onsdag 13 oktober 2010
DUMPAR BLÖGGEN
Hoppar på SSRI-tåget med dess insättningssymptom och har stora planer att ligga i sängen 24/7 & undra "Varför jag?", riktigt spännande azzå. Kanske gör comeback om någon månad eller så.
tisdag 12 oktober 2010
Fuck that! Fuck making it better. It's not getting better!
För någon flöddrad höst sedan satt jag & bubblade av absanger & strypmord, korkade loss & sprutade förtvivlan ( i samma titta vilket överflöd jag har som när bratzen vaskar Cristal) framför en dum swedbankkossa som nyss nekat mig ett microlån till kyssvänliga plutläppar & wtf-stirrade på mina återvändsgrändblöta kinder som om hon var ett LPT-kriterium till ifrån att ringa på blå förstärkning & vitrockad påföljd. * Fittor som sitter & ruvar på för mycket makt har ju befogenhet att bestämma vad som är onödigt ytliga önskningar & vad som är självklara livsviktigheter – som en prestigebil att stajla med*
Och jag är på väg rätt åt banken igen. Till att bita mig fast vid idéer som ett ettrigt hundskrälle, snedknäppa av manipulativa jävligheter & fylla magasinet med självmordshot & kräva vartenda öre ur kassan, pillpoppa painkillers & bomba fram fredsavtal & presentera mig som kaos and destruction & psykakut skära ner på alla helskinnade dar. Som om min spegelbild är den enda som är lojal & mitt självförakt det enda 9 till 5-jobb jag är rutinerad på så vaknar jag upp varje morgon på den fulare sidan av sängen & har inte den blekaste & fetaste aning om hur jag ska kunna vända om. Google vet däremot precis & får in många fullträffar – rakt i magen, för alla finslipta fixar kostar lax som inte blivit planterad på mitt konto & kräver moppteknik på närmsta städjobb.
Och det blir ju lixom över min döda, degiga & vedervärdiga lekamen, som mest liknar nåt ihopklumpat fiasko från kreativa timmen på dagis.
Jag ser ut en tärd busskursalkoholist, som någon förtappad Leffe med snusbruna tänder & fårat ansikte & skitiga stuprörsjeans, en gulsotig människospillra utan självrespekt som hellre grymtar än utnyttjar sitt vokabulär, ett ryggradslöst skadedjur som vägrar lägga sig ner & dö hur mycket bekämpningsmedel den än får smaka på, ett bottenskrap man bara vill stampa ihjäl med ett ”fy fan så vidrigt!”. Och typ som en nätpedofil med huvudet fullt av fantasier finner jag en pervers tillfredställelse i att fundera ut hostel-hejiga metoder att få mig till att skrika som en gris, eller skaffa kurage nog att kunna rulla vidare i en likbil.
Vad sa du? Thailand? Grekland? Spanien? Nej, det är för veklingar. Min drömdestination ligger mycket högre upp än så.
Och jag är på väg rätt åt banken igen. Till att bita mig fast vid idéer som ett ettrigt hundskrälle, snedknäppa av manipulativa jävligheter & fylla magasinet med självmordshot & kräva vartenda öre ur kassan, pillpoppa painkillers & bomba fram fredsavtal & presentera mig som kaos and destruction & psykakut skära ner på alla helskinnade dar. Som om min spegelbild är den enda som är lojal & mitt självförakt det enda 9 till 5-jobb jag är rutinerad på så vaknar jag upp varje morgon på den fulare sidan av sängen & har inte den blekaste & fetaste aning om hur jag ska kunna vända om. Google vet däremot precis & får in många fullträffar – rakt i magen, för alla finslipta fixar kostar lax som inte blivit planterad på mitt konto & kräver moppteknik på närmsta städjobb.
Och det blir ju lixom över min döda, degiga & vedervärdiga lekamen, som mest liknar nåt ihopklumpat fiasko från kreativa timmen på dagis.
Jag ser ut en tärd busskursalkoholist, som någon förtappad Leffe med snusbruna tänder & fårat ansikte & skitiga stuprörsjeans, en gulsotig människospillra utan självrespekt som hellre grymtar än utnyttjar sitt vokabulär, ett ryggradslöst skadedjur som vägrar lägga sig ner & dö hur mycket bekämpningsmedel den än får smaka på, ett bottenskrap man bara vill stampa ihjäl med ett ”fy fan så vidrigt!”. Och typ som en nätpedofil med huvudet fullt av fantasier finner jag en pervers tillfredställelse i att fundera ut hostel-hejiga metoder att få mig till att skrika som en gris, eller skaffa kurage nog att kunna rulla vidare i en likbil.
Vad sa du? Thailand? Grekland? Spanien? Nej, det är för veklingar. Min drömdestination ligger mycket högre upp än så.
You call this a life, hmm? Taking Daddy's money, buying your dollies and your knick-knacks... and eatin' his fuckin' chicken, fattening up like a prize fuckin' heifer? You changed the scenery, but not the fucking situation.
Jag är nån baklängesdragen omänsklighetsmisstänkt röra som blivit sopad under mattan & en inramad svart fyrkant benämnd som något abstrakt, en chubbig & sjabbig chic-dekor som inte passar in i inredningen & fläckar på golvet nästa hyresgäst också måste betala för. Jag är ett resmål lika tveksamt som till Afghanistan & en lika oangenäm upplevelse som att haka för dörren på ett utedass i bushen, jag är nån dom släppt fri med uppmaningen ”flyg!” men irrar runt mellan mina egna kala väggar helt planlöst & längtar efter en annan bur. Och idag hittade jag en fotoram, det var med sorg mer än saknad jag upptäckte att de enda som har en riktigt stor plats i mitt liv är mina favoritmusiker. Och såklart mamma & pappa som rastar lik på fritiden, men varför hänga upp en ensam stackars nolifebekräftelse på väggen?
Det är nästan samma frustration över att inte hitta rätt verktyg att fixa till alla lösa skruvar med som det var under gymnasietiden när jag satt med ekvationsomöjligheter framför mig & inte fick något annat resultat än klösmärken, bulor & avslitna hårstrån, & jag orkar inte ens tänka på hur många lösningar jag måste applicera för att äntligen kunna kalla mig för ett färdigt projekt. Så jag zappar, snorar, svullar and fattening up like a prize fuckin' heifer i väntan på att nån ska ropa ”tagning!”. Här är ditt liv Zelda: tjugofyra år av ett chockstort vart då. Vart fan är du Oldsberg?
( Ja just det, han är förmodligen hos Calle igen & frestar med lite chips)
Det är nästan samma frustration över att inte hitta rätt verktyg att fixa till alla lösa skruvar med som det var under gymnasietiden när jag satt med ekvationsomöjligheter framför mig & inte fick något annat resultat än klösmärken, bulor & avslitna hårstrån, & jag orkar inte ens tänka på hur många lösningar jag måste applicera för att äntligen kunna kalla mig för ett färdigt projekt. Så jag zappar, snorar, svullar and fattening up like a prize fuckin' heifer i väntan på att nån ska ropa ”tagning!”. Här är ditt liv Zelda: tjugofyra år av ett chockstort vart då. Vart fan är du Oldsberg?
( Ja just det, han är förmodligen hos Calle igen & frestar med lite chips)
måndag 11 oktober 2010
JAG KAN JU I ALLA FALL HOPPAS PÅ ATT MINIMUM INTE BLIR MINDRE
O heliga kuk vad det suger att bli väckt av det där helvetesnumret från kursen som jag helt enkelt skitit i att gå till den senaste veckan, LIXOM LÄMNA MIG IFRED JÄVLA HETSHÄXOR! Är det inte tydligt att jag satt ner foten, tecknat ett fuck off med tåspetsen & lämnat spelplan? Det var länge sedan jag kände mig såhär mycket Ulveson i Yrrol: ” Neej…Neej! Tyst…tyst….schhy! Nä, jag vill inte prata med henne. Hon gör för ont.”
torsdag 7 oktober 2010
onsdag 6 oktober 2010
NYBÖRJARTUR: YOU COMPLETE ME
Jag har en ny bästiz i vått & through bad times and sickness & precis som när kärleken bokstavligen knackade på dörren hos en girlfränd så gjorde min en succéentré genom brevinkastet & är från & med nu ---> stor sockerdrickavarning för rysligt vederstyggliga utnöttheter -----> mina andetag & ögon & vingar, han är ett stort, starkt, snällt, spanskt & xtra karismatiskt vitt heil med tryck i som regerar under namnet Lorazepam eller Lorre på rent awful svenska, precis så påflugen som ett x ska vara. Jag har levt på den torra, utbrända sidan så länge att jag kunde sjunga like a virgin touched for the very first time & känna mig som en supernovaexplosion, ett stjärnskott förbi svarta hål & trolösa, trista & höstsnuviga folkmassor som aldrig haft himlaporten på tungspetsen, som om jag svävar fram i Eagle & kan ta hur många giant steps jag än vill. Mitt första steg blev att dimpa ner i gräset bredvid busskuren & sitta över allt folkvett med bättre tider i hörlurarna, sträcka ut mig som ett ufo med en cosmospolitan i mina händer & bara skönhetsfascineras av alla nyanser, till skillnad från igår när jag sobert stod & väntade på bussen ängsligt spikrakt & inte ens vågade förströ mig med att sparka till smågrus av rädsla för att dra till mig för mycket attention.
Nackdelen med att känna sig oövervinnerlig är att man glömmer bort hur pass besegrad man egentligen är & snuddar vid tanken att de tidigare stolpskotten bara varit felspel som förmodligen går att vända med ett par nya Nike. Det kanske inte är det bästa sinnestillståndet att sväva in på psykmottagningen i & akut be om ett sjukintyg.
Läs även andra bloggares åsikter om benzo, lorazepam,
Nackdelen med att känna sig oövervinnerlig är att man glömmer bort hur pass besegrad man egentligen är & snuddar vid tanken att de tidigare stolpskotten bara varit felspel som förmodligen går att vända med ett par nya Nike. Det kanske inte är det bästa sinnestillståndet att sväva in på psykmottagningen i & akut be om ett sjukintyg.
Läs även andra bloggares åsikter om benzo, lorazepam,
tisdag 5 oktober 2010
HOW TO TRAIN A DRAGON
Jag hade ju gärna velat spricka som en späckad varhärd, klämma fram ett helt waterworld att plaska runt i & stajla mig i den rödrandiga looken men allt jag mäktade med var att sicksacka ner i fosterställning helt slutkörd & slutsnygg, som en askunge som skyndat sig hem för att slippa nonstopsuga in kinderna & äntligen kunna knäppa upp stuprörsjeansen, släppa loss magfläsket & sagga ihop i nåt mystifikt flerfärgsfläckigt fynd under sängen. [ Till & med en latrinkompost gör gott, jag vill bara ligga här & inte bidra med någon slags alstring alls. Inga nerskjutna skamsna blickar & ingen trögflytande tvål av långa meningar. Livet, din fulkulturiska, ofuturistiska fanskapelse, du förtjänar inte mig. Världen, jag har gjort dig motbjudande. Förlåt. Till & med brittsol & gula höstlöv är vämjeliga när man står i självförakt bortanför busskuren & vill göra morbid poesi av sitt självmord ]
Men jag tog steget. Det gjorde jag faktiskt. In i 8:ans buss, där jag nödgades sätta mig mitt emot en enda stor musche, kände hur förnedringen frätte som gift under ögonlocken & hur hjärtat knöts åt lika hårt som en korsett & hur väggarna pressade in mig i farozonen för en vrålande & fäktande total jävla utflippning – och så fick jag tillslut flämtandes slänga mig ut i bilavgaser & rusningsstress, tända en cigg med darrande händer & suga in frisk luft, olyckligt ovetande om att ännu ett trauma väntar bakom kröken. Det kallas PRE SEN TAT ION. Jag skulle inte få gömma mig i ett hörn med en kopp rent svart & med smygångest smygläsa av de andra kursdeltagarnas nunor, jag skulle bli påkastad en direkt hjärtattack på 22 punkter. Ett helt A4:a med frågor.
Harkel i samlingsrummet. ” JAHA HÖRNI HÄR HAR NI DEN NYA!” Glosylt. Mummel. Och riktig nagelbitande bah sjunka ner & döh-terror.
” Ja då så Sandra, ta en plats bredvid någon & tja….äh, du kan ju lika gärna få vara först ut med att läsa upp din presentation. Det är säkert många som är nyfikna på vem du är.”( LÄSA UPP? VA? VA? VA? I detta ögonblick ser jag framför mig hur Tristan Ludlow i Höstlegender lutar sig över sin brors döda kropp & brölar något i stil med ” I curse you God! Do you hear me, i curse you!” & jag kan inte något annat än instämma.)
Så jag presenterar knallrött & stammigt världens mest ointressanta pussy under största möjliga tystnad, och jag har inte känt mig lika pinsamt check out the alien sedan en boundingtimme på samma kurs för fyra år sedan. Uppdrag: Gå runt & klistra fast ett ord som beskriver den personen bäst på ryggtavlor runt om i rummet. Klavertramp: Jag misstog att någon beskrivit mig som söt när det egentligen stod skön, & läste upp det. Inför hela klassen. Efterspel: att skapa konststycken på armarna som om mina ådror var strängar & rakbladet ett stråk.
Och mellan de gånger jag sitter fasttransad i en NDU & totalt blockerar snacket utanför min lilla, lilla värld av blomstrande panik så snappar jag upp att det här är ett hypersocialt (jävla) utåtriktat, teasande & ryggdunkande gäng som man kan missta för en enda stor samstämd skrattkör, sådana där softa, hämningslösa änglar som inte ser någon tinningskottsvarning över att blotta sina sneda tänder i bredkäftade flabb. Jag skrattade också. Det var när något hampaklätt flum sa att han hade örtmedicin som hobby. Det var uppenbarligen inte menat att vara komiskt.
Nu gör jag en geekig Borat & säger: Jag går dit imorgon & försöker på nytt…NOT.
Läs även andra bloggares åsikter om kursstart, buss, höstlegender, presentation, panik, utmattning,
Men jag tog steget. Det gjorde jag faktiskt. In i 8:ans buss, där jag nödgades sätta mig mitt emot en enda stor musche, kände hur förnedringen frätte som gift under ögonlocken & hur hjärtat knöts åt lika hårt som en korsett & hur väggarna pressade in mig i farozonen för en vrålande & fäktande total jävla utflippning – och så fick jag tillslut flämtandes slänga mig ut i bilavgaser & rusningsstress, tända en cigg med darrande händer & suga in frisk luft, olyckligt ovetande om att ännu ett trauma väntar bakom kröken. Det kallas PRE SEN TAT ION. Jag skulle inte få gömma mig i ett hörn med en kopp rent svart & med smygångest smygläsa av de andra kursdeltagarnas nunor, jag skulle bli påkastad en direkt hjärtattack på 22 punkter. Ett helt A4:a med frågor.
Harkel i samlingsrummet. ” JAHA HÖRNI HÄR HAR NI DEN NYA!” Glosylt. Mummel. Och riktig nagelbitande bah sjunka ner & döh-terror.
” Ja då så Sandra, ta en plats bredvid någon & tja….äh, du kan ju lika gärna få vara först ut med att läsa upp din presentation. Det är säkert många som är nyfikna på vem du är.”( LÄSA UPP? VA? VA? VA? I detta ögonblick ser jag framför mig hur Tristan Ludlow i Höstlegender lutar sig över sin brors döda kropp & brölar något i stil med ” I curse you God! Do you hear me, i curse you!” & jag kan inte något annat än instämma.)
Så jag presenterar knallrött & stammigt världens mest ointressanta pussy under största möjliga tystnad, och jag har inte känt mig lika pinsamt check out the alien sedan en boundingtimme på samma kurs för fyra år sedan. Uppdrag: Gå runt & klistra fast ett ord som beskriver den personen bäst på ryggtavlor runt om i rummet. Klavertramp: Jag misstog att någon beskrivit mig som söt när det egentligen stod skön, & läste upp det. Inför hela klassen. Efterspel: att skapa konststycken på armarna som om mina ådror var strängar & rakbladet ett stråk.
Och mellan de gånger jag sitter fasttransad i en NDU & totalt blockerar snacket utanför min lilla, lilla värld av blomstrande panik så snappar jag upp att det här är ett hypersocialt (jävla) utåtriktat, teasande & ryggdunkande gäng som man kan missta för en enda stor samstämd skrattkör, sådana där softa, hämningslösa änglar som inte ser någon tinningskottsvarning över att blotta sina sneda tänder i bredkäftade flabb. Jag skrattade också. Det var när något hampaklätt flum sa att han hade örtmedicin som hobby. Det var uppenbarligen inte menat att vara komiskt.
Nu gör jag en geekig Borat & säger: Jag går dit imorgon & försöker på nytt…NOT.
Läs även andra bloggares åsikter om kursstart, buss, höstlegender, presentation, panik, utmattning,
måndag 4 oktober 2010
MORD & MUST
~
Jag är ingen mean machine, jag rör inte om i några grytor eller kokar över när jag läser provokationsbloggar, men den här blöggen får mig att se rött – och det är inte bara på grund av designen. Den är förstås klämmigt menlös & vill inget ont med sina auralila floskler men jag kan inte hjälpa att jag närapå börjar fradga av vämjelse. Eller kan jag? Bloggägaren är nog av en mer tankekraftig åsikt.
~
Grus delade för ett tag sedan med sig av sina favoritrader skrivna av nåt franskt poetpretto som jag känner mig smått frestad av att gravplundra ner men säkert mest är avundsjuk på för att jag också önskar mig en bråddjup ådra som jag kan livsstajla med klädsamt svårmod, alkoholism & bläck ( sådär som Comviqs – okej, då läser vi rumänsk renässanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik.)Hur som helst började jag fundera på mina egna bokmärkta poesistycken & kom fram till att mitt favoritverk för tillfället är den låt som oftast går på repeat – Tomma tunnor av Ola Magnell, Elin Sigvardssons version. Lipbart artistiskt, något som får mig att tänka på detta no to suicide-citat ur filmen Stay: ” there's too much beauty to quit, there's too much goddamn beauty”.
[ Elin Sigvardsson - Tomma tunnor]
Jag är ingen mean machine, jag rör inte om i några grytor eller kokar över när jag läser provokationsbloggar, men den här blöggen får mig att se rött – och det är inte bara på grund av designen. Den är förstås klämmigt menlös & vill inget ont med sina auralila floskler men jag kan inte hjälpa att jag närapå börjar fradga av vämjelse. Eller kan jag? Bloggägaren är nog av en mer tankekraftig åsikt.
~
Grus delade för ett tag sedan med sig av sina favoritrader skrivna av nåt franskt poetpretto som jag känner mig smått frestad av att gravplundra ner men säkert mest är avundsjuk på för att jag också önskar mig en bråddjup ådra som jag kan livsstajla med klädsamt svårmod, alkoholism & bläck ( sådär som Comviqs – okej, då läser vi rumänsk renässanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik.)Hur som helst började jag fundera på mina egna bokmärkta poesistycken & kom fram till att mitt favoritverk för tillfället är den låt som oftast går på repeat – Tomma tunnor av Ola Magnell, Elin Sigvardssons version. Lipbart artistiskt, något som får mig att tänka på detta no to suicide-citat ur filmen Stay: ” there's too much beauty to quit, there's too much goddamn beauty”.
[ Elin Sigvardsson - Tomma tunnor]
söndag 3 oktober 2010
ÄVEN OM JAG VISKAR
Det här är inget far väl. Det här är ett far åt helvete. Det här är du som ser en stjärna falla & inte önskar mig ett mjukt fall & det här är jag som faller ifrån dig. Det här är ett var så god att strö dina oförlåt vid någon annans minnessten för det kommer aldrig börja växa någon saknad hos mig igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)