♛ Jag ska bara bli snygg först ♛

Barndomen, den luktar fortfarande söt parfym. Att bläddra i sina gamla dagböcker från skoltiden är som att slå på ett relä & se allt i ett rosa & grönt ljus igen, att allena sicksacka genom Molom & se det frodiga myllret av nedriga, juicy fruit-idisslande douchebaghorder. Rickard med sitt grötmyndiga, championhoodade kortege av blaserat balla bricks in the walls. Lill-Berlin i sin taniga pojkkropp &  klena, fjösiga uppenbarelse som innerligt hoppades på att alla gäckande & maliciösa vägar skulle leda till en potentiell highfive av de tuffa båyzen [som hängde högre upp i hierarkin & övade på sina skills att harkla upp salivloskor så maskulint som möjligt]. Den ansiktslösa skränflocken av hondjävular som vek sig i skrattparoxysmer när man slank in i klassrummet i någon ekipering som var helt tres fou. Näbb-Nils som brydde sig så mycket om sina elevers wellbeing att han omtänksamt tog mig åt sidan & i all välvillighet,

(det måste du ju förstå!)

  rådde mig till att ta hand om mitt yttre lite bättre. För det hade kommit till hans vetenskap att dom där, öhm,  smutsfläckarna på mina nödtorfttrasor & trasseltovorna jag hade i kalufsen upprörde mina klasskamrater väldigt mycket & fick dom att, ja hur ska jag uttrycka det …känna sig rätt så illa till mods i din närhet. Och dålig stämning i klassen vill vi väll inte ha? Eller vad säger du?

Det står ju där, alltihop. Fem år med verbal spökboll i koboltblått-  på vitt, grönt & bubbelgumsrosa.

Missfoster-Sandra. Luspudel. Fågelskrämma. Och det återkommande ”Men flytta på dig då ditt jävla skabb”

Så stavades min uppväxt. Asful.

Ibland komprimerat till bara ful.

Jag var per exellecene ett värdelös pissluder & det var comme-il-faut att dagligen påminna mig om det. Så att jag lixom inte skulle glömma, eller nåt. Det var också stintorna jag var bästis & bundis med noga med. Vi hade det ju väldigt skojigt ihop, Soffipropp, Ankan, Jenny H, Julle-Bulle & jag. Tillsammans knyckte vi scrunchies & chokers-halsband på Kicks & tillsammans skrattade vi åt när dom turades om att måla nidbilder av mig & högpitchat skrålade ”så,så ful utan spackel att du inte kan förstå”. För vadå, det enda som är värre än att krackelera inför sin skinheadade nemesis i svart bomberjacka när han puffar princerök i ansiktet på en & nonchigt fnyser att sådana som du fan borde  utrotas är att komma ut ur käckgarderoben & avslöja för sina fränder att man är en blödig & bräcklig mess.

Som bryr sig.

Som by Zeus's Beard bryr sig så jävla mycket att man börjar stoppar fingrarna i halsen för att försöka rena sig från allt som gör så förbannat ont att leva med.

Det jag vill säga är väll förlåt, till mitt tafatta, socialt missanpassade & oattraktiva yngre jag som golgatavandrade till skolan med dubbeldunkade hjärta & sönderbitna naglar. Jag är så jävla ledsen att jag inte blev som jag skulle. Att the fugly duckling helt ojust växte upp till en skabbig asgam istället; och inte en sån där graciös svan

som samhället tamefan  dinglat framför mig som ett snövitt löfte om att livet, på ett eller annat sätt, kommer kyssa mig på kinden & att alla tillslutfår sitt happy fucking ending & en soignerad prinscharming som alltid kommer till undsättning när man fått stopp i avloppet eller behöver hjälp att koppla ihop ett nytt surroundsystem.

Och Greta Garbo. Det är klart att jag också trodde att jag skulle blomma ut till en ögonskön & behagfull succé, inte till en utvecklingshämmad jävla bleklagd fetknoppsplanta. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt för att du aldrig fick en chans att visa dom att du duger.