Skyddslappar

Du säger att du är rädd för att jag ska gå vilse i mörkret.
Men oroa dig inte. Jag hittar bättre här än någon annan. Kan varenda cm och tum utantill.
Här vet jag precis vad jag är och inte är och inte heller kommer bli. Vilka gömställen som är bäst. Hur man skyddar sig mot faror. Jag har lärt mig att man kan överleva rätt länge på sparlåga och att ögonen vänjer sig rätt snabbt vid dunkla förhållanden.
Det är hos er jag går vilse. Som vinden suddar ut mina fotspår. Som dagsljuset döljer vem jag egentligen är.
Allting ni erbjuder är främmande och fientligt, och jag har varken tillräckligt med mod eller tid för att fråga efter vägen till något hållbart bättre.

Men jag minns och lever i allt som vi en gång hade. Jag minns pappa som spelade Björn Afzelius ”Älska mig nu” på piano och mamma som med rödvinsrosiga kinder lutade sig fram över hans axel och lovade att aldrig sluta älska. Jag minns barndomen bland tussilago och fyrklöver. Minns våren som aldrig var för långt borta och uppskrapade knän som ett tecken på att vi aldrig satt still för länge. Minns dig, och tonårstiden du lärde mig. Morgondagarna du gav. Rastlösheten vi möttes i. Svaret som alltid var du.

Det förlöpta är min framtid,
tystnaden mitt elixir,
ensamheten min skuld.

Jag har stagnerat. Fastnat i ett gammalt oss. Dragit ett streck över 2005 och 2006 och 2007 i kalendern. Tryckt på paus och klivit åt sidan.
Idag är jag bara ett minne. En viskning från förr. Någon som ni undrar ifall ni glömt kvar.
Men hör detta: Det gör mig ingenting. Jag följer efter i smyg och tittar på. Står i bakgrunden och noterar era steg framåt.
För jag vill vara den jag en gång var.
Jag vill inte ge era några nya minnen som den jag är nu.
Jag vill och måste få bli ihågkommen som den jag var
när jag levde.

( Andra bloggar om: Minnen, vänskap, mörker, död )

Attityd VS attityd

Det finns vissa typer jag har väldigt svårt för. Nej, det är en ganska absurd underdrift eftersom jag faktiskt inte tycker om särskilt många alls, men gamla avdankade hårdrockare och folk som anser sig vara så himla heavy fucking metal for life hamnar långt ner i min hierarki bland Stureplansbrats, inavlade byfånar och blöjraggare som tutar runt i Volvo och öser på med Eddie Meduza, håriga feminister som går klädda i T-shirts med trycket ”Onanera mera!”, extrema kommunister i palestinasjal som dansar och skuttar runt en brinnande svensk flagga i äkta Che Guevara-anda, och så givetvis nazister. Det måste man helt enkelt pressa in. Precis på samma sätt som alla fröken vilket-land-det-nu-än-må-vara kandidater mekaniskt måste pipa fram att dom önskar en bumbibjörnsbarnvänlig värld vars bittra fiender möts på en blommig äng och börjar mata varandra med kärlek och ostron.

Nu är det så här: Jag lyssnar också på metal och hårdrock. Slänger på en skiva av Dream Evil, Slipknot, Danzig eller Motorhead och känner mig allmänt hård. Leker Gene Simmons framför spegeln och räcker ut en spetsig tunga. Bollar med uttryck som rock on och är helt galet helball i nitarmband. Men det är inget fack jag placerar mig i. Låser in mig inifrån med tribbellås, sitter där inne och trycker med en Jack Daniels och vägrar komma ut.
Dessa stereotyper som jag tillägnar det här inlägget har en väldigt stor tendens att göra precis det. Det är inskränkta losers till pojkar och män som
helt enkelt bestämt sig.
Satt ner foten, lagt armarna i kors och skakat på huvudet.
Fastnat bland gitarriff, drygtuffa miner, idealet om sönderslagna loger och är för lata för orka gå vidare.
Sen sitter dom och skräpar i en skabbig soffa på någon död hemmafest med ett sex pack öl i knäet. Lirar en platta med titeln ”Totalt oparty” och skulle aldrig sjunka så lågt att dom faktiskt anpassar sig efter andras musiksmak och önskningar. Spelar luftgitarr, headbangar, alternativt försöker sig på att growla.
Och när man snällt föreslår att dom borde ge andra musikstilar en chans så är dom snabba med att lägga händerna för öronen och bryta ut i falsksång av valfri Manowar-låt som innehåller något av följande termer – warriors – brothers – steel eller – metal.
Men om du bara…
NEJ!
Du kan ju i alla fall…
NEJ!

Slutdiskuterat.

Dessa grabbar anser förstås också att hiphop är omusikaliskt trams. Det är den viktigaste ståndpunkten man kan ta. Den gyllene regeln, från att gå från wannabe till lärd och fulländad rocker. Nummer tre på ”Så tar du kontroll över din identitet och håller fast vid den!” – listan.
Hiphop och rap är tydligen bara ett enda stort svart hål i musikhistorien av talanglösa negrer som viftar med händerna och gurglar upp en massa ramsor om bitches and hoes och självömkande misär. Att stänga av MTV och söka sig lite djupare ner i kategorin går ju självklart inte för sig. Att överhuvudtaget komma på sig själv med att uppskatta en hiphop-låt är en dödssynd. Gud så hemskt att tvingas omvärdera sig själv och allt som man trodde sig vara!att nda stort svart hål i musikhistorien av talanglösa negrer som viftar med händerna och gurglar upp en massa

Det är mycket snack om att det inte skulle krävas någon talang för att göra hiphop.
Men guess what?
Att snöra ihop en låt som kretsar kring live fast die young, slänga på sig en peruk, ett kilo smink och ta med sig en elgitarr ut på scen är inte direkt den allra svåraste musikstilen att bemästra.
Lyssna på politiska Immortal Technique nedan och kom sedan tillbaka med påståenden, mother fuckers.

( Andra bloggar om: musik, hårdrock, metal, hiphop, youtube, )

En svärm av intresseflugor

Jag brukar pingla intressant.se då och då.
Inte för att jag direkt sitter och dreglar över mina egna inlägg och blir brunstig över mitt så kallade intellekt, utan för att jävlas med en av Sveriges tråkigaste bloggportaler. Vara som en nagel i ögat i deras försök att upprätthålla sin site i äkta SVT debatt, argument och whogivesashitanda.
Intressant.se är faktiskt inte särskilt intressant.
Att läsa om CutiePrincezz, 16 år, och hennes kamp att byta ut frukostfrallan mot rågrutigt knäckebröd ger mer stimulans än att klicka sig fram till Klas-Göran som i ren upphetsning bitit av sig tungan medan han serverade bloggvärlden lite mer välskrivna åsikter om alliansens hitlerfasoner alá carte.

Jag struntar i ifall Mona Sahlin köpt en dörrmatta för statens pengar eller om P4 har ett saftigt inslag om yttrandefrihet. Ännu mindre bryr jag mig om vad tusen säkert twinglymissbrukande bloggare har att säga om saken.
Därför lovar jag nu dyrt och heligt att aldrig nånsin fumla eller ha en åsikt i ämnen så som Facebook, rondellhundar, vänstern vs högern, Alex Schulman, Fredrik Reinfeldt ( Med undantag för om han skulle knacka på min dörr iklädd den lilla svarta, pluta med läpparna och hålla fram ett paket Gevalia). Inte heller tänker jag reagera om kungahuset störtar, familjen förlorar alla sina besparingar och börjar spela dragspel på tunnelbanan för att för att få ihop till en flaska T-röd.
Jag är ju så himla coolt alternativ och anti, ni vet.

( Andra bloggar om: intressant.se, blogga, samhälle, politik, )

Ge Djävulen en advokat

Igår skickade jag en smålustig anekdot till min morbror om ett ämne som vi båda håller kärt.
Det är hemlighetsmakeri på hög nivå. Åsikter i svarta portföljer. Handslag i mörka gränder. Det gör oss därför till en enad front. Ger oss lite andrum och fred, medan vi hugger varandra i ryggen i alla andra samhang.
Som svar får jag ” Hahah!!!!! Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv!”

Den här snubben kan inte skilja A från Å. Hanterar grammatik som en pojkslyngel i puberteten som spenderat sina svenska-lektioner med att stå bakom gymnastiksalen och imponera på brudarna genom att blåsa rökringar. Hanterar grammatik som en vuxen man som får huvudvärk av artiklarna i Aftonbladet, bläddrar bak till serierna, och ändå tycker att figurerna slänger sig med för svåra ord.
En snubbe som fortfarande talar Lunar. Tycker att han är charmigt fräck när han bombarderar sina Internetkonversioner med en massa kjam och pöööss och tihihi.
Nån som har lättare för att pissa fram en avbild av Mona Lisa i snön än att pricka av rätt ord på tangentbordet.

Och han tycker att han inte skulle ha kunnat formulera det bättre själv.
Det är samma sak som om en handikappad skulle rulla fram med sin permobil till en maratonlöpare och utan minsta ironi i rösten säga ” Ja du! Jag hade inte kunnat göra det bättre själv!”
Jag är förödmjukad.

( Andra bloggar om: Djävulen, grammatik, skriva )

Zelda rekomenderar: Depporama

Kvinna! ( och kille också för den delen)
Är du trött på tidningar så som Solo och Hennes och Veckorevyn?
Less på samma gamla uttjatade tips om hur man blir festsnygg på 15 minuter eller intervjuer med korkade modeller som är så dumma att dom inte ens vet hur man fejkar varken IQ eller EQ?
Vill du skicka en kanyl och ett kilo tjack till Lindsay Lohan med hälsningen
”Go knock you self out!” ?.Vill du packa ner Jessica Simpsons i en kartong och skicka henne som ett paket till al-Qaida?.
Struntar du fullständigt i ifall det är pastellfärger eller vintage som gäller i vinter?
Har du kanske lite viktigare saker i skallen än att orka hålla reda på vilken kändis som har sex med vem?
Känns det mer lockande att krypa ner i soffan med en flaska Whiskey och frossa i lidande?

Då är Depporama tidningen för dig!

.

.

.










( Andra bloggar om: solo, veckorevyn, hennes, tidningar, galghumor )

Zelda tipsar: Katie Melua

.

Nu är det dags för mig att föra fram Katie Melua i ljuset. Hon har stått i dunklet med sin gitarr alldeles för länge nu, utan att ens komma i närheten av den respekt och beundran hon förtjänar.

Okey, det första klippet.
”Spiders Web” är en av vår tids vackraste och mest intressanta låtar.
Och om jag inte vore lika hjärtlös och hårdhudad som allas vår förebild Stalin så skulle jag börja lipa som en patetisk Kishti, ställa mig upp och klargöra att det var ett fucking olala hallelujamoment.

Andra klippet.
Det är många som gett sig på ” I put a spell on you”. Originalversionen går så långt tillbaka som sextiotalet, och sedan dess har det kommit många halvdana och halvtaskiga covers som sjungs på ren mekanism och inte känsla.
Men sen steg en liten fager prinsessa med mörka korkskruvar upp på scen. Hon log snällt mot publiken och greppade med tunna handleder och smala fingrar tag om mikrofonen. Och när hon kom fram till det första I AIN`T LY LY LYYY LYIN` så slutade publiken att andas. Dom trodde inte sina öron. Har lilla Katie på sent tvåtusental med övernaturlig power i rösten överglänst både originalet och alla andra covers? Ja, utan tvekan!
Och jag säger, you go girl!

( Andra bloggar om: katie melua, videos, dikter )

Ångest och en hittad kolagömma

.

( I kulverten på ett snusksmutsigt sjukhus med golvmoppen i högsta hugg och fart)

- Vad går du på? En blandning av tjack och red bull eller?

- Nej jag går på ren jävla ångest.

Att ligga i sängen med ångest som har fria tyglar är som är ligga och vänta ut drogabstinens, en svettig 39,9 graders feber, eller en sån där mensvärk som får en att önska att någon ska komma inrusandes med en stekpanna och gå till attack. Jag rullar runt av smärta. Pillar med darrande fingrar ut den sista Ataraxen ur förpackningen fastän jag vet att det är samma effekt som att behandla en cancersjuk med Nonstop. Får syn på ett litet cigarettglödsorsakat hål i täcket och sliter och sliter tills det nästan är lika stort som mr ozonhål himself. Börjar där jag ligger begraven i dun fantisera fram en tungviktare till sjuksyster som vrider och vänder på sitt feta arsle på en stol intill min säng. Jag kravlar mig till sängkanten, sliter tag i hennes krage och bönar desperat
Ge…mig…smärtstillande…NU!
Hon skakar på huvudet med ett sammanbitet uttryck och ihopknipna läppar. Nä du lilla fröken, det här får du allt härda ut!

Det är i sådana stunder som man inte klarar av att lyssna på Winnerbäck utan att önska att han när som helst ska börja growla. Som man önskar att den mystiska mördaren i Time of Our Lifes ska slå sönder ens sovrumsfönster, sätter ett finger för munnen, viska scchh, och skära halsen av en.
Att man är soo over och passé att regissören stryker en ur manuset. Nån måtta måste det ju ändå vara, den här tröttsamma karaktären har hängt med i leken alldeles för länge.

Idag har jag kört mitt traditionella race som lättretlig pms-sugga. Känt mig som en överspänd turk som alltid har ett ”Ey, vem fan du tror du jiddrar med va?” övers till alla som sätter sig emot eller stirrar en sekund för länge.
Tio minuter före stängningsdags på Ica sliter jag upp en halvslumrande mamma från soffan som nyss kommit hem från ett sex timmars arbetspass, och kräver att hon ska masa sig upp för att fara iväg och handla gulaschsoppa och saffranskaka åt mig.
Hon gnuggar sömnen ur ögonen. Men vi har ju köttsoppa hemma. Potatis och purjolöksoppa. You name it, för fan!
Det duger inte. När den bortskämda slyngeln knäpper med fingrarna och vill ha gulaschsoppa, då ska hon givetvis få det också.
När mamma kommer hem en kvart senare och ställer varorna på köksbordet så upptäcker jag direkt att något inte står rätt till. Två burkar soppa står där prydligt bredvid varandra men min kaka är inte gyllene gul utan fult bajsbrun. Med gråten i halsen och helt nerklubbad av förtvivlan tvingas jag inse att det är…
en kolagömma.
Som en annalkande livsfarlig mördarmaskin stormar jag fram till henne med en kaka som jag mosar sönder mellan mina ursinniga händer.
- Vad är du för slags senil landstingskossa egentligen? Jag sa ju för helvete SAFFRAN, inte kola!
Hon gömmer ansiktet i händerna. Skäms.
- Åh, förlåt! Jag trodde….Nämen åååh! Jag känner mig så dum!
Hennes ursäkter befriar henne inte från sin skuld. Det får mig inte att mjukna ett dugg .
Jag fradgar, spottar och ser rött. Slänger kakfanskapet i golvet och går därifrån med orden
- Tack för att du förstört min dag! Tack så jävla mycket!
Och som om jag vore en fjortis i puberteten all over again smäller jag igen dörren till mitt rum. Riktigt hårt, precis som man ska göra.

Och här på rummet har jag suttit och surat sedan dess. Med trauma i mina tårar. Med den förlorade drömmen om en saffranskaka, som aldrig kom.

( Andra bloggar om: ångest, saffranskaka )

Låt oss sprätta upp en pripps blå och sjunga hum hum från humlegården

Jag har levt i den myspysiga inbillningen att sommaren bara ligger några dar bakom. Att den smyger iväg med så små snigelsteg att jag kan blåsa i min visselpipa och kalla tillbaka den när jag vill. Det är väll aldrig för sent att packa den där picknickkorgen med blandsaft och kanelbullar och cykla ner till Stöcksjön för att ta sig sitt första dopp, det där första doppet som man börjat planera in redan i april?

Eftersom jag knappt varit utanför ytterdörren sen i somras så har det med nerdragna persienner varit busenkelt att föreställa mig små knottisar kuta omkring på gården med uppskrapade knän, carpe diem i blicken och små mustascher av vaniljglass. Jag har kunnat ana att kroghörnan i centrum är överfull av alkisar som använder eftermiddagssolen som en ursäkt för att få ta sig en öl. Jag har till och med så sent som i förrgår tyckt mig känna lukten av grillad flintastek och skrytsam barnfamilj med noll respekt för de hungriga och fattiga leta sig in genom fönsterluckan.

Idag snöade min inbillning bort.

Jag vaknar av en överjordiskt hurtig pappa i rosa träningsbyxor som glatt trallar att han ser det snöar ser det snöar det var ju roligt hurra! Som om det inte räcker med att han totalkvaddar mina hörselgångar genom glada tilltjut på förbjuden tid och ser ut som en rosa fjolla till barbarpappa så drar han också upp mina persienner. Kolla, kolla! Men kolla då!
Jag kollar. Får en ljuschock och ser vitt. Gnyr. Kryper under täcket som en skrämd mus.
Varde mörker! Skydda mina ögon från allt av ondo!
Medan jag ligger där och fasar för att jag blivit blind så tvingas jag också inse att det är so long farewell till mitt Stöcksjöbad och den typiska sommardag jag aldrig lyckades pressa in i min otypiska vardag.

När mina ögon vant sig vid ljuset ställer jag mig vid fönstret för att se oktober täckas i snö. Se vintern lämna ett smakprov och några lätta spår.
Jag får syn på fyra stycken smygtittare som också står och ugglar i fönstret precis som jag, och en kvinnan som slagit på stort och faktiskt gått ut och satt sig på bron. Hon har ett stenfast litet harmoniskt leende på läpparna och ser så sliskigt välmående ut när hon tar sina djupa, friska andetag att jag inget hellre vill än att rusa ut med ett psyko till Schäfer och uttala kommandot
”Buss på!”.
Istället så drabbas jag av ett befängt infall av normalitet och klär mig alá Gilmore Girls-Lorelai i luddiga små fingervantar, fodrad kappa, rosa mössa, tar med mig en kopp med kaffe och går ut.
Där sitter jag och försöker skapa mitt eget Stars Hallow. Försöker leva i myten om mirakel. Så jag ropar (Nästan)
- Kom mirakel! Kom! Take me now or lose me forever!
Det kommer inga underverk.
Det är bara kallt och blött. Min cigarett är för fuktig för att röka. Mitt kaffe har kallnat. Och en granne på väg in slänger nonchalant sin glödande fimp mitt framför mina fötter. Då bestämmer jag mig också för att gå in och aldrig mer gå ut igen.

( Andra bloggar om: sommar, snö, vinter, mirakel, isolering )

Nu har kaosavtryck kaosat klart

Nu har jag ändrat design och bytt namn till Lilla deppbloggen.
Nya tag och nya tider!

My coffee and my little spoon

.

Bild av Nina Hemmingsson.

Jag har ett paket Paramount kvar i min limpa. Ett.
Jag köpte limpan för fyra dagar sen.
Rökningen måste ju ske på ren reflex. Utan min närvaro. För de enda cigaretter jag kan dra till minnes att jag rökt den här veckan är måstecigaretten på morgonen, sen är det helt svart. Bara en dimma – av cigarettrök förmodligen.
Zombies inte bara äter och sätter tänderna i de allra blödigaste hjärtan. Zombies behöver tydligen nikotin också .

Mamma rycker upp dörren till mitt rum och börjar sniffa med näsan i vädret. Anstränger sig för att hennes inandningar genom näsan ska vara så ljudliga och tydliga som möjligt. Sen kommer det:
- Helvete, sitter du och andas i den här skiten? Nä, nu får du fan ta och vädra ut lite rök! Det luktar ju ända ut i trapputgången!
Givetvis så pressar hon fram några ynkliga hostningar. Ni vet, som man gör för att markera en ståndpunkt.
Nej, jag vädrar inte. Risken för att börja frysa är alldeles för överhängande stor.
Herregud, hon måste ju faktiskt förstå och ta hänsyn till min sköra mentala hälsa.

Anyway, lika främmande som ordet oomkullrunkelig är i ert ordförråd, lika främmande är känslan av ork i mitt känsloarkiv.
Jag kan räkna upp till arton glas och koppar i mitt rum. Gamla pizzakartonger. Tallrikar med mögliga matrester. Ett tjugotal dammiga cd-skivor utan fodral längst golvet.
Att städa är ju på tok för tidskrävande i mitt stressiga liv av ständigt hålligång och party all night long. Ja, vem har tid att leva överhuvudet?
Tio minuter kan jag, om jag har tur, få in på morgonen. För att masa mig iväg till köket och koka kaffe. Fylla bryggaren med vatten. Fylla skopa efter skopa efter skopa efter skopa med Gevalias mellanrost. Trycka på ON.
Sen är schemat fullspäckat.
Då ranglar jag mot sängen. Svimfärdig och yr. Slutkörd.
Spenderar dagen med att ligga och stirra på något intressant i taket.
Javisst, kanske hade det varit lite mer stimulerande att slänga i en dvd-film, men dvdn har de senaste månaderna bestämt sig för att jävlas och helt obefogat börja klaga på en smutsig lins. Att ta hjälp av en rengöringsskiva tar trettio sekunder.
Trettio sekunder!
Det hade lika gärna kunnat vara en hel livstid.
Fatta, att vara arbetslös och deprimerad är faktiskt ett heltidsjobb.

För att plagiera ” When a man loves a women” – All i can handle right now is my coffee and my little spoon.

(Andra bloggar om: depression, orkeslöshet )

Jag är bara ett resultat

Jag är en lögn. En fiktiv karaktär. En kameleont. Ett spöke. Jag formar mig efter omgivningen, kamouflerar och täcker över och pånyttföder och förändrar. Jag är vad jag är i deras ögon. Jag är deras hat, deras viskningar. Alla deras förhoppningar och drömmar.
Jag är allt som dom tror att jag är och sedan blir jag rädd för att fastna eller inte passa in i den bild som dom målat upp.
Ingenting är på riktigt. Sanningen är relativ.
Jag är en frälsare utan visioner. Ett monster med gloria. Alkoholisten som jagar sin undergång och överklassfrun som vänder bort blicken. Jag är just nu och ett ögonblick som passerat. Något oanvänt men förstört. Någon som man backar ifrån och snabbt glömmer, men som ändå tar för stor plats. Jag är allt som varken jag eller världen vill veta av.
Något alldeles för verkligt.
Men det här är ju egentligen bara en lögnerskas lögner.


Jag står handfallen inför personlighetstest som The Big Five.
Är inte en personlighet lite mer komplex än att den går att sammanställas genom några frågor?
Hur ska jag som hamnat utanför livet veta vad som är jag? Finns det någon fast punkt som är äkta och oförändlig?
Är jag min ångest och smärta?
Är jag mina senaste fem år?
Föddes jag i mitt fördärv?
Finns det något annat Jag bakom det trasiga och sjuka?
Hur ska jag veta vad som tillhör det nya och det gamla?
Alla människor är resultat.
Och jag är ett resultat av uppväxt, kärlek, omgivning, hinder, oförmågor, och ett liv som utvecklades åt ett annat håll än jag planerat.

Nej, jag vet inte vem jag är. Men det svåraste är faktiskt att bestämma mig för vem jag vill vara.

Vem fan är Sussie Kattro?

.

Det kanske verkar som om jag försöker smyga in nån form av malplacerad glädje i min blogg nu när jag klistrar in en rockig 70-tals video med Suzi Quatro. Men då har ni fel. Helt galet fel.
För det här är egentligen så jävla sorligt.
Jag ska berätta varför.

Tänk Whitesnake. Lita Ford. Poison. Tänk Supertramp. Slade. The Sweet. Tänk Alphaville. Ultravox. Noice. Tänk till och med Ratata. Tänk Rock n roll nigger och Love is a Battlefield och Forever Young och Holy Diver.
Ni som tagit er över 35-strecket lutar er säkert bak och tänker, åh ljuva nostalgi!
Ni rotar förmodligen fram nåt gammalt minne om en torftig men mysig hemmafest som blandades med dundret från en bergssprängare, hångel, inrökta soffmöbler, och en fylla till största delen bestod av Tuborg, Vino Tinto och Körsbärsvin.
Kanske minns ni med bittersweet fascinering vad man skulle täcka sina väggar med på 80-talet. Vargar, tigrar, delfiner och gråtande barn. Givetvis så tyckte ni det var både smakfullt och fräckt. Jag kan tänka mig att många av er kan dra till minnes en riktigt skabbig brun mönstrad soffa. En soffa nersmulad av dillchips och som ni platsade er i varje kväll för av avnjuta ett avsitt av Falcon Crest eller Miami Vice eller Magnum. Som ni självklart tyckte var både spännande och nyskapande. Och det här kanske kommer som ett slag under bältet, men jag slår vad om att många av er runt 87 hörde Triads ”Tänd ett ljus” på radion och grät. För herregud vilket vackert budskap!

Det här är inget hån. Det här är ren och skär avund.
Jag vill också minnas!
Jag har missat dom allra bästa årtiondena!

Jag vill också ha varit med om sex, drogs and rock n roll. Om klyftan mellan hårdrockare och syntare. Jag vill också ha ansett att pudelfrillan var värsta grejen. Jag vill också ha sett anskrämlig ut i permanent, blå ögonskugga, axelvaddar och en ful cerise Mickey Mouse – tröja.
Ibland blir jag så desperat på att ha något att bli nostalgisk över att jag lånar pappas minnen.
Snurrar dom runt fingret och leker att jag också fyllesentimentalt spelat munspel till Traveling Wilburys och The Hooters.
Det funkar. Men bara nästan.
Det är ju inte direkt så att jag har särskilt mycket att sukta efter själv. Jazzbyxor? Backstreet Boys? Five? Dr Bombay? Vengaboys? Absolut music? Adidasbyxor? Power Rangers?

Förbannade 90-tal.

Men nu tänker jag backa tillbaka till Suzi Quatro för en stund. Jag menar, kolla på henne. Så liten och nätt men ändå med världens skönaste dont mess with me-attityd.
Får man inte en enorm lust att plocka med henne hem och mata henne med geléhallon?
Jag har varit naiv nog att leva med den rosaglittriga inbillningen att alla älskar och känner till Suzi.
Tyvärr fick jag ett brutalt uppvaknade för två sedan.
På en rockfest i en sjaskig lägenhet präglad av Janis Joplin-kopior, Rolling Stones logotyper, ansiktsmålade stjärnor, nitar och läder, och spritpennstatueringar med texten ”Live fast, die young”, så stoppade jag extatiskt in en skiva av Suzi i spelaren och förberedde mig för allsång. Stod med ett flin och väntade på att få dirigera partyfolket upp till höga toner.
Det kom ingen allsång.
Det var knäpptyst.
Någon mumlade ”Vem fan är Sussie Kattro?” från soffan.

Men Van Morrissons ”Brown Eyed girl” kunde dom minsann allihop, dom asen.
Ni måste ju ändå förstå att världen blev lite mörkare den dan.

(Andra bloggar om: Suzi Quatro, 70-tal, 80-tal, 90-tal, rock n roll, hårdrock, synt, nostalgi, musik, )

Det blir ju så mycket roligare när Loket dinglar med benen från ett träd och säger " Spela schack?Ni ska ju spela Bingolotto ju!"

.

Bild från fulheten.com

Det är något med namn som Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij och Mike Leigh som får mig att spotta ut dom med avsmak. Springa runt i cirklar, fläkta hysteriskt med armarna och rent instinktivt skrika
PRETTO, PRETTO!
Jag kan inte hjälpa det. Det är som tics. Som en spya som bara måste ut.
Och det är något med titlar som Barnet, Dråpet, Tystnaden, Natten, som smakar så motbjudande att jag måste trycka in ”13 snart 30” i dvd:n bara för att bli kvitt den bittra eftersmaken.

Sen är det ju alla pretton som faktiskt gillar pretto. Jag kan inte sluta leka med fördomar om att dessa kvasiintellektuella människor hittar en status i tungt filmtittande;
att man tillhör eliten när man diskuterar Tarkovskijs svåra barndom på valfritt forum.
Att dessa människor klistrar upp post-its med texten ” Ju olidligt tråkigare, desto högre prettopoäng!” bara för att inte glömma vart dom står, liksom. Vad man ska uppskatta och sträva efter.
Förlåt. Jag kan faktiskt inte hjälpa det. Det är inte mitt fel.
Och jag är medveten om att detta gör mig till en från knopp till tå- fjortis som tycker sig finna svaret på livets alla frågor i Tom Greens ”Freddy Got Fingered”.

Jag får i varje fall inte ut något av att se svartvita filmer med sköra kvinnor som teatraliskt lägger handen för pannan och svimmar. Inte heller filmer där regissören med en skakig kamera skildrar sin barndom genom hundratals osammanhängande scener med döda fiskmåsar och tåg ur funktion. Jag vill absolut inte veta av stumfilmer från 20-talet för det är ju som att anse att det är smidigare att få upp en eld med stenar än med tändstickor.
Och jag vill verkligen inte se filmer i alla slags nivåer av grått om överviktiga engelska ungar som pillar navelludd i soffan och kämpar tappert om den sista korven vid matbordet till tonerna av Mozart.

Det finns filmer som är poetiska. Vackra. Djupa. Intellektuella.
Som innehåller ett helt arkiv av känslor.
Och så finns det filmer som kryper in huden, kliar och sprider en intensiv vilja att stänga av skiten och blanda ut en skål filmmjölk med råttgift.

( Andra bloggar om: Pretto, Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij, Mike Leigh, filmer, intellektuellt, djupt )

Vi är alla munkar på frestelsernas berg

.

Det är bara förfall. Kvävda skrik. En himmel som svartnat. Bara ett hjärta som inte förstår att det inte längre finns en anledning att slå.
Bara en till i statistiken som blåste farväl i sina fotspår.


Jag undrar, hur länge får man ta en paus från livet? Hur länge kan man stå still innan alla tröttnar och går iväg? När har sanden runnit ner och när reglas alla dörrar?
Är man skyldig att be om förlåtelse för en smärta man inte kan rå för?
Jag undrar, har livet ett förfallodatum? När är det berättigat att ge upp? Vid vilken tidpunkt har man rätt att säga att man gjort allt i sin makt?
När tittar Gud på sin klocka och säger att nu har hon min tillåtelse att avbryta?


Text av Jonas Gardell:



Varje dag lider de. Varje dag lever de också med vetskapen om att inget lidande vore enklare att göra slut på än deras, det vore bara att gå ut på den smala, skrangliga balkongen och luta sig ut över räcket, lite för långt - och allt vore över.
I varje ögonblick av sitt liv utsätter de sig för frestelsen, och gång på gång måste de upprepa för sig själva:
Du skall inte fresta Herren din Gud.
I varje ögonblick väljer de att trots allt fortsätta.
Men när de inte orkar längre? Vem kan döma en människa om Herrens änglar aldrig kom för att rädda henne när hon föll?
Det har Maria funderat mycket över.
Ibland upplever hon att man varje dag väljer mellan ojämförbara ting. Nu skulle jag kunna släppa allt och skrika i förtvivlan eller också säger jag att det var ett utmärkt gott kött och ber om receptet. Nu tar jag av det kokande vattnet från plattan eller också hoppar jag från balkongen.
Nu kan jag antingen borsta tänderna eller skära upp handlederna.
Antingen eller.
Som om alternativet till de vardagliga tingen inte alls med nödvändighet är andra vardagligheter, utan tvärtom en avgrund som lurar tätt inpå trivialiteterna.
Och vi är munkar på frestelsernas berg, mittemellan himmel och jord.

Kapitel 18 ur Frestelsernas berg.



Det är samma alternativ här. Nu när lägenheten är tyst och fri och viskar om nya möjligheter. Jag skulle kunna fylla fyrtio A4-papper med avsked och fortfarande känna att orden inte räcker till. Spela in en blandskiva med Björn Afzelius och Mikael Wiehe bara för att lämna några sista budskap. Hämta is från frysen och bedöva mina handleder.
Jag skulle kunna ta med mig ett rakblad och lägga mig i badkaret för att tyna bort.
På bara några timmar skulle allt vara över. Så skulle jag vara över.
Från ingenting till nånting.
Från att vara förlorad till att hitta hem.
Jag skulle kunna.
Men det gör jag inte.


Jag skjuter upp det oundvikliga. Inte idag. Imorgon. Till helgen. Nästa vecka .

Väntar

Väntar

Väntar

Väntar

På myten om en blå himmel. På att någon ska ge klartecken på att tiden är inne för att dö.





( Andra bloggar om: depression, självmord, förfall, ge upp )

If this is a dream, the whole world is inside it.

.

För att Stay är världens bästa film.
För att skaparen till videon valt en underbart passande låt.
För att jag har en tatuering med texten ” Practicing for Hell”
till filmens ära.
För att An elegant suicide is the ultimate work of art.

Henry Letham: Do you know the Tristan Rêveur quote about bad art? It's "bad art is more tragically beautiful than good art 'cause it documents human failure."

(Andra bloggar om: Stay, Ryan Gosling, Mike Vogel )

Daugava

.

Första gången jag hörde Lars Winnerbäck var en sommar för fyra år sedan. Jag hade, utan att ens hört hans musik, dragit på mig förutfattade meningar om han var en talanglös Jakob Hellman-wannabe som bara kufiska hippies med fett otvättat hår lyssnade på. Bara för att göra sig märkvärdiga. Men jag bestämde mig för att ge snubben en chans och laddade hem en låt ifrån Kazaa. Det var ”Tvivel” och jag blev sittandes med öppen mun framför dataskärmen som en idiot. Dreglade ner min tröjärm. Glömde bort att andas. Och när jag skulle resa mig upp efter låtens slut var jag så yr av extas att jag satte krokben på mig själv och slog huvudet i skrivbordet.
Jag hade hört Gud. En Gud i slitna jeans som spelade gitarr och fyllde sina texter med personliga budskap bara till mig. Och jag föll ner knä med tårarna rinnandes nerför kinderna och sade – Ja, jag tror! Jag tror! Åh gode Gud, jag tror!

Efter det följde Winnerbäck med överallt. I freestylen bland lösviktsgodiset på Ica, där jag smidde planer på att göda upp mig som en gris eftersom nåt nöje borde jag ju i alla fall få ha innan jag kastade mig huvudstupa framför ett tåg. I cd-spelaren på varje hemmafest, vars jag inte slutade sura förens man bytte ut The boppers mot Lasse. I en dröm om ” Kom ihåg mig då” när jag knöt ihop en snara av en skarvsladd. I alla bilhögtalare där jag i fram eller baksätet imponerar med min förträffliga sångröst och det faktum att jag kan varenda textrad i skivan ”Efter nattens bränder” utantill.

Och nu, den 26 september släppte han sin nya skiva ” Daugava”. Efter tre års väntan sen ”Vatten under broarna” är den äntligen här. Jag snubblade över den informationen i lördagsnatt och sprang skrikandes in till mamma i sovrummet. Skakade om henne hysteriskt. Tjöt osammanhängande mellan glädjetårarna att – Han är tillbaka! Den har kommit!
Hon reagerade med att resa sig upp ur sängen skräckslagen och få för sig att vi hade en galen mördare på lös fot i lägenheten.

Nu sitter jag här med ett exemplar bredvid mig. Smeker den kärleksfullt och vet att den älskar mig tillbaks. En skiva med överdrag av en hel värld men med en särskild smak av Irland. Min höstpoet har gjort det igen. Kommit tillbaka med full kraft. Lite klokare. Lite äldre. Lite större.

Ps. På Winnerbäcks sida på MySpace så kan man lyssna på " Om du lämnade mig nu" och " En tätort på en slätt", båda två från hans nya album.





( Andra bloggar om: Lars Winnerbäck, Daugava, musik )