Fars dag är lika med....

Den 11 november så ska man fira farsan. Det ska vara kindkyssar, ” nothing bigger than family” och tecken på allra ödmjukaste respekt och tacksamhet. Farsgubben skulle förmodligen kasta sig framför vilken AK4 som helst för ens skull, så det minsta man kan göra är ju i alla fall att återgälda det hela med en pling och ett halvhjärtat grattis.
Pallar jag? Nej.

Farsan ringde i lördags och sa ” I’m gonna make you an offer you can’t refuse”, gällande heldagsaktiviteter morgonen därpå beståendes av brunch, en chryslersväng runt Frasse-rundan och valfri biofilm med enda krav att den innehåller tillräckligt många adrenalinkickar, svettpärlor och peniskomplex. Givetvis med en outtalad underton att det är hans farsdags-present åt sig själv. Ett erbjudande jag måste nappa på, för att inte gå under av skuld och skam.
Men jag kör ett race som ”dum blondin tycker om världsfred och att tugga på sitt eget hår” och låtsas inte förstå det alldeles uppenbara i att pappadagen bara ligger runt hörnet och väntar på att rasa ner med diverse förpliktelser. Nä, det är ju liksom rätt körigt nu, serru.
Istället har jag spenderat dagen i sängen med frysäckeltårtan och pralinerna jag köpte till honom förra veckan, plus ett paket Häägen dazs och en 132 minuters inspelning av Ömhetsbevis. Glupskt vräkt i mig tårtan med bara händerna som det lilla svin jag är, fått brainfreeze av glassen och lipat ner min feta svullokatt som mätt och belåten platsat sig i mitt knä.
Väldigt nöjd över att slippa konstlade leenden, dagsljusångest och inte behöva gå på autopilot med energi som inte finns.
Väldigt nöjd över att få vältra mig och rulla runt i min egen misär utan någon som hotar det skydd jag byggt upp.
Därför: Fars dag är ett jävla jippo. Jag har inte tid att ödsla tid på annat än mina egna problem.

Pappas praliner innan förpackningen var helt rensad. Lägg dock märket till det stilfulla i den halvätna chokladbiten som prålar i sin charm där i det högra hörnet.







Andra bloggar om: fars dag, ego, självcentrerad, misär