Jag är inte down in black inatt, jag är cry me a river och just a sad song with nothing to say about a lifelong wait for a hospital stay. Jag är en neråttripp som dirigerat mitt Apollo rakt in i en våldsam supernovaexplosion och nu kommer ner till en hångelsugen & kladdande & suktande melankoli, men det är ju som att välja mellan två förråd av känslor som kväver fast på olika sätt och jag vet i fan vart mörkret är som ljusast. Det är ju nästan som att spela färgfemman på bingolotto, önska sig blå ”Hjärtslitande insikt om förlust” och försöka undvika röd ”När smärtan blir så jävla oumbärlig att du förlorar medvetandet."
När det värsta av ångesten & hatet & drivkraften i ilskan lagt sig så är det ”Houston, we have a problem” och då är saknaden & sorgen genast där och tar över kontrollen. Saknaden efter hjärtan som slår på annat håll, drömmar man färglade tillsammans och det okomplicerade i att bota mysdressförklädd söndagsdepp med cocktails av Coca Cola & serotonin och Nile City 105.6s Farbror ” Jag är här, du. Kan ja hjälpa dig?” Barbro. Sorgen spinner in mig i en kokong och jag kläcks med världens baksmälla för vad fan har hänt egentligen? Hur kan det ha blivit så überkükigt fel? Hur kan det ha gått så här långt? Varför påstår Tv-bilagan att vi rör oss framåt, varför bygger dom nya köpcentrum i stan, varför stoltserar alla och kör hårt på ord som ansvar & prioriteringar & marginal, sträckläser "mogna frukter är kjempegrejt" – lexikonet för folk som passerat tjugo, när jag fortfarande planerar in millenniumet med King of the Night-raketer och knasterskott?
Och jag sitter här med fragment och sekvenser jag aldrig fick uppleva, kärlek jag förlorat och känner mig så himla otillåtet liten. Ensam i mina upplevelser. För när jag inte är förblindad av ångest som slukar alla andra känslor likt en fet 4 meters lång jävla snuskig binnikemask så gör det extra ont att inte kunna nå fram till det liv jag vill ha, och slås av vetenskapen att ensamheten är det enda jag har kvar.
Andra bloggar om: Ångest, sorg, melankoli, saknad, ensamhet, depp, björn afzelius
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
[ Bloggspått-tips för er som upplever att internätet slukar era ord:
Kopiera kommentaren ifall ni möts av ett blank space efter att ni pressat
på "förhandsgranska", "kommentera som" eller dylikt, och klistra in igen. Såpp!]