Mina vackra ögon [Alternativt: Svår svennar ur]

” That thing on your arms. did u slize yourself? What where u so angry about?”

“Oh you mean this? No this is just high fashion in Sweden. We think it’s cooler than tattoos.”

Och så gick han bara. Strandturken.

Jag vet inte om min ironi håller måttet lika dåligt som ett fempack av illa sydda Calvin Klein-trosor som man köpt för ett special price eller om vissa helt enkelt inte förstår att bleklagda & transfettrultiga fäntor som lutat sig bak mot solmadrassen med hörlurar i öronen inte är så jäkla pigga på att slita upp hela sitt emotionellt tunga bagage i fyrtioen graders värme.

Nattliv i Marmaris. Fyller strandväskan med torrfoder & matar hemlösa jyckar & frassedjur som stryker omkring utanför hotellet. Klickar bra med en smutsig, utmärglad & haltande rännstenskisse som jamar förtvivlat & gömmer sig bakom min rygg för att undkomma tråkningarna från de större & starkare djuren. Stryker dess schaviga tigréröda päls, känner de vassa benknotorna under mina fingrar & gråter när jag gång på gång upprepar att han är trygg, så himla, himla trygg nu - för att det är så förskräckligt uppenbart att det inte är sant.

Det här är en katt som snart kommer att krypa in under en container & lägga sig tillrätta för att dö. Jag kommer bara att fortsätta krypa.

Och inga speedade technoturkar eller sönderstekta, svirande turister kommer att sluta dansa till Lady Gaga för våran skull.

Andra ångestpulserande nätter. Bälgar i mig Efes, kedjeröker Monte Carlo på balkongen & försöker överösta en Absolute Music-skiva från -95 som snurrar på repeat i baren på hotell Cuba med soundtracket från Les Misérables [ Ja, I had i fucking dream om att jag också skulle växa upp & växa in den lättfärdiga skaran donnor som utan att skämmas det minsta kan skaka sina stora lurviga till Tom Jones exkrementdynamit ”Sexbomb”] .

Knyter flinkt ihop dagens intryck till ett enda stort nystan av anledningar att kasta in badhanduken för arton lire & kasta mig över räcket:

som att jag tagit av mig mina hörlurar på stranden, lyckats rycka ur ett ”I´m a doctor. I have seen worse” ur sitt sammanhang & genast tagit för givet att det är mig främlingarna sitter & diskuterar, dom oförskämda jävla asen.

Som att Riz, poolbartendern som får töshjärtan att börja klämta genom att stolt proklamera att FAMILY MEANS EVERYTHING med hjälp av lite bläck på underarmen, tog sig en aptitretare då & då genom att stirra på kurviga kizlar som marscherade längst gågatan – när jag låg alldeles bredvid i min pråliga bikini som ett nyvaxat, men fullkomligt otillräckligt stycke skämt kött.

Som att jag, som det medfarna praktretard jag är, skyndat genom stan så fort klackarna bar i ett linne med trycket ”I´m dead, wanna hook up?” när det sista jag ville var att alla skulle stanna upp & stirra.

Och inte var det någon som nappade på erbjudandet heller.

Det är i sådana stunder man känner sig bitteliten i sitt vemod. När man bara vill att någon rar yngling med lätt fuxbränna & guldfärgade, intensiva whiskeygryn ska hålla om en så jävla hårt, stryka en över ryggen, mörordigt viska att allt kommer att bli bra & pressa en fickkniv mot ens halspulsåder.

Annars. En clique av drickssnåla & lönnfeta charterkärringar med varsin röd ros tatuerad på överarmen som maharadjatronar på de bästa solstolarna vid poolen tar mig under sina breda vingar & gör det till sin uppgift att inte låta mig få lyssna på spotify ifred.

Jag tror att dom ser något i mig som jag själv vänder bort blicken ifrån. En liksinnad. Ett växande & glupskt embryo av vad som Komma Skall.

Är dessa bastanta fruntimmer inte väldigt intresserade av vad jag ska göra med min framtid & påminner mig om jag inte direkt är purung längre så sprättar dem upp kapsyler & klämmer ur sig den ena nötta frasen efter den andra som ”hur underbart det är att komma bort en stund…och ja, bara få vara”.

Man kommer för fan inte till Turkiet för att bara få vara. Man kommer hit för att samla på trånande blickar & tävla bruttor emellan i vem som lockar flest komplimangrundhänta, parningslystna wet look-hingstar. Och jag ser deras juvenilt förnöjda, krökta vinnarleenden när dem svassar förbi i sina dieselshorts & pradabrillor & vet att det är lönlöst att ens höja så lite som ett finger för att trycka ner mig – jag är ju redan så slagen man kan bli. Jag är inte ett ”Hello beautiful” eller ”Hey Señorita”.

Jag är ett ”Excuse me”.

Ett odjur som man är mån om att inte peta på för hårt.

Och allt jag vill är ju bara att någon sleezy, respektlös cisjävel som dryper av brylkräm ska ta sig rätten att greppa tag om mina skinkor. Är det så mycket begärt av livet? 

...........

 

Läs även andra bloggares åsikter om turkiet, marmaris, ångest, självskadande, självmord, bdd, sol fest och oroliga föräldrar, ironi,

The pleasures of the damned

√ Do you want to create a shortcut? 

Kontraster. Antioxidanter på burk. Powerwalkrosiga kinder. L&M-flås.  Pillerkartor på postorder.  Rawbollar, hampaprotein & silkestofu. Hungern som får mig att krypa in under tredubbla duntäcken som jag har massvis av döda flygfän att tacka för. Ångesten som får iksusvetten att lacka nerför pannan & ångesten som inte bara får mig att stoppa ner mina chubbiga knackwurstfingrar i kakburken utan sluka allt som förpackats som tröst.  Rosenrotsextrakt  mot nedsatt prestationsförmåga.  En halv flaska Rom för att bli så knockad att jag inte kan ta mig upp i ringen igen.  En tablett Carbo Fat Burn tjugo minuter före varje måltid.  En halv karta Etizolam före morgonkaffet för att det är den allra bästa fågelvägen över vardagsledan & de malande tankarna om att jag hamnat snett som fan. Läser Sanna Ehdins ”Den självläkande människan”  & orienterar mig i rakbladsdjungeln efter det perfekta skäret. Testar lite nya saker; som hammare, sax & spikmatta från Rusta. Det är nog inte så tokigt ändå, att bryta vardagsrutiner även om dem lämnar blåmärken & andra sår på kroppen.

Och hela tiden ser jag farfar i ögonvrån, hur han uppfodrande stirrar ner från sin eterhylla, präktig, prudentlig & fin i bronskanten. Jag vet vad han tänker, gubben,  och jag vill absolut inte höra. 

Någonstans mittemellan.  Drar ett alldeles för dyrt ögonfransserum, en ögonbrynsmascara & tre chicmagasin på mitt Mastercard med tips på hur man pressar in sig i ett snävt ideal med nya träningstrender & hälsosmoothies på nässlor & alger. Kontraköper ett par långkalsonger i XL till en tandlös, rultig russinrumän utanför Coop bara för att kunna vältra mig i självförhävelse & intala mig själv att jag är godheten personifierad. 

I.n.n.e.r.l.i.g.t

 1.Johnossi party with my pain.2.John Lennon- gimme some truth.3.The Pretty Reckless- going to hell.4.Bruce Springsteen- ain't good enough for you.5.She Want Revenge -broken promises for broken hearts.6.Green Day- restless heart syndrome.7.Michael Kiwanuka- they say i'm doing just fine


Läs även andra bloggares åsikter om ångest, stress, benzo, analogt, självskadande, diet, charles bukowski, musik, courtney love,

Blå soldat

Soldier Blue, 1970. En av de bästa.

[Buffy Saint Marie - Soldier blue] 

 Läs även andra bloggares åsikter om film, 70talet, soldier blue, krig,

Männen vi älskar

Kanalkrig med förtorkade stofiler som inte förstår att sitcoms inte automatiskt är träshtelevision bara för att dem vill något så förskräckligt superficiellt som att få att oss att skratta. Nej, ett avsnitt av Scrubs är antagligen inte lika förklokande som Kunskapskanalens dokumentärfilm ”Möt Romarna” men man får betydligt fler genidrag per minut; hur kan man liksom undgå att slås av hur briljant dialogen är när Dr Cox börjar dela ut verbala coxslaps? Hur kan man inte bli annat än totalt frälst av JCs geekiga uppenbarelse, kupa sina händer & lova Den Stora Skaparen evig aktning?

Bear Grylls kan visserligen lära mig hur man överlever i siberiska snötäckta fjällandskap men Sheldon Coopers trivselproblem är som en comfortmjuk & torkskåpsvarm snuttefilt att varsamt linda in mina depressiva skov i så det där förströelsevalet är inte så jäkla svårt för min del. Robert Cailliau och Tim Berners-Lee har redan gett oss the World Wide Web. Dagens vardagshjältar är fiktiva & går under namn som Jim Halpert, Barney Stinson, Perry Cox, Chandler Bing, Dag Refsnes, Phil Dunphy, George Costanza, Sheldon Cooper & Charlie Kelly. Cheers!

Jag visste det. Jag har som alltid haft på känn att farfar var en sådan som föll in i PERSONLIGHETSTYP FÖNSTERLEJON: ” Du är en överålders & överflödig stackars gubbfan som tillbringar större delen av din dag vid köksbordet med endast bordsradion som halvsprakigt sällskap, när dig på blaskig havregrynsgröt & lutfisk & knåpar ihop en & annan insändare till lokaltidningen – din generations motsvarighet till facebookuppdateringar. Måhända att världen kanske helst av allt vill glömma bort att du finns, men så jäkla enkelt tänker du inte göra det för dem, eller hur din gamle stöt?”  

Undertecknat F.M.N.

M. Von Fritz. N. All respekt till karln som plojjade runt med ett skojigt fingerat mellannamn utan att ens ha en publik som visade minsta tecken på att vara roade. 

[Gör egna pins med font i XS så att den nyfikne som lutar sig fram får skylla sig själv.]

Grönt te i muminkoppar. Bovetegröt med en fruktig färgklick i instagramformat. En obligatorisk jordglob på teakhyllan. En fin liten F!-rosa röstselfie & klappar på axeln från det stora mäktiga systraskapet. Ett bordeauxrött läppstift för att matcha höstens färger. Ni är så jävla billiga. 

Läs även andra bloggares åsikter om sitcoms, scrubs, seinfeld, insändare, bitterhet, utanförskap, Fi, hat,