Barndomen,
den luktar fortfarande söt parfym. Att bläddra i sina gamla dagböcker från
skoltiden är som att slå på ett relä & se allt i ett rosa & grönt ljus
igen, att allena sicksacka genom Molom & se det frodiga myllret av nedriga,
juicy fruit-idisslande douchebaghorder. Rickard med sitt grötmyndiga, championhoodade
kortege av blaserat balla bricks in the
walls. Lill-Berlin i sin taniga pojkkropp & klena, fjösiga uppenbarelse som innerligt hoppades
på att alla gäckande & maliciösa vägar skulle leda till en potentiell highfive
av de tuffa båyzen [som hängde högre upp i hierarkin & övade på sina skills
att harkla upp salivloskor så maskulint som möjligt]. Den ansiktslösa
skränflocken av hondjävular som vek sig i skrattparoxysmer när man slank in i
klassrummet i någon ekipering som var helt tres fou. Näbb-Nils som brydde sig
så mycket om sina elevers wellbeing att han omtänksamt tog mig åt sidan & i
all välvillighet,
(det
måste du ju förstå!)
rådde mig till att
ta hand om mitt yttre lite bättre. För det hade kommit till hans vetenskap att dom
där, öhm, smutsfläckarna på mina nödtorfttrasor &
trasseltovorna jag hade i kalufsen upprörde mina klasskamrater väldigt mycket &
fick dom att, ja hur ska jag uttrycka det …känna
sig rätt så illa till mods i din närhet. Och dålig stämning i klassen vill
vi väll inte ha? Eller vad säger du?
Det
står ju där, alltihop. Fem år med verbal spökboll i koboltblått- på vitt, grönt & bubbelgumsrosa.
Missfoster-Sandra.
Luspudel. Fågelskrämma. Och det återkommande ”Men flytta på dig då ditt jävla
skabb”
Så
stavades min uppväxt. Asful.
Ibland
komprimerat till bara ful.
Jag
var per exellecene ett värdelös pissluder & det var comme-il-faut att dagligen påminna mig om det.
Så att jag lixom inte skulle glömma, eller nåt. Det var också stintorna jag var
bästis & bundis med noga med. Vi hade det ju väldigt skojigt ihop,
Soffipropp, Ankan, Jenny H, Julle-Bulle & jag. Tillsammans knyckte vi scrunchies
& chokers-halsband på Kicks & tillsammans skrattade vi åt när dom
turades om att måla nidbilder av mig & högpitchat skrålade ”så,så ful utan
spackel att du inte kan förstå”. För vadå, det enda som är värre än att krackelera
inför sin skinheadade nemesis i svart
bomberjacka när han puffar princerök i ansiktet på en & nonchigt fnyser att
sådana som du fan borde utrotas är att komma ut ur käckgarderoben & avslöja för sina fränder att man är en
blödig & bräcklig mess.
Som bryr sig.
Som by Zeus's Beard bryr
sig så jävla mycket att man börjar stoppar fingrarna i halsen för att försöka
rena sig från allt som gör så förbannat ont att leva med.
Det jag vill säga är väll
förlåt, till mitt tafatta, socialt missanpassade & oattraktiva yngre jag
som golgatavandrade till skolan med dubbeldunkade hjärta & sönderbitna
naglar. Jag är så jävla ledsen att jag inte blev som jag skulle. Att the fugly
duckling helt ojust växte upp till en skabbig asgam istället; och inte en sån
där graciös svan
som samhället tamefan dinglat framför mig som ett snövitt löfte om
att livet, på ett eller annat sätt, kommer kyssa mig på kinden & att alla
tillslutfår sitt happy fucking ending & en soignerad prinscharming som
alltid kommer till undsättning när man fått stopp i avloppet eller behöver
hjälp att koppla ihop ett nytt surroundsystem.
Och Greta Garbo. Det är
klart att jag också trodde att jag skulle blomma ut till en ögonskön &
behagfull succé, inte till en utvecklingshämmad jävla bleklagd fetknoppsplanta.
Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt för att du aldrig fick en chans att visa dom att
du duger.
