And the years come streaming down your face

[ Nytt foto + gammal text från 2008]


12 år.
Mellanstadiet: Dolly Parton & Marilyn Manson- ambivalens i ett ledsamhetsbrustet hjärta tappert omplåstrat med Bamseplåster, felstämplad av `What`s ever on your radio´- flickor & pojkar förblindade av Axedimmor och med en känslokyla vållad av för mycket lunchrastrotande i närkioskens GB-box. Längst ner i hierarkin och en personlighetsförändring ifrån att få gå armkrok med Sara, smacka Extra Spearmint & finna fem fel på klassens ärkenördar så satt jag, Lydia & Emmy i gungställningen utanför matsalen – fann tio fel på våra oförtjänt krönta drottningar & kungar och ansträngde oss att rasera deras välde genom vår avsky, mosade deras kroppar mellan tummen och pekfingret och skrattade kolsyra ju mindre, maktlösare, fulare vi gjorde dom. Men jag var alltid mer fiende än vän; Mrs neverlasting Hyde i toviga pippilotter, pizzafläckiga Adidasbyxor & gråtblöta tröjärmar som elixirandades destruktion och utplånade alla slags chanser till uppskattning genom att skicka iväg ett brev till Lydia med kärnfulla ord så som `Gå och dö, töntjävel´, och därmed inte längre bara var ett weirdo, utan en backstabbande outsider som inte passade in i någon liga alls.

15 år.
Högstadiet: Att Eminemdefensivt slå tillbaka mot alla deras mean words från A till Ö med ´Cuz i am what ever you say i am´- signerad ignorans & köra playback till reaktionerna dom lagt i min hand. Dom sade: Varde dumhet; och det vart dumhet – en mycket god skapelseprocess som skiljde vilja från agerande och formade ett sluddrande misslyckande ur en massa av uppväxtförvirring, vad kan man annat göra än att leva upp till den bild dom målat när man inte har några verktyg att måla en förändring? Med blekslitet hår & rosa platådojor stapplade jag fram genom korridorerna till sorlet av skabbluder & särunge men fortsatte framåt till ekot av ett oberört skratt, tystnade inte förens jag nått närmsta toalett vars jag kunde plocka fram min värdelöshet och överväldigas av den med förstärkt & dånande effekt, rista in den på min underarm som ett ytligt S.O.S. But still, högstadiekaos är inte ett lika dynamitiskt minne när man, som jag, hade en Mikaela & en Saga att luta sig mot mellan varven då man fnittrade sig igenom ett partycigarettsprakande & marinellasött fjortisleverne värdig att sakna och nostalgisera sig över.


18 år.
Slutstadiet: Efter De två Sista Ljuva Åren av tonårsdrama, freakin fantastic turbulens & Spendrupskletiga kyssar i solnedsgångssensuella mentala foton så började åldern ta ut sin rätt, mina ögonlock blev tyngre & tyngre och alla steg både bakåt & framåt plågade mig till ett Björn Afzelius-missmodigt sängliggande, väntandes på det eftertraktade ljuset i tunneln. Nu, tre år senare, ligger jag fortfarande kvar.



~ ~ ~

Och ett ännu äldre beskärt textdokument från årskurs sju som är så rysligt ung & usel att jag måste sympatiklappa det på axeln & småle överseende:

” Sandra har freestyle! Man får inte ha freestyle! Glenn, säg ut henne…!” skrek fulingen Jimmy ut inför alla. Johan nygren skrattade och skakade på huvudet.

” Men Sandra då!” Sa Glenn och Suckade . Du vet vad jag sagt om den där Freestylen.

” Men snälla….”

” Nä, nä den här gången funkar inte ditt lilla leende. ” sa han och log. Jimmy hoppade fram och slet loss hörlurarna från freestylen.

” Ha! Dom här behåller jag! ”

” Vad håller du på med!?” utbrast Sandra argt. Andreas flinade till och härmad henne.

” Jimmy! Ge tillbaka Sandra sina hörlurar men se till att hon inte lyssnar på dem!” Jimmy muttrade och gav motvilligt tillbaka hörlurarna. När allt blivit tyst började Olov att berätta fakta om Canada.

” I skogarna lever pälsjägare som kallas Trappers. Många av dem är Indianer, De jagar pälsdjur som bäver, mård, mink. Lodjur, svartbjörn och tvättbjörn. En trapper jagar för det mesta med fällor & snaror, varje trapper tilldelas ett visst område för sin jakt och han ansvarar för att ingen djurart jagas så mycket att dom blir utdöda allihopa.”

” Nä gud vad hemsk!” sa Sandra och tittade på Emma, hon verkade inte heller så förtjust i dom här pälsjägarna.

Jimmy och Jocke skrattade rått och började prata om att dom brukar skjuta ankor och fåglar med luftpistol på sommaren.

När alla kommit tillbaka till hotellet fick man bara vara uppe en halvtimme till, sen skulle lamporna vara släckta och alla skulle sova, Man fick inte prata med varandra. Dom flesta verkade nöjda med regeln och verkade tycka att dom fick vara uppe jätte länge, Och Elin verkade nästan chockad av hur länge dom fick vara uppe. Hon var överlycklig. Hon sa att hon brukar gå och lägga sig klockan nio som högst. Den enda som gick och la sig på direkten var Philip, tyckte att det var nödvändigt att få minst tio timmars sömn. Resten av klassen satt ute runt en grillplats och Jimmy kommenterade hur sugen han var på falukorv med ketchup. Alla instämde. Sandra tittade fundersamt på alla vilddjur och började fantisera Jimmy som ett grishuvud med ett äpple i munnen, Lars som en uppstoppad höna och tvillingarna som två spinkiga prinskorvar. Vilken syn, Jimmys huvud på ett fat med ett äpple i munnen. Sandra var nära på att börja skratta, men hon försökte hålla sig. Sandra och Emma satt bredvid Elin, Pia och Lina. Det fanns ingen annan stans att sitta.

Elin satt och snackade med Lars och Liket Mattias om något oviktigt. Plösligt reste sig Elin upp

” Nä, kom nu Pia och Lina, vi far in nu, det är ju iskallt ute, tur att man har långkalsonger!” Sa hon och stirrade hotfullt mot Sandra som bara hade kjol. Då for också Bergstrollet Caroline, och Camilla och resten av töntarna in.

Så kvar var bara en liten grupp människor. David, Jocke, och Jimmy satt och pillrade på med Davids knallgula mobiltelefon och kollade in funktionerna. En bit därifrån var Oskar och åkte på sin skateboard , åskådare var Arvid, Tobbe, Johan. F, Vogel och Suhaila. Emma satt på avstånd och dreglade.

Sen kom Glenn ut och sa åt alla att det var läggdags. Alla suckade.

När Emma och Sandra kom in till rummet var det första Emma började prata om var hur gullig Oskar är, Sandra la av en gäsp för att visa hur ointresserad hon var och tog på sig sin Freestyle, Emma morrade och la sig i sängen, drog upp en Raider ur väskan och slafsade. Sen somnade dom.

Läs även andra bloggares åsikter om mellanstadiet, högstadiet

Dagens sötis

[Naaw!]

Jag vill också ha en Odräglig Ove i mitt kvarter. Nu är jag så svulten på lismande terror att jag tacksamt släpper in vad fan som helst som viftar med mandelkubb.



Läs även andra bloggares åsikter om solsidan, grannar

All this talk of getting old it's getting me down my love Like a cat in a bag, waiting to drown

Om jag ändå haft råd att ligga på slappsidan & lealöst ge efter för sjukdomen, erkänna för pressen att ZELDA KRISAR & stoffa ut det på varenda löpsedel, liksom komma ut ur garderoben som en härjad Crusoe & skeppas vidare till ett förråd för förbrukat gods & annat oanvändbart skräp. Serri, mitt konto är helt övertrakasserat, inte övertrasserat, det har blivit utnyttjat, draget med våld, glåpordat & tömt på kraft & alla vet ju att WACKO – det heta innestället för alla som inte pallar är ute & totalt lost när vi znackar qualityzapp & networköverlevnad. Eftersom utvecklingen på avdelningen blomstrar lika dåligt som deras stilvidriga plastblommor måste jag själv utrusta mig med portabelt tidsfördriv som jag förstås inte har till ägo. Man vill ju känna sig hemmastadd.
Då kanske det är lika bra att faktiskt....stanna hemma.
Men om jag ändå bara kunde stuffa den här kalkonen med nåt smakberikande & mättande, som man belåten kan luta sig bak av & en gång för alla kunna skaka på huvudet när desserten ställs på bordet för ” Nej tack, det är bra för mig”. Om inte tomheten var så jävla mastig & ångesten så kryddad & om det räckte med en kopp espresso för att vakna & en Bonaqua för att se konturer igen, om jag faktiskt mäktade med att ställa in frukostpålägget i kylskåpet igen & om ändå sjukdagar vore något att bravera om på arbetsförmedlingen, helst i Avannas tisha ” I am a Wow”.

Och om jag ändå hade haft ork till att vara bitter. Det är nog det jag saknar mest. Bitteristfitteriet.

Är det bara jag som tycker att det här ser väldigt oanständigt ut?

[Reflektioner från en brännvinsflaska]

Kvällsskott

I know. My lifeline is broken. I know I won't live past thirty.

[ Sienna Miller som Edie Zedgwick i `Factory Girl´]



I´m electric. En livsfarlig ledning du inte får röra, den där som tyngts ner av decimetertjock is & som du vodkavinglar fram emot dödskåt & macho medan dina trist torra polare rådropar att du ska sluta vara en sån jävla idiot. Jag sprakar & det är fan inte magiskt tragiskt edielicious eller en gräddig statussymbol att showoffa lite lagom diskret & vippa förbi kön med för att guldfynd blivit så banalt, det är en dödlig fälla av lösa trådar, ett magstarkt hot, den där scenen när direktören för NSA meddelar presidenten att ” Sir, something´s gone wrong. Terribly wrong.”. Det känns som om jag bär sprängladdning runt hjärtat & bara väntar på att någon ska våga trycka på utlösaren även om jag korsar armarna & skyltar med att varken behöriga eller obehöriga äga nåt som helst tillträde. Här slutar liksom allmän väg. Lekande jävla barn får du köra över någon annanstans. Varning för hängig last & biologisk fara.
Jag är en rivningskåk, inte någon som Donald Lyons skulle kunnat beskriva som ” She seemed very bright and very eager for life, for the things of the mind and the thigns of the heart, and seemed like a fresh, joyous creature, experiencing life for the first time.” Och det jag försöker sorgarbeta med att acceptera är att jag aldrig kommer bli nån som passar i päls.

Det sägs att allting vänder och det stämmer väll på sätt och vis när en stannfågel ger sig av

 

Och efteråt har jag hela natten på mig att ångra min balkanhoriga träshsminkning, lolitadressen som bah skriker lapdance, varje ograciöst försök att bjussa på zelda – before the twilight took the princess, varje sexpack av trögflytande social inkompetens 7,2 % och min verbala jävla prostataförstoring som sätter ett svidande stopp för att dra ner blixtlåset & irligt blotta mina förhudsfilthy secrets. Jag borde varit med i föreningen av skottsår, i stödgruppen för sårande rekryter, soldater & sous-lieutenants svinfullt laddade med traumatårar & hjärtsplitter, Jag borde lagt huvudet på sned, nickat oftare & veteranväglett lite mer, jag borde tagit emot talpinnen när det var min tur att spy ur mig en personlighet & jag borde bytt till ett hemmafestligare ansiktsuttryck när det var dags att mysbelysa något annat samtalsämne. Jag borde inte stängt in mig i badrummet med min egen osäkerhet & gett den hela min odelade, pudrade uppmärksamhet, jag borde haft autofokus på två skarpa & kontrastrika mittpunkter istället för att söka min sinnesstämning i varje reflektion & fälla upp blixten för att kasta ett skoningslöst ljus över mina minnesvärt stelbenta felsteg & bildosköna indifference. Jag borde ha varit
någon annan, någon som inte blivit så hospitaliserat tömd på reaktioner att Queen L:s ”Jag vill dö” lika gärna kunde ha varit ljummen mikromat, fattade pusselbitar, den där långa väntan mellan de fem rökslagen. Nån som fortfarande är n00big nog att uppröras & förvånas. Om jag får skylla min brist på ”Säg aldrig sådär igen!” så skyller jag på Captain Morgan som inte gjorde mig tillräckligt våt.

Viola frågade om livet slutat leka hela havet stormar & jag står här utan stol & försöker ännu komma till underfund med om jag överhuvudtaget är med i leken eller inte, om jag är ute eller har tagit mig ur. Hon hade kunnat skaka en Mystic 8 Ball & få samma otillförlitliga nonsens till svar för mitt psyke är lika lätt att räta ut som en Rubriks Kub & jag kan inte ens få ihop ett slutresultat med kalkylator, kanske räknas inte framsteg som inte lämnar bestående avtryck & kanske har misströstan i svettarmband & bamseplåster som tassar runt i nätta ballerinaskor & försöker att leva så ljudlöst som möjligt bara bytt skepnad till en leda som spottar lite mer generalsnus, trycker upp en trampigt urringad egografi på blöggen & taggar sin exiztenz som worthless. Är det inte så att även om jag kan klä upp mig för att gå ut & grogghora så är jag bara en sprucken söm ifrån att skära upp handlederna vertikalt? Att jag är precis samma buppiga & besvärligt självsäkra fall som 2003 blev journalantecknad som ” pat med självskadebeteende och dödslängtan. Har sagt att hon vet att hon inte kommer leva länge och att hon en dag kommer ta sitt liv.” ?

But I'm still caged inside

Och så levde hon lycklig i alla sina dar

Partypooper: ” Men va? Är det här du…Gud vad annorlunda du ser ut!
Jag kan knappt tro det, det är ju inte ens likt dig! ”
En timme senare –
” Jag var tvungen att kolla på kortet en gång till, ja, wow asså. Visst hade
du längre hår?”
Moi: ” Det var kortare.”
” Men mer rakjämn lugg?”
” Ja, och jag hatade det.”

Som om det vore en merry xmas att få komplimanger över hur jävla grann man inte är. Gott nytt år på dig också, hoppas min förblödning i badkaret blir till din belåtenhet. Say cheese! 

Chasing Ghosts

Jag vet att jag är skyldig dom lite äppelkindad entusiasm, kanske några små feminina & köphetsigt rödrosiga förtjusningsrop. Hypotetiskt skulle jag kunna sträcka mig så långt som ett handslag tacksamhet eller lots of hugz and kizzes mailledes. Naturligtvis vet jag att den sunda reaktionen när någon betalar för de begär man pekar på inte ska vara ett närapåsnörvlande & handfallet ”Är det här allt livet har att bjussa på?”, att det inte är god stil att dryga ut sitt kroniska missnöje så att det räcker & blir över till alla. Och mamma hade inte behövt urskulda sin tidspressade otillräcklighet med att det är tungt att axla två grovjobb,
jag vet redan att hon gör ett fenomenalt övertidsjobb att bära sin ultrasjälviska slynslyngels bördor också. Jag vet ju att hon använder alla mina fakturor som bordlöpare & att mina vräkiga wreckfrosserier kostar henne i kilo & jag vet att den julkuliga generositeten har kostat henne sina dagliga doser bryggd energi & jag vet att hon maskerar utbrändhet i ynkliga hostningar. Men ändå. När vi står där i hallen & pappa frågar varför jag måste ha hela kakan på en gång & jag inte kan förklara att jag aldrig varit någon doppare, att jag inte delar eller slickar eller slownjuter av smaken utan måste bli så sockerchockat överväldigad att det inte finns plats för besvikelse. Att bakom min nya dörr ska jag inte behöva sakna något eller någon. Ändå kan jag inte låta bli att tynga ner min mamma ännu mer genom att kasta en säck smutstvätt åt henne & spydigt spy ur mig ” Jaha var det nåt mer ni ville eller? Stå inte här & häng, stick!”.

Chaplin, jag ville vara lika fri som du

[2006]


Det var jag och greve Chaplin bortom regnbågsfantasier
under trasiga lyktor på barnförbjuda gator
i centrala delen av Stockholms fearyland,
likt spöken i lila hattar , likt missanpassade serafer
och vi älskade livet med ironi med humorn i att
lyckas avsluta det som en självförvållad olycka


.


Nån vaknade visst upp produktiv idag, sade jag
till en greve med Ozzy Osbourne i halsgropen med
blicken fäst mot en säker död mot en upplevelse för
dom höjdrädda, och javisst, han var spektakel men
 hans skratt snuddade alltid vid ett plågat allvar
från en sargad barndom av sönderrivna sagor,
och jag var siluetter bakom min egen rygg
fast besluten att leva lika högt om inte mer






Vissa människor är så vackra att dom inte syns
genom dödliga ögon genom brinnande hjärtslag,
och Chaplin var genomskinlig i dagsljus när han svävade
fram över Sergels torg med tusentals mil under hälarna
och jag som sträckläste hans själ visste att han inte hade
några intentioner att fortsätta vandra,
för profeter stannar bara för att viska in skönhet i
förfäders mark, för att lämna sin evolution när uppdraget
är över




Är vi friheten personifierad eller har gatorna satt oss i bojor,
frågade jag från botten av en tunnelbanestation med
heroin i halsen, med heroin i varje vingslag som
förde oss lite närmare sommarimperium och lite närmare varann
och nej, stadens alla stjärnor kysste aldrig våra handleder
utan att ta en liten bit hårdsmält tonårstid i återgäld
Greven svarade;


Det är vi som aldrig skyller på natten,
Vi som krossar alla rutor på dan,
Det är vi som älskar utan limit,
Vi som sjunger med en helt annan gud




Chaplin jordfäste sig själv bland urindränkta tidningspapper
bland skabbtuggade madrasser bland olösta mysterium
i ett av hans funna underjordiska palats, och han viskade
om döden i klassiskt svartvitt innan han lämnade
vår kväll för att söka reinkarnation åt oss båda,
och med dessa ord står jag kvar med minnet av en greve
som strödde liv över Stockholm, som lärde mig att
stormen föddes för att upplysa världen om att somliga
inte är menade till att stå stilla

Jag kan inte låta bli att undra om Melissa Horn backstabbar sina bitches, gör en valfri Lindsey Lohan då & då eller skrattar överhuvudtaget.

Ibland undrar jag om sådana där bräckliga donnor med vattniga rådjursögon & poesi på fingertopparna som med vackra & mjuka penseldrag målar upp en vingklippt fågelungebild av sig själva ens upplever riktigt smärta. Okej, din själ är för stor för att rymmas i din trånga kropp. Ditt hjärta pumpar ofullständighet. Ditt liv är i skärvor & du måste se dig för vart du trampar. Ingen famn är tillräckligt varm för dig & inga armar kan ta dig ner på jorden & du tar dina tunga steg väldigt graciöst i ett par lätta ballerinaskor, kanske axlar du ett par photoshopvingar & kanske är du så jävla vacker i ditt deluxelidande. I din stilfulla sadness. I det klädsamma tillstånd som passar mig lika dåligt som ett par stuprörsjeans i en för liten storlek, & de gånger jag lättat så pass mycket att jag faktiskt kan andas med gylfen stängd så nästan njuter jag av att plocka skörhetspoäng.
Även om ord är för svaga för att kunna lyfta fram smärta & göra den rättvisa så använder jag ändå de lättaste vikterna nu när jag säger att: Min smärta är bestialiskt ful, hårig & svettig & sluskig & sipprar ut ur mina grova porer. Den är lika våldsam som Jake the Moss men slår mer för att döda än skada & den viskar inte, den djungelvrålar, slår sig över bröstet & klättrar uppför Empire State Building. Det är en sådan som inte bara har kraft att välta skolbussar utan också sådana som är packade av osnutna & intellektuellt äckliga mellanstadievalpar.
Även om jag är förpuppad så är sannolikheten stor att jag inte kommer ut som en fjäril utan ramlar ut som ett likblekt själviskt as.

The birds

Alltså, duvjävelsdöden is the shit. Bajsar på mitt huvud, sätter sig i håret & går inte att schamponera bort med rationella förklaringar. Jag tillber inte sunt förnuft, jag armkrokar barfota & tandlösa domedagsprofeter i smutsbruna rockar & oskärpa i beiga papperspåsar. Jag tror att dåliga dagar sitter kvar i kläderna, att något kommer ut som segrare ur myrornas krig, att texttv är en analog spåkula & att korsord löser existentiella frågor, jag tror också att djävulen är ett jävla efterhängset fan med sattygsfuktade läppar trots att jag inte ens tror på ett till helvete. Undergång får mig ner på knä, som när jag var en liten kis, satt på balkongen & stirrade mig tokig på månen för att ”En Ding Ding Värld” droppat the bomb att den var på väg emot oss i en annalkande fart. Madness ä mums!

Trettio dagar - Ett sista ögonblick

När jag som fjättrad vid snålt schemalagda blosstider & ett namnlöst vakande vårdöga torkade bort förkylningssnor med offerkoftärmen & sög tillbaka sex timmars förnekat pleasure så spottade jag honom i rökrutan bredvid. Han. Han med hoodien jag alltid velat krypa ihop & gömma mig under & de rödfrusna fingrar jag ville låna ut min rygg till & trasslet jag smygbad att han skulle dra in mig i, dra mig baklänges till tiden då jag vågade höja en smyckad & nagellackad hand & vinka. Det var han som vände sig om & kastade en blick han inte fick bråttom att veva tillbaka för uppenbarligen var jag ännu inte någon man slet kroken ur & slängde tillbaka, jag hade inget annat val än att korsa avståndet med armarna i kors & pressa fram ett leende ur skräcken att det här kunde vara den stund då han plockar fram sina fingerpistoler & sammanbitet väser att ”du är död”. I dagsljus är det lätt att ställa in siktet på sina måltavlor, & jag ville fly mitt påsiga, konturslösa morgonansikte & flocken av alfapatienter på antabus som säkert skulle slå honom över axeln & öhfråga vad fan det var för nåt han snackade med egentligen efter att jag fimpat & försvunnit in genom entrén.
Men han bara log snett, & jag visste inte om hjärtklappningen berodde på ångest eller gränslös tacksamhet över att han speedat in i mitt punkterade, felparkerade liv.
Det var sista ciggen jag tog på schema & sista gången jag såg honom.

Vi sniffar inte thinner för att rensa näsorna & vi slukar inte valium för att dom smakar bra

[Björn Afzelius - Missbruk]

Det har hänt att jag samlat ihop nog med kraft att gå ut

Är det min livslånga fetisch för känslomässig bdsm i betraktarformat som gör att jag vrider på mig av tristess under största delen av svinalängorna? Vart är nonstopångesten jag blivit förvarnad? Löftet om att lämna biosalongen med rinnande näsa & själen in & ut?Med sådana upphetsande ord som trasslig barndom & mörk historia så förväntar jag mig faktiskt mer än en kasst klippt, något avslagen & ljummen suphistoria som aldrig riktigt når ut på djupet & botten – jag sitter mest & längtar efter en cocktail av chock, som att få gömma ansiktet i händerna när lilla Leena blir stucken med glödande cigg, cuttad av krossade koskenkorvaflaskor eller något annat obehagligt myz.
Och tyvärr har jag väldigt svårt att inte se fnissfaktorn i finska röjfester & rännskitsränder.Terveydeksi!


Läs även andra bloggares åsikter om svinalängorna

I ain’t looking for nothing in anyone’s eyes

Jag vill inte vara såhär. Om jag fortsätter upprepa det & hoppas tillräckligt högt, tror ni då att ett browneyed miracle som Joel Kinnaman kommer förbarma sig över mig & viska in i mitt fett stripiga hår att han vill hjälpa mig, som han gör på hallgolvet med en släckt Stjerne i det undersköna lilla underverket `I skuggan av värmen´? Man ska gräva in händerna under en danssvettig tshirt & grovhångla med sin highschoolcrush till Journeys Don´t stop belivin´ & man ska bli fullmottad på glöd när man läser ”Don´t give up on something that you can´t go a day without thinking about” & jag undrar lite grann varför det tas för givet att jag ska tolka vissa maximer från the pro life-side när jag tror på min död som meningen med mitt liv,gör det något om jag nickar & drar ert vad du än gör, ge inte upp över min halspulsåder? Förlåt min olustigt oschönna & cyniska livsinställning, jag är bara trött & lovar att genast rycka upp mig. Snart i en snara nära dig.
Och flyttkartongerna i vardagsrummet står inte längre for a warm and cosy freshstart med valpbajs på mattan & grahamsmjöl om händerna, dom ligger ivägen för ett avslut. Är det min nya bachelorettelya som krockar med döden eller min liknöjdhet som är dåligt tajmad med flytten? Jag har i alla fall slutat kulspetsmarkera den första februari med blåa ÄNTLIIIGEN & jag skulle gissa på att mina forcerade ” Jo det ska bli jättespännande”är lika övertygande som Agnes-Nicole Winters insats i `The Gold and the Beautiful´, det är ju rätt uppenbart att det är svårt att se ett värde i en hemtrevlighet jag inte har några större planer på att besvara genom att stanna kvar – rotad, balanserad, rultig på frukostmuffins & sju sorters bara en till. Men jag kommer fortsätta spela mina kort frikostigt & jubla ända till IKEA & pynta tomrummet med färgglada distraktioner & vattna mina plastblommor ända tills det är okej att tappa geisten, glida in i en slöja & följa sorgetid igen. Kanske är det rätt besynnerligt att söka en lite mer ,typ, hedervärd lucka att klämma in sitt självmord i men jag gör helst sorti när jag blivit långtråkig & händelselös & min existens mest påminner om hissmusik.
[ Veckans lol: När Saga rundturar lägenheten & i all välmening uttrycker hur soft det är med nån som inte bryr sig om inredning & så när jag de senaste månaderna knappt fritidsintresserat mig för något annat än dyra detaljer. ]

 Fånga dagen.

Enkel matematik

En nolla gånger en tisha från Avanna är fortfarande en nolla. 

After eight