En röst för alla som slutat prata

Två böcker av Jonas Gardell i ett paket rakt ner i brevlådan. Det kan inte vara mer rätt. Man kan inte få ett större löfte. Hålla i en mer förvånansvärd och plöslig livslust. Man kan inte bläddra i någons böcker, förutom just Gardells, som viskar lika högt om att bakom vidrigheter och förtryck så finns det också godhet och kärlek. Hjältar och hjältinnor. Någon som ser och förstår och tänder ens nattdukslampa när man vant ögonen alldeles för länge vid mörker.

Jag rekommenderade mamma att läsa Gardells bok ” Jenny”. Hon frågade genast om den var verklighetsbaserad, och blev lika snabbt ointresserad när hon fick reda på att den inte var det.
Jag förstår inte denna besatthet av filmer och böcker baserade på verkliga händelser.
ALLA romaner och dramer är inspirerade av verkliga händelser, konflikter och tankar. Film och böcker är ju i stort sett en introduktion av verkligheten. Läran om livet och genvägen till miljontals hjärtan och stora intellekt.
Är våldtäckt, misshandel och självmord mindre verkligt bara för att det inte är verklighetsbaserat? Är det svårare att känna empati för en karaktär som inte är en tydlig person där bakom?
Det händer hela tiden. Överallt. Tragedier, ondska och sorg. Och det är så verkligt att man önskar att någon ska bryta in och säga att följande händelser aldrig inträffat. Att det är ett påhitt. Ren fiktion.

Det finns en Juha i varje tonåring. En sextonåring som sitter framför spegeln och försöker smälta att det är detta som är Jag. Det finns en Jenny på varje skola. En Jenny som är så fel man kan bli. En tjej som får lära sig att hon är ingenting värd.
Nån som man suddar ut och raderar och bryter ner.
Det är inte karaktärer. Det är du och jag och han och hon och en röst för alla som slutat prata.

Andra bloggar om: Jonas Gardell

Det Stora Misslyckandet

Jag tappar ord. Har dom på tungan och råkar svälja. Jag vet att det ska finnas en korrekt benämnelse, stavelse eller en alldeles perfekt synonym men hittar det inte. Allt jag behöver få tag i är ett litet, så litet ord, men min hjärna kommer gång på gång tillbaka med fel. Lägger fram förslag om att ”parinell” faktiskt är ett användbart ord eller att antioxidanter lika gärna kan heta ”det där snälla som skyddar mot fria radikaler”. Sen sitter den där som en idiot, väntar,
och undrar om den ska få slippa undan skällsord och bestraffning den här gången . Det gör den aldrig.

Att tvingas ta till hjälp är ett nedslag. Att öppna en ordbok är ett misslyckande.
Det är fusk. Jag ska ju för helvete kunna själv!
Men jag kan inte. Och fylld av självhat och skam fuskar jag bort vartenda uns av stolthet.
Sen blir jag rädd. För Demens och Alzheimers och gud vet i vad. Läser fakta om demens på Internet och blir riktigt, riktigt rädd. Skräckslagen. För att det inte ska dröja länge innan jag ligger och dreglar ner en sjukhussäng och inte ens kommer ihåg mitt namn.
( Mamma, hjälp mig! Larma experterna!)

Och jag undrar om det bara är mig sånt här händer. Sådana katastrofala hjärnsläpp.
Jag undrar också om det bara är jag som blir helt skogstokig när orden kommer ut missformade och underkända. Är det bara jag som har lust att gå amok i köket och kasta allt finporslin i väggen? Som vill krossa och förstöra allt i min väg? Som sliter och rycker i mitt hår och är nära på att gnaga sönder en hand i ren frustration? Som sedan faller handlöst inför Det Stora Misslyckandet och slänger sig i sängen. Utmattad och oduglig.

Sjukast vinner

Disorder	Rating
Paranoid Personality Disorder:	High
Schizoid Personality Disorder:	Moderate
Schizotypal Personality Disorder:	Very High
Antisocial Personality Disorder:	Low
Borderline Personality Disorder:	Very High
Histrionic Personality Disorder:	High
Narcissistic Personality Disorder:	Moderate
Avoidant Personality Disorder:	Very High
Dependent Personality Disorder:	High
Obsessive-Compulsive Disorder:	High
-- Take the Personality Disorder Test -- -- Personality Disorder Info --

Av någon anledning så känns high och very high som rena toppbetyg. Som att slita upp avgångsbetyget och upptäckta att man har potential till något mer än bara IG och G.
Se röda lampor som blinkar ”HIGHSCORE, HIGHSCORE!”. Grattis, du är fullkomligt knäpp!
Och jag andas ut. Ler det största leendet på länge. Äntligen lite feedback och ära. Nu vet jag ju inte ens vad motsvarigheten till Schizotypal Personality och Avoidant Personality är på svenska, men det är bara att tacka och ta emot. Hänga upp på väggen som ett diplom och skryta inför alla som vill lyssna.
Ja, fan vad pappa ska bli stolt!

Andra bloggar om: Personality Disorder Test

Proffset tipsar: kokosbollar

Till alla deprimerade och låga, sorliga och tragiska, dumpade och ratade, självföraktande och allmänna tyckasyndomare som har svårt att röra sig från tv-soffan säger jag bara: Kokosbollar. Stora, gräddiga, slafsiga kokosbollar.
Grunden för en perfekt hemmakväll till ära av alla krossade drömmar.
Inget onödigt tuggmotstånd, inga ansträngningar eller tjafs. Bara att mala på. Trycka in, en efter en, tills illamåendet börjar larma om att något inte står rätt till. Och som grädde på moset så är det riktigt enkelt att grisa ner både ansikte och händer, bara som en extra påminnelse om hur vedervärdig man är.

Sen, om du laddar upp med filmen ”Stay” och en låda vin så har du en hel orgie i självömkan.
Vem kan låta bli att slungas in i förtvivlan när en melankolisk Ryan Gosling avslöjar att han ska ta sitt liv? Vem har kraft nog att stå emot tårarna när Naomi Watts säger ” Stay with me Henry, stay.”?
Och vinet, huvudsaken är att det innehåller en tillräckligt hög procenthalt. Märke och kvalitet har inte någon som helst betydelse. Vi dricker ju inte för smakens skull eller hur? Vi dricker för att det är så förbannat synd om oss.
Bänka dig. Ät, drick och spy. Grina. Det blir inte bättre än så.

Trevlig kväll!

Nu rufsar vi till håret och sprayar in lite volym och rock n roll

Bild av Nina Hemmingsson.



Jag och en kompis sitter i bilen. Från cd-spelaren hörs Lars Winnerbäck med ” Av ingens frö”. Metaforerna är klockrena och varje rad i texten är skriven med allra största eftertänksamhet och talang. Jag lutar mig bak, och sjunker in i en värld där Winnerbäck är Gud, och hans musik min bibel.
Helt plösligt:
Kompis – Rock n roll i ditt hår? Vad är det för svammel? Man kan ju inte ha rock n roll i sitt hår!

Nu är det ju så att rehabavdelningen har klargjort och snällt förklarat för mig att jag har samma IQ som en kastrull. Dom har begripit att man måste lägga huvudet på sne och tala högt och långsamt till mig, för annars kanske inte den smått cp-skadade dumskallen förstår.
Men det ska inte få hindra mig.
Det är fan min rätt att känna mig överlägsen. Att växa mig stor och se ner på en mindre utvecklad stackare.

Surkärringen

Att må dåligt har gjort mig till ett kontrollfreak. Depression kräver 100 möjliga undanflykter till hands. Ett strikt schema som ingen får rubba. Fasta sovtider som en trygghet att hålla fast vid. Social fobi och de närliggande sjukdomarna kräver kontroll, planering och säkerhetsåtgärder. Man måste packa som om undergången låg nära. Kolla upp närmsta nödutgång och flyktmöjlighet. Vädra faror och upprepa katastrofer. Rädda sig den som räddas kan!
Det får inte finnas en enda spricka som inte går att tejpa över. Säkerheten måste vara stenhård. Fallgroparna måste vara igentäppta. Man får absolut inte stå där utlämnad och oskyddad. Masken får absolut inte brista.

Jag känner mig som en sur bitter gammal moraltant som hela tiden anstränger sig för att ligga andra till last. Som säger ” Ända tills klockan elva ikväll? Nä gud bevars! Så länge orkar jag då verkligen inte hålla mig uppe”. Som tvingar folk att ändra sina planer, bara för att det inte passar mig. Som snäser att det minsann inte är bra att dricka sådär mycket eller att man faktiskt måste vara ekonomisk för herregud, du har väll hört ordspråket ”många bäckar små?”.
Jag har varit tvungen att göra allt i min makt för skydda och dölja det sårbara, bräckliga och ständigt skräckslagna. Därför föddes hon. Kläcktes ur i form av en ny främmande aggressiv art. Surkärringen.
Hon sitter och stickar mössor på fredagskvällarna. Drämmer igen fönsterrutan och hytter med näven åt fylltrattarna utanför som för ett jävla liv. Hon fantiserar om att få köra över varenda en med sin rullator. Baka wienerbröd av deras lycka och ungdom och äta det till kaffet framför radion. Mitt emot den tomma stolen. Med väggar fulla av minnen som aldrig kan återupplevas.

Med ett liv som inte blev som det skulle.

Det kom en dag då litteraturen fick en annan betydelse

Bloggportalen. se har olika listor som är till för att ge mig en inblick i vad som är populärast just nu. Från mest länkade, till de mest besökta proffsbloggarna. Katrin Zytomierska är en av de proffs som fått sin plats på toppen korad.
Hennes blogg är också med på min lista. Över allt som jag inte kan förstå, hur mycket jag än analyserar. Liksom…vad? Hur? Varför?
Gode Gud, är det här slutet?
Generationen som bränner upp alla böcker av John Steinbeck och delar ut nobelpriset till Linda Skugge?
Generationen som bokar en tid hos farbror doktor och ber honom att operera ut ens hjärna för att den tar för mycket plats?

Nej, jag förstår verkligen inte. Dagböckerna på lunarstorm har mer innehåll. Min lillasysters rosa dagbok med hello kitty-motiv är mer välformulerad. En lös tråd på min tröja ger mig mer stimulans.
Och proffs? Ska vi inte lika gärna börja kalla Eilert Pilarm för ett musikaliskt geni?

Det är inte hennes fel, jag vet. Hon kan inte rå för att hon är ointressant och tråkig. Det som oroar mig är att folk faktiskt läser skiten.
Förslöade, dumma jävla mänsklighet!


Andra bloggar om: Fuck you right back, bloggportalen

Html for dummies

Html är ingen gåva till mänskligheten. Det är inte ett steg i rätt riktning, rakt in i hjärtat till vårt moderna IT-samhälle. Det får inte vara framtiden, en kod alla förväntas lösa och kunna utantill för att få vara en del av det snabba, intelligenta, växande 2000-talet.
Man måste ju liksom hänga med. Skrota Internet Explorer mot en fräschare webbläsare. Vara så himla live och update. Blogga och pinga och skaffa sig ett hem, namn, för att inte tala om ett värde. Vara uppkopplad och utvecklad.
WTF, take it or leave it!

Samtidigt som det blir enklare, så blir det också svårare. För vill man i alla fall vara lite inne, så måste man ju ändå vara någorlunda tjänis med det svåra. Förr i tiden så kunde jag lämna det svåra till datanördarna. Till snilleblixtarna och töntarna som skickade runt mattetal istället för häxblandningar på fredagskvällarna. Det var deras område. Nu ska alla kunna själv. Riva ner och bygga upp. Veta skillnaden mellan och embred och object.
Vi som inte kan får ett fett IG.
Jag har länge försökt trösta mig med att vackra, lyckade tjejer i glänsande glittrande sparklande läppar och med nyaste handväskan från Gucci, sådana där som piper alà girliegirlie när dom ser ett par vita pumps med ett reapris på 4500 kronor, nog inte kan ha särskilt mycket att hurra för bakom pannbenet.
Man kan ju inte både ha utseende OCH intelligens. Det går ju emot naturens lagar!
Nu spricker mitt skydd. Den onda orättvisan sipprar in. Min mysiga och kramvänliga illusion rasar samman.
Även de vackra har lärt sig html.
Dom har tagit med sig sina bekymmerslösa liv till nätet i ett flashigt och pixigt format. Photoshopat in en massa glamour och skönhet.
Ja, dom har löst koden och lärt sig den utantill. Tagit ett steg i fel riktning och krashat hela systemet. Uttalat sig om att dom faktiskt också kan, utan att jag haft en chans att hålla för öronen.

Min farmor har inget bankomatkort. Hon tycker att det är för modernt. Istället hämtar hon ut sin pension på banken med en check, och förvarar pengarna i skafferiet.
Jag minns att jag brukade skratta överlägset och rått åt hennes gömma.
Nu skrattar jag inte längre.
För jag känner mig lika bortkommen med html som farmor gör när hon sätter sig framför ett tangentbord och förbryllat skakar på huvudet ” Men det är ju inte ALFABETISKT! Nä, nu ger jag banne mig upp!”.
Hon suckar, tar en kopp kaffe och försöker aldrig bemästra ett tangentbord igen. Jag borrar in huvudet i kudden, skriker och svär på att aldrig försöka hitta något vettigt samband i html igen.
Logik har alltid räckt ut tungan åt mig. Förklarat tydligt att jag inte får vara med och leka.
Att jag inte får hänga med. Det finns ett korrekt svar långt där inne, intrasslat och dolt, men svaret är inte tillgängligt för mig. I html börjar jag, likt John Nash, se mönster och budskap träda fram. Men då handlar det snarare om att jag slitit av mig så pass mycket hår i frustration och stirrat mig så pass trött att följande kombinationer uppenbarar sig:

<**div style=": Stupid;">style="font-style:Idiot; text-You: center;font-family:arial;" class="Are">Such ="">A ;"> style="font-style:Fucking; text-align: center;font-family:arial;" class="Retarded">Loser"**>

Andra bloggar om: html, IT, bloggar

En groupie som vill torka mascaratårar

Det är med motvilja jag inser att My Chemical Romance faktiskt är helt okej. Inte är så tokiga ändå. Nog är rätt skapliga. ( med undertoner av – SÅ JÄVLA BRA!)
Det är med ännu större motvilja jag upptäcker att Gerard Way faktiskt har en…musikalisk ådra. Inte ser så tokig ut. Nog är rätt söt. ( med grova undertoner av – SÅ JÄVLA HET! FAN JAG DÖR ALLTSÅ, VILKEN MAN!)
Jag vill rensa ut alla töntfasoner med ett kraftfullt antivirusprogram. Hur kan mitt försvar vara så svagt? Jag har varnat mig hundratals gånger om farorna och inkörsportarna. Hur kunde jag falla dit så lätt?
Till och med Pete Doherty har gått från talanglös nerknarkad nolla till plågad konstnärssjäl i mina ögon. Bara för att jag fick reda på att han skrivit dagbok, och dikter. Nu är han vacker. En rebell i tajta svart jeans i en ond värld. Och Pete, du får gärna sticka en kanyl i min arm och mata mig med heroin. Så kan vi vara trasiga tillsammans, gå under tillsammans. Precis lika legendariskt som Sid & Nancy.


Snälla, snälla gud, låt mig inte bli en av alla dessa emofjortisar med målade stjärnor under ögonen, svarta snedluggar och My Chemical Romance- pins på väskorna. Sådana som gör übertöntiga poser framför spegeln och får för sig att dom är bisexuella.
Nu ska jag leka åsiktshora och tycka till:
Tjejer ska inte vara emo. Tjejer kan lyssna på emo, men behöver inte vara emo. Det finns ingen andledning. Alla vet redan att vi tjejer är östrogenpumpade känslovrak som gråter bara vi ser Oprah Winfrey i bild. Vi tycker om att gräva ner oss i problem, vrida och vända på dom i olika vinklar och grubbla oss hysteriska. Dessutom gnatar vi och maler på om skiten.
Vi vet inte att killar har känslor. Att killar kan få skoskav av att gå i helt fel skor. Därför skapades emo. För att låta oss förstå.
För att få oss att förstå att dom också tycker söta, luddiga djur har rättigheter. För att dom vet hur mycket vi älskar djupsinniga babes med tunga tankar. För att dom vet att vi faller framåtstupa inför snedluggade outsiders med ett anteckningsblock i knäet. Ja helvete vad vi älskar svåra uppväxter och svart kajal!

Därför är Tokio Hotel och My Chemical Romance dom nya pojkbanden. Dom har inte fans. Dom har miljontals groupies.

Andra bloggar om: My chemical romance, emo

Och han sa " Du! ja, just du! Du har vunnit en bit av mitt bröd!"

Jesus är inte min homeboy. Inte min polare. Han säger " Följ mig" men jag vill inte följa. Jag vill inte följa med Jesus hem till hans farsa för att uthärda en strikt middagsbjudning där det är nära på en dödssynd att lägga armarna på bordet. Jag vill inte rycka till som en skrämd hare och spilla ut mitt vinglas över den dyra vita duken när det börjar bli dags för de oundvikliga frågorna att bryta tystnaden.
” Säg mig, har du accepterat Jesus som din personliga frälsare och ditt ljus?”
” Har du varit ren, god och hållit dig bort från frestelser?”
” Lilla lamm, du vet väll att du är på gränsen till evig fördömelse?”
Varvid Jesus blänger på pappa Gud och fräser ” Men pappa sluta! Tror du det här är nåt förhör eller?”
Nej, jag vill inte sitta som förlamad av rädsla för att göra något oacceptabelt och respektlöst. Därför säger jag till Jesus att han inte är cool nog att vara min vän, och går hem till en kompis vars föräldrar har en förkärlek för skabbslitna möbler och vodka. Och som är schysta nog att låta oss röka inomhus.

Jesus är inte heller min förebild eller hjälte. Att vända andra kinden till är en klyscha man använder sig av när man är rädd för att höja rösten. När man hellre spelar martyr än säger ifrån. Jag har vänt andra kinden till hela livet. Knipt ihop munnen. Lagt mig ner och spelat död, tills den stora farliga björnen insett att det inte verkar finnas nåt mer att döda. Jag har inte ens ansett mig ha någon rätt att vara arg. Jag har förstått att sådana som jag inte har något att säga till om. Men att hålla på att dela ut förlåtelse samtidigt som ett gäng killar tävlar om vem som lyckas knäcka dig först, gör inte någon till en bättre människa. Att tillåta sig att bli kränkt är inte ett karaktärsdrag.
Att bli förbannad är tamejfan det bästa man kan bli. Det är en självbevarelsedrift. En styrka och ett tecken. Ett tecken på att man faktiskt skyddar sitt värde från att falla sönder i småbitar, eller gör allt för att få tillbaka det som hamnat i fel händer.
Ja, Jesus är så himla god och artig och snäll. En sån där som köper en röd tandemcykel istället för en Harley Davidsson. En sån där som får ett astmaanfall när någon tänder en cigarett. En sån där stackare som aldrig får kyssa vackra flickor. Men nu är det så att, kommer jag hem till min pojkvän och berättar att jag blivit våldtagen så vill jag inte att han knäpper sina händer och ber ” Fader, förlåt dom, ty dom vet inte vad dom gjort” för att sedan återgå till att bläddra i tv-tablån.
Därför sätter jag hellre en gloria över Jesse James. Åker med The terminator bak på hans motorcykel. Räcker över min vendetta till William( braveheart) Wallace.

Nej, jag följer inte med. Jag vill gå min egen väg och bryta så många budord jag kan. När jag väl har vuxit ifrån alla Du Får Inte och utegångsförbud så vill jag inte ha någon som smäller mig över fingrarna och pekar med moralpinnarna åt vilket håll jag ska gå.
Så jag tänker gå med huvudet högt så ofta jag kan. Girigt plocka åt mig allt jag kan få. Tapetsera väggarna med så många husgudar och idoler som det bara går. Tillbe, och sälja min själ för ett ”Bruden, vill du hänga med backstage?”. Gud säger att jag icke skall hava begärelse till min nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller oxe eller åsna. Men jag tänker vara så avundsjuk jag vill. Sprida elaka rykten om att hans hustru är en golddigger och en hora som gömmer sin älskare i garderoben, betala hans tjänare en högre lön och slakta hans oxe utan att ens förmå mig äta upp köttet.

Gud har ingen rätt att döma mig.
Det har endast dom jag sårat och svikit rätt att göra.

Andra bloggar om: Jesus, kristendom

BLODSPILL

Nu är det över, for real. Så himla slutgiltigt. Gilmore Girls har kastat in handduken, lämnat oss med gråten i halsen och med insikten om att våra veckodagar framöver bara kommer att bestå av våra egna sega slentrianmässiga liv, utan snabba repliker och utan 100 klämkäcka ord inpressade på en minut. Ridån har fallit ner över Stars Hallow. Rekvisitan har packats ner och lamporna i Lukes Diner har slocknat. Vi får inte veta vilket jobb Kirk skaffar härnäst eller exakt hur många fel Mrs. Kim hittar i Lane och Zacks val att uppfostra deras barn. Nu efter jag vet inte hur många år med serien så är det tack och adjö, move on för fan.

För att vara ärlig så är jag smått förbannad. För att jag tvingats in i Lorelais och Rorys värld av hinkvis med kaffe och en livsstil alá ” ät tio munkar till frukost så håller du dig smal, frisk och glad”, för att sedan bara stängas ute såhär. 5 kilo tyngre efter att vågen gett det chockerande beskedet att sådana dieter inte har någon som helst sammanknytning till verkligheten.

Och egentligen, för att komma ut ur garderoben där jag och min förnekelse suttit ett bra tag nu, så borde serien slutat för länge sen. Hur smärtsamt det än känns att överhuvudtaget förlika sig med tanken på ett avslut. De tre sista säsongerna har faktiskt mest känts som en enda långt transportsträcka mot slutet. Ingenting, varken Rorys besök i överklassen eller Loraleis turbulensförhållande med Luke kan överträffa den gamla goda tiden med Dean och Jess och Paris i sitt allra elakaste Jag.

Därför, på grund av alla avsnitt som jag lika gärna kunde ha hoppat över, så tycker jag nästan att jag förtjänar mer än såhär. Mer än det slut som jag inte ens har rätt att överklaga. Visst, jag grät under de sista 20 minuterna, det ska jag inte hyckla om. Men jag vill inte gråta. Jag vill hulka. Snora ner kudden, höja min blick mot taket och vråla ett enda stort ” WHY?”. Jag vill känna hur tv-producenterna sliter ut mitt hjärta och håller upp den som en blodig trofé.
I samma stil som dom lyckades i säsongsavslutning av säsong 2 i Greys Anotomy, med Denny och Izzie i fokus. Med hjärtskärande dialog som det här:

Dr. Isobel 'Izzie' Stevens:. And if you tell me anymore crap about heading towards the light or looking down on me from heaven I swear I will kill you myself right now!
Denny Duquette: Izzie... I'm gonna be alright. Alright? You don't have to worry.
Dr. Isobel 'Izzie' Stevens: What about me? What about me when you go to the light?
Denny Duquette: Izzie...
Dr. Isobel 'Izzie' Stevens: No, I get it! Ok? I get it! You'll be ok, you'll be fine, but what about me? So don't do it for yourself, do it for me! Please! Please Denny! Please do this for me! Because if you die, oh God, you have to do this! You have to do this for me or I'll never be able to forgive you!
Denny Duquette: For dying?
Dr. Isobel 'Izzie' Stevens: No! For making me love you!

Det känns skamligt att erkänna men jag hade gärna sett en begravning eller två. Någon som släpper telefonluren och ramlar ihop på golvet i en krampaktig gråt. Om inte Rory eller Lorelai, så i alla fall en biroll. Luke hade med glädje kunnat få vara med om en bilolycka när han skyndar sig till Lorelai för att säga ” I love you, please marry me”.

Så, nu är det sagt.
Nån måste DÖ, för att ge mig ett lyckligt slut.

(Andra bloggar om: Gilmore Girls)