Och han sa " Du! ja, just du! Du har vunnit en bit av mitt bröd!"

Jesus är inte min homeboy. Inte min polare. Han säger " Följ mig" men jag vill inte följa. Jag vill inte följa med Jesus hem till hans farsa för att uthärda en strikt middagsbjudning där det är nära på en dödssynd att lägga armarna på bordet. Jag vill inte rycka till som en skrämd hare och spilla ut mitt vinglas över den dyra vita duken när det börjar bli dags för de oundvikliga frågorna att bryta tystnaden.
” Säg mig, har du accepterat Jesus som din personliga frälsare och ditt ljus?”
” Har du varit ren, god och hållit dig bort från frestelser?”
” Lilla lamm, du vet väll att du är på gränsen till evig fördömelse?”
Varvid Jesus blänger på pappa Gud och fräser ” Men pappa sluta! Tror du det här är nåt förhör eller?”
Nej, jag vill inte sitta som förlamad av rädsla för att göra något oacceptabelt och respektlöst. Därför säger jag till Jesus att han inte är cool nog att vara min vän, och går hem till en kompis vars föräldrar har en förkärlek för skabbslitna möbler och vodka. Och som är schysta nog att låta oss röka inomhus.

Jesus är inte heller min förebild eller hjälte. Att vända andra kinden till är en klyscha man använder sig av när man är rädd för att höja rösten. När man hellre spelar martyr än säger ifrån. Jag har vänt andra kinden till hela livet. Knipt ihop munnen. Lagt mig ner och spelat död, tills den stora farliga björnen insett att det inte verkar finnas nåt mer att döda. Jag har inte ens ansett mig ha någon rätt att vara arg. Jag har förstått att sådana som jag inte har något att säga till om. Men att hålla på att dela ut förlåtelse samtidigt som ett gäng killar tävlar om vem som lyckas knäcka dig först, gör inte någon till en bättre människa. Att tillåta sig att bli kränkt är inte ett karaktärsdrag.
Att bli förbannad är tamejfan det bästa man kan bli. Det är en självbevarelsedrift. En styrka och ett tecken. Ett tecken på att man faktiskt skyddar sitt värde från att falla sönder i småbitar, eller gör allt för att få tillbaka det som hamnat i fel händer.
Ja, Jesus är så himla god och artig och snäll. En sån där som köper en röd tandemcykel istället för en Harley Davidsson. En sån där som får ett astmaanfall när någon tänder en cigarett. En sån där stackare som aldrig får kyssa vackra flickor. Men nu är det så att, kommer jag hem till min pojkvän och berättar att jag blivit våldtagen så vill jag inte att han knäpper sina händer och ber ” Fader, förlåt dom, ty dom vet inte vad dom gjort” för att sedan återgå till att bläddra i tv-tablån.
Därför sätter jag hellre en gloria över Jesse James. Åker med The terminator bak på hans motorcykel. Räcker över min vendetta till William( braveheart) Wallace.

Nej, jag följer inte med. Jag vill gå min egen väg och bryta så många budord jag kan. När jag väl har vuxit ifrån alla Du Får Inte och utegångsförbud så vill jag inte ha någon som smäller mig över fingrarna och pekar med moralpinnarna åt vilket håll jag ska gå.
Så jag tänker gå med huvudet högt så ofta jag kan. Girigt plocka åt mig allt jag kan få. Tapetsera väggarna med så många husgudar och idoler som det bara går. Tillbe, och sälja min själ för ett ”Bruden, vill du hänga med backstage?”. Gud säger att jag icke skall hava begärelse till min nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller oxe eller åsna. Men jag tänker vara så avundsjuk jag vill. Sprida elaka rykten om att hans hustru är en golddigger och en hora som gömmer sin älskare i garderoben, betala hans tjänare en högre lön och slakta hans oxe utan att ens förmå mig äta upp köttet.

Gud har ingen rätt att döma mig.
Det har endast dom jag sårat och svikit rätt att göra.

Andra bloggar om: Jesus, kristendom