Då imiterar jag Mel Gibson och vrålar " FREEEDOM!"

På svaga ben förs han genom en lång unken korridor
med dunkel belysning. Det luktar inte mögel, det luktar
frihet. Efter fem år inlåst i en fängelsehåla på en okänd
destination, bortglömd & död för världen, ska han få
tillbaka sin identitet, återuppta det liv som en gång var hans.
Efter fem år som han fått höra skulle bli en livstid har
hopplösheten radikalt övergått i förtröstan vunnen ur
fem små fabulösa ord
” Du är en fri man”.
Ljusslingor som sipprar fram genom porten gör honom
tvungen att kisa. Där bakom, bara några steg till, infriar
himlen mer drömmar än någonsin. Han fuktar läpparna
med saliv och stöter ut korthuggna yttranden som alla kretsar
kring friheten utanför.
” Nu är det dags. Är du beredd?”
Han blundar. Väntar.
Då händer det. Slaget i magen. Något hårt över nacken och
ryggen, bestialiskt, ilsket, rappt, om och om och om igen.
Klatsch, klatsch, bam-bam-bam!
Ilningar av smärta får honom ner på knä.
Vakterna snurrar runt sina batonger, ler lömskt och lyriskt
mot varandra: en bisarr mischmasch av ren ondska och ett
busigt pojkstreck.
” Jag sa ju det! Att den lättlurade jäveln skulle gå på det!
Nu är du skyldig mig ett packe cigg!”

Och så känns det, när man vaknar upp en dag med små fragment av himlen i örngottet och allting upplevs som så himla beautiful & mama mia. Med en nästan överdriven livshunger vill man ha allt, göra allt, ta igen för förlorad tid, sända flygpost till President Bush med meddelandet I’M ALIVE och be honom offentliggöra det i tvesändning.
Kanske behöver jag aldrig återvända? Kanske är det äntligen över? Kanske är det verkligen min tur nu?
Men plösligt står verkligheten bakom ens rygg och flåsar en i örat. Skräckslaget så vänder man sig om och stirrar rakt in ett vanställt grin av skadeglädje. Välkommen tillbaka, har du haft kul på din lilla utflykt?
Och när man en stund hållit la dolce vita i sina händer för att sedan få det bortryckt, som om det hela var ett dåligt försök till a practical joke, så är situationen mer outhärdlig än någonsin.
Då är smärtan fullständigt förlamande, ångesten mer krävande, och varje andetag ren jävla tortyr.

Min slutsats är att Gud & kompani är sadistiska teasers som har en svaghet för att frossa i mänskligt lidande och finner djup tillfredsställelse i att höra oss skrika om nåd.

Andra bloggar om: Fängelse, frihet, andrum, hopp, falla, smärta, Gud, lurad, ångest