1. Umeås stolthet Block 44

[Inget att hymla om. Jag är rakt av inspirerad av Nick Hornbys personliga musikreflektioner i boken ”31 låtar”.]

Umeåbrorsorna & gravstenspoeterna Tomas Öberg och Patrik Öberg i bandet Block 44 har sedan dem släppte sin första singel ”Större Perspektiv” år tvånollnollfyra alltid varit mitt drog of choice när det kommer till svensk hiphop, och ja, jag är givetvis färgad av våra björklövsgröna rötter & det är möjligt att jag kan ha förbisett vissa mindre språkskavanker när jag varit upptagen med att peka på deras tubevideos & lyriskt basunera ut att ”Men vad fan, det är ju ålidhemcentrum! Och kolla, kärleksviken!” men det förändrar inte det faktum att dessa krähwinkelguttar är riktiga wordvirtuoser med fingertoppskänsla för vilka knappar man ska trycka på för att nå ut & in.

Det spelar ingen roll att denna före detta drogslavduo en gång i tiden hade vissa drag av ärkesvineri & gissningsvis vältrade sig i ruinerna av hemmafesterna dem klampat in på & grisat ner eller att dem polare jag rullade hatt med på den heltidssvirande tiden reagerade på min musiksmak med ett ”Nä men fyfan!”, jag står fortfarande framför spegeln före varje krogrunda & rappar med till raderna i deras ”Tillbaka till livet” -

Framtiden jag skriker -snälla, bli ljusare, Ta mig dit jag vill så svär jag på vad som helst, Jag skriker, gråter, blöder tills jag blir frälst, Fördomar - är det det ni kallar rättvisa? Kom, så ska jag visa att mitt liv är samma visa, Sluta blunda, öppna ögonen och se en man, som inte ens i drömmarna kan le som ett jäkla penibelt gestikulerande & alldeles för bleknosigt dårhushjon i söta & chica små klänningar som inte uttrycker något annat än ”Hej, jag har inget skinn på näsan & om du petar på mig med en meanstick så krackelerar jag totalt.”

Och ena halvan av bandets comeback med låten ”Ett liv” [som släpptes tvånollettvå efter att man trodde att man sett det sista av bröderna] har under den senaste månadens grisfest av morbida suicidplaner varit min psalm för dagen.

Sin and redemption. To be or not to be. Den där vanliga viljekampen som varje ambivalent människospillra står inför.

Öbergarna ger inte bara en röst åt en samhällsgrupp i bojor, åt oss som är fjättrade vid situationer vi inte vet hur vi ska lyckas bryta oss ur, dem ger oss också en klapp på axeln & säger ”Hörru du fixar det här, och kom för fan aldrig & säg att det inte finns någon framtid för dig!” Och det är det jag gillar med rännstensrappen; att det är så in your face. Man går bröstgängses till väga & kommer inte in på några snåriga intellektuella sidospår. Det är just det Block 44 handlar om; blodspill på anteckningsblock.

Och ansiktsuttrycken av ren & skär sorg i videon till ”Ett liv” är ren & skär pornografi för deprimerade.

br />

Läs även andra bloggares åsikter om block 44, hiphop, musik, umeå,

[ein] dasein ohne leben

; Existence Without Life. 

Regress : Att [bara] halvdö abstinensdöden & fastna framför kanal 9s morgonutbud av Frasier, Gränsbevakarna USA, Hairy bikers: Best of British, SOS västkust och inte orka zappa bort eländet. 

 Lite indiansommar. 

Veckans darling: Paloma Faith.

 

Umeås Moralpanik på scen i Döbelns park. Ett sånt där ögonblick när man äntligen vågar sig fram till scen & sångaren gladlynt stirrar rakt in i kameran samtidigt som man paniskt trycker & trycker & trycker för att avtryckarhelvetet helt sonika slutat fungera.

Pojkvänsjeansen för hundra $pänn i underbart ofitt modell. Det är liksom ”Okej, jag ser ut som fan & orkar inte leva längre men jag går åtminstone under i störtsköna brallor.”

Fuck it-frossa. Det är såhär det ser ut när man ger upp, allt. Häagen-Dazs Pralines & Cream , Monkis Jordnötssmör, kanel & digestivesmulor. Och snittkakor som jag bakat enligt Violents recept & som jag har en förmåga att bränna varenda gång. Det bästa är ju såklart att man inte går upp i vikt om man serverar kalorierna på fint porslin. True story. 

Summering: Försöker att överleva på sådant som får mig att vilja dö & mina fullkomligt briljanta favoritkomiker:  

“I have a picture I keep in my wallet of my father’s corpse; my father died in 2001. He was just a fat nice guy. He died at seventy-three, he had colon cancer and it just fuckin’ tore him apart. He was a fat nice guy who was always nice. He made blueberry pancakes and he didn’t have any opinions. He just smiled and he was fat. And then he was down like seventy-eight pounds and I have a picture of me kissing him on the forehead moments after he died. I’m all full of fucking tears and, and I keep that picture in my wallet to show people who show me baby pictures. ‘Oh you had a baby? Well this is how that ends. This is what you made. That’s what you made. Did you consider that? Before you had the hubris to fuckin’ just create people without their consent? ‘Cause that’s going to be your corpse one day and that will be your crying child not understanding why, someone who’s done nothing but be really nice to people, has to be fucking raped to death with shit cancer by nature like that. And then it will be your baby’s corpse with the gray death mask, that when you touch their cheeks, all the cold drool that’s built up in their open mouth spills onto your hand. Do you want a copy?’”

—  Doug Stanhope

 

Läs även andra bloggares åsikter om foton, analogt, chinon, nikon, depression, abstinens, självmord, musik, paloma faith, doug stanhope, louis ck, bakning,