Understanding Body Dysmorphic Disorder//Du dämpar med koks, du sätter plåster på en skottskada. Hur många år har du kvar, ett, två, tre, fyra? Det bor folk i ditt huvud som inte betalar hyra.

┼ Intressesfär: Att slita loss Kathrine A Phillips-kapitel ur mitt liv som jag vill avsluta, slunga bensin över mina planer att ta mig härifrån & värma mig över suicidstatistik [& Docs-ord från en livstrött mor med tom blick som besöker sin sons grav: ”But he looked so peaceful. And my only comfort where Thank god he is out of his misery. And i never did understand it, i´m afraid. Until after he was dead.”]

Andra ofritidsintressen: Böla till Linus Svennings cover av Sixx A.M:s  ”Skin”. [ & Vildsvins "Saga utan lyckligt slut" & Staffan Hellstrands "Lilla fågel blå"] Böla över det där allena saliggörande som aldrig kommer att uppenbara sig bland googles sökresultat. Böla för att jag slutligen står & sviktar inför något så monstruöst, så horribelt jävla hopplöst, att jag inte kan annat än att vända bort blicken ifrån dem som borde betyda mer än en fråga om symmetri. Böla för att jag måste lägga ifrån mig pennan & lämna in papperna innan jag ens är i närheten av att vara färdig. Resa mig upp medan klockan klämtar för ett avslut, gå vidare till soffan & fortsätta böla för kung & fosterland till mina all time- tearjerkers i HD-stiligt, smärt flixformat. 

Alfred: No, he's not but i see you are here to defend him and what is his.

 Even though he's abandoned her and you. And I won't even speak of who

 else he abandoned.

Colonel Ludlow: Damn you, boy. Don't you blame my son

 for Samuel's death! Samuel chose to be a soldier and soldiers die.

 Sent to be slaughtered by the men in the government. Parasites like you!

Damn and blast you!

[ Föll genast för, & bröt ihop, inför Linus förmåga att blotta & bryta ut i så mycket känsla. Det där rätt igenom-genuina som man omedelbart förstår att The covervoice måste upplevt som ett spirituellt, svallvågsberusat uppvaknande, ett truly, madly firstcutdeeply "...det h ä r " - lidande & lidelse som präglat & kommer fortsätta färga av sig i den  emotionellt survivansbundna tattoogossens leverne. Och det är just det lilla extra artistviktiga som behövs för att kunna bemästra konsten att nå in & slita melankolihjärtat ur headphonelyssnaren. Sixx A.M originalskinslize of beauty i estetiskt rörande format; klippt ur deras fantastiska kortdokumentär "This is gonna hurt" finnes ----> här.

Hordar av hippa dudeizterz som hårdriffar ut sina steelsnåppumpade pojkrumsdrömmar med pyroteknik & statements som Fucking Badasses hugget ur rock & skinnplockat från Stay Hard-galgar  har aldrig funnits på min stjärnhimmel annat än som ett billigt pack plastglow jag fnissande häftade fast i taket efter en nostalgitripp på Lekbiten. Och det är precis vad Sixx A.M står som en rakryggad, wordig & så himla, himla vacker motpol till.

Detta briljansband förändrar människors syn & tankesätt. Och liv. Då menar jag inte högfemman efter första festivalstriken att ha fått omkull tio jägermeisterstupade pök med eyelinern på sniskan & hålhwilt mattsvarta strumpbyxor  eller garderobmakeovern med bandtishor som alla vet topplistas som Jävligt Hått Skit.   Och givetvis blir jag förälskad i alla som får mig att tro. På mig själv. På att det finns en gnutta vishet kvar att krama ur mänskligheten. I herrar som kombinerar sin musik med fabulösa & tabulösa porträtt på dem vi fackat som freaks, som undervärdiga, som personer vi tar för givet ska känna skam, som trots att vi med ögonbindel drämmer till den där prunkande plattitydspäckade piñatan med hycklerikäppen & kvittrande slänger oss med tomt ordprål som "Men lilla raring, du måste ju lära dig att älska dig själv som du är!"  ändå bestört börjar desorganisationsticsa & ryckas med i ett tvång att fort som fan ställa allt till rätta igen  när något som vi inte ens kan etikettera som Helt Okej Snygg dundrar fram ur sin skrymsle som ett gigantiskt jävla fel  & skakar om hela vår världsbild genom att "liksom..öh, asså...asså...VERKLIGEN TRO sig vara ...nä fyfan, jag kan knappt säga det....vrålhet. "  Det är ju vansinne, så vidrigt verklighetsvridet, ren jävla anarki! ]

Med projektet This Is Gonna Hurt frågar inte Sixx A.M bara vad skönhet egentligen är, utan ber oss också att fundera på varför vi reagerar med avsmak när vi ser någon av fotografierna på deras modeller, varför vi så omedelbart känner att det är något som är fruktansvärt fel med vad som porträtteras. 

Köldhålsnytt (a

Uti vår hage tvåtusenfjorton:

Trampade änglamark, soundtrackade slip in sneakers-lätta skughsfjät till Sir Douglas Quintets granny slappin´ goodmoodiga ” Meet Me In Stockholm” som min enchanterande [för att kuriosera till det] from▼ the ▼Bottle▼ to▼ the▼ Bottom▼- depraverade, nashvillefödda tumblrpal rekommenderade som ”a song you probably will get a kick out of” – ett anti-outlawshit & bisarrt metalheadfenomen som kastade himlajord på alla god damn narrow-minded rednecks han var tvungen att stå ut med, upplyste  m  i  g  om the greatest norweigan show ever called ”Dag” with the actress Tuva Novotny & inbillade sig att lyckan låg på skandinavisk mark. Samtidigt som jag skrålade med i Jennings rader

”Let's go to Luckenbach, Texas with Waylon and Willie and the boys, This successful life we're livin'

got us feuding like the Hatfields and McCoys , Between Hank Williams' pain songs, Newbury's train songs and Blue Eyes Crying in the Rain, Out in Luckenbach, Texas ain't nobody feelin' no pain”

& varit darn sure på att min ångest skulle släppa någonstans efter Route sixtysixx. Att mitt riktiga liv som happy as a puppy with two peckers skulle börja på ett sjaskigt skönt arbetarklassombonat & kedjerökbeslöjat ölsjapp flera mil innan jag ens nått the Grand Ole Opry. Så lät det för fjorton månader sedan & spottades ur ”Tvåtusenfjorton – We are ugly but have the music” på mitt stajlsvarta vapen till strandskrämmare, så piruetterade jag runt längst Visit Umeås evenemangkarta i plisserade, simplistiskt saxat & skurna allaroundklänningar, så var i stort sett varje dag gussied up i parollen Less is More & nerpackad i en Tan Slouchy Weekend Bag från Miss Selfridge. Så har jag över trehundra Chinon CE- 4 & Pentaxmoments i mormors allmogeskrin.

Den här sommaren gjorde aldrig Ida kohagen grön. Och jag kan ju knappast säga att jäntan tagit bort snön -  för beach tvåtusenfemton har bara varit en enda sjukligt blek jävla snöyra. Sotbäddad under uttrycket ” I fell out of the ugly tree and hit every branch on the way down”, neuroser, Dhls speedy suppliesshipments för £60 extrapapp, ending credids-lipande, maniqvicka wunderschönfixar för över tio lax vraksurfandes urlledes;

den där emailbekräftelsen som ger mig en tro på ett efteråt. Ett efterlivsledan. Ett efter ”åt helvete med hela det här trettioåriga jävla kriget, hur fan kan ni förutsätta att det är en passande position för en slapparslad & slapptänkt soffdrönare till pacifistjävel?”. Som ska ge mig en bot & en makeovermirakulös, blommerant  bättring att tindrande bära upp i baren på Pipes of Scotland som enkorona & se på mig i fickspegeln som ett glasklart - & nu ett ännu cherryglossigt fylligare fa!! för fria drinkar.

Som ger mig ett kollinummer att klamra mig fast vid, & fakturur att stoppa undan där jag slipper se dem.

Refrängen här är väll att jag önskar att jag aldrig fastnade med mina julklappssweeta, bäjbirosa små fussy cinderellamoments till morgonuggs i massa unnecessary junk av torrspirituosa [& social skills som jag ändå inte har den genetiska jackpotten för att kunna plocka upp ur necessären i soffan hos någon av mina kokshackande, weedrelaxande, subutexsofta hellboundhomies, vardagsrutinellt groomandes på den så himla boundingbekväma ,folkfliskära  ”klart jag vill veta precis Allt din bedårande lilla tokstolle!”- elektrifierande & sprakande bild som jag direkt vill förmå att lyckas intrycka i andra. Att jag på helt egen outlawtwisted handjävel trillade tillräckligt djupt ner i min egen stupidity för att höja på ögonbrynen & skorra ” Jorå nog har jag rockats ner på knä & beggat pretty please alltid” när jag hör Old Crow Medicine Shows ”Methamphetamine”, en grupp osköna bluegrassbondar som trots sina nashvillerötter har de mest plågsamt disharmoniska countryröster jag tror att jag någonsin hört,

 och jag önskar att jag aldrig haft en sådan skenbarligen pervers fetisch för att bara fortsätta & fortsätta att utmejsla & ciselera & repoussera  & fucking devestera detta praktdumma, abominabla ting jag för länge sedan började kreera av dåliga val & som fått mig att börja vansinnesvagga fram & tillbaka framför datorn & förstå hur Waylon Jennings tänkte när han skrev raderna ”Sick n´ tired of waking up sick ´ tired” i låten High Time - & Sturgill Simpson när han plitade ner ”Tell them i´m somewhere looking for The End Of That Long White Line” & notade till ett pretty najs spår på plattan “Metamodern sounds in Country Music.”.

 

"But she never could get drunk enough to get him off her mind
Until the night
She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
Clinging to his picture for dear life
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby"

.

“I still love the people I’ve loved, even if I cross the street to avoid them.”

― Uma Thurman

┼ Fördelen med att vara en labbladdråtta som slavar under designdroger: Suicidplanerna är  oupphörligen på topp & tack vare att man skippar det här med vila för att sitta uppe & embrajsa sin ångest så ligger man ju knappast på latsidan. ♥ Upp till Kampf ! ♥ Jag bara undrar, vart är den där överdosen som alla rappar om som en självfallenhet? Det vita pulvret som hjälper för stunden för att sedan släcka livets under? Mitt ” White snow, I know, You're on a place where I just can't go, But I hope you do remember, your snow doesn't warm you in December. You are in pain,

Take your life, take your life with cocaine.” ? 

Straight Flush: Nytt surroundljudsystem plus youtubelistor. Och Inger Ekdahl på våning C som ringde på min dörr klockan 04:10 den 12/8:e; jag förstår att du undrar vilken låt som jag lyssnade på upprepade gånger så varsågod: Ken Ring – Knark. Slit den med hälsan. 

.

[ lovat alla löften som går att lova någonsin tills relationer i mitt liv blir som plockepinn]

Pair of kings: Firefox-tilläggen Youtube Adblock som tar bort all reklam & den hippa Youtube Video & Audio Downloader som ultakvickt placerar ett download-val under varenda video & lika ultakvickt plejsar triggerkära gamla televisionrullar som ”Painful Secrets” direkt på skrivbordet. Eller varför inte en nästan tvåtimmars konsert med Eros Ramazzotti att plugga in i dvd:n för att göra en episk hemmafestsuccé nästa gång du slänger ihop en skock spejsade lirare & ett flak ramlösa. 

Jackpott: När det inte kan bli värre. När man som i varje sunt familjeförhållande kommunicerar med sina föräldrar genom brevlådan. När man nävar i sig sedativa nödgåvor som två enmilligramsxanor & två sjukommafemsimovane & fortfanfarande är full av liv. Då man står i hallen med en hjerteväermande liten lövebomb från kronofogden & tacksamhetstillrande faller ner på knä för att under tjugo minuter snurra telefonsladden runt halsen i kön till Intrum Justitia.

Som gång på gång påminner mig om att jag kan logga in på deras hemsida med uppgifter jag inte fått.

Och även om denna fröjdtid att förlusta mig i min cosmeceuticalsskinnade baisse dessvärre var så spänningsmättad att jag inte mäktade hänga mig kvar på tråden vill jag ta tillfället i akt att binda en rosenkrans av lovord runt Tradera Sweden AB som utan några förtretdigra påminnelsepuffar trissade upp min trettiospännsskuld till tusen kronor. Och sextioen jävla öre. Tja, vad kan jag säga? Tack. Tack för att ni inte ger upp. Det är lite som ett snortajt, figurfitt papptäcke av petitesser över min insomnia, svärtat av just det ”Aj fan” som slipprade ur stunden då jag förstod att jag förvisso lyckats brassa alla hyresslantar på lite för många produktpanikklick –  men assåvadårå, Den Genuina Glädjen i att själv stå & skyffla in nya beliefbOOsters & multilovande tjugofyratimmarskrämer för en nätt sexsiffrig kardemummasumma,  med chilenska vindruvskärnor, antioxidantrik röd mangrove eller squalane-extrakt från oliver & så flera hundra års gamla anti-tanthemligheter spjälkade ur mytomspunna pistaschträd  i en jäkligt comfortstinn feedersgarderob som bara slukar men aldrig tömmer.

 Nä, en sådan här pur, puttrande lycka när inte en enda ansiktsburk - & blocketbrutta med cravingsheta pekfingrar enchanterat  mess!ntressar, massmailar eller impulsyrar omkring bland mina äppelstamcellsskvättade annonser för En Guide Över Hur Du Går In I Väggen I Tolv Enkla Steg kan då i alla fall ingen ta ifrån mig. Inte ens fogden.

Så ge fan i att snegla på mina dillekrukor med en bidragsbränd årsförbrukning av en tvärfix ide att kaolinlera, sjögräs & hirsflingor ska lösa ut mig. Ska det vara så svårt att skaffa dig dina egna jävla framgångsfiaskon?

 
Genrejeté : Kommer ut ur youtubegarderoben som orkestergeek. Fast Benny klarar jag mig gött utan. Det är Sjöholm som också finstämmer världens vackraste "Du måste finnas" jag crushar lite för, men..
känslan. Jumboplatsen.
Jag har stått här i hela mitt jävla liv.  

" Hur går det med striden syster?

Dukar du under i kampen broder?

Låt mig veta; hur många sorger orkar du bära?

Hur mycket smärta orkar du med?

Hur ska du någonsin kunna straffa dig

 själv tillräckligt?

Svälter du dig själv,

skär du dig?

Skär sönder dina armar,

skär sönder ditt ansikte.

Dämpas ångesten med mer smärta?

Dämpas ångesten med fler tabletter, mer sprit?

Hur länge ska du hålla, hur länge ska det gå?

Förlåt att jag frågar men jag undrar ju bara.

Vad har dem utsatt dig för?

Vad har dem utsatt dig för?

Förlåt att jag frågar men jag undrar ju bara.

Vad har dem utsatt dig för?

Vad har dem utsatt dig för?

Var du bara ett barn när du började?

Fick du någonsin vara ett barn?

Låt mig veta; hur många sorger orkar du bära?

Hur mycket smärta orkar du med?

Var det dina föräldrar som gjorde det?

Eller var det dina klasskamrater?

När förstod du att det är du själv som var skyldig?

När tog du på dig skulden?

När ska du förstå?

Du måste inte bära allting själv.

När ska du tillåta dig att stanna upp och ställa av

och se dig om och upptäcka, upptäcka att du

inte är så ensam som du tror. "

[ "Förlåt att jag frågar".  Munther & Gardell- dunderkombon fortsätter
 att spinnas vidare på gossbarnets nya album Allt Jag Ville Säga & det är
 nog det fantastiskaste snilledraget som hänt sedan jag upptäckte hur kvickt man
sväller upp genom att överkombinera Green Choice Peaunut Butter Crunchy
 med Häagen-Dazs & Bragosmulor.]