Jag sökte dig och fann mitt hjärta

Ryan Gosling har, efter serien Young Hercules, medverkat i kvalitetsfilmer och fempoängare som The Beliver, The United States of Leland, The Notebook, Stay och Half Nelson.
Och innan ens föredettingarna Brad Pitt & Johnny Depp hunnit säga så mycket som ”What a fuck?” så stod han bara där. Som vår tids mest talangfulla skådis. The worlds most wanted. Störst, bäst, vackrast.
Jag trycker i valfri Goslingfilm i dvd:n, flåsar, svalkar mig med fodralet, gömmer huvudet i kudden och piper som en upp över öronen förälskad tonårsflicka maxad på speed & dextrosol.

Applicerar man en bra mängd av alla hans karaktärer han spelat så har vi verkligen allt i ett- idealkillen. Everything i ever dreamed about med vispad grädde & körsbär på; Brodersgestalten. Förebilden. Älskaren. Hjälten. Lyssnaren. Själsfränden. Den melankoliska. Djupsinniga. Trasiga. Den ömsinta. Intensiva. Charmiga. Envisa. En kille som tror på och kämpar för kärlek.
Han som man vill rädda & bli räddad av.
Och fjårtizen inom mig med pippilotter och nyaste jeansjackan från JC far fram som ett jehu på sina buffaloskor, rycker hysteriskt tag i folks jackkragar och skriker ( med glansigt uppspärrade ögon, hettade kinder, och andedräkt som luktar jordgubbsklubba) att:

KOLLA IN KILLENS ÖGON!
SÅ JÄVLA BA VA LIKSOM HETER DE…UTTRYCKSFULLT YOU KNOOOW Å MAN BA POFF SMÄLTER TADAM SÅ ÄR MAN LIKSOM SÅÅÅ DÖÖD OCH HELT NERKÄRAD FATTARU?

Det är någonting med hans blickar, en känsla av att han kan se rätt igenom en. Se kampen, allt lidande, alla sår, och säga ”I See you. I hear you. I’m here allright?”.
Det är själva grejen. Han förstår. Han förstår så in i helvetes mycket.
Därför hamnar han ofta på min sängkant. Drar varsamt handen genom mitt hår, naglar fast sin blick i min och säger ” Just promise me to hang in there, kiddo.”
Och jag säger ingenting. Jag bara lägger mitt huvud i hans knä och gråter medan han då och då viskar att allt kommer att bli bra.

Så slit honom med hälsan, men kom ihåg att han är min!

Andra bloggar om: Ryan Gosling, The notebook, kändis, idealkillen, filmer, kär

Zelda presenterar: Whiskey Lullaby

BRAD PAISLEY ft. ALISON KRAUSS - WHISKEY LULLABY.


Det här är en av de sorligaste låtarna som nånsin gjorts, och kombinerat med musikvideon
så är det känsloporr som nästan helt säkert kan garantera tårar.
Bara titta. Bli berörd. Lipa, skratta, vad du vill. Men titta!






Andra bloggar om: youtube, musik, Brad Paisley, whiskey lullaby

Crybaby

Det finns tjejer som är sköra. Som stilmedvetet klär sig i sorg av högsta kvalitet & bär sina drömmande blickar mot fjärran som dyrbara accessoarer. Sådana som skriver handskrivna brev med fjäder & bläck och med allra vackraste kalligrafi formulerar sig om ”Brustna andetag” och ”Månens viskningar” och ”Själens tysta rop”. Tjejer som kryper ihop i fosterställning och gråter för alla törnar hjärtat tvingas utstå, för balladerna & midsommarblommorna som lovade för mycket. Tjejer vi tänker oss som fåglar i bur, prinsessor fängslade i höga torn; vilka vi intuitivt vill rädda från all världens ondska och förära soluppgångar i tusenfalt.
Jag är inte en sån tjej. Och jag är verkligen inte någon som man anser vara värd att rädda.

Jag har inte gråtit mig till sömns sedan högstadiet, inte legat och snorat ner kudden för att det är så jävla synd om mig sedan i somras då både psykiatrin och hudmottagningen och universum slet sönder mitt sista stycke hopp som ett gäng hyenor under svältperiod.
Smärtan tittar inte längre in på besök då & då, den har packat upp sina väskor, gått lös på och förstört allt av affektvärde, limmat fast en vigselring i oäkta guld på mitt finger, dinglat ett halsband av stålwire smyckad med livet så som det skulle varit framför mitt ansikte och väst
”Du och jag tills döden skiljer oss åt.”
Men jag har blivit härdad, vant mig vid smärtan till den grad att jag kan stå helt likgiltig inför den och gäspa. Apatiskt ligga i sängen och stirra i taket under en hel dag. Röra på lillfingret någon gång ibland för att se ifall jag fortfarande är vid liv.
Det är inte sorligt. Det är fullkomligt jävla vidrigt.
Och jag har nog lärt mig att det inte är lönt att gråta små diamantklara tårar av självömkan, för det tar mig ändå ingenstans. Däremot så gråter jag ständigt över andras förluster & melodrama & lidande & känslor.
Efter Titanic var jag ett vrak i flera dar efteråt och började lipa på en biologilektion för att växterna vi slet upp från rötterna och torkade påminde om Rose & kärleken hon förlorat. Efter Man on Fire så gav jag pappa en örfil för att han under eftertexterna drog en okänslig och lam parallell mellan Dakota Fannings karaktär Pita och pitabröd. När fadern i komediserien 8 Simpel Rules dog så låste jag in mig på toaletten, föll ihop i en otröstlig gråt, och kravlade mig sedan till telefonen för att ringa runt och meddela den fruktansvärda tragedin. Och det räcker med Lucas Scotts voice over i serien One Three hill eller ett förtroligt samtal i 7th Heaven för att jag ska börja hulka ohämnat.

Därför; en suverän lista på filmer med hög snyft och triggerfaktor:

Phantom of the Opera
A Perfect World
Armageddon
Beyond Borders
Braveheart
Breaking the Waves
Dancer in the Dark
Dead Man Walking
Den gröna milen
Falling sky
Hans vilda hjärta
Höstlegender
Krigarens själ
Kärleksbrev
Lilja 4-ever
Love Story
Man on Fire
Mannen utan ansikte
Mask
Million Dollar Baby
Monster
Sleepers
Soldier Blue
Sylvia
Säg att du älskar mig
Titanic
Vid din sida
When a Man Loves a Women
Ömhetsbevis

Little miss sunshine

En sång för Martin

( Fyll gärna på!)

Andra bloggar om: skörhet, tårar, smärta, likgiltig, filmer, lista, gråta

Loservarning

Bild av Nina Hemmingsson.

Min mamma har försynt placerat ut visitkort med numret till vårdcentralens psykolog här och var i lägenheten. Under högar av tidningar & papper, bland cd-skivor, under tv-kontrollen, i badrumsskåpet bland ögonskuggorna. Som om jag, trots att jag rev sönder det första visitkortet hon gav mig, en dag kommer att få syn på en och med ett AHA bubblandes i maggropen tänka ”Ja, men nu fattar jag! Dags att ta tummen ur arslet då & bli lycklig en gång för alla!”

”Är vi framme snart?” har utvecklats till ”Har du ringt till vårdcentralen än?” och om det överhuvudtaget funnits någon charm i det förstnämnda så gick den förlorad i transformeringen. Att ba liksom nördmorsigt tjöta på någon att ta tag i sitt liv ger samma tvärtemot och sätta sig på tvären – effekt som att skrika åt sin tonåring att städa upp i sitt snuskiga sunkrum. Rent instinktivt måste man sucka och rulla med ögonen och kämpa emot för att visa att man inte tar några order utan är sin egen jävla boss. Att kidzen måste få sin space är en utopi som är svår att sudda ut & förhandla ner.

070625. Meddelande från Psykiatriska kliniken:
"Vårt förslag är att du även fortsättningsvis har kontakt med din vårdcentral, och inte med oss.”

Med andra ord:
”Du har inget här att göra din fula sugga. Sluta besvära oss nu.”

Förnedringen är ju total. Jag har blivit dissad av vuxenpsyk. Jag får inte ta del av deras fantastiska kompetens.
Som om jag vore en amatör. Ett fiasko. Underklass som inte uppfyller deras höga krav på vad dom släpper in i sitt palats. Någon som varit dum nog att tro att hon var tillräckligt fucked up for life för att få lira i en högre liga & leka med dom tuffa flickorna.
Nä, det lilla drägget får nöja sig med det fattiga & halvdana & B-iga utbudet hos vårdcentralens psykologer istället. Samlingsplatsen för misslyckade stackare som aldrig tog sig längre och högre upp än så.
Vad fan, om jag ändå ska må både piss & bajs så är det ju lika bra att slå på stort och sikta mot eliten, för något vill man ju ändå vara bäst på.

Jag har ingen lust att prata litegranna.
Jag vill bli ett lobotomerat psykvårdskolli som knappt minns mitt eget namn och trycker i mig så mycket medicin per år att de brittiska barnens frityr & sockerintag blir löjligt låg i jämförelse.

Andra bloggar om: vårcentralen, psykiatrin, psykfall, hjälp, psykolog, vård, eliten, misslyckad

Suicide Junkie

Jag har stirrat på mitt tangentbord under samma tid som det tog för Fritz Haarmann att locka med sig en pojke hem och bita strupen av honom, och jag vill kräkas galla över alla bokstäver för dom förskönar bara lidande till något åtråvärt, brittisk gråblekhet till något exotiskt, och får till och med smuts att låta kliniskt. Men det som är svårast att acceptera & hantera är att varje formulering känns så onåbar att jag är tvungen att walk through hell to get it men kommer tillbaka med ett jävla nerköp, för det senaste året har ångesten blockerat alla tankar som inte kretsar kring snipp snapp slut så var sagan slut med ett försvar svårare att rubba än den vid Nasas högkvarter.

Jag äter mig fet på självmord, svullar i recept på dödliga kombinationer & kladdiga konsekvenser och skiter fullständigt i biafrabarn med stora magar som gör sitt bästa för att överleva på det lilla dom har, för nu handlar det om mig och det spelar ingen roll om jag beskriver ögonblicket då det sista hoppet övergår i insikten att trolösheten & sveket är ens slutmål för smärtan förgiftar mig fortfarande till en oändlighet i karantän utan några framgångar i att hitta ens ett simpelt bot.
Det finns inga riddare på vita hästar, bara drakar som bränner sönder lyckliga slut till aska, och dom här dagarna kommer alltid tillbaka lika säkert som man vet att Freddy Krueger är en jävel på att återuppstå. Jag viskar Suicide is painless, skriker The game of life is hard to play, im gonna lose it anyway, stylar modfälldhet i morbid surrealism och målar galler i blueberryclouddreams för att inte visa mig svag inför vare sig livet eller döden
– som ett helt meningslöst tidsfördriv i väntan på avresan härifrån.
Skjut mig & lek med mitt blod. Använd mitt lik till kirurgiska experiment. Lönnmörda mig, jag betalar bra. Öppna dörrarna till en självmordssekt så kan vi peppa varandra om hur värdelöst livet är och svälja cyanid på någon blommig äng som nästan känns alldeles för bitterljuvt Disney. Gör mig en fet tjänst och avsluta det jag har misslyckats med, kalla det dödshjälp eller vad fan du vill.

Jag står inte ut med tanken på att behöva ta mig igenom en dag till, en vecka till, ett år till. Kanske låter det som ett begrepp värt att offra, men för mig är det en jävla livstid. Och även om frasen ” Jag orkar inte mer” är väldigt kraftfull i sin enkelhet så är den så utsliten och överanvänd att det ger samma effekt som att ropa – Döden kommer! Döden kommer! men ändå bara hamna på akutmottagningen hos en omtänksam sjuksköterska som försiktigt baddar och lägger om ens sår. Därför säger jag istället ”Potius sero quam numquam” – Bättre sent än aldrig.

( När jag väl är inne på spåret så passar jag på att dela med mig av en trailer till en ny film " Wristcutters - A Lovestory" som handlar om livet efter självmord. Snäll som jag är.)

Andra bloggar om: Lidande, blockeringar, ångest, självmord, biafra, smärta, stå ut, trolöshet, wristcutters, youtube, Freddy Krueger, försköning

Själlösa varelser heter inte Lexie, dom döps till Chucky

När jag var liten så ville jag ha en hund. Ras var irrelevant, huvudsaken den viftade på svansen och älskade att spatsera runt i rosa mössor & haklapp och var villig att ta emot min kärlek även om den innebar en läppstiftsröd nos och ett jesusamaliaskämmigt smeknamn så som Nussilulllull. Efter sextiofem parfymerande brev till tomten skrivna från djupet av ett blödande barnahjärta ” JAgg SKA ha än Hund!” så fick jag en GoGo. En batteristyrd leksakshund i vit päls.
Det var inte lika antiklimax som det låter. Jag älskade mitt substitut från Lekbiten – ända tills den fick en snedtändning, gjorde en fientlig attack, och jag försvarade mig med att ta ett grepp om kopplet och med propellerstyrka drämma in den muterade livsfarliga mördarhunden from hell i väggen gång på gång.

Nu har det kommit ett nytt stjärnskott. En ny framställd art från ”På löpande band”- släktet. Den heter Amazing Lexie och är nästan som en riktigt hund.
Men jag kan inte låtsas längre. Okej, jag är duktig på att applicera själsfrändeegenskaper till folk som gör sig hemmastadda i mitt liv och därmed fantisera ihop att vi har mer än vad vi egentligen har, men verkligheten har första tjing på att våldta mig gul & blå med en monsterkuk size of a cucumber och väsa att ”You can run but you cannot hide”.
Allt jag ser hos Lexie är döda plastiga ögon, ett skal, ett innehåll lika fattigt som hos Playboy Mansion – Bridget, och en ickeexistens förklädd i liv som skrämmer skiten ur mig. Det är en bedragare som försöker ge sken i att faktiskt också ha lungor som pumpar syre, precis som jag. Det äcklar mig att föräldrar ger sina ungar sånt här skräp för budskapet i handlingen är ju katastrofal ” Rör den sig & beter sig som något levande, då spelar det ingen roll att organen består av ludd. Är den bara tillräckligt söt & gosig så gör det ingenting att alla små egenskaper bara är inprogrammerat publikfrieri för att slå ett nytt säljarrekord”.
Tänk om dom växer upp med inbillningen att Linda Rosing är en människa bara för att hon ser ut och stönar som en?

Jag och the real thing är verkligen skittajta med bästishjärtan, hata dig själv – klubb och hela köret. Mainstreama floskler, Orealistisk optimism, Pippi Långstrump - och aktivera dig lycklig – attityder får hålla sig hundra steg bakom och bara svara på tilltal för dessa är ju så pass bakom flötet att dom inte ens hajat att depression med sitt svartvita följe är världen ur sin rätta vinkel.
Det är Zelda + jantelag = perfect match, och jag tillber och tjänar sanningen lika fanatiskt som muslimerna ärar Allah.
The god damn pen kan aldrig bli blå om den är röd, inte heller har jag nånsin spelat i en division vars pekningar, fnysningar, ignorans, hånskratt, rullande ögon och förfärade blickar kunnat avfärdas som ”Bara avundsjuka”.
Jag hör, ser och förstår allt, nästan med en överdriven självmedvetenhet. Det är nästan så jag önskar att jag kunde sväva ut med samma illusioner som Berny Pålsson, bära tiara, strö glitter över bröstet, göra staden vackrare med ett trollspö och lite E, och intala mig att jag är vingklippt ängel bland en grå massa.

( Vi har alla skelett i garderoben. Jag hittade kvarlevorna från min GoGo i en svart sopsäck i källarförrådet, och den synen skulle ge vem som helst sömnbesvär.)

Andra bloggar om: hund, Amazing Lexie, GoGo, fantisera, verklighet, Linda Rosing, jantelag, depression, Berny Pålsson

Bland skräputbud & blånegrer

Alla som inte har något jobb att stiga upp till på morgonen vet hur kusligt lätt det är fucka up sin dagsrytm totalt. Behandla den lika vårdslöst och illa som hallickarna behandlar ryskor i traffickingens makt. Tyder vintermörkret utanför på kväll eller tidig morgon? Same shit, huvudsaken att Internet fungerar som det ska i alla fall. Och vad spelar det för roll om man
tänder nattdukslampan när alla andra släcker sin, det är ju inte direkt så att det med dagsljuset följer elefantmarscher, fanfarer, ballonger i sprakande färger och en Ty Pennington - copycat som ropar att han är här för att bygga upp ens liv från grunden, one two tree, misery no more!.

Nackdelen med nattliv i en tyst lägenhet är såklart det magra utbudet av hyggliga tv-serier och filmer. Om vi bortser från den störtsköna glädjekicken Malcolm – ett geni i familjen som nuförtiden verkar spelas i repris någon gång efter 02:00 på Tv 6, så är resten titlar som sätter igång och triggar ångesten till maximum. Hör bara: World poker tour. Jay Leno show. Lättlagat. Martha. Cops. The shield. VIP. Och så de största trollen av dem alla (Varning för känsliga!), Magnum, Mcgyver och Ricki Lake.
Så efter att jag igår vankat av och an mellan tortyrtv & en dator som inte visade samma ömsesidiga kärlek som den brukar, så klamrade sig rastlösheten fast vid mitt ben som en ettrig ilsk liten Chihuahua. När klockan började dra sig mot 09:00 så ringde jag överhurtiskt energisk till pappa, snurrade telefonsladden mellan fingrarna och pressade in så många ord som möjligt på en minut.
Min ide och erbjudande kunde inte bli mer perfekt.
Storfest med kinamat och friterade bananer med glazz på Great Eastern inom loppet av en kvart.
Tyvärr var förslaget dödfött och fysiskt omöjligt redan från början, eftersom kineserna ger blanka fan i folk som vill ha käk före klockan 13:00.

Det resulterar sig i Coop Forum istället med sömniga föräldrar som tänker passa på att få i sig lite frukost, och så jag som är på jakt efter middag.
Nu händer något lustigt: På fiket sitter en afrikan ( kännetecken – vita täckkläder, gula tänder, utmärglat intryck, ålder runt trettiofem) och sörplar på en kopp kaffe, så vi antar förstås att dom har open for business och slänger fram våra beställningar över disken.
Slynan i kassan nonchar oss direkt. Höjer på ena ögonbrynet och stönar drygt och släpigt fram att dom faktiskt inte öppnar förens en halvtimme.
Jag och mamma utbyter förbryllade blickar. Tänker du på samma sak som jag? Ja vad fan, blånegern då?
Men i all vår svenska präktighet så håller vi käften och går snällt & lydigt och sätter oss på skambänken för svennar några meter bort, med fin utsikt över negern som stup i kvarten vänder sig bak mot oss, med en triumferande uppsyn.

Det är med kränkt självkänsla och tankar på att snöra ihop en anmälan till polisen om etisk diskriminering som vi utsvultet släpar oss till fiket igen när kassan är öppen även för oss med ariskt utseende.
Negern sitter kvar med en ny påtår kaffe och…bara stirrar. Ingen tidning att bläddra i, ingen mp3, inget distraherande föremål. Hur Norman Bates är inte det på en skala?
Jag slinker in snabbt bland sittplatserna och väljer ett bord med ryggen mot honom, allt och alla. I takt med att fler och fler folk droppar in så fylls också vårt bord med allt ifrån smörgåstårtor till pannkakor, varmkorv, baguetter och kaffe.
Själv så sitter jag bara och petar i delikatesserna, för om det finns något värre än att tugga & svälja i offentligt trånga utrymmen så är det just när någon dedikerat hela sitt liv åt att vansinnesstirra sönder ens mod att föra gaffeln in i munnen.
Och jag kan se honom i ögonvrån; hans gloögon som glor. Känna hans svettiga existens, höra hur han smackar med läpparna efter varje klunk kaffe.

En timme senare går vi därifrån och lämnar kvar mina hundrafemtio kronor investerade i mat jag aldrig åt upp på bordet. Negern sitter fortfarande kvar, med äran i att ha brottat ner mig till en förlorarplats med bara sin närvaro.

( Man behöver nog inte vara ett geni för att förstå att hela det här inlägget är nedplitat bara för att uppmärksamma er om hur häftig och upprorisk jag är som äter frukost när ni äter middag och middag när ni äter frukost)

Andra bloggar om: Dagsrytm, natt, tv, tv-serier, neger, diskriminering, coop, äta

Confessions of a broken heart

Serri, finns det någon som verkligen skulle våga resa sig upp från datastolen, öppna munnen, och bara vrålskrika ut allt skit som fastnat mellan lungorna? Göra som Ronja Rövardotter och skrika in lite ljusare tider?
Jag slår vad om att det är många som vill, men har samma konsekvenstänkande i överflöd, precis som jag. Man vill ju inte direkt ha fyra polisbilar utanför ens ytterdörr, uniformerade biffar som väntar sig ska hitta en oidentifierbar människokropp i slamsor.
Därför: Bygg in ljudisolerade rum i alla nya lägenheter, så att folk får lätta på trycket och manage of some anger.

And here i am crying my fucking heart out. För jag twistar mellan de allra mest motstridiga känslor och är som en sanslöst osmart och riskabel mix mellan
Phantom of the Operas ” Love me, Love me, Love me” – Carlotta
&
Man on fires “Forgiveness is between them and God. It's my job to arrange the meeting” – Creasy.
Släng ihop det som ett kemiskt experiment i ett labbprov och det inte bara exploderar, det ger alla som råkar vara i närheten sönderfrätta ögonvitor och tredje gradens brännskador.

Seså, mata schizot. Den bits inte. Den bara placerar en nyslipad kökskniv
över din strupe och lovar att förfölja dig 24/7 tills den dag då du
faller ner och dör självmant av ren vånda och skräck.

Jag begär ” Älska mig högst och mest”
men har inget värt att älska.
Jag skyller ensamheten på alla andra,
men är beredd att försvara den med
svärd, spjut och båge
om du försöker göra någonting åt den.
Och jag skulle göra vad som helst för
att komma ur det här,
förutom att resa mig upp och kämpa
för mina rättigheter.

För att snacka relationer; era liv är inte alls som en jävla chokladask. Ni vet visst vad ni får och vi andra vet också vad ni får. Belgiska praliner i lyxförpackning med innehållsförteckning på baksidan. Grattis. Verkligen. Men här är det inte lika första klass, utan en svart kartong med vita dödskallar och rosa snören och sex år gammal turkkioskchoklad fylld med råttgift & tårta på tårta-kaos & Ågren – boominvasion.
Ni säger att jag inte öppnar mig, men det är ju för fan ni som blir alldeles spygröna om kinderna och skakar på huvudet i vämjelse när jag lossar på snöret och erbjuder en smakbit.
Det är inte heller särskilt snyggt att roffa åt sig de mest välbevarade bitarna,
och lämna kvar de som inte faller er i smaken.
Jag är allt eller inget.
Plockgodis när sockersuget tränger sig på? Skulle inte tro det va. Så skojigt ska ni inte få ha.
Livet är faktiskt inte sockervadd & Fantakladdiga fingrar. Deal with it.

Eftersom att vi i Sverige tycker att alla som avviker från normen är en skön frisk fläkt och därmed skickade iväg den oroliga typen istället för en liten bit kärlek till Eurovision Song Contest 2007, så ler jag och säger ” Jag heter Zelda och jag är inte bara ful, jag är fullständigt knäpp också, så ta hem mig, krama mig och häll bensodiazepiner i min mun.
Om du trycker på hjärtat så sliter jag ut dina inälvor och leker med dom. Om du vrider på nyckeln så skuttar jag iväg och tvingar dig till en livstid av kurragömma.”

Ge mig ett öra att skrika i.

Andra bloggar om: skrik, ångest, känslor, ensamhet, choklad, kaos, knäpp

Zelda presenterar: För evigt farväl

Ångest? Lyssna på Hel!

År 2003 släppte gruppen skivan ” Det som varit ÄR” och där kan vi hittar låtar så som
”Doften av ångest”, ” Spikar i mitt hjärta” och ” För evigt farväl” – vilka kan krönas till en plats på top 100-listan för de bästa ångestlåtarna ever.
Tunga texter, adrenalin och valkyrior, kan det bli bättre?

Andra bloggar om: ångest, musik, Hel, för evigt farväl

Och nu blir det mer reklam!

Det här är Jorge Hané.
Tycker ni att han ser ut som en sliskig smygballekåt kvacksalvare som tycker om känslan av stringtrosor i siden mellan skinkorna? Får ni möjligtvis en inre syn av hur han struttar runt naken i ett moln av spray-tan, lägger sig i en skimrande rosa hjärtformad säng med fluffiga kuddar och som med en röd ros mellan tänderna väntar på att hans amigo och comrade ska stiga in genom dörren för en sats hårdhänt bachonkakärlek?

Jag tänker inte ta en uns av ära för era snuskiga fantasier, men ni har säkert rätt!

The thing: Efter att jag imorse hypersnabbt bläddrat igenom en ny utgåva av Hennes; fått veta att det banne mig är min tur att bli chef på ett jobb jag inte har, vilka dofter dom TYCKA är så miss right i vinter och som jag därmed ska undvika till varje pris, att någon intetsägande Mats Strandberg ääälskar sina tjejkompisar, så la jag ifrån mig tidningen och belönade mig själv med ett paket cookies från Tha Caloriebomb – you know you want it för att jag överlevt hjärntortyren med mitt förstånd & intelligens i behåll.
Inte bara det heller, jag kunde helt logiskt ana att min tänk - kritisktkvot låg bra mycket högre över genomsnittet än alla andra Hennesläsares. Att jag är prenumerant är dock en faktor vi ska bortse ifrån.
Sen var den dags för en ny omgång fördumning. Nämligen Tv-shop.

Där ser jag alltså denna Jorge Hané, i ett laboratorium med skyddsglasögonen på och med flitigt koncentrerade medarbetare i bakgrunden. Hör här för detta är gravallvar: Han presenterar sitt nya revolutionerande påfund, en produkt som slagit igenom i hela 14 länder och är svaret vi alla söker efter. Vår räddning mot fetma och valrossarsle kommer i form av Reduce fat fast.

Jag skrattar så att det flyger kaksmulor ur munnen.
Sen är det dags för snyfthistorier, lyckotårar och trashiga ljusblå jeans med stuprör som numera bara hänger kring de tre storlekar mindre vaderna. Kvinnor & män som faller på knä framför frälsare Jorge och tackar honom för att han välsignat deras supersizeliv och inte längre är dömda till barnskrik, flyktbeteende och ansiktsuttryck präglade av skräck och dödsångest när dom plumsar ner i en allmän simbassäng.

Vad är då hemligheten med Reduce fat fast?
Te!
Helt vanligt te. Det demonstrerar Jorge Hané själv när vi får se honom vandra omkring på en teodling och plocka ner blad av allra högsta kvalitet.
Vad är det som gör produkten så fantastisk? Vad är det som skiljer den från alla andra bantningspreparat?
Jo, och det här är det bästa av allt, drömmen för oss som vill vara lika slimmade och beach 2007 som Cameron Diaz utan att behöva anstränga oss - vi får trycka i oss allt dietisterna varnat oss för!
Friterad kyckling, amerikansk pizza, BigMac med extra allt, Fish ´n chips, och de där rullkebaberna man köper hos turken på torget i stan. Vikten rasar lika genombrytande som berlinmuren ändå.

Men nu har situationen tagit en ytterst oväntad vändning.
Tio minuter in i programmet har skrattet dött ut och förbytts mot ett hypnotiserat stirrande på tv-skärmen.
Med tre kakor redan inpulade i munnen och ena handen på väg ner i paket för en fjärde, så förstår jag att Jorge har uppfunnit det ingen annan klarade av och att Reduce fat fast faktiskt är rena rama mirakelpillren. Jag menar, gör dom reklam för ett preparat på tv så måste det ju funka. Liksom.
Så det är tyvärr bara att inse, motståndet var för tufft.
3-0 till Tv-shop.

Nä, nu får ni ursäkta, nu ska jag klicka mig in på www.tvshop.com och ta det där första steget till mitt nya utmärglade size zero liv. Beställer nog också en Swivel Sweeper när jag väl är på gång.

Andra bloggar om: Tvshop, Jorge Hané, Hennes, reduce fat fast, dumhet, intelligens, fetma, gå ner i vikt,

Det handlar om dig, Saga

Saga, en gång beskrev jag dig som p o e s i
det är du fortfarande och alltid
men
bokstäverna är lite mörkare nu

Saga, denna gång handlar det inte om mig
och mina åratal av nattliga låtsasfarväl
utan om dig dig dig och bara dig

Den gång du berättade att du varit nittio meter
ifrån att hänge dig åt en gud du aldrig älskat
så fanns det en andledning till min tystnad, Saga
för i min värld
så önskar inte änglar att ta sitt liv

( Absolut inte du, Saga
och absolut inte när jag bland tristessen och klockan
sitter ovetandes om att du i just det tillfället
slåss mot ditt samvete och dina kval )

Saga, Vet du om att du gör mig paralyserad av oro
varje gång du uppför dig på precis samma sätt
som jag alltid gjort
för jag är inte van vid dessa ombytta roller
och att se dig såhär
är smärtsamt för mig också, Saga

Saga, jag kan se dig klarare nu
även fast jag fumlar med för stora ord
som klumpar ihop sig i halsen
och aldrig överhuvudtaget uttalas
F ö r l å t

Du är världen och stjärnorna runt omkring
vi kan för fan inte andas
utan dig



( 2005-05-05)








( Andra bloggar om: Dikter)

Men vi lever ännu, vare sig vi vill eller ej

Jag är inte down in black inatt, jag är cry me a river och just a sad song with nothing to say about a lifelong wait for a hospital stay. Jag är en neråttripp som dirigerat mitt Apollo rakt in i en våldsam supernovaexplosion och nu kommer ner till en hångelsugen & kladdande & suktande melankoli, men det är ju som att välja mellan två förråd av känslor som kväver fast på olika sätt och jag vet i fan vart mörkret är som ljusast. Det är ju nästan som att spela färgfemman på bingolotto, önska sig blå ”Hjärtslitande insikt om förlust” och försöka undvika röd ”När smärtan blir så jävla oumbärlig att du förlorar medvetandet."

När det värsta av ångesten & hatet & drivkraften i ilskan lagt sig så är det ”Houston, we have a problem” och då är saknaden & sorgen genast där och tar över kontrollen. Saknaden efter hjärtan som slår på annat håll, drömmar man färglade tillsammans och det okomplicerade i att bota mysdressförklädd söndagsdepp med cocktails av Coca Cola & serotonin och Nile City 105.6s Farbror ” Jag är här, du. Kan ja hjälpa dig?” Barbro. Sorgen spinner in mig i en kokong och jag kläcks med världens baksmälla för vad fan har hänt egentligen? Hur kan det ha blivit så überkükigt fel? Hur kan det ha gått så här långt? Varför påstår Tv-bilagan att vi rör oss framåt, varför bygger dom nya köpcentrum i stan, varför stoltserar alla och kör hårt på ord som ansvar & prioriteringar & marginal, sträckläser "mogna frukter är kjempegrejt" – lexikonet för folk som passerat tjugo, när jag fortfarande planerar in millenniumet med King of the Night-raketer och knasterskott?

Och jag sitter här med fragment och sekvenser jag aldrig fick uppleva, kärlek jag förlorat och känner mig så himla otillåtet liten. Ensam i mina upplevelser. För när jag inte är förblindad av ångest som slukar alla andra känslor likt en fet 4 meters lång jävla snuskig binnikemask så gör det extra ont att inte kunna nå fram till det liv jag vill ha, och slås av vetenskapen att ensamheten är det enda jag har kvar.

Andra bloggar om: Ångest, sorg, melankoli, saknad, ensamhet, depp, björn afzelius

Kill the Messenger

Har ni blivit rädda för er post någon gång?
Ni vet, man släpar sig sömndrucken den där långa milen till brevinkastet, får ihop en hög av utsugarkuvert igenslickade av en slemmig kapitalisttunga, blandat med girighet, konsumtionhysteri, frestelser, och obscena förslag från Rusta att använda sig av sina tillgångar och säga ja istället för nej. Plösligt så kör någon in en rostig trubbig kniv i bröstet och vrider om. Man släpper allt man har i händerna, backar bak och ser hela sitt liv passera revy.
Där är den.
Vi kan dra till med allt ifrån polismyndigheten, ett brev med en avsändare man bara kopplar till kaos, till ett litet blodstänkt knytte som får en att ångra att man nånsin beblandade sig med maffian.

Min dödsdom var ett vitt kuvert med ett blått grin ifrån arbetsförmedlingen.

Jaha, nu har grinchen tillslut kravlat sig ut ur sin håla och stulit min jul, tänkte jag och började koka kaffe medan domedagsklockorna började klämta allt högre. Nu har kraven på de arbetslösa skärpts och nått även mig, nu ska slacker-generationen ut och slava – även om det innebär att ta till hårdhandskarna med piskor, bojor och no pity.
Jag satte mig ner vid köksbordet med kuvertet i knäet. Trots låsta dörrar och fördragna gardiner så hade verkligheten liks förbannat lyckats hitta en springa att slinka sig igenom.
Det var ju i alla fall kul så länge det varade. Dags att packa ihop och säga adjöss då. Imitera John Wayne, tända en cigarett och säga ”A girl's got to do what a girl's got to do”. Göra färdigt jobbet med uppskurna handleder och kapade artärer. Dags att bli en vinnare, vinka i slow-motion och sticka med den lilla värdighet som finns kvar.
Med darrande Parkinsonsfingrar öppnade jag min dom till ljudet av du-dunk-da-dunk, du-dunk-da-dunk. Speedade igenom texten i jakt på nyckelord.
Men vad nu? Inte en enda antydan till att rensa upp i socbidragarträsket!

Jippi-ka-yey! Det finns nog ingen annan än jag som fått samma kick och lyckorus över massutskickade nyheter om arbetsförmedlingens verksamhet.
Jag klarade mig undan…för denna gång. Vaknade precis innan fallet nådde trottoaren.

( Lika bra att avsluta med: To be continued)

Andra bloggar om: arbetsförmedlingen, post, arbetslöshet, självmord, rädsla

Zelda och kokosbollarnas antiklimax

Genom Google analytics så kan jag se vilka sökord mina besökare hittar sig hit på. Man kan ju tro att en blogg som kort och slätt är döpt till Lilla Deppbloggen, utan svårknäckta undermeningar eller inbjudan till diverse övertolkningar, ska vara som ett svart hål i nätet, en samlingsplats av själamörka termer som grundar sig på dödssynder, avgrundsskrik och helvetesvånda. Folk som med svettig panna googlar in ” Hjälp mig” eller ”Kasta sig ut från 12:e våningen. Hur göra?”, medan liemannen står bakom och otåligt stampar med foten i golvet.
Underligt nog händer det väldigt sällan. Istället så driver jag kokosbloggen. Jag har byggt upp ett Mekka för alla kokossugna svenskar med dreglande käftar och kurrande magar. Jag är som en sörja av socker och grädde med en hel svärm av flugor omkring mig som tror sig ska få kalasa på något riktigt smarrigt.
Fel, jag är insektsmedel och Botulinumtoxin in disguise.
Varje dag kikar någon in här med en frågeställning om hur man gör kokosbollar.
Tyvärr kan jag inte hjälpa er. Jag har inte fått ärva mormors hemliga recept. Jag är inte sankt Zelda, de sockerberoendes guide genom livet. Jag har inga svar så lämna mig ifred!

Jag är fullt medveten om det motsägelsefulla i att skapa ett inlägg som garanterat kommer locka till sig ännu fler gottegrisar, men jag bara måste få dela med mig av min visdom:

Du. Ja, just du. Du som tror att jag ska avslöja något användbart och lärorikt om kokosbollar.
Hör här då, ska du bjuda till fest? Överraska barnen med lite gottigott till kvällsschillet framför bolibompa? Är du möjligtvis hemmafru till en odräglig karl som brer ut sig i fåtöljen, rapar ölbubblor, hytter med näven och ryter att du ska plocka fram decilitermåttet och göra lite nytta som alla andra fruntimmer?
Upprepa efter mig – Fuck it.
Man bakar inte kokosbollar. Man köper dom i närbutiken för en ytterst billig peng.
Det är ingen jävel som märker någon skillnad eller visar någon tacksamhet ändå.

Ta ett styrkeandetag, res dig upp från datorn, ropa TOWANDA! och skaka av dig lite menlösa krav, för guds skull.

Andra bloggar om: kokosbollar, recept, råd, google analytics, googla

Fars dag är lika med....

Den 11 november så ska man fira farsan. Det ska vara kindkyssar, ” nothing bigger than family” och tecken på allra ödmjukaste respekt och tacksamhet. Farsgubben skulle förmodligen kasta sig framför vilken AK4 som helst för ens skull, så det minsta man kan göra är ju i alla fall att återgälda det hela med en pling och ett halvhjärtat grattis.
Pallar jag? Nej.

Farsan ringde i lördags och sa ” I’m gonna make you an offer you can’t refuse”, gällande heldagsaktiviteter morgonen därpå beståendes av brunch, en chryslersväng runt Frasse-rundan och valfri biofilm med enda krav att den innehåller tillräckligt många adrenalinkickar, svettpärlor och peniskomplex. Givetvis med en outtalad underton att det är hans farsdags-present åt sig själv. Ett erbjudande jag måste nappa på, för att inte gå under av skuld och skam.
Men jag kör ett race som ”dum blondin tycker om världsfred och att tugga på sitt eget hår” och låtsas inte förstå det alldeles uppenbara i att pappadagen bara ligger runt hörnet och väntar på att rasa ner med diverse förpliktelser. Nä, det är ju liksom rätt körigt nu, serru.
Istället har jag spenderat dagen i sängen med frysäckeltårtan och pralinerna jag köpte till honom förra veckan, plus ett paket Häägen dazs och en 132 minuters inspelning av Ömhetsbevis. Glupskt vräkt i mig tårtan med bara händerna som det lilla svin jag är, fått brainfreeze av glassen och lipat ner min feta svullokatt som mätt och belåten platsat sig i mitt knä.
Väldigt nöjd över att slippa konstlade leenden, dagsljusångest och inte behöva gå på autopilot med energi som inte finns.
Väldigt nöjd över att få vältra mig och rulla runt i min egen misär utan någon som hotar det skydd jag byggt upp.
Därför: Fars dag är ett jävla jippo. Jag har inte tid att ödsla tid på annat än mina egna problem.

Pappas praliner innan förpackningen var helt rensad. Lägg dock märket till det stilfulla i den halvätna chokladbiten som prålar i sin charm där i det högra hörnet.







Andra bloggar om: fars dag, ego, självcentrerad, misär

Blondinbella & jakten på kronjuvelerna

Nu tänker jag göra som alla andra biatches som bitchin and moanin about vedervärdiga bloggar som ligger högre upp på hierarkin. (Läs; igen). Så här är det, jag var ingen kicker i buffaloskor under min tonårsperiod, nåt litet förtortsmonster som tuggade Jenka och jagade mobboffer med brännbollsträn, och därför nu förbannar bloggvärlden för att lagarna vänts upp och ner och de jag skulle ha dränkt i spottsalvor idag har en högre rang än jag själv. Nä, jag är mobboffret, freaket som skriker ”Vendetta!” och svingar med brännbollsträet i luften i ett vansinnesuppdrag att slå ner allt och alla som kommer i min väg.
Jag förstår att det är så uttjatat och totalt ute att föra in Blondinbellas namn i sin egen blogg. Det är redan gjort. Det är gammalt och lika oaptitligt som en falukorv i kylen med ett bäst före datum på 06 -04 -99. Men jag hittade faktiskt inte till hennes egendom förens igår. Och jag bara måste göra någonting av all ny…information.

Blondinbella är en stureplansbrutta på sjutton bast och hon startade sitt aktiebolag Blondinbella AB som sextonåring.
Hon arbetar på juristfirma.
Hennes blogg är ett slott bland fallfärdiga torp och hon drar tydligen in mer cash på sitt bloggande än vad vanliga knegarsvensson tjänar på ett helt år.
Hon har en bloggmanager, som hon pröjsar från egen ficka.
Hon har blivit intervjuad av tidningen FRIDA för att dela med sig av sina framgångsrecept.
Och bruden tror att alla nertryckarfasoner i hennes kommentarfält beror på avundsjuka.

TRO FAN ATT JAG ÄR AVUNDSJUK!
Jag vill också kalla tur för att ”kämpa sig fram”.
Jag vill också äta räkmackor till frukost och ha någon som slänger sig fram och offrar sin jacka innan jag råkar plumsa ner med mina stilettklackar i vattenpölen.
Jag vill också ringa till en vän när jag är smådeppig och höra orden ” Tänk positivt, det är bara för att vi har sådana perfekta liv som varje motgång känns större än vad den egentligen är”.
Men det som får mig att vilja agera Charles Manson är hennes bloggpopularitet.
Snärtan fikar. Lägger upp bilder på sin tomatsallad. Fotar sin outfit framför spegeln. Mobiluppdaterar med viktiga nyheter - Hon tycker att det är nice att Bree van de Kamp kommit tillbaka i Deseperate Housewives.
Och frågan som hela tiden snurrar med maximal hastighet i mitt huvud,
Varför nådde inte min dagbok på lunarstorm samma allmänintresse?

Här har vi ett lunarinlägg jag skrev för ca fyra år sedan:

Nu har det hänt igen! morr.
Längtade efter rullkebab med vitlökssås heeeelllaaa dan.
och sen äntligen kommer mamma hem med pengar, jag och julia springer iväg till centrum. Kommer in på pizza Maria och blir totalignorerad.
nU har det smittat ner sig på alla turkar. inte ens bögen som käkar glosylt varje morgon säger hej.
Julia går vänligt fram och beställer pizza. uttrycker sig klart och tydligt om den vita vitlökssåsen. EXTRA mycket vitlökssås.
Jojo visst, det ska bli.
trippar hem glatt, fast med vissa onda aningar.
öppnar pizzan, och inte helvette är det nån vitlöksås!!!!!
ARRRRGGGHHHH, varför plågar dom oss såhär????
.......vad vill dom mig???

och nu är jag är rädd för pizzan. kunde inte äta upp den. *buhu*
Om dom jävlades med vitlökssåsen, vad mer har dom gjort??
Får inre visioner av hur dom står på toaletten och runkar ut sin avlösning och häller ner i pizzan. eller så har dom petat näsan och kavlat in i smeten.
Han såg jävligt lurig ut när han gav oss pizzan, och just det......toffelmannen är med på det hela. dom skrattade och såg lurigt på oss.

vad är det här för sammansvärjning. ?
Hejda mig, turkjävlarna tror att vi är rasister. haha.
alla håller i ihop. dom har nåt på gång.

jaja, nästa gång vi går dit blir det under pistolhot.
” GE OSS VÅR JÄVLA VITLÖKSSÅS ANNARS BLÅSER VI SKALLEN AV ER!”

haha. jag å julia hade annars trevligt idag.
låg i sängen en timme och stirrade upp mot taket.
Vi låg och väntade på mat. haha.
sen ba ” vad ska vi göra”
” sova kanske”
” ja! vad smart du är !”
” gonatt”

Jag låg på samma nivå som Bella rent grammatiskt, men här snackar vi ändå någorlunda humor och klass. Hade jag några läsare? Inte en enda. Blev jag kontaktad av någon tidning som tyckte att jag föll in i mallen för intressanta personligheter? No way. Inte ens retade sig fjortisarna tillräckligt mycket på mig för att återvända till min dagbok, trots absurda åsikter om invandrare & socbidrag, nazism & säkrad existens.
Måste man gå och bli en freaking stureplansbrat för att lyckas uppröra lite?

( Andra bloggar om: Blondinbella, stureplan, avund )

För det är du värd

Ett vanligt sätt att gå på restaurang med familjen brukar oftast börja med ett glatt humör. En outtalad masskänsla att man sätter guldkant över vardagen och unnar sig något i stil med ett klämkäckt ”Because im worth it!”. Det är hårspray, Axe eller Eu de toilett, klackerskor och finkläderna som hängt längst in i garderoben på en dammig galge. Det är välgödda plånböcker, tjugo minuters noggrann analysering av menyn och insjunkande i djup meditation (för vad är man sugen på, egentligen?), ansiktsuttryck tänjda till gränsen av tillfredsställelse, samtalsämnen som avlöser varandra smyckade med klingande skratt, en oändlig massa ÅH och Mmm och AH som får en att misstänksamt grunna på om folket faktiskt tamejfan sitter och leker med varann under bordet, och så förstås kaffe, påtår efter påtår, för att verkligen andas in atmosfären och dra ut på tiden så länge som möjligt.
När man går därifrån, så går man därifrån med samma glättiga humör som man tog med sig, och tänker att Toffifee-kampanjen är inne på rätt spår; tillsammans har man ju så fantastiskt kul!

Sen finns det en annan variant som jag var med om i förrgår. Den går till såhär:
Någon i familjen är en ”Jävla krullnegerälskare” för att denna hejat på fel lag i fotbollen på TV. Någon annan har spelat bort hela sitt pokerkonto på en giv som borde varit given, pressar in ”Fy fan, fy fan” mellan var och varannan mening, skjuter hejvilt kring sig ord som amatörfittor och rookiebögar, och lovar att ALDRIG logga in på en pokersite igen. Samma slags ” Jag ska aldrig…” som man uttalar morgonen efter en vansinnesfylla.
Och själv så sitter man och skakar av ångest medan samtalen runt bordet avlöser varandra i ett enda stort buzz av Hrmf och Mä! och Pss och Pfff. Gräver paniskt i väskan efter en fickspegel man varit enfaldig nog att glömma hemma. Borrar in gaffeln i handflatan. Kastar mordiska blickar till alla i lokalen; skyldig till motsatsen bevisat. Muckar gubben med vitlökssås som en mustasch runt överläppen bråk? Och vad glor ungjäveln på? Det här är en restaurang, inte betala trettio-spänn-och-få-en-perfekt-parkettplats-med-utsikt-över-ett-livs-levande-miffo.
Pizzan ligger på tallriken till synes orörd. Fettet blänker - skvallrar om konsekvenser. Man skär loss en kantbit och tar en tugga.
Alla tystnar. Grimaserar av fascination och illamående som när man ser en bypass-operation på Discovery.
Den äter!
Säkert har någon smygplockat fram en mobilkamera. Kanske finns det redan monterade kameror i taket.
Världen är farlig. Hur skulle man kunna slappna av när det känns som man går runt med en revolver tryckt mot bakhuvudet dygnet runt?
Turkägaren framme vid bordet med händerna bakom ryggen : Det smaka braa? Önskas något mer?
Då tar ångesten överhand. Då tar paniken kontroll över situationen och styr det hela i land: Nej, vi ska inte ha nånJÄVLAting!
Ägaren smyger iväg, anar fett dåliga vibbar. Chockade ansiktsuttryck runt bordet. Halvöppna munnar. Spänd stämning.
Men kaffe då? Lilla desserten?
Kaffe? Är du inte riktigt klok? Vi ska hem, nu !
Sen betalar man och skyndar sig ut. I sämre skick än när man kom. Ja, det är också en variant, som bara är unnad vissa utvalda.

(Andra bloggar om: restauranger, ångest, panik)

Everything you can do, i can do better

Det spelar ingen roll vem du är,
är du på toppen så hatar jag dig. Då vill jag vara bödeln som placerar dig under giljotin och härskarinnan som triumferande hänger upp ditt huvud på väggen som trofé.
Vad dom än påstår att du är bäst i, så förtjänar du förmodligen inte din titel.
Drar din blogg över 3000 besökare per vecka? Jag skulle mer än gärna slänga in dig i ett Thailändskt fängelse, döma dina besökare till medbrottslingar och se er dela cell med överkåta thailändare som glupskt slickar sig runt munnen.
Har du en modeblogg, lägger upp bilder på plutande lipsticksskimrande läppar och glammigaste fyratusen -kronor -direkt- från pappas -Visakort – tunikan i stan så gör det ingen skillnad hur många besökare du har, jag önskar dig gonorré i alla fall.
Är du medlem på sockerdricka.nu och din dikt har hamnat på topplistan? Då skriver du publikfriande ihopslarvad fjortispoesi utan minsta spår av originalitet och både du och dina läsare är lättköpta mainstreamlosers som får mig att må både psykiskt och fysiskt illa.
Är du populäraste tonårsfantasin i skolan och alla vill oh oopi- doo va som du u-u, se ut som du -u-u, gå som du- u-u ?
Då finns det inte ens tillräckligt med ord för mitt hat. Låt oss bara säga att det skulle vara ett nöje att göra en voodoodocka i ditt namn och förbanna dig ett öde som lönnfet grisuppfödare i en avlägsen by där våldtäckt på getter och nekrofili precis är lika naturligt och normalt som att göra sin syster på smällen.
Men den viktigaste av allt: Gillar du inte mig, så tro fan inte att jag gillar dig heller.
Enkel logik.

Så jag skruvar upp volymen på Amy Studt och sjunger med – EVERYTHING YOU CAN DO, I CAN DO BETTER.

(Andra bloggar om: Amy Studt, misfit, youtube, bloggar, sockerdricka, populär, hat, topplista)

Vid middagsbordet så sätter man sig ner och blir familj

Jag och min pappa delar en passion för mat.
Ser ni framför er ett kök fyllt av aromer, lammstek i ugnen och Primi piatti i kastrullen, ett bord garderat med stearinljus – uppdukat med grissini, mozarellasallad och gratinerade blåmusslor? Tillsammans med eldiga gräl framför spisen, smaklökar som sensuellt sätts på prov och uttal så som magnifico! och meraviglioso! ?
Då får ni blinka bort den synen.
Vi möts inte vid den typiska formen av njutning och familjegemenskap.
Vi möts vid mikrovågsugnen med varsin färdigrätt.

Sätter betyg. Blir tårögda av extas när vi hyllar Findus Biff Stroganoff. Driver en hatkampanj emot Dafgårds maträtter, för att förpackningarna är så ruskigt tråkiga. Varnar varandra för fulmat som är lika med snålmat. Är snabba med tips och trixs om nya guldkorn på marknaden och vad man kan tillsätta på papperstallriken för att piffa och lyxa till.
Det är öppningsfrasen. Kvällens slutstation.
Ett samtalsämne lika varmt som en nytagen frysrätt ur mikron.
För när standarfrågorna kring arbete och fritidsysslor redan är vältuggade och urvalet börjar krympa så är det smidigt att kunna gå vidare till ett helt buffébord av matigt snack, och små aptitretare av fraser som ”Hungern, denna återkommande sjukdom”.

[Vid middagsbordet]
Pappa ( slafsandes och tuggandes) – Jojo, som sagt, ska bli skönt med lite ledighet…
Jag – Mmmh.
Tystnad.
Tystnad.
Hårdbrödsmacka som krispar i munnen. En klockas sekundvisare som plösligt börjar ge sig till känna.
Harklingar.
Strött läsa baksidan av mjölkpaketet.
Pappa ( hostar) – Föresten, har du testat den Mexikanska tacopajen från Felix?

Nu har jag något nytt på gång. Ett hett topic. En superbra backup. Nästa samtalsämne kommer förmodligen kretsa kring Annikkis oxgryta. Där har vi något riktigt saftigt att sätta tänderna i !

( Andra bloggar om: Färdigrätter, Findus, Dafgårds, Mat, familj )

" Man kan inte skapa ett monster, och sen klaga när det går amok"

Det här fotot symboliserar mig klockrent. Det är verkligen ett perfekt fångat ögonblick av girighet; resultatet av det monstruösa misstaget att föda upp en unge som inte behöver tampas med några syskon om största möjliga uppmärksamhet, utan får allt det goda smarriga för sig själv.

Historian: Tänk bortskämd snorvalp nr 1. En liten gottegris som rider på pappas axlar. En flicka som memorerar sina 48 julklappar, kliver upp på ett bord på dagis klädd i mantel och skryter inför sina undersåtar. En flicka som slänger födelsedagstårtan i mammas ansikte och sparkar sönder de presenter som inte varit till fördel.
Tänk ett litet knubbigt finger som pekar, och får.

Fotot: Här har vi alltså en släktmiddag. Mamma i bakgrunden stylad i kavaj med axelvaddar och ångestframkallande permanent. Pappa framför kameran, salongsberusad på hemmagjort vin som han uppfinningsrikt plockat med sig i flaskor.
Och så har vi jag, en socialt missanpassad skitunge som uppmanats att ”Snälla du, kan du inte leka med din kusin en stund?”
Det blir inte särskilt mycket lek. Jag håller hårt i mammas hand, avvaktar på håll. Tittar på den äckligt söta och snälla flicka som roar sig själv med att studsa runt i lokalen på en hoppboll. Varför ska hon få ha något som inte jag har?
Kan ni förstå att det börjar blixtra till i mina ögon av avund, klia i mina fingrar, växa fram ett enda stort VILL HA i frustrerade versaler?
Roliga roliga hoppboll!
När kusinen närmar sig med ett försynt litet leende och förmodligen precis är på vippen att fråga ifall jag vill göra henne sällskap ( givetvis blir den korrekta benämningen leka med på abc-läran för barn)
så går jag som en oprovocerad men galen rottweiler till plöslig attack.
Rusar fram, får in ett hårt bett på två av hennes fingrar, sliter åt mig hoppbollen och studsar iväg.

Och så, knäpp.
Ögonblicket är förevigat.
Där har vi jag, med tungan utanför munnen. Skogstokig uppsyn. Och så förbannat nöjd.

(Andra bloggar om: minnen, foto, ego, enda barnet, bortskämd)