riktade pistolen mot den som försökte ta reda på din hemlighet. Du var geniet vid bänken längst fram som alltid räckte upp handen först. Du var Bonnie som älskade friheten mer än Clyde.
Och du klädde ut dig till Marie Antoinette och delade ut bakelser i matsalen. Du sa att du hette Roberta Hood och bröt dig in i personalrummet för att sno provresultaten till oss som aldrig lyckades sätta ribban högre än G.
Du var allt ingen annan klarade av att vara. Visste du ens att vi kopierade ditt leende och stod framför spegeln för öva oss på att vara lika vackra som du?
Vart började det göra så ont? Varför läkte du inte? Varför reste du dig inte upp och sa att nu får det vara nog? När började du uppleva varje dag som måndag?
Jag vet att du skriver påminnelser om hur värdelös du är så att du inte ska glömma. Jag vet att du pillar ur batterierna ur telefonen för att våran värld slutat vara din. Jag vet att du påbörjar hundratals avskedsbrev men river sönder alltihop för att inga ord kan göra smärtan rättvisa . Allt istället för att behöva vilja och välja livet. Istället för att vara den förebild vi vill idealisera och beundra.
Är det en roll du spelat alldeles för länge? En scen du inte vågar kliva ner ifrån? En karaktär du inte kan stryka ur manuset? Finns det inga erbjudanden om bättre alternativ?
Det är ingen som applåderar. Det är ingen som följer med dig backstage och säger att din prestation som deprimerad förtjänar en Oscar. Den tysta, svåra, onåbara poeten blir tröttsam i längden. Du ger oss en gråare version av Ingmar Bergmans så som i en spegel, du ligger i sängen och väntar på förändring, och vi gäspar.
Hon Som Inte Klarar Av Pressen.
Och alla slutade så småningom bry sig. Det var inte roligt längre. Alla flydde från din mörka lägenhet för att andas ut i det trygga solljuset. Försvann en efter en. Även jag.
Ja, till och med jag. Det är inget man strävar efter när man är liten. Att bli en sån som lämnar. Inte orkar med. Överger. Det är inget man planerar in i sin filofax. Precis på samma sätt som du inte planerat att glorifiera ditt självmord som en hemkomst.
Jag gav upp hoppet. Släppte taget om dig. Och jag förnekar, blundar, skriker för att slippa inse att jag faktiskt väntar på din död. På att ridån ska falla. På att det ska vara över. För att vi ska ha rätt att sörja, börja om, och måla våra villor i rött och gult.
Skillnaden mellan dig och Bill Murray är att när han tar sitt liv så vaknar han upp igen nästa dag i sin säng. Du kommer inte att vakna upp. Du kommer heller inte förnedra dig själv genom att misslyckas. Du kommer att dö, och det kommer att vara för evigt.
Läs även andra bloggares åsikter om novell
Kommer du ihåg filmen måndag hela veckan som vi såg på nån håltimme i högstadiet
utsträckta i din säng bland drivorna av kläder och Mcdonaldskäk? Du vet, filmen med han den där skådisen Bill Murray? Kommer du ihåg hur han upplevde samma måndag om och om och om igen? Minns du hur han tog livet av sig av gång på gång men ändå vaknade upp i samma säng, samma dag, samma måndag? Tänkte du nånsin vilken meningslös existens det måste vara att inte kunna ta sig framåt?
Det är bara en film. Manus. Rekvisita. Skådespelare på audition som försöker uppfylla regissörens krav. Bill Murray har sedan länge gått vidare och fått uppleva många fredagar och lördagar på glassiga hotellbarer i Tokyo. Det är inte verkligt.
Du är verklig. Du börjar inte flimra när det är dålig tvsändning. Ändå så lever du måndag hela veckan varje dag. Ser samma serier, går samma gator, talar om samma smärta, känner hjärtat slå dubbelt av samma anledningar, fäller ner persiennerna för att stänga ute samma oförstående värld. Du stannar kvar när vi andra går vidare. Du gräver i ditt förflutna för att det gör för ont att titta framåt. Du börjar se en identitet ta form ur slentrianen och granskar den genom tårar av skräck.
Det är inte bara du som ser bakåt, det gör jag också. För att minnas och hålla fast vid den du en gång var. Den du var för mig. Den du var för resten av oss elever som sprang genom korridorerna för att hinna. Hinna göra tillräckligt många misstag, hinna skjuta tillräckligt många suddgummin genom klassrummen, hinna skriva en massa skvaller i skrivböckerna, hinna tjuvröka så många cigaretter som möjligt på nån av skolans toaletter, hinna leva. Hann du leva dig less?
Vi förälskade oss i ditt sätt att leva dig in i olika roller. Hur du förvandlade dig till den du ville vara för stunden. Du var popflickan som smällde och smackade med rosa tuggummin. Du var maffiadottern som bar solglasögon i skuggan och riktade pistolen mot den som försökte ta reda på din hemlighet. Du var geniet vid bänken längst fram som alltid räckte upp handen först. Du var Bonnie som älskade friheten mer än Clyde.
Och du klädde ut dig till Marie Antoinette och delade ut bakelser i matsalen. Du sa att du hette Roberta Hood och bröt dig in i personalrummet för att sno provresultaten till oss som aldrig lyckades sätta ribban högre än G.
Du var allt ingen annan klarade av att vara. Visste du ens att vi kopierade ditt leende och stod framför spegeln för öva oss på att vara lika vackra som du?
Vart började det göra så ont? Varför läkte du inte? Varför reste du dig inte upp och sa att nu får det vara nog? När började du uppleva varje dag som måndag?
Jag vet att du skriver påminnelser om hur värdelös du är så att du inte ska glömma. Jag vet att du pillar ur batterierna ur telefonen för att våran värld slutat vara din. Jag vet att du påbörjar hundratals avskedsbrev men river sönder alltihop för att inga ord kan göra smärtan rättvisa . Allt istället för att behöva vilja och välja livet. Istället för att vara den förebild vi vill idealisera och beundra.
Är det en roll du spelat alldeles för länge? En scen du inte vågar kliva ner ifrån? En karaktär du inte kan stryka ur manuset? Finns det inga erbjudanden om bättre alternativ?
Det är ingen som applåderar. Det är ingen som följer med dig backstage och säger att din prestation som deprimerad förtjänar en Oscar. Den tysta, svåra, onåbara poeten blir tröttsam i längden. Du ger oss en gråare version av Ingmar Bergmans så som i en spegel, du ligger i sängen och väntar på förändring, och vi gäspar.
Hon Som Inte Klarar Av Pressen.
Och alla slutade så småningom bry sig. Det var inte roligt längre. Alla flydde från din mörka lägenhet för att andas ut i det trygga solljuset. Försvann en efter en. Även jag.
Ja, till och med jag. Det är inget man strävar efter när man är liten. Att bli en sån som lämnar. Inte orkar med. Överger. Det är inget man planerar in i sin filofax. Precis på samma sätt som du inte planerat att glorifiera ditt självmord som en hemkomst.
Jag gav upp hoppet. Släppte taget om dig. Och jag förnekar, blundar, skriker för att slippa inse att jag faktiskt väntar på din död. På att ridån ska falla. På att det ska vara över. För att vi ska ha rätt att sörja, börja om, och måla våra villor i rött och gult.
Skillnaden mellan dig och Bill Murray är att när han tar sitt liv så vaknar han upp igen nästa dag i sin säng. Du kommer inte att vakna upp. Du kommer heller inte förnedra dig själv genom att misslyckas. Du kommer att dö, och det kommer att vara för evigt.
Läs även andra bloggares åsikter om novell
måndag 14 februari 2011
Och min nya idol är
PeriodarMicke som kallsvettig, skakig & rännskitsnödig har ett segarsle framför sig i bankkön: ” NU SKYNDAR DU PÅ FÖR HELVETE, SER DU INTE ATT JAG ÄR FYLLESJUK GUBBJÄVEL?”
söndag 13 februari 2011
Men stjärnor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas
Jag f.ö.r.h.a.l.a.r. Sänker gevärspipan från tinningen, skjuter upp la dolce morte & köper limited edition-crisp från Santa Maria schlagergeekiserat som ” kärlekens smak är söt”, jag transar till det i azurblå ögonliner & rosa fjädrar & bimboslänger med svallet medan jag salongsfull på vakuum lutar mig fram för att snabbsuga av någons cigarett men sanningen bakom paljetterna är att jag hoppas att ni slår klackarna i taket så hårt att det rasar ner över er & sätter en smäll för det glittriga jävla gehennat av trash. Jag ruggugglar vid bordet frånstötande full & ni är en clique av primitiva, masturberande primater som jag helst av allt vill utrotningshota med en AK-74:a, inte flockas ihop med. Tack för ordet & en slängkyzz till er, förbannade trollslemsäckel.
[ Ett musiksmakmässigt lågproof: två blåbär – jag vill dö idag]
lördag 12 februari 2011
En hyllning till The Moniker
Jag skrev det tvåtusennollsju & i samband med ett välbekant fejs i melodifestivalen tycker jag det igen:
är det bara jag eller är det inte lite Hagamannen och bita-örat-av-kvinnor-i-mörka-gränder - känsla och look över Daniel från Idol?
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, the moniker, hagamannen
är det bara jag eller är det inte lite Hagamannen och bita-örat-av-kvinnor-i-mörka-gränder - känsla och look över Daniel från Idol?
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, the moniker, hagamannen
fredag 11 februari 2011
Sen tar du situationen x ett automatgevär
C´mon, fråga mig igen vad det är jag egentligen vill ha hjälp med. Räta på ryggen, lägg armarna i kors & kärringstrecka ut munnen i en sån där smått föraktfull squarehet precis som du brukar. Plez, just do it. Ge mig ett infrarött tillfälle att visa mig från min allra scarfacebästa & skjutgladaste sida & se ner på dig där du ligger i ett hafsigt work of art & illustrerar en bättre värld, låt mig få bli beryktad som en farlig guss galen guss en frisk fläkt av skottsalvor en rättspsykopat med ojämn busbränna, ett rosa lol & stuprörsjeansfickan full av ögonglober. Nej Hilda, jag vet fortfanfarande inte vad jag vill ha ut av våra sporadiska dötimmar tillsammans, ska jag behöva cutta in att det är du som är doktorn över din bröstkorg för att du ska komma till den hjärtskärande insikten att det är ditt jävla jobb att veta?
Inofficiellt livsmålar jag lite vettigare drömscenarier & ställer in siktet mot grönare fåtöljer på andra sidan glasdörren men jag är ju en sådan rar & blid & äppelkindad liten jänta som trippar på trinda tår & tar guld i dumsnäll förtegenhet så jag bjuder på det Hilda, mina monotona ”jag vet inte” som får dig att sucka för du har då aldrig sett på maken till ett mer handikappande sinnesslött specialfall. Du vill egentligen inte att jag tar bladet ur mun för min tunga är jävligt slipad & du vill inte att jag öppnar upp för då får du se ett bälte med sprängladdning runt midjan & om jag låter dig veta så får du veta att du är helt imbecill. Ett ofähig fä. Nån som inte ens skulle kunna hjälpa ett krypande knyte needy att lägga ihop ett fyrabitars knoppussel. [Förlåt men det är som ett rinnande tvång som bara måste snytas ut: You can´t handle the truth!]
I wanna live my favoritemovies, kanske blir man brutalt kritisk när man väntar hela livet på en dialog som avslutas med en vändpunkt. När inga andra än allvetande mirakel duger. Jag vill sitta i upplösningstårar mittemot det där undantaget som löser ut mig som ett personlighetstest & inte hintar om att lösningen är blekblå & finns i sjön utan sitter framför mig med ett vinnande koncept på tungspetsen, jag vill höra Ewan Mcgregor säga ” i´ve seen people go through what you´re going through, i´ve helped them come out to the other side” & tro på att han skulle springa ända till Brooklyn Bridge för att få mig att stanna.
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, samtalskontakt, mord,
onsdag 9 februari 2011
måndag 7 februari 2011
Jag tog iallafall med mig ett gamecubespel ur dan.
Januari:
Även om jag är så pinsamt banal att jag nyårslovar mig ett isbergsgrönt, fatt & fettsnålt lowlife (docké helt fritt från förljugna fraser om hur hurtig, go & gla jag blir av att behöva orättvislipa över recept på meningen med livet), så tänker jag i alla fall inte ursäkta mig förbi en hel rad ben på julbio bara för att arbetarklassen inte vet vad dom ska göra med sin lediga dar annat än att skölja ner crap till överpris med cock & company. ----- - > Och här hade jag tänkt förklara hur jobbigt det är att leva med en mage som vrids in & ut när jag ser affischering för “Änglagård- tredje gången gilt” men efter att ha tagit en mac´ morotspåse & - filmpaus & skaffat mig svennepoäng genom att upptäcka storheten med Helena Bergström så går jag helt sonika vidare till ---- ---> Min egen mellandagsångest. Muskulösare Tuffare, så mycket bättre. Idag rann det liksom över, kallsvetten. Pannpärlor & [rena] skräckpölar av att gå face to face med livet i en styggt stickad mössa & behöva erkänna för mig själv att jag får skoskav i vilka skor jag än byter om till & att den enda modell som lovar hållbarhet & långa sköna mil inte finns på marknaden längre. Inte ens att shopprunda av eftermiddagarna kickar ur desperationen en stund & jag håller inte deadlines, klarar inte en närmare granskning & står fan inte ut med att visa upp ett ofärdigt, hatvärt fortfarandefult projekt – en tragedi på autopilot som piffar upp öppna sår med billigt bling från GLITTER & plockar famnen full av tid till att ta vara på provhyttsångesten. Jag är som julgardiner i april & the bad guy i en undermålig actionrulle som hjälten frågar ”why don´t you just fucking die?” så att råka ut för ett gammalt starrbligande hångel som nu kan slå sig över bröstet & grymta något om fyllemisstag passar perfekt in i mallen för en riktigt svettig skitdag.
Vart är miraklen Disney lovade? Ögonblicket då man storsmajligt saligt sträcker ut händerna för att fånga snowflakes & genast förstår att 2011 kommer bli så jävla gott? The Ghost of Christmas Present som ska få mig att omvärdera mitt liv, sympatisprudla loss & få andra att uppleva min närvaro som en tremiljonerschans i bingolottos direktsända finalspel?
Nån som vill följa med & se uppföljaren till Änglagård åtminstone?
Läs även andra bloggares åsikter om jul, nyår, mellandagsrea, änglagård, ångest,
Även om jag är så pinsamt banal att jag nyårslovar mig ett isbergsgrönt, fatt & fettsnålt lowlife (docké helt fritt från förljugna fraser om hur hurtig, go & gla jag blir av att behöva orättvislipa över recept på meningen med livet), så tänker jag i alla fall inte ursäkta mig förbi en hel rad ben på julbio bara för att arbetarklassen inte vet vad dom ska göra med sin lediga dar annat än att skölja ner crap till överpris med cock & company. ----- - > Och här hade jag tänkt förklara hur jobbigt det är att leva med en mage som vrids in & ut när jag ser affischering för “Änglagård- tredje gången gilt” men efter att ha tagit en mac´ morotspåse & - filmpaus & skaffat mig svennepoäng genom att upptäcka storheten med Helena Bergström så går jag helt sonika vidare till ---- ---> Min egen mellandagsångest. Muskulösare Tuffare, så mycket bättre. Idag rann det liksom över, kallsvetten. Pannpärlor & [rena] skräckpölar av att gå face to face med livet i en styggt stickad mössa & behöva erkänna för mig själv att jag får skoskav i vilka skor jag än byter om till & att den enda modell som lovar hållbarhet & långa sköna mil inte finns på marknaden längre. Inte ens att shopprunda av eftermiddagarna kickar ur desperationen en stund & jag håller inte deadlines, klarar inte en närmare granskning & står fan inte ut med att visa upp ett ofärdigt, hatvärt fortfarandefult projekt – en tragedi på autopilot som piffar upp öppna sår med billigt bling från GLITTER & plockar famnen full av tid till att ta vara på provhyttsångesten. Jag är som julgardiner i april & the bad guy i en undermålig actionrulle som hjälten frågar ”why don´t you just fucking die?” så att råka ut för ett gammalt starrbligande hångel som nu kan slå sig över bröstet & grymta något om fyllemisstag passar perfekt in i mallen för en riktigt svettig skitdag.
Vart är miraklen Disney lovade? Ögonblicket då man storsmajligt saligt sträcker ut händerna för att fånga snowflakes & genast förstår att 2011 kommer bli så jävla gott? The Ghost of Christmas Present som ska få mig att omvärdera mitt liv, sympatisprudla loss & få andra att uppleva min närvaro som en tremiljonerschans i bingolottos direktsända finalspel?
Nån som vill följa med & se uppföljaren till Änglagård åtminstone?
Läs även andra bloggares åsikter om jul, nyår, mellandagsrea, änglagård, ångest,
söndag 6 februari 2011
lördag 5 februari 2011
Why should it be so bad to be bad when its so hard to be anything at all?
[ Jag är gift, drick mig då för fan inte]
fredag 4 februari 2011
I spit on your grave
Vikarierande snål paragrafryttare på Soc:
Hej Sandra, ska du flytta? Av vilken anledning flyttar du? Detta är ny
information för mig och det är väldigt viktigt att man informerar
Socialtjänsten innan man skriver nytt hyreskontrakt. Jag vet inte om du
kan beviljas bistånd för flytthjälp då Socialtjänsten inte medverkat
i planeringen av flytten.
Därefter undrar jag hur du tänker dig framåt i tiden. Vad är det du
vill ha stöd och hjälp av psykiatrin, vad är det ni har pratat om när
ni har träffats, dvs är någon planering gjord? Sedan undrar jag också
om Ungdomsslussen/Socialtjänsten kan stödja dig på något sätt?
Det skulle vara bra om vi kunde träffas och prata, kan du komma till
Ungdomsslussen nu på torsdag 27/1 kl 13.00.
Jag hoppas att det här är underförstått:
” Men abbooo, äru helt fucking körd i hela huvvet haa? Ey casha ut paran ditt svenneknas och sluta jiddra vafan, vad fan du vill mig? Hela mitt liv eh? Fethålla hand på gatan? Lyssna bre, du är pinsam så sluta lek snok och snacka inte med mig igen ditt bajs.”
- När jag snarhugget svarar:
Hej, jag har redan flyttat och som jag förstått så har redan socialtjänsten blivit informerad. När jag skrev ett nytt hyreskontrakt så sa Bostaden att Soc blivit kontaktade och godkänt kontraktet.
Mvh/S.
onsdag 2 februari 2011
Du & jag vi är av samma sort, var vi än är längtar vi alltid bort
Den här progressiva ting&textilfanatismen känns lite grann som ett dåligt täckstift från Aco för att dutta över problemet att jag egentligen bara är några axelryckningar ifrån att dra hoodiehuvan över huvudet & släpigt muttra om att jag just don´t give a flying fuck. Jag har som en bonvivant playat runt mellan inredningsboutiquer, frossat i ögongodis, fallit för fina frestelser & fasat igenom de flesta stilar utom viktorianskt stelt, men hur många cubanska cigarrer jag än lutar mig bak & exklusivbolmar & svävar ut ovanför mina ekonomiska otillgångar så sticker mina skatter mig i ögonen i det ögonblick jag ser beundransvärdet sjunka för att guld inte glimmar i mina händer & jag har rimliga bevis att misstänka mig själv som skyldig till total smaklöshet. Inte bara estetisk förvirring, utan också en faktisk avsaknad av smaklökar. Jag känner inte så som man bör känna. Handlar man hemtrivsel borde man väll inte fingra på bensindunkar & betala av en önskan att bränna ner allt till grunden becuse im dying to get the fuck out of here? Vart är treårsgarantin att man får tillbaka livet om nåt brister, kvittot som säger att det bara är att komma förbi & byta om man inte är nöjd med sin situation?
När mina bördor inte var tyngre än en fjällrävenrygga med skolböcker så var det finländarjäveln i trapphuset mittemot som fick mig att vrida & vända på mig i sängen, inte för att sänggaveln var fallfärdig, madrassen full av hål & fotbollsgrus eller täcket brunfläckigt av utspilld o´boy. Nu känner jag ärtor under hela parkettgolvet & grimaserar av avsmak när jag slår upp dörren till en städad medelklassdröm – mest för att jag också är en del av möblemanget. Den där stilvidriga lilla detaljen man försöker att bortse ifrån men inte kan låta bli att som hypnotiserat fortsätta stirra på.
Kanske är det bara en show som inte måste go on, en lögn att bjuda in folk & be dom spela med i. Vänligen ta av er skorna för att inte skita ner den föreställning jag iscensatt bara för er eller skada den bräckliga image jag försöker presentera utan att darra på läppen. Det Här Är Jag, tack, ska vi skaka hand på det?
Läs även andra bloggares åsikter om hem, inredning, vantrivsel, rastlöshet,
När mina bördor inte var tyngre än en fjällrävenrygga med skolböcker så var det finländarjäveln i trapphuset mittemot som fick mig att vrida & vända på mig i sängen, inte för att sänggaveln var fallfärdig, madrassen full av hål & fotbollsgrus eller täcket brunfläckigt av utspilld o´boy. Nu känner jag ärtor under hela parkettgolvet & grimaserar av avsmak när jag slår upp dörren till en städad medelklassdröm – mest för att jag också är en del av möblemanget. Den där stilvidriga lilla detaljen man försöker att bortse ifrån men inte kan låta bli att som hypnotiserat fortsätta stirra på.
Kanske är det bara en show som inte måste go on, en lögn att bjuda in folk & be dom spela med i. Vänligen ta av er skorna för att inte skita ner den föreställning jag iscensatt bara för er eller skada den bräckliga image jag försöker presentera utan att darra på läppen. Det Här Är Jag, tack, ska vi skaka hand på det?
Läs även andra bloggares åsikter om hem, inredning, vantrivsel, rastlöshet,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)