Rainbow Road; & äntligen. ♥ Bifrost < biv-råst>. Countryns rätta färger som en salvation, som något vem som helst borde känna.

Det här; personifierar survivans. Varför dessa perpetuellt evergröna maximer, & ja, en gänglig, välsnuten & kammad ensemble  som swingpoppar att ” all you need is love” när det  inte nödvändigtvis behöver vara att visavispoona i en säng för två, utan tillika kan vara en touching tune, virtuosrader som finskär genom ben & märg, ett äkta, strålkastarupplyst livesmajl, en feeling att volontärt fastna i som en rävsax; lika comfortsoft som en snuttefilt av velour. Det här är andledningen att jag ens mäktar att varje morgon slå opp di små mollisgrå & bara spleena vidare;

När jag rutinsmäller upp mitt youtubefönster & blir skräddarsittande ad finem i addolorato,

i fortunaforward-dur, i en absentskum stämningscocktail also called Rabbit Hole för  sådana fanflyktingar som jag att losta & förlusta sig i. När jag gauloisepuffande stänger ute hela den vLrld jag aldrig haft privilegiet att kunna hålla i mina nikotinfrusna händer, annat än som glödande rökverk & kärt fulporslin med lika fulbrunad kant & övermåttade hurringar Depresso Dark -  & inte börjar tona ut i ett existenstrött diminuendo förens jag moodsnappar out of  it & genom en slöja av cigarettrök & vintermörker skådar hur nalledisplayen norrskiner upp det faktum att jag missat alla chanser att ta min kylkris, mitt frossbryt, mitt urmoisturizerade, cytostatikavita fulkurfiasko & ångestskaka mig genom en kollektiv thriller-rutt för att äntra Cooperativa  Hårror StOryns frontport mitt under denna frostbitna, rinnande smittohärd till mellandagsmadness.

Det här är det mest gripande evidenset över hur livsfuckingviktig funktion & verkan musiken har som räddningsplanka Jill åberopat på bästa sändningstid

& betonar med Rainbow Road,

 komponerad av Donnie Fritts slash Dan Penn & recordad i något skymundanskjul till studio av bland annat Kris Kristofferson, att en enda låt kan vara just den fullträff  till hit som totalt knockar en tröstlös krake av pallen där hon sorgstinn står & försöker förlängningssladda samman en slitstark snara.

Som känns djupt under i skinnet som handhett varmrusiga preposterously pokes av något så freakin´ implausible som

liv. 

Och vi griper tag i det som griper oss, hänger oss kvar. En dag till. Och en till.

//

Adressbyte, samma blogspot.

┼ Fredagskänslan klockan 01:00. alltid.

När ingen har hört av sig.

Oavsett om man har tid, krafttag, lust & liv

eller inte.

Följ min blogg med Bloglovin

"Ingen kan tvinga dig att leva, Aina"

2013: ┼ Det är nästan som en secondhomesickness

en överväldigande längtan som från ingenstans sköljer över mig som en monstervåg & när jag tar mig upp på land igen så håller det karga landskapet på att blomma ut peu à peu & miljön att reformeras till ett belletristiskt utopi signerat Karin Fossum.

Det är det som är så fint med böcker, man kan återvända när man vill. Man behöver inte vänta på att trädknopparna ska slå ut, att det ska öppna för säsongen eller att spargrisen är så späckad att den spyr ut semesterslantar. Varden har aldrig stängt. Varden tar alltid hand om sina sjuka, missanpassade & depraverade & när jag desillusionerad driver omkring i korridorerna i De Galnas Hus sökandes efter formuleringar att identifiera mig med så slår det mig varje gång exakt hur mycket jag saknat allihop. Tussi med bacillskräcken. Moffa. Formel som läcker hjärnsubstans & alltid torkar sig om pannan. Det levnadsmätta kraftpaketet Odin. Freiner som är precis lika blaserad som sina patienter. JørgenTics med sitt ”Fräs mig i fittsmör!”.

Till & med Stormcentret. Och stödpersonen Stetson, räddningen med blanka stövlar, stetsonhatt & den där intensiva blicken som ser rakt in i själen på en – han faller jag alltid head over heels för. Besjälas av, som fictionromantikern inom mig krystar fram.

Och det är helt klart den bästa av alla slags förälskelser; när den inte kräver något annat av en än att fortsätta bläddra. Jag tassar ljudlöst in på den slutna avdelningen & sätter mig alldeles tätt intill Odin vid matbordet. När han, mellan tuggorna, säger till Tussi ” Nåd & nåd. Allt jag vet är att jag snart dör för egen hand. Är jag skyldig någon att leva så länge som möjligt?” så vill jag ge honom en lätt karess över kinden & viska att han är en för intressant karaktär för att försvinna. Och jag följer med Hajna ut till brønnen, de dödas tjärn. Där sitter jag på en sten i en kontemplativ pose & undrar om jag någon dag skulle kunna frammana tillräckligt med mod att kasta mig i. Ja, jag älskar att smyga omkring bland dessa förtjusande spillror, att höra Feta Freddy försöka förklara vart maten är god eller när Moffa brusar upp på ett gruppmöte, dom är liksom mina gelikar. Mina neuropatiska compadres. Och jag behöver inte ens skicka iväg ett försynt litet sms & fråga om det okej att jag tittar förbi en liten stund. Om dom verkligen är helt säkra på att det passar? För jag vill ju absolut inte vara till besvär eller tränga mig på, det måste ni ju förstå! I min himmel så vill jag inte ha gröna ängar, vallmoblom & apollofjärilar.

Jag vill ha ett enda stort dårhus. Jag vill komma innanför tröskeln till Varden.

/

♥Psykåldies [I can´t learn anything from you i can´t read in some fucking book. Unless you want to talk about you, who you are. Then i´m fascinated. I´m in. But you don´t want to do that do you sport? You´re terrified of what you might say."]

24 Juni, 2013Och jag väntar

 fortfarande på det där supermäktiga jävla ögonblicket när vi satt oss ner

              på en parkbänk & hon inleder våran

                 session i stil med

något sånt här:

28 Oktober, 2011:

” Nä men vilken go & rar liten mor du har!” kontrade inte Mediha med de plisserade kjolarna & Miss Polania-smajlet när jag förklarade att det förstås är mamma som fyller min frys med findusrätter & stuffar in modernkorn i skafferiet under dessa rådande fultider. Perplexintrasslad i en kbt-röd tråd som visade sig vara blå slaknade det där smilet som skulle säga ”Jorå, hon är en himla viktig & robust vardagsklippa, hjärtestrongaste mamma min”.  Istället. Mediha kallade henne för sjukdomsskyddsling. My partner in crime. Att hon rullar ut röda mattan för mitt ohygglighetstänk när hon fixar mina matmåsten. Det är inte ofta jag har varit lika terrified som just där & då när vc-skrynklaren knep ihop läpparna till ett smalt, kritiskt streck & fortsättningföljde med ett

 ” Jag skulle vilja boka in en tid med din mamma & diskutera det här..beteendet.”

Det var som om hela mitt liv passerade revy. Som om döden bar espressobruntnästansvart läppstift & extraknäckte på hälsocentral, som om jag var en frittfallande överlevnadsekvilibrist. Jag har nog aldrig pressat in lika myckepondus i ett N E J(?)  förut.

27 Juli, 2013: Och Hillevi, min spenslige maximnärda Hillevi; alltid lika strikt serriskrudad i antracitgrått, prudentligt slätstruken ända ner till de écruteintade nylonstrumpbyxorna, min au naturella, samlade & sanssvala tisdagsbris som tillika faktiskt började svalka rätt tidsfristfriskt efter några sessionssvallvågor av agavenektarspritzade, rawsöta ångestmetaforer –

 & nu blåögnar igenom den sista sidan i mitt hafsigt krysskyssta svårblock, skönjer något bland mina svarta bläckklena koraxfötter som går att bena upp, som fångar hennes PTP- legitimerade, spikrakryggade pattdistanserade curiosity & perplextrummar kulspetspennan mot punkt tjugonio; ”Det här…du har graderat ` Att vara aktiv på sociala medier  som en [åtta] ´. Varför upplever du det så besvärligt när det ändå inte är någon som ser dig?”

” För att. För att. För att…ja,,,,jag inte vill att någon ska tro att jag finns till”. För att inte denna, säkert jätteämabla någon ska dra den logiska slutsatsen att det finns proof of life bakom mitt alias, att jag är ett bitterblue and cold moonfacecase att börja krafttagsgräva i igen, något man kan squeeza förtrolighet ur & komma så pass nära att man kan urskilja klustret av whiteheads i min pomadaflottiga nuna. Jag kan ju inte vara limegrönt ☻nline när jag är helt off eller stå på stand by när jag är inaccessible, det vore ju tjockt tåssigt. Som att furiamarchera rakt in i #selfiestockningen som en alfasugga & grymta ”Hallå där! HÄR är jag!” när man inte vill bli sedd, när man skäms för att man överhuvudtaget ens har mage till att ligga under jysktäcket & dra in luft i lungorna som nån jävla simulanthominid.

→ Och där i min nittioåtta cm breda safety zone  gissningsvis nerbäddad under Kents

”inget kunde röra oss” kryper jag ihop när livslust inte direkt känns som mitt gebit, rädd för att någon ska ta sig förbi & in & ertappa mig med att andas. Slänga sig med alldeles förskräckliga anklagelser om att jag visst tror att jag har ett har ett värde,

att jag fan bara luras - för vadå, annars hade jag väll tagit mig själv av daga för länge sen eller hur? Liksom helt sonika tagit saken i egna händer & gjort en snara utav den?

Jag erkänner. Det händer då & då att jag tidevarvar & vrider & vänder på mig framför badrumsspegeln & tycker mig kunna urskilja vissa möjligheter till en bra dag. Jag kanske skuggar mig ett snäpp skarpare med solpudret & jag kanske går loss med min absolute pearl-vita highlighter & tänker att nu, nu börjar det väll ändå ljusna lite & jag kan ställa mig på tå vid hallspegeln helt gussied up i en indigoblå crêpeklänning med paljettbroderat midjeband & känna att jag nog ändå är värdig en singularpromenad ner mot vänortsparken eller lite termoskaffe med flottyrringsdopp vid bettnesklipporna, men det är inte tillräckligt.

Det är aldrig tillräckligt.

Jag kan vara ett strå vassare än ingenting men jag är aldrig någonsin någonting. Snälla, du måste tro mig. Jag vet.

       Jag vet mycket väl att jag är så långt ner i skorna att det inte ens är lönt att försöka mäta mig

      med någon annan.

2011. Läget är horisonalt huvudet monolittungt lemmarna som mosad potatis sömnen insättningsrubbad & jag ser ut som en thriller night med liklila ringar under ögonen som perfect/matchar min hålögdhet & styvstabbens urtvättsgråa slipknottisha jag rutinsäckar in missmodiga blue moondays i , mobben vibrerar i min hand & det känns som elchocker ångeststötar bränt flesh som om han försöker defibrillera mig tillbaka & jag krackelerar som ett skikt cellulosalack, det här är landet jävligtlångtborta & jag är ett stoppljus som aldrig slår om, vattnar mina maskrosor

finkelspetsat

gräver ner minor vid min grind relaxar i hammocken med ett jaktgevär under nattlinnet, mitt epidermisskinn är klibbigt av stressvett gömmer ansiktet i salivfuktig kattpäls brouillerar med min självbevarelsedrift & försöker förnedringsförbereda mig för att låsa upp ytterdörren & stega ut fem timmar av oro senare eller inte handikappsalls,

       Jag är Kajsa Kling & det här är ett störtlopp Ett everlasting utför

Som att ligga i backen med bruten ryggrad & inte kunna sig upp resa sig upp:

hjärtat tyson-slår under hoodien allting under huden är i anarki smyger inkognito längst radhuslängorna som oversizat chill & martyrgråter bakom billiga brillor, bensodiazepinvärjar mig inte längre mot gloögdhet känner mig som bespottad underklass ett misery-taggat förortssmuts som född ur mexitegel

& längre än till macken tar jag mig aldrig.

Vid Statoil tar världen slut.

     

Följ min blogg med Bloglovin
Läs även andra bloggares åsikter om arkiv, psykiatrin, kbt, good will hunting, on the edge, hat, död, gif, foton,