Byter bloggadress

tillbaka hit: jotackettnackskottvoreintedumt.blogg.se

.

Cravings: 1) heroinöverdos på t-centralen. 2) toxiska doftljus. 3) ett registrerat företag med serviceinriktade mördarclowner. Och 4) en gremling.

.

.

Ida har satt fart på sommarn & hällt en tetraförpackning GODMORGON över den & när hundrasextio hästkrafter speedar mig tretton tunga mil längst  änglamarker så sårvätskas mina små polarnattsvarta när dom tar in för många nyanser av svensk sommar & det ligger ett apolliniskt what a wunderful world i luften som skär sig med burnedoutstoftet jag sitter & exhalerar i framsätet. DET ÄR JAG SOM ÄR KONTRASTEN. Jag passar inte in i bjutifula miljöer & jag vill inte posera som en motpol framför blomängsdis & trolska älvar eller dassa i bakgrunden när svenskt syndiga fäbojäntor slinker ur sina strandtunikor, inte försöka skärpa upp varenda dag med ett lager i.d, behandla klåda med fler snitt, följa ett spår av baguettsmulor mot min egen exekution, inte en enda jävla gyllene tid till vill jag se brinna ut innan jag ens hunnit ställa mig i kö till glassbaren. Era pityblickar träffar mig som Anders Breiviks patroner & jag mäktar verkligen inte att gång på gång vackla vidare & bandagera blessyrerna med en svag tro på ett fagrare imorgon. Vara det admirabla as ni vill applådera. Just keep goin´huh? Vart kan jag möjligen gå när jag är fast i Esthers trappa?

I skogen kan ingen höra dig skrika & jag har gått den gröna åtlöjesmilen, upptäckt mig själv utan blixt & sett att det är ett land inte ens Columbus velat kännas vid, betalat hundrafyrtio rix i inträde för att klapa djurän i lapplands hjärta & skulle utan att blinka tömt hela min portmonnä på sedlar för att komma därifrån. Det måste ha synts, när jag på björnberget släppte taget om livet. Att jag var lika balanserad som efter en ride i Lisebergs SpinRock. Att jag bestämt mig. Man frenchkysser väll inte döden helt obemärkt? 

Vid regnbågens slut

Dagens bedrift: Att fånga en fleromättat småfet måltid & gråta som en förvuxen bebis när far, frustande av signalhormon, höjer skalldunkarn i luften. Han tittar ju på mig..lixom bedjande...kolla han är ju…jätterädd…..vill inte dö.

Vi avbryter ( sorgen över Utöya-massakern) för ett viktigt meddelande:

Herrar, hos eyelipsface kan ni shoppa ansiktskladd från elf-serien vars snittpriset för varje produkt ligger på femton spänn (& en mineralfoundation strax under ca två tjugolappar), och trots att lagret ligger i England så är fraktpriset detsamma. Det var allt. Tack för mig.

Du tillhör

 [Grattis till över tio år i vår vård]



Läs även andra bloggares åsikter om landstinget,

.

Efter att ha läst Peter Pohls ” Alltid den där Anette!” som kom ut 1988 & där Anettes tvillingsyster dör i slutet så fingrar enäggstvillingarna Kinna & Jenny, fjorton år, på just den tanken; tänk om nån av oss skulle dö. Några veckor senare dör Jenny i en bilolycka.

Och Pohl får ett brev från en flicka som vill att dom skriver en bok ihop om ”det vidrigaste som nånsin hänt mig.” Resultatet blir nittonhundranittiotvå belönat med Augustpriset & den nittonde augusti är det äntligen premiär för filmatiseringen av ”Jag saknar dig, jag saknar dig!”. Så det finns inga carpe diem i mina i mockasinlätta steg mot stranden & inga ferdinandblommor i mina rabatter, jag räknar lidelsefullt ner dagarna till bölfesten i SF-salongen & hoppas att varje prippsstund i tjugoplus snart är tillända, att resten av juli är jävligt flyktig & att jag hinner förhandsboka the time of my life med bästa möjliga platser. Bara att om & om igen-sneakpeaka på trailern & andra blandade klipp från inspelningen får mina små grå att euforitåras, hela mitt fejs blossar & jag I like-ryser & kallsvettas av känslomässig overload. Någon måste alltid dö för att ge mig ett lyckligt slut. Och fan.vad.det.ska.snyftas.

Trailer:




Soundtrack:


[ Ailucrash - Turn the Tide ( Cilla Turns)


Läs även andra bloggares åsikter om jag saknar dig, peter pohl, sorg,

På parkeringsplatsen utanför Ica Kvantum: När jag under en femtonminutersväntan hinner fläska runt varenda ruta på mammas Saab för att se om nästa reflex är butchig & bastant nog att knocka mig unconscious & fulchockskråmar mig i fulvinklar i både back & -sidospeglar innan jag med ett kvävt tillintetgjordskri upptäcker att det sitter något ballt skinheadrakat & fluktar bakom skymda rutor i bilfan bredvid. Som bevittnat freakshowen från första parkett, varenda bad lightning-grimas av äckel & aversion, varje facelift med fingrarna, när jag blottar hela uppsättningen av sneda tänder i en bestialiskt självfientlig gest.

Det enda som fattades var en uschloska, det hade gjort situationen komplett.

Mitt i mötet med Trötter, den enda vc-läkaren jag inte vill köra ner huvudet i hundbajs på: Jag kan inte hålla emot, jag är pratnödigt weak & måste lätta på trycket. Säga något med mer substans än ”jag vet inte” & ”jag vet faktiskt inte”. Visa spirit & god vilja & bounda två tröttkörda & lätt håglösa kvinnor emellan. Eftersom hon inte ser ut att vara ett fan av Immortal technique så hittar jag en snackis på hennes kontorsväggar, rynkar ogillande på näsan & spottar ur mig ett föraktfullt ” Vad är grejen med alla de här fula tavlorna som ni läkare har? Gör landstinget en massbeställning på smaklös konst?”

Hon pekar på något deppbeigt naturoskönt motiv av en älgtjur i kalhygge & säger ” Jo, den där tillhör landstinget. Resten är min egen konst…som jag själv målat.”

Som jag själv målat.

Strawberry fields

Nothing is real, and nothing to get hung about.

.

För att jag fortfarande finns

 Vad får man om man kombinerar en avdankad skitblöggare med blekvalkigt cliffhäng i visit umeas creme de la creme? En strandad val bland en massa jävla timglasdelfiner. SÅ-fräscha brunnosiga kittykatter med beachblondeslarviga hårtofsar & svettglittrande & spänstiga vollybollfigurer, deffade hoper av magrutor & såklart pappa go´ & mamma fika som släpper lös hela sin osnutna barnskara fria att sprätta vatten över mitt filtrevir. Och mitt i monsterångesten & i reträtten från klipphällornas perfektioninvasion, just när mor min äntligen slutat smaska, verkligen smaska, på sin daimstrut & jag precis ska resa mig upp på mina noggerfeta ben så hör jag hur ett förbipasserande förpubertalt ungkött flipfloppar tillbaka, skuggar upp sig bakom min rygg & hälsar.

Mor: [ wtf-glättigt] Hej! Skar´u baada? Ungkött: Nej...jag pratar faktiskt med henne. Sär: [ vänder sig slutligen om men fokuserar blickfan på guttens skor] Jaha, hej! Ungkött: Jo vill säga att jag tycker att du är jätte…jätte…fin. Precis som du är.

Jag tackar hans skor, letar i mitt fejsregister efter något slags uttryck for a happy surprise men hittar inget hövligare än vad som troligtvis ser ut som spastiska ryckningar i mungiporna & istället för att briljera med en fallenhet för att kunna föra memorabla dialoger så intensivstirrar jag ut mot horisonten som ett perplext uteslutningstecken tills jag hör att han går iväg. HEJ HEJ MONICA JAG ÄR HELT JÄVLA SOCIALT EFTERBLIVEN. Här kommer en one of a kind-raring med ett stort medkännande hjärta som antagligen började pumpa xtra hårt när han spottade mina prygelrandiga armar & far hans förtydligade att ” klart sådana där själva karvar med kniven innan dom har råd att lägga sig under en. Du såg ju hur hon såg ut i ansiktet, flickstackarn´”, och så kan jag inte ens bete mig som folk. Inte se ut som det heller. Började han inte snubbla på orden när jag under en millisekund tittade upp under stråhatten & solstrålarna träffade min ärkeskabbiga sida? Tog det inte plösligt emot att avsluta meningen? Att vara en god kristen soldat & sprida budskapet om att god loves you lixom even if you´re ugly?.

Att ungköttet tappade bort ett men tar jag för givet.

Och jag vill ta ett skott mot min analyserarhuvudvärk. Kunna krypa in & gömma mig i känslan av djup tacksamhet

( över att jag mött en fairytalefabulöst vacker avvikelse från testosteronflocken som inte instinktivt kastar folkölsburkar i huvudet på allt oknullbart kjoltyg) som om det vore ett sängtält av underlakan i egyptiskt bomull, inte allramestkänna mig naken i den att alla ser att jag behöver some comforting and cozy lies att skyla mig med.

Dagens passande: Och i denna sköna nya värld tycks det finnas en devis, det är bättre att vara vacker än klok, är du vacker så kan du va en idiot, för skönhet kräver ingen tolkning alls och alla män dom faller om din hals, skönhet den är inte alls banal för den som inte någon skönhet har. – Lustans lakejer.

Men jag är en av alla dom som drabbas då & då av nåt jag vill förklara

Löst folk i rånarluva får ett psykologiskt övertag om dom tvingar gisslan att strippa av sig alla kläder, dessa är då generellt so fuckin´ humiliated & stela av stusskomplex att ingen vågar leka schwarzenegger & i all sin håriga & cellulitskrumpet bakdegiga prakt jaga hjältestatus. Och det är så det känns, hela den här oproportionerliga, hetshulliga, kobenta, grisögda, fnöskiga & inflammerade cystiska skitsituationen. Som att sitta butt naked på ett stengolv & knappt våga andas. Å jah bah undrah, vad är det för jävla game jag blivit anmäld till, för såpa som svider i ögonen & successivt gör mig blind ? 101 sätt att förlora sin värdighet? Big Fail? Vem vill bli ful som stryk? Expedition Depression?

Jag tog en grön, otymplig odåga med dålig luft i framdäcket till bibliotekscaféet igår med ett prettosug efter svart the´ & dostojevskijstimulans. Hamnade vid bordet med fetaste napoleonbakelsen & nyaste brangelinaskvallret, rev mekaniskt sönder servetter & försökte undvika att ta saken i egna händer inför glasögonstora estetblickar bakom pomadafettiga snedluggar & hugga reda på om det går att punktera halspulsådern med en plastgaffel. The heart is a lonley hunter & jag har liksom tappat bort mitt kikarsikte, låst in mina bästa vapen, slutat märka positiva associationer med mina initialer & har inte längre några fylleflinande troféer att föra över från mitt minneskort – bara studier i genetiskt kaos i 4288 x 2848, lika fascinerande vedervärdigt som fettsugning på tv, sådana där dokumentärer man torrkräks åt i soffan men ändå inte zappar bort. Mig är det enda som intresserar mig & jag sniffar aldrig nån nyfiket i baken. Sitter bortvänd & slickar mina sår & kastar inte mer än ett getöga åt bordsgrannen. Går & tittar ner på mina stövletter & är så fokuserad på att inte bli dagens snedtrampande snackis att jag inte ser trottoarkadavren av masströtta maximumclowner som hoppat från plazataket tvärs över gatan.

Jag är inte Oates-observant, har inget Springsteen-perspektiv, inget Gardell-öga för små märkvärdigheter, ingen närvaro som Winnerbäck. Jag har ingen annans story to be told, blir inte påtänt påetisk & ser ingen prosa i a-lagarnas skäggstubbiga, fårade ansikten, sitter inte & nattföser i mig dry martins på någon hotellbar i Berlin & söker en roman i varje dialog.

Om du nån gång faktiskt ser mig söka efter något så är det troligtvis efter min reflektion i närmsta fönsterruta.

Jag önskar jag fann människor helt marvellous, oh look he just pooped-fascinerande, som nåt man studerar & dokumenterar med samma passion som Timothy Treadwell. Inte som annalkande, blängande livsfaror med ett ”usch!” på tungan, som elitistiskt påfrestande glappkäftar tränade i att vara ivägen.

Ett dekadent & lyteskomiskt jävla epic fail

När man väl börjat dra paralleller mellan sig själv & Uwe Boll så är det svårt att sluta dra. 

And this is it. Nu är jag less på bloggfan. 

 

Bölbart#den där gången då jag lipade ögonen ur mig

Greetings! Här på botten är det toppen, hur har ni det där uppe?

Någons sandslott har alltid varit någon annans skadeglädje så det är okej var dominoeffektiv

rasera mig som ett korthus av jokrar flytta mina försvunna diamanter från spelplanen skaka ut 

mina ess ur jackärmen få mig att stappla back i fjolårets pumps bry dig inte om att slå ett-ett-två 

när du summerar mig som slagen säg your out & ge mig rött kort c´mon lägg benkrok

på mig & säg att jag spelar för högt att breda leenden är lika opassande som ankelkorta leggings

över ullaredsfeta lår att turen är en jävla teaser som svankat vidare till någon annans knä det 

är okej så f u c k i n g f i n e jag vet att jag alltid sätter i halsen när jag lärt mig andas igen att 

alla sviter på toppen är fullbokade att jag är så oren att till & med jesus hostar hora i armvecket

& tar tillbaka allt han predikat om att också utstötta har en plats i himlen min plats är

som ett gudlöst exempel på vad du ska sparka på när det ligger ner den svaga länken du klickar på

för att pusta ut av tacksamhet & jag har lärt mig att man aldrig vinner i sten sax eller påse 

när man spelar mot någon som håller i en elektrisk såg.

The things we left behind

Broke into hell, tore it down, and built and city behind it

Det är fan i mig helt otroligt att det fortfarande finns lågintellektuellt jävla ohyra som uppmanar en att verbalisera sin ångest men som hyssar med sina jävla korvfingar när man pratar om det för högt. Ska vi göra såhär, jag stabbar dig i ryggen några gånger med en nyslipad filékniv & istället för att ringa ettetttvå så kan du lugnt & jävligt sansat sitta där & prata bort smärtan?

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, foto,

030411

Today i´m feeling this:

[Moby – Mistake. Upptäckt i årets bästa film The Next Three Days]

I never felt this loss before

And the world is closing doors

I never wanted anything more

Självmord für alle

Ny satsning mot självmord

[ Obs – ovanstående klipp slänger inte direkt ner någon vidare röd tråd till inlägget]
Jag vet också en nollvision mot självmord. Slutenvårda & extravaka varenda eländig sate, stämpla dom med ett LPT som inte går att gnugga bort & bälteslägg hela skaran av spillror 4-life. Sen kan den där Simon, överlevaren, nyatagaren, försöka överrösta sinustonerna från tv:ns testbild genom att föreläsa om hur wunderbart lifvet faktiskt er & shaka tag i alla findusfiskgratängsslappa & dököttiga axlar med uppmaningen ” Fånga dagen! Kom igen, jag vet att du kan bara du vill! Gör det bara!”. Någon kom ut på den ljusa sidan & slickade sig livsaptitligt runt läpparna, slängde sina trånga dojor, insåg att sammetstunikor gör hela världen smooth & lånade gräsmattegödsel av grannen – såklart att någon är precis som jag. Är det meningen att jag ska respondera med något slags heppigt it works if you work it & börja botanisera efter vårblommor? Allt jag kan säga är ” Grattis Simon & hipp hipp hurray till din pånyttfödelse men du sätter inte ett ansikte på min problematik.”
Det är ju grejt om det börjar vårdas empatiskare but it´s just fuckin´crazy ifall ni lägger en ännu större tarmtömningssats över min fria vilja & skitsnackar om att jag inte är i skick att veta vad jag egentligen vill, att livet alltid & utan undantag är det ända korrekta & att höga mål är ett tankefel jag måste få rätsida på & så småningom kommer stå med båda fötterna på ett dansgolv så jävla gräjtful över att jag fortfarande kan att klunga ihop mig bland andra krogdrägg & fylleskräna ” Who the fuck is Alice?” när Dj:n spelar Smokie. Och ps, jag lovar att inte avskedsbrevböla om att psykiatrin svikit mig genom att vara loja. Det verkar betydligt mer tillfredsställande styggt att lägga hela skulden på min soc-handläggare < so zpaaaankk mee xxxx >

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, satsning, fri vilja, döden,

¤ 1-up! ¤

Fruu Snäsfitta som lämnade mig i luren med panik!bultande hjärta & stora, blaskiga kallsvettsfläckar på vad som tidigare varit en clean & tvättmedelsfresh grateful dead-tisha i tron att jag lagt min fragila framtid i händerna på en riktig hondjävul – visade sig vara betydligt mindre snorkigt snipfittig live än jag trodde. Påsögd, separationshullig, exhausted & tröttpåprecisallt men männischokompetent & släpigt sympatisk mellan gäspningarna, och inom läkarklicken har man i regel inte sådan tur att man skrapar fram något trevligare än arroganta nitarlsen & besserwissers så licenserat storhetsvansinniga & uppblåsta att man knappt ryms i deras arbetsrum, in their minds eller filofax. Min Åsa är i en annan klass, den klass som prioriterar att snooza fram sina bördor & lägga ner några extraminuter på att raklångt ligga kvar i sängen & djupsucka istället för att reda ut tovorna i sina spröda & frizziga lockar, som sävligt förtär sina ica-baguetter med skagenröra i fikarummet & bollar lite trivialiteter med kollegorna så som man bör men tar varje ensamt opportunity i akt att fönsterblicka ut mot förföriska vägar som kanske leder till något vurmglowigt livsviktigare, nån kramgo Larz Kristerz –tryckare på dansbanan, ett förtidspensionerat, lerskulpterande & origamiskt bättre, en mening som Gud grävt ner i åkerfräkenlängorna vid vägkanten. Hon ser att jag blinkar av akut desperation för att hon själv är lika nära att tacka för sig, resa sig upp & helt uttryckslöst sticka en blyertspenna genom halspulsådern.
Nu är jag disturbed and heartsick på parasitstämplat papper igen. Mellan den tjugosjunde februari och den andra mars var jag tydligen frisk & fullkomligt kapabel att skaffa mig ett arbetarklassificerat högre människovärde som moppdriven lokalvårdare, synd bara att jag inte kände av det; den där frustrationsfebern som sjönk & livsolusten jag svettades ut över en natt.

[ Föresten, om en läkare lixom sitter & råstuderar ut ens marknadsvärde & kommer fram till slutsatsen att ” du ser ju ut som någon som skulle kunna bli uppvaktad”, ska man reagera med genans, förtret eller ett omg-did-she-really-just-said-that-flabb? Jag körde på alla tre.]

Läs även andra bloggares åsikter om läkare, sjukskrivning, vc,

Have you ever seen the rain coming down on a sunny day?

Läs även andra bloggares åsikter om foton,

So close to death she can taste it, body looks wasted. Hates life, hates you, hates the way she looks naked. Now she's feeling drowsy, lousy, thinking maybe this world's better off without me.

Det här är inget ångestnormativt tryck över bröstet, inget wikisymptom eller nån flat-out boring & andefattig broschyrsinformation man bläckunderstryker i kuratorns väntrum, slänger upp på hennes disk & säger att ”det här, det är jag, jag uppfyller alla kriterier! !”. It´s a heartache. Sprängande jävla hjärtvärk det är lönlöst att FASSA efter. Ett hjärta out of control and function & på en sådan bristningsgräns att jag måste ordinera mig själv att ligga till sängs med armarna knutna över bröstet för att inte riskera att utlösa något. Luft känns som ett privilegium som gick förlorad när dom inte bara rånade mig på $tålar utan tog alla mänskliga möjligheter jag hade kvar & det svartnar för ögonen när jag försöker resa mig upp igen & se livet ur ett extrovert & altruistiskt perspektiv; less of me and more about you & sådana stora insikter mina skullcandyhörlurar håller ute, givetvis räknas också insidan men inte fan är det i nån valuta som faktiskt går att växla till gratis drinkar & frihet to be whoever you wanna be. It´s not just in my mind you know, orken att fortsätta - fortsätta förstå att ork är ett undantagstillstånd. Försöka låta bli att titta ner när jag står on the edge. Le artigt överseende mot äppelkindade kassörskor som tror att ”oj nu vankas det födelsedagsfest ser jag!” när jag ska stoppa fingrarna i halsen & spy upp hela kalaset själv. Mina ben mäktar inte heller att bära mig & igår när jag rev upp ett ominöst vitt konvolut med bomben ”jag kommer inte att kunna handlägga ansökan förrän vi träffas i mars & upprättar en ny planering eftersom du i dagsläget inte är självklart berättigad försörjningsstöd” så föll jag ihop på hallgolvet i något jag antar påminner om dödsparoxysmer.

Någorlunda numb av någon bad romance jag kallar för rätt b torrwhinade jag efter en fortsatt akutsjukskrivning på psykmottagningen & blev mottagen med öppna handflator & en 6-hålsspark därifrån, hänvisad till distriktläkarna på VC - ” hej du har kommit till doktor kuuks telefonsvarare, telefontiden är tisdagar & fredagar mellan 8:50 & 8:55.” Jag vet inte vad som tog udden ur mina milligrams avtrubbning & satte igång mina tårkanaler genom att vrida om läget till ett grönt GO GO GO, om det var för att a) moment 22 skrapar upp dina knän & skadar allvarligt ditt psyke eller b) hon granskade mig bakom sina bifokala glasögon & beslöjade inte mina defekter i förmildrande uttryck. Det var inget jag förstorade out of proportion. Upplevde som. Ett hinder jag kunde verbalisera bort. Det jag ser är vad jag är så tack så hemskt mycket för bekräftelsen & automatkaffet.


Läs även andra bloggares åsikter om heartache, smärta, ångest, ork, psykiatrin, sjukskrivning, defekter,

Det är fan märkligt att man kan gå ett helt liv utan att upptäcka att ett pannlyft är ett fetstort måste. "Ingen bryr sig, Sandra" - Klart att ni inte bryr er när det inte är eran ångest lixom.

[Ultravox - Dancing with tears in my eyes]

022611

Today i´m feeling this:

[Källa: Flickr]

.

[because all i can handle right now is my tea and my little spoon]

"Why does the rest of the world put up with the hypocrisy, the need to put a happy face on sorrow, the need to keep on keeping on?... I don't know the answer, I know only that I can't. I don't want any more vicissitudes, I don't want any more of this try, try again stuff. I just want out. I've had it. I am so tired. I am twenty and I am already exhausted."

Filmfraser för sådana här laddade tillstånd - - - > [1]Go on without me, im not gonna make it![2] I just want it to stop! [3] Everything i touch turns into shit.[4] I CURSE YOU GOD!. Det är ju bara så jävla crappy att jag inte kommer kunna trycka play på mitt självmord, lägga mig till rätta i soffan med en skål smörpopcorn & ett paket näsdukar & uppleva den på en femtio tums flat screen med full HD & bioljudsanläggning för det kommer bli legendariskt tragiskt, en riktig snyftare, ett dramaturgiskt perfekt masterpiece som sliter ut hjärtan med de rätta greppen & lämnar folk emotionellt raped and totally dried out & redan vid de första hulkningarna skulle jag veta att det jag tittar på är min favorite movie of all times, mitt verk, en produkt av att jag äntligen fulländad något. Imagine this scen: nån av mina beloved ones pluggar in i ett par mp3-hörlurar & springer på skälvande ben inställda på flykt längst elljusspår & genom snårig skog med mitt [rec]avsked i öronen, faller okontrollerat rinnsnorig & upplöst i fontäntårar ner i dispear & gungar som i trans när hon lyssnar på de sista minuterna av inspelningen – ” det är som Winnerbäck sjöng, jag har inga vapen att ta till, du vet? Jag skjuter liksom bara lösa skott och på det vinner man inga strider, asså, du kan ge mig en kniv & den pulveriseras i mina händer för jag tror att det är uppgjort att jag ska bli slagen nere för räkning & att mitt liv redan är arrangerat med tomma hyllor, fria från pokaler, diplom & förtjänstmedaljer. Det är inte min kamp, hur skulle det kunna vara det när jag aldrig haft en ärlig chans att vara något annat än typ… mina ofullkomligheter? Du tror inte på mig, jag vet. Du tror fortfarande att alla slags hål går att fyllas med mediciner eller hur? En sak hade du rätt om i alla fall & det är det där du brukade säga om att när vissa dörrar stängs så öppnas nya, det är bara det att mina inte leder någonstans. Förens nu då. Förlåt, åh gud alltså, förlåt mig. Du har alltid funnits där för mig & jag är så jävla ledsen att jag inte kommer kunna återgälda dig, men du måste verkligen veta, få höra det nu, du är den mest fantastiska människa jag nånsin träffat. Jag låter som en kliché nu men lova att leva, för mig också.”
Och här har jag bestämt att sweathearten jag förstört 4-life, vänt mot vodkaflaskan & gett en anledning att rycka på axlarna & fråga why not när något elitiskt skäggdrägg erbjuder ett heltidsjobb som sprutnarkoman, ska slå nävarna i mossan & skrika helt obesinnat. Ett sådant där hjärtskärande skri bara de som fått sorgbeskedet att deras värld gått under lyckas få till med rätt feeling.

Jag ser redan ut som ett tystat lamm så det gör varken till eller från om jag sliter skinnet av mig & klär mig i rollen som en av Buffalo Bills conquers & jag har sett tillräckligt många bevis på att min fulsjuka, precis som sverigedemokraterna, är här för att stanna så det skulle bara kännas som en befrielse att gröpa ut ögongloberna with a little teaspoon & slänga ner dom i kattmatskålen. Fånga dagen bäst fan du vill men ta inte med den hit för livet ger mig spasmer, gör mig vomeringsbenägen, allergiutslagen, dönödig, frossbrytig & försatt i lågkoma, jag vill inte gå in för något som min kropp instinktivt stöter bort som obehörigt and belive it or not men jag älskar livet så mycket att jag hellre dör än blir stående utanför. Vart fan är det friskt rosiga slutresultatet alla handymans utlovade med fickorna fulla av recept på kärlek & verktyg att swanifiera även de mest bedröfvande otäcka spektakel & mina winds of change som licenserade solflickor med hoppfullt tindrande ögon prognoserade? Den enda medblåst jag kommer få uppleva är när jag korkar upp en flaska champagne & blåser skallen av mig så skål för fan.
Filmfras som inte passar in här - - - > All the drugs,all the therapy, fights, anger, guilt, rave, suicidal thoughts, all of that was part of some slow recovery process, the same way i went down i came back up,gradually... and then suddenly.


Läs även andra bloggares åsikter om självmord, sorg, ångest, filmcitat

Älskade folkhem

 

[folkhemsbilder]

Om du söker mig igen så sök på efterklok

- Har du alltid drömt om att bli lite mer grotesque? Är du också en av dem som suktar efter ett lite oattraktivare & glädjelösare liv? Tycker du som vi att ärrigt är det nya släta? Då är du välkommen in på en väldigt dyr & obehaglig ansiktsbehandling!

Och där ligger jag på dynan igen, omejkat exponerad, gulflagnig & irritationsrosig, utrensningskvisslig & extremt exemeckli´, pekar på ett fetstort märke jag fått av nåt slags efterföljdsårskorpigt rash & får höra att ” NÄ DET DÄR HAR DU JU HAFT HELA TIDEN”. Wtf? Står Ashton Kutcher & hela punk´d- ensemblen & trycker bakom draperiet? Det är i sådana stunder jag önskar att jag vore en bekvämt flitig användare av uttrycket ”men lilla gumman” eller något ännu hårdrumpigare som van våldsmissbrukare med clintankomplex.

Bölbart#2

Ur boken "En handfull regn".

Bölbart#1

Åt det glädjeyrande hållet: STOREBROR ÄR TILLBAKA & jag har redan spikat norrlänningen & det blonda, hypersociala boybandmaterialet som storfavoriter. Det här gör det fetvärt att skjuta upp döden i hundra dagar till.


Åt det såjävlavemodiga hållet: Björn Eidsvåg & Lisa Nilssons ” Eg ser”. Med tanke på att Björns arbete inom psykiatrin präglat många av hans låtar så intalar jag mig att han sjunger direkt till mig som psyksjukt lost. Tack för tårarna.

Läs även andra bloggares åsikter om big brother, eg ser,

Fånga dagen bäst du vill men ta inte med den hit

Indoorschema & överlevnadskit för en veckas rödfnasig & t-zonsflott staycation med smink -& facewashförbud:
Första säsongen av skins@visomälskarcassiespsykotiskaframtoning. En nostalgibox med Tre Kronor. Massa mästersnabba kolhydrater, skitsammastora frukostar for a fat fucking pro & konservproviant från Ö&B. Dödssköna suicidal dreams på spotify. Jag ska också låtsas att det är helt i sin ordning att återuppleva något som liknar min Zac Hanson-crush & torka bamsetårar när zööt_pöJke_94 a.k.a Ulrik Munther sjunger ”boys don´t cry”. Försöka ladda ner PS CS5 igen & ladda upp med saker att smasha sönder när programvarufanskapet ogiltighetskäftar emot & ladda upp med ännu mer smashsaker ifall det skulle visa sig att jag faktiskt kan få sesam att öppna sig men är för slow för att fatta.ett.skit.om.modern.bildbehandling. Börja lössnusa & fastna i ett nätpokerberoende. Dryga ut mitt delbetalningskonto, beställa hem boken ” mitt galna liv- en memoar om psykisk sjukdom” & förhoppningsvis hamna i en flämtande & flammande het igenkänningsextas. Lyckas handtyda fram att mitt liv kommer bli jävligt kort & olyckligt. Fira Big Brother-premiären genom att bli redlöst korkad på billigt survin & skicka skämmiga sms. Ta en storbloggarrunda & se om Dessie äntligen slutat städa bort varenda underhållningsvärde & om Dennis kan peppa mig till att joina ätstörningseliten igen.
.
.
.
Och plösligt kom jag att tänka på Ragnhild med sin uppstoppade katt.

Sjukdomstips

Någorlunda klassiska psykfilmen Mr Jones visas inatt kl 00:50 på Tv 4.

"Impulsiv, ansvarslös, oemotståndlig. Manodepressiva Mr. Jones (Richard Gere), är en man som fascinerar alla med sin charm och energi. Dr. Libby (Lena Olin) är en intelligent, hängiven och respekterad psykiater som trots all sin erfarenhet är totalt oförberedd när hon träffar Mr. Jones.

Deras möte blir explosivt. Hon riskerar hela sin karriär för hans skull. Han riskerar att förlora den extatiska känslan av frihet och kreativitet som ger honom en sådan enorm energi." - Discshop






Läs även andra bloggares åsikter om film

Welcome to my world, bitch. I should warn you, princess... the first time tends to get a little... messy.

En jävla tomatsoppa – det är framgångsreceptet på veckans bon appétitdödare, släng bara ihop riktigt svårighetsgraderad natural fuglyness, några gamla & förhårdnade burned by life-skador, massa helfejsrodnad & svullnad & något som liknar smutsränder längst kinderna så får du en kruegerschöön fortsättning på Nightmare on Elm Street , nåt som inga förutom plikthungriga, ettriga & arbeit mach frei-mottande socschakaler önskedrömmer om. Denna skrämselpropaganda för kondomlöst knullande kostade bara tvåtusentvåhundra & på köpet gav jag några rullatorbundna russinriddare hjärtsnörp för är det en människa… en umpa lumpa… en best? Ring Sigourney Weaver hursomhelst! I eftermiddags fick jag uppleva herbalpeeling på en upphettad dyna nere på min lokala hudstudio & medan jag lyssnade till cdsoundet av havsbrus tänkte jag att det måste vara såhär det känns att bli brutalmasserad med glassplitter. När exakt är det meningen att jag ska fantisera mig själv som molnfritt strandslappandes eller bli själsligt påverkad av att det står [comfort zone] vart jag än tittar? Under de brännande & stickande sexhundra sekunder jag försöker uthärda en.i.taget.och.bara.en.till för c´monkämpalitetill eller resterade tid jag ligger inlindad som en mumie i blött hushållspapper & måste passa på att fundera ut worst case scenarios vars mitt skållröda råbiffsnylle lyser upp aftonbladets förstasida med rubriken ” VARNING POPULÄR PEELING KAN FRÄTA SÖNDER DIN HUD – för Sandra,24, började huden rinna av.”
Nu känns det ju ändå som att jag har nått the rock bottom, som att all min stolthet lossar i stora flagor för att kroppen stöter bort det som främmande. Jag har sjunkit ner på en dyna & låtit någon jämnt & fläckfritt överlägsnare stå över mig med en spotlight riktad mot alla mina vanprydande problem så nu är jag så avskalad & skamlös att jag kan extraknäcka som nåt osminkat scary i spökhuset på Gröna Lund eller låna ut mitt namn till föräldrar som vill skrämma sina ungar till lydnad med slutfrasen ” för annars kommer hon & ta´rej!”

När fortsättningen på måndag inte är tisdag

[2007]

Kommer du ihåg filmen måndag hela veckan som vi såg på nån håltimme i högstadiet
utsträckta i din säng bland drivorna av kläder och Mcdonaldskäk? Du vet, filmen med han den där skådisen Bill Murray? Kommer du ihåg hur han upplevde samma måndag om och om och om igen? Minns du hur han tog livet av sig av gång på gång men ändå vaknade upp i samma säng, samma dag, samma måndag? Tänkte du nånsin vilken meningslös existens det måste vara att inte kunna ta sig framåt?
Det är bara en film. Manus. Rekvisita. Skådespelare på audition som försöker uppfylla regissörens krav. Bill Murray har sedan länge gått vidare och fått uppleva många fredagar och lördagar på glassiga hotellbarer i Tokyo. Det är inte verkligt.
Du är verklig. Du börjar inte flimra när det är dålig tvsändning. Ändå så lever du måndag hela veckan varje dag. Ser samma serier, går samma gator, talar om samma smärta, känner hjärtat slå dubbelt av samma anledningar, fäller ner persiennerna för att stänga ute samma oförstående värld. Du stannar kvar när vi andra går vidare. Du gräver i ditt förflutna för att det gör för ont att titta framåt. Du börjar se en identitet ta form ur slentrianen och granskar den genom tårar av skräck.

Det är inte bara du som ser bakåt, det gör jag också. För att minnas och hålla fast vid den du en gång var. Den du var för mig. Den du var för resten av oss elever som sprang genom korridorerna för att hinna. Hinna göra tillräckligt många misstag, hinna skjuta tillräckligt många suddgummin genom klassrummen, hinna skriva en massa skvaller i skrivböckerna, hinna tjuvröka så många cigaretter som möjligt på nån av skolans toaletter, hinna leva. Hann du leva dig less?
Vi förälskade oss i ditt sätt att leva dig in i olika roller. Hur du förvandlade dig till den du ville vara för stunden. Du var popflickan som smällde och smackade med rosa tuggummin. Du var maffiadottern som bar solglasögon i skuggan och riktade pistolen mot den som försökte ta reda på din hemlighet. Du var geniet vid bänken längst fram som alltid räckte upp handen först. Du var Bonnie som älskade friheten mer än Clyde.
Och du klädde ut dig till Marie Antoinette och delade ut bakelser i matsalen. Du sa att du hette Roberta Hood och bröt dig in i personalrummet för att sno provresultaten till oss som aldrig lyckades sätta ribban högre än G.
Du var allt ingen annan klarade av att vara. Visste du ens att vi kopierade ditt leende och stod framför spegeln för öva oss på att vara lika vackra som du?

Vart började det göra så ont? Varför läkte du inte? Varför reste du dig inte upp och sa att nu får det vara nog? När började du uppleva varje dag som måndag?
Jag vet att du skriver påminnelser om hur värdelös du är så att du inte ska glömma. Jag vet att du pillar ur batterierna ur telefonen för att våran värld slutat vara din. Jag vet att du påbörjar hundratals avskedsbrev men river sönder alltihop för att inga ord kan göra smärtan rättvisa . Allt istället för att behöva vilja och välja livet. Istället för att vara den förebild vi vill idealisera och beundra.
Är det en roll du spelat alldeles för länge? En scen du inte vågar kliva ner ifrån? En karaktär du inte kan stryka ur manuset? Finns det inga erbjudanden om bättre alternativ?
Det är ingen som applåderar. Det är ingen som följer med dig backstage och säger att din prestation som deprimerad förtjänar en Oscar. Den tysta, svåra, onåbara poeten blir tröttsam i längden. Du ger oss en gråare version av Ingmar Bergmans så som i en spegel, du ligger i sängen och väntar på förändring, och vi gäspar.
Hon Som Inte Klarar Av Pressen.
Och alla slutade så småningom bry sig. Det var inte roligt längre. Alla flydde från din mörka lägenhet för att andas ut i det trygga solljuset. Försvann en efter en. Även jag.
Ja, till och med jag. Det är inget man strävar efter när man är liten. Att bli en sån som lämnar. Inte orkar med. Överger. Det är inget man planerar in i sin filofax. Precis på samma sätt som du inte planerat att glorifiera ditt självmord som en hemkomst.

Jag gav upp hoppet. Släppte taget om dig. Och jag förnekar, blundar, skriker för att slippa inse att jag faktiskt väntar på din död. På att ridån ska falla. På att det ska vara över. För att vi ska ha rätt att sörja, börja om, och måla våra villor i rött och gult.
Skillnaden mellan dig och Bill Murray är att när han tar sitt liv så vaknar han upp igen nästa dag i sin säng. Du kommer inte att vakna upp. Du kommer heller inte förnedra dig själv genom att misslyckas. Du kommer att dö, och det kommer att vara för evigt.



Läs även andra bloggares åsikter om novell

The things we left behind

Och min nya idol är

PeriodarMicke som kallsvettig, skakig & rännskitsnödig har ett segarsle framför sig i bankkön: ” NU SKYNDAR DU PÅ FÖR HELVETE, SER DU INTE ATT JAG ÄR FYLLESJUK GUBBJÄVEL?”

Men stjärnor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas

Jag f.ö.r.h.a.l.a.r. Sänker gevärspipan från tinningen, skjuter upp la dolce morte & köper limited edition-crisp från Santa Maria schlagergeekiserat som ” kärlekens smak är söt”, jag transar till det i azurblå ögonliner & rosa fjädrar & bimboslänger med svallet medan jag salongsfull på vakuum lutar mig fram för att snabbsuga av någons cigarett men sanningen bakom paljetterna är att jag hoppas att ni slår klackarna i taket så hårt att det rasar ner över er & sätter en smäll för det glittriga jävla gehennat av trash. Jag ruggugglar vid bordet frånstötande full & ni är en clique av primitiva, masturberande primater som jag helst av allt vill utrotningshota med en AK-74:a, inte flockas ihop med. Tack för ordet & en slängkyzz till er, förbannade trollslemsäckel.

[ Ett musiksmakmässigt lågproof: två blåbär – jag vill dö idag]

En hyllning till The Moniker

Jag skrev det tvåtusennollsju & i samband med ett välbekant fejs i melodifestivalen tycker jag det igen:
är det bara jag eller är det inte lite Hagamannen och bita-örat-av-kvinnor-i-mörka-gränder - känsla och look över Daniel från Idol?

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, the moniker, hagamannen

Sen tar du situationen x ett automatgevär

C´mon, fråga mig igen vad det är jag egentligen vill ha hjälp med. Räta på ryggen, lägg armarna i kors & kärringstrecka ut munnen i en sån där smått föraktfull squarehet precis som du brukar. Plez, just do it. Ge mig ett infrarött tillfälle att visa mig från min allra scarfacebästa & skjutgladaste sida & se ner på dig där du ligger i ett hafsigt work of art & illustrerar en bättre värld, låt mig få bli beryktad som en farlig guss galen guss en frisk fläkt av skottsalvor en rättspsykopat med ojämn busbränna, ett rosa lol & stuprörsjeansfickan full av ögonglober. Nej Hilda, jag vet fortfanfarande inte vad jag vill ha ut av våra sporadiska dötimmar tillsammans, ska jag behöva cutta in att det är du som är doktorn över din bröstkorg för att du ska komma till den hjärtskärande insikten att det är ditt jävla jobb att veta?
Inofficiellt livsmålar jag lite vettigare drömscenarier & ställer in siktet mot grönare fåtöljer på andra sidan glasdörren men jag är ju en sådan rar & blid & äppelkindad liten jänta som trippar på trinda tår & tar guld i dumsnäll förtegenhet så jag bjuder på det Hilda, mina monotona ”jag vet inte” som får dig att sucka för du har då aldrig sett på maken till ett mer handikappande sinnesslött specialfall. Du vill egentligen inte att jag tar bladet ur mun för min tunga är jävligt slipad & du vill inte att jag öppnar upp för då får du se ett bälte med sprängladdning runt midjan & om jag låter dig veta så får du veta att du är helt imbecill. Ett ofähig fä. Nån som inte ens skulle kunna hjälpa ett krypande knyte needy att lägga ihop ett fyrabitars knoppussel. [Förlåt men det är som ett rinnande tvång som bara måste snytas ut: You can´t handle the truth!]
I wanna live my favoritemovies, kanske blir man brutalt kritisk när man väntar hela livet på en dialog som avslutas med en vändpunkt. När inga andra än allvetande mirakel duger. Jag vill sitta i upplösningstårar mittemot det där undantaget som löser ut mig som ett personlighetstest & inte hintar om att lösningen är blekblå & finns i sjön utan sitter framför mig med ett vinnande koncept på tungspetsen, jag vill höra Ewan Mcgregor säga ” i´ve seen people go through what you´re going through, i´ve helped them come out to the other side” & tro på att han skulle springa ända till Brooklyn Bridge för att få mig att stanna. 


Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, samtalskontakt, mord,

Men hur man än lägger ihop det får man bara en miljon idioter

 

[Kapten röd - 1.000.000 nollor]

Läs även andra bloggares åsikter om kapten röd, idioter

Jag tog iallafall med mig ett gamecubespel ur dan.

Januari: 

Även om jag är så pinsamt banal att jag nyårslovar mig ett isbergsgrönt, fatt & fettsnålt lowlife (docké helt fritt från förljugna fraser om hur hurtig, go & gla jag blir av att behöva orättvislipa över recept på meningen med livet), så tänker jag i alla fall inte ursäkta mig förbi en hel rad ben på julbio bara för att arbetarklassen inte vet vad dom ska göra med sin lediga dar annat än att skölja ner crap till överpris med cock & company. ----- - > Och här hade jag tänkt förklara hur jobbigt det är att leva med en mage som vrids in & ut när jag ser affischering för “Änglagård- tredje gången gilt” men efter att ha tagit en mac´ morotspåse & - filmpaus & skaffat mig svennepoäng genom att upptäcka storheten med Helena Bergström så går jag helt sonika vidare till ---- ---> Min egen mellandagsångest. Muskulösare Tuffare, så mycket bättre. Idag rann det liksom över, kallsvetten. Pannpärlor & [rena] skräckpölar av att gå face to face med livet i en styggt stickad mössa & behöva erkänna för mig själv att jag får skoskav i vilka skor jag än byter om till & att den enda modell som lovar hållbarhet & långa sköna mil inte finns på marknaden längre. Inte ens att shopprunda av eftermiddagarna kickar ur desperationen en stund & jag håller inte deadlines, klarar inte en närmare granskning & står fan inte ut med att visa upp ett ofärdigt, hatvärt fortfarandefult projekt – en tragedi på autopilot som piffar upp öppna sår med billigt bling från GLITTER & plockar famnen full av tid till att ta vara på provhyttsångesten. Jag är som julgardiner i april & the bad guy i en undermålig actionrulle som hjälten frågar ”why don´t you just fucking die?” så att råka ut för ett gammalt starrbligande hångel som nu kan slå sig över bröstet & grymta något om fyllemisstag passar perfekt in i mallen för en riktigt svettig skitdag.
Vart är miraklen Disney lovade? Ögonblicket då man storsmajligt saligt sträcker ut händerna för att fånga snowflakes & genast förstår att 2011 kommer bli så jävla gott? The Ghost of Christmas Present som ska få mig att omvärdera mitt liv, sympatisprudla loss & få andra att uppleva min närvaro som en tremiljonerschans i bingolottos direktsända finalspel?
Nån som vill följa med & se uppföljaren till Änglagård åtminstone? 



Läs även andra bloggares åsikter om jul, nyår, mellandagsrea, änglagård, ångest,

Cityskott

Läs även andra bloggares åsikter om foton, vinter