Mina vackra ögon [Alternativt: Svår svennar ur]

” That thing on your arms. did u slize yourself? What where u so angry about?”

“Oh you mean this? No this is just high fashion in Sweden. We think it’s cooler than tattoos.”

Och så gick han bara. Strandturken.

Jag vet inte om min ironi håller måttet lika dåligt som ett fempack av illa sydda Calvin Klein-trosor som man köpt för ett special price eller om vissa helt enkelt inte förstår att bleklagda & transfettrultiga fäntor som lutat sig bak mot solmadrassen med hörlurar i öronen inte är så jäkla pigga på att slita upp hela sitt emotionellt tunga bagage i fyrtioen graders värme.

Nattliv i Marmaris. Fyller strandväskan med torrfoder & matar hemlösa jyckar & frassedjur som stryker omkring utanför hotellet. Klickar bra med en smutsig, utmärglad & haltande rännstenskisse som jamar förtvivlat & gömmer sig bakom min rygg för att undkomma tråkningarna från de större & starkare djuren. Stryker dess schaviga tigréröda päls, känner de vassa benknotorna under mina fingrar & gråter när jag gång på gång upprepar att han är trygg, så himla, himla trygg nu - för att det är så förskräckligt uppenbart att det inte är sant.

Det här är en katt som snart kommer att krypa in under en container & lägga sig tillrätta för att dö. Jag kommer bara att fortsätta krypa.

Och inga speedade technoturkar eller sönderstekta, svirande turister kommer att sluta dansa till Lady Gaga för våran skull.

Andra ångestpulserande nätter. Bälgar i mig Efes, kedjeröker Monte Carlo på balkongen & försöker överösta en Absolute Music-skiva från -95 som snurrar på repeat i baren på hotell Cuba med soundtracket från Les Misérables [ Ja, I had i fucking dream om att jag också skulle växa upp & växa in den lättfärdiga skaran donnor som utan att skämmas det minsta kan skaka sina stora lurviga till Tom Jones exkrementdynamit ”Sexbomb”] .

Knyter flinkt ihop dagens intryck till ett enda stort nystan av anledningar att kasta in badhanduken för arton lire & kasta mig över räcket:

som att jag tagit av mig mina hörlurar på stranden, lyckats rycka ur ett ”I´m a doctor. I have seen worse” ur sitt sammanhang & genast tagit för givet att det är mig främlingarna sitter & diskuterar, dom oförskämda jävla asen.

Som att Riz, poolbartendern som får töshjärtan att börja klämta genom att stolt proklamera att FAMILY MEANS EVERYTHING med hjälp av lite bläck på underarmen, tog sig en aptitretare då & då genom att stirra på kurviga kizlar som marscherade längst gågatan – när jag låg alldeles bredvid i min pråliga bikini som ett nyvaxat, men fullkomligt otillräckligt stycke skämt kött.

Som att jag, som det medfarna praktretard jag är, skyndat genom stan så fort klackarna bar i ett linne med trycket ”I´m dead, wanna hook up?” när det sista jag ville var att alla skulle stanna upp & stirra.

Och inte var det någon som nappade på erbjudandet heller.

Det är i sådana stunder man känner sig bitteliten i sitt vemod. När man bara vill att någon rar yngling med lätt fuxbränna & guldfärgade, intensiva whiskeygryn ska hålla om en så jävla hårt, stryka en över ryggen, mörordigt viska att allt kommer att bli bra & pressa en fickkniv mot ens halspulsåder.

Annars. En clique av drickssnåla & lönnfeta charterkärringar med varsin röd ros tatuerad på överarmen som maharadjatronar på de bästa solstolarna vid poolen tar mig under sina breda vingar & gör det till sin uppgift att inte låta mig få lyssna på spotify ifred.

Jag tror att dom ser något i mig som jag själv vänder bort blicken ifrån. En liksinnad. Ett växande & glupskt embryo av vad som Komma Skall.

Är dessa bastanta fruntimmer inte väldigt intresserade av vad jag ska göra med min framtid & påminner mig om jag inte direkt är purung längre så sprättar dem upp kapsyler & klämmer ur sig den ena nötta frasen efter den andra som ”hur underbart det är att komma bort en stund…och ja, bara få vara”.

Man kommer för fan inte till Turkiet för att bara få vara. Man kommer hit för att samla på trånande blickar & tävla bruttor emellan i vem som lockar flest komplimangrundhänta, parningslystna wet look-hingstar. Och jag ser deras juvenilt förnöjda, krökta vinnarleenden när dem svassar förbi i sina dieselshorts & pradabrillor & vet att det är lönlöst att ens höja så lite som ett finger för att trycka ner mig – jag är ju redan så slagen man kan bli. Jag är inte ett ”Hello beautiful” eller ”Hey Señorita”.

Jag är ett ”Excuse me”.

Ett odjur som man är mån om att inte peta på för hårt.

Och allt jag vill är ju bara att någon sleezy, respektlös cisjävel som dryper av brylkräm ska ta sig rätten att greppa tag om mina skinkor. Är det så mycket begärt av livet? 

...........

 

Läs även andra bloggares åsikter om turkiet, marmaris, ångest, självskadande, självmord, bdd, sol fest och oroliga föräldrar, ironi,