"Why does the rest of the world put up with the hypocrisy, the need to put a happy face on sorrow, the need to keep on keeping on?... I don't know the answer, I know only that I can't. I don't want any more vicissitudes, I don't want any more of this try, try again stuff. I just want out. I've had it. I am so tired. I am twenty and I am already exhausted."

Filmfraser för sådana här laddade tillstånd - - - > [1]Go on without me, im not gonna make it![2] I just want it to stop! [3] Everything i touch turns into shit.[4] I CURSE YOU GOD!. Det är ju bara så jävla crappy att jag inte kommer kunna trycka play på mitt självmord, lägga mig till rätta i soffan med en skål smörpopcorn & ett paket näsdukar & uppleva den på en femtio tums flat screen med full HD & bioljudsanläggning för det kommer bli legendariskt tragiskt, en riktig snyftare, ett dramaturgiskt perfekt masterpiece som sliter ut hjärtan med de rätta greppen & lämnar folk emotionellt raped and totally dried out & redan vid de första hulkningarna skulle jag veta att det jag tittar på är min favorite movie of all times, mitt verk, en produkt av att jag äntligen fulländad något. Imagine this scen: nån av mina beloved ones pluggar in i ett par mp3-hörlurar & springer på skälvande ben inställda på flykt längst elljusspår & genom snårig skog med mitt [rec]avsked i öronen, faller okontrollerat rinnsnorig & upplöst i fontäntårar ner i dispear & gungar som i trans när hon lyssnar på de sista minuterna av inspelningen – ” det är som Winnerbäck sjöng, jag har inga vapen att ta till, du vet? Jag skjuter liksom bara lösa skott och på det vinner man inga strider, asså, du kan ge mig en kniv & den pulveriseras i mina händer för jag tror att det är uppgjort att jag ska bli slagen nere för räkning & att mitt liv redan är arrangerat med tomma hyllor, fria från pokaler, diplom & förtjänstmedaljer. Det är inte min kamp, hur skulle det kunna vara det när jag aldrig haft en ärlig chans att vara något annat än typ… mina ofullkomligheter? Du tror inte på mig, jag vet. Du tror fortfarande att alla slags hål går att fyllas med mediciner eller hur? En sak hade du rätt om i alla fall & det är det där du brukade säga om att när vissa dörrar stängs så öppnas nya, det är bara det att mina inte leder någonstans. Förens nu då. Förlåt, åh gud alltså, förlåt mig. Du har alltid funnits där för mig & jag är så jävla ledsen att jag inte kommer kunna återgälda dig, men du måste verkligen veta, få höra det nu, du är den mest fantastiska människa jag nånsin träffat. Jag låter som en kliché nu men lova att leva, för mig också.”
Och här har jag bestämt att sweathearten jag förstört 4-life, vänt mot vodkaflaskan & gett en anledning att rycka på axlarna & fråga why not när något elitiskt skäggdrägg erbjuder ett heltidsjobb som sprutnarkoman, ska slå nävarna i mossan & skrika helt obesinnat. Ett sådant där hjärtskärande skri bara de som fått sorgbeskedet att deras värld gått under lyckas få till med rätt feeling.

Jag ser redan ut som ett tystat lamm så det gör varken till eller från om jag sliter skinnet av mig & klär mig i rollen som en av Buffalo Bills conquers & jag har sett tillräckligt många bevis på att min fulsjuka, precis som sverigedemokraterna, är här för att stanna så det skulle bara kännas som en befrielse att gröpa ut ögongloberna with a little teaspoon & slänga ner dom i kattmatskålen. Fånga dagen bäst fan du vill men ta inte med den hit för livet ger mig spasmer, gör mig vomeringsbenägen, allergiutslagen, dönödig, frossbrytig & försatt i lågkoma, jag vill inte gå in för något som min kropp instinktivt stöter bort som obehörigt and belive it or not men jag älskar livet så mycket att jag hellre dör än blir stående utanför. Vart fan är det friskt rosiga slutresultatet alla handymans utlovade med fickorna fulla av recept på kärlek & verktyg att swanifiera även de mest bedröfvande otäcka spektakel & mina winds of change som licenserade solflickor med hoppfullt tindrande ögon prognoserade? Den enda medblåst jag kommer få uppleva är när jag korkar upp en flaska champagne & blåser skallen av mig så skål för fan.
Filmfras som inte passar in här - - - > All the drugs,all the therapy, fights, anger, guilt, rave, suicidal thoughts, all of that was part of some slow recovery process, the same way i went down i came back up,gradually... and then suddenly.


Läs även andra bloggares åsikter om självmord, sorg, ångest, filmcitat

Älskade folkhem

 

[folkhemsbilder]

Om du söker mig igen så sök på efterklok

- Har du alltid drömt om att bli lite mer grotesque? Är du också en av dem som suktar efter ett lite oattraktivare & glädjelösare liv? Tycker du som vi att ärrigt är det nya släta? Då är du välkommen in på en väldigt dyr & obehaglig ansiktsbehandling!

Och där ligger jag på dynan igen, omejkat exponerad, gulflagnig & irritationsrosig, utrensningskvisslig & extremt exemeckli´, pekar på ett fetstort märke jag fått av nåt slags efterföljdsårskorpigt rash & får höra att ” NÄ DET DÄR HAR DU JU HAFT HELA TIDEN”. Wtf? Står Ashton Kutcher & hela punk´d- ensemblen & trycker bakom draperiet? Det är i sådana stunder jag önskar att jag vore en bekvämt flitig användare av uttrycket ”men lilla gumman” eller något ännu hårdrumpigare som van våldsmissbrukare med clintankomplex.

Bölbart#2

Ur boken "En handfull regn".

Bölbart#1

Åt det glädjeyrande hållet: STOREBROR ÄR TILLBAKA & jag har redan spikat norrlänningen & det blonda, hypersociala boybandmaterialet som storfavoriter. Det här gör det fetvärt att skjuta upp döden i hundra dagar till.


Åt det såjävlavemodiga hållet: Björn Eidsvåg & Lisa Nilssons ” Eg ser”. Med tanke på att Björns arbete inom psykiatrin präglat många av hans låtar så intalar jag mig att han sjunger direkt till mig som psyksjukt lost. Tack för tårarna.

Läs även andra bloggares åsikter om big brother, eg ser,

Fånga dagen bäst du vill men ta inte med den hit

Indoorschema & överlevnadskit för en veckas rödfnasig & t-zonsflott staycation med smink -& facewashförbud:
Första säsongen av skins@visomälskarcassiespsykotiskaframtoning. En nostalgibox med Tre Kronor. Massa mästersnabba kolhydrater, skitsammastora frukostar for a fat fucking pro & konservproviant från Ö&B. Dödssköna suicidal dreams på spotify. Jag ska också låtsas att det är helt i sin ordning att återuppleva något som liknar min Zac Hanson-crush & torka bamsetårar när zööt_pöJke_94 a.k.a Ulrik Munther sjunger ”boys don´t cry”. Försöka ladda ner PS CS5 igen & ladda upp med saker att smasha sönder när programvarufanskapet ogiltighetskäftar emot & ladda upp med ännu mer smashsaker ifall det skulle visa sig att jag faktiskt kan få sesam att öppna sig men är för slow för att fatta.ett.skit.om.modern.bildbehandling. Börja lössnusa & fastna i ett nätpokerberoende. Dryga ut mitt delbetalningskonto, beställa hem boken ” mitt galna liv- en memoar om psykisk sjukdom” & förhoppningsvis hamna i en flämtande & flammande het igenkänningsextas. Lyckas handtyda fram att mitt liv kommer bli jävligt kort & olyckligt. Fira Big Brother-premiären genom att bli redlöst korkad på billigt survin & skicka skämmiga sms. Ta en storbloggarrunda & se om Dessie äntligen slutat städa bort varenda underhållningsvärde & om Dennis kan peppa mig till att joina ätstörningseliten igen.
.
.
.
Och plösligt kom jag att tänka på Ragnhild med sin uppstoppade katt.

Sjukdomstips

Någorlunda klassiska psykfilmen Mr Jones visas inatt kl 00:50 på Tv 4.

"Impulsiv, ansvarslös, oemotståndlig. Manodepressiva Mr. Jones (Richard Gere), är en man som fascinerar alla med sin charm och energi. Dr. Libby (Lena Olin) är en intelligent, hängiven och respekterad psykiater som trots all sin erfarenhet är totalt oförberedd när hon träffar Mr. Jones.

Deras möte blir explosivt. Hon riskerar hela sin karriär för hans skull. Han riskerar att förlora den extatiska känslan av frihet och kreativitet som ger honom en sådan enorm energi." - Discshop






Läs även andra bloggares åsikter om film

Welcome to my world, bitch. I should warn you, princess... the first time tends to get a little... messy.

En jävla tomatsoppa – det är framgångsreceptet på veckans bon appétitdödare, släng bara ihop riktigt svårighetsgraderad natural fuglyness, några gamla & förhårdnade burned by life-skador, massa helfejsrodnad & svullnad & något som liknar smutsränder längst kinderna så får du en kruegerschöön fortsättning på Nightmare on Elm Street , nåt som inga förutom plikthungriga, ettriga & arbeit mach frei-mottande socschakaler önskedrömmer om. Denna skrämselpropaganda för kondomlöst knullande kostade bara tvåtusentvåhundra & på köpet gav jag några rullatorbundna russinriddare hjärtsnörp för är det en människa… en umpa lumpa… en best? Ring Sigourney Weaver hursomhelst! I eftermiddags fick jag uppleva herbalpeeling på en upphettad dyna nere på min lokala hudstudio & medan jag lyssnade till cdsoundet av havsbrus tänkte jag att det måste vara såhär det känns att bli brutalmasserad med glassplitter. När exakt är det meningen att jag ska fantisera mig själv som molnfritt strandslappandes eller bli själsligt påverkad av att det står [comfort zone] vart jag än tittar? Under de brännande & stickande sexhundra sekunder jag försöker uthärda en.i.taget.och.bara.en.till för c´monkämpalitetill eller resterade tid jag ligger inlindad som en mumie i blött hushållspapper & måste passa på att fundera ut worst case scenarios vars mitt skållröda råbiffsnylle lyser upp aftonbladets förstasida med rubriken ” VARNING POPULÄR PEELING KAN FRÄTA SÖNDER DIN HUD – för Sandra,24, började huden rinna av.”
Nu känns det ju ändå som att jag har nått the rock bottom, som att all min stolthet lossar i stora flagor för att kroppen stöter bort det som främmande. Jag har sjunkit ner på en dyna & låtit någon jämnt & fläckfritt överlägsnare stå över mig med en spotlight riktad mot alla mina vanprydande problem så nu är jag så avskalad & skamlös att jag kan extraknäcka som nåt osminkat scary i spökhuset på Gröna Lund eller låna ut mitt namn till föräldrar som vill skrämma sina ungar till lydnad med slutfrasen ” för annars kommer hon & ta´rej!”

När fortsättningen på måndag inte är tisdag

[2007]

Kommer du ihåg filmen måndag hela veckan som vi såg på nån håltimme i högstadiet
utsträckta i din säng bland drivorna av kläder och Mcdonaldskäk? Du vet, filmen med han den där skådisen Bill Murray? Kommer du ihåg hur han upplevde samma måndag om och om och om igen? Minns du hur han tog livet av sig av gång på gång men ändå vaknade upp i samma säng, samma dag, samma måndag? Tänkte du nånsin vilken meningslös existens det måste vara att inte kunna ta sig framåt?
Det är bara en film. Manus. Rekvisita. Skådespelare på audition som försöker uppfylla regissörens krav. Bill Murray har sedan länge gått vidare och fått uppleva många fredagar och lördagar på glassiga hotellbarer i Tokyo. Det är inte verkligt.
Du är verklig. Du börjar inte flimra när det är dålig tvsändning. Ändå så lever du måndag hela veckan varje dag. Ser samma serier, går samma gator, talar om samma smärta, känner hjärtat slå dubbelt av samma anledningar, fäller ner persiennerna för att stänga ute samma oförstående värld. Du stannar kvar när vi andra går vidare. Du gräver i ditt förflutna för att det gör för ont att titta framåt. Du börjar se en identitet ta form ur slentrianen och granskar den genom tårar av skräck.

Det är inte bara du som ser bakåt, det gör jag också. För att minnas och hålla fast vid den du en gång var. Den du var för mig. Den du var för resten av oss elever som sprang genom korridorerna för att hinna. Hinna göra tillräckligt många misstag, hinna skjuta tillräckligt många suddgummin genom klassrummen, hinna skriva en massa skvaller i skrivböckerna, hinna tjuvröka så många cigaretter som möjligt på nån av skolans toaletter, hinna leva. Hann du leva dig less?
Vi förälskade oss i ditt sätt att leva dig in i olika roller. Hur du förvandlade dig till den du ville vara för stunden. Du var popflickan som smällde och smackade med rosa tuggummin. Du var maffiadottern som bar solglasögon i skuggan och riktade pistolen mot den som försökte ta reda på din hemlighet. Du var geniet vid bänken längst fram som alltid räckte upp handen först. Du var Bonnie som älskade friheten mer än Clyde.
Och du klädde ut dig till Marie Antoinette och delade ut bakelser i matsalen. Du sa att du hette Roberta Hood och bröt dig in i personalrummet för att sno provresultaten till oss som aldrig lyckades sätta ribban högre än G.
Du var allt ingen annan klarade av att vara. Visste du ens att vi kopierade ditt leende och stod framför spegeln för öva oss på att vara lika vackra som du?

Vart började det göra så ont? Varför läkte du inte? Varför reste du dig inte upp och sa att nu får det vara nog? När började du uppleva varje dag som måndag?
Jag vet att du skriver påminnelser om hur värdelös du är så att du inte ska glömma. Jag vet att du pillar ur batterierna ur telefonen för att våran värld slutat vara din. Jag vet att du påbörjar hundratals avskedsbrev men river sönder alltihop för att inga ord kan göra smärtan rättvisa . Allt istället för att behöva vilja och välja livet. Istället för att vara den förebild vi vill idealisera och beundra.
Är det en roll du spelat alldeles för länge? En scen du inte vågar kliva ner ifrån? En karaktär du inte kan stryka ur manuset? Finns det inga erbjudanden om bättre alternativ?
Det är ingen som applåderar. Det är ingen som följer med dig backstage och säger att din prestation som deprimerad förtjänar en Oscar. Den tysta, svåra, onåbara poeten blir tröttsam i längden. Du ger oss en gråare version av Ingmar Bergmans så som i en spegel, du ligger i sängen och väntar på förändring, och vi gäspar.
Hon Som Inte Klarar Av Pressen.
Och alla slutade så småningom bry sig. Det var inte roligt längre. Alla flydde från din mörka lägenhet för att andas ut i det trygga solljuset. Försvann en efter en. Även jag.
Ja, till och med jag. Det är inget man strävar efter när man är liten. Att bli en sån som lämnar. Inte orkar med. Överger. Det är inget man planerar in i sin filofax. Precis på samma sätt som du inte planerat att glorifiera ditt självmord som en hemkomst.

Jag gav upp hoppet. Släppte taget om dig. Och jag förnekar, blundar, skriker för att slippa inse att jag faktiskt väntar på din död. På att ridån ska falla. På att det ska vara över. För att vi ska ha rätt att sörja, börja om, och måla våra villor i rött och gult.
Skillnaden mellan dig och Bill Murray är att när han tar sitt liv så vaknar han upp igen nästa dag i sin säng. Du kommer inte att vakna upp. Du kommer heller inte förnedra dig själv genom att misslyckas. Du kommer att dö, och det kommer att vara för evigt.



Läs även andra bloggares åsikter om novell

The things we left behind

Och min nya idol är

PeriodarMicke som kallsvettig, skakig & rännskitsnödig har ett segarsle framför sig i bankkön: ” NU SKYNDAR DU PÅ FÖR HELVETE, SER DU INTE ATT JAG ÄR FYLLESJUK GUBBJÄVEL?”

Men stjärnor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas

Jag f.ö.r.h.a.l.a.r. Sänker gevärspipan från tinningen, skjuter upp la dolce morte & köper limited edition-crisp från Santa Maria schlagergeekiserat som ” kärlekens smak är söt”, jag transar till det i azurblå ögonliner & rosa fjädrar & bimboslänger med svallet medan jag salongsfull på vakuum lutar mig fram för att snabbsuga av någons cigarett men sanningen bakom paljetterna är att jag hoppas att ni slår klackarna i taket så hårt att det rasar ner över er & sätter en smäll för det glittriga jävla gehennat av trash. Jag ruggugglar vid bordet frånstötande full & ni är en clique av primitiva, masturberande primater som jag helst av allt vill utrotningshota med en AK-74:a, inte flockas ihop med. Tack för ordet & en slängkyzz till er, förbannade trollslemsäckel.

[ Ett musiksmakmässigt lågproof: två blåbär – jag vill dö idag]

En hyllning till The Moniker

Jag skrev det tvåtusennollsju & i samband med ett välbekant fejs i melodifestivalen tycker jag det igen:
är det bara jag eller är det inte lite Hagamannen och bita-örat-av-kvinnor-i-mörka-gränder - känsla och look över Daniel från Idol?

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen, the moniker, hagamannen

Sen tar du situationen x ett automatgevär

C´mon, fråga mig igen vad det är jag egentligen vill ha hjälp med. Räta på ryggen, lägg armarna i kors & kärringstrecka ut munnen i en sån där smått föraktfull squarehet precis som du brukar. Plez, just do it. Ge mig ett infrarött tillfälle att visa mig från min allra scarfacebästa & skjutgladaste sida & se ner på dig där du ligger i ett hafsigt work of art & illustrerar en bättre värld, låt mig få bli beryktad som en farlig guss galen guss en frisk fläkt av skottsalvor en rättspsykopat med ojämn busbränna, ett rosa lol & stuprörsjeansfickan full av ögonglober. Nej Hilda, jag vet fortfanfarande inte vad jag vill ha ut av våra sporadiska dötimmar tillsammans, ska jag behöva cutta in att det är du som är doktorn över din bröstkorg för att du ska komma till den hjärtskärande insikten att det är ditt jävla jobb att veta?
Inofficiellt livsmålar jag lite vettigare drömscenarier & ställer in siktet mot grönare fåtöljer på andra sidan glasdörren men jag är ju en sådan rar & blid & äppelkindad liten jänta som trippar på trinda tår & tar guld i dumsnäll förtegenhet så jag bjuder på det Hilda, mina monotona ”jag vet inte” som får dig att sucka för du har då aldrig sett på maken till ett mer handikappande sinnesslött specialfall. Du vill egentligen inte att jag tar bladet ur mun för min tunga är jävligt slipad & du vill inte att jag öppnar upp för då får du se ett bälte med sprängladdning runt midjan & om jag låter dig veta så får du veta att du är helt imbecill. Ett ofähig fä. Nån som inte ens skulle kunna hjälpa ett krypande knyte needy att lägga ihop ett fyrabitars knoppussel. [Förlåt men det är som ett rinnande tvång som bara måste snytas ut: You can´t handle the truth!]
I wanna live my favoritemovies, kanske blir man brutalt kritisk när man väntar hela livet på en dialog som avslutas med en vändpunkt. När inga andra än allvetande mirakel duger. Jag vill sitta i upplösningstårar mittemot det där undantaget som löser ut mig som ett personlighetstest & inte hintar om att lösningen är blekblå & finns i sjön utan sitter framför mig med ett vinnande koncept på tungspetsen, jag vill höra Ewan Mcgregor säga ” i´ve seen people go through what you´re going through, i´ve helped them come out to the other side” & tro på att han skulle springa ända till Brooklyn Bridge för att få mig att stanna. 


Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, samtalskontakt, mord,

Men hur man än lägger ihop det får man bara en miljon idioter

 

[Kapten röd - 1.000.000 nollor]

Läs även andra bloggares åsikter om kapten röd, idioter

Jag tog iallafall med mig ett gamecubespel ur dan.

Januari: 

Även om jag är så pinsamt banal att jag nyårslovar mig ett isbergsgrönt, fatt & fettsnålt lowlife (docké helt fritt från förljugna fraser om hur hurtig, go & gla jag blir av att behöva orättvislipa över recept på meningen med livet), så tänker jag i alla fall inte ursäkta mig förbi en hel rad ben på julbio bara för att arbetarklassen inte vet vad dom ska göra med sin lediga dar annat än att skölja ner crap till överpris med cock & company. ----- - > Och här hade jag tänkt förklara hur jobbigt det är att leva med en mage som vrids in & ut när jag ser affischering för “Änglagård- tredje gången gilt” men efter att ha tagit en mac´ morotspåse & - filmpaus & skaffat mig svennepoäng genom att upptäcka storheten med Helena Bergström så går jag helt sonika vidare till ---- ---> Min egen mellandagsångest. Muskulösare Tuffare, så mycket bättre. Idag rann det liksom över, kallsvetten. Pannpärlor & [rena] skräckpölar av att gå face to face med livet i en styggt stickad mössa & behöva erkänna för mig själv att jag får skoskav i vilka skor jag än byter om till & att den enda modell som lovar hållbarhet & långa sköna mil inte finns på marknaden längre. Inte ens att shopprunda av eftermiddagarna kickar ur desperationen en stund & jag håller inte deadlines, klarar inte en närmare granskning & står fan inte ut med att visa upp ett ofärdigt, hatvärt fortfarandefult projekt – en tragedi på autopilot som piffar upp öppna sår med billigt bling från GLITTER & plockar famnen full av tid till att ta vara på provhyttsångesten. Jag är som julgardiner i april & the bad guy i en undermålig actionrulle som hjälten frågar ”why don´t you just fucking die?” så att råka ut för ett gammalt starrbligande hångel som nu kan slå sig över bröstet & grymta något om fyllemisstag passar perfekt in i mallen för en riktigt svettig skitdag.
Vart är miraklen Disney lovade? Ögonblicket då man storsmajligt saligt sträcker ut händerna för att fånga snowflakes & genast förstår att 2011 kommer bli så jävla gott? The Ghost of Christmas Present som ska få mig att omvärdera mitt liv, sympatisprudla loss & få andra att uppleva min närvaro som en tremiljonerschans i bingolottos direktsända finalspel?
Nån som vill följa med & se uppföljaren till Änglagård åtminstone? 



Läs även andra bloggares åsikter om jul, nyår, mellandagsrea, änglagård, ångest,

Cityskott

Läs även andra bloggares åsikter om foton, vinter

Why should it be so bad to be bad when its so hard to be anything at all?



[ Jag är gift, drick mig då för fan inte]

I spit on your grave

Vikarierande snål paragrafryttare på Soc:

Hej Sandra, ska du flytta?  Av vilken anledning flyttar du? Detta är ny

information för mig och det är väldigt viktigt att man informerar

Socialtjänsten innan man skriver nytt hyreskontrakt. Jag vet inte om du

kan beviljas bistånd för flytthjälp då Socialtjänsten inte medverkat

i planeringen av flytten.

Därefter undrar jag hur du tänker dig framåt i tiden. Vad är det du

vill ha stöd och hjälp av psykiatrin, vad är det ni har pratat om när

ni har träffats, dvs är någon planering gjord? Sedan undrar jag också

om Ungdomsslussen/Socialtjänsten kan stödja dig på något sätt?

Det skulle vara bra om vi kunde träffas och prata, kan du komma till

Ungdomsslussen nu på torsdag 27/1 kl 13.00.

Jag hoppas att det här är underförstått:

” Men abbooo, äru helt fucking körd i hela huvvet haa? Ey casha ut paran ditt svenneknas och sluta jiddra vafan, vad fan du vill mig? Hela mitt liv eh? Fethålla hand på gatan? Lyssna bre, du är pinsam så sluta lek snok och snacka inte med mig igen ditt bajs.”

- När jag snarhugget svarar:

Hej, jag har redan flyttat och som jag förstått så har redan socialtjänsten blivit informerad. När jag skrev ett nytt hyreskontrakt så sa Bostaden att Soc blivit kontaktade och godkänt kontraktet.

Mvh/S.

Du & jag vi är av samma sort, var vi än är längtar vi alltid bort

Den här progressiva ting&textilfanatismen känns lite grann som ett dåligt täckstift från Aco för att dutta över problemet att jag egentligen bara är några axelryckningar ifrån att dra hoodiehuvan över huvudet & släpigt muttra om att jag just don´t give a flying fuck. Jag har som en bonvivant playat runt mellan inredningsboutiquer, frossat i ögongodis, fallit för fina frestelser & fasat igenom de flesta stilar utom viktorianskt stelt, men hur många cubanska cigarrer jag än lutar mig bak & exklusivbolmar & svävar ut ovanför mina ekonomiska otillgångar så sticker mina skatter mig i ögonen i det ögonblick jag ser beundransvärdet sjunka för att guld inte glimmar i mina händer & jag har rimliga bevis att misstänka mig själv som skyldig till total smaklöshet. Inte bara estetisk förvirring, utan också en faktisk avsaknad av smaklökar. Jag känner inte så som man bör känna. Handlar man hemtrivsel borde man väll inte fingra på bensindunkar & betala av en önskan att bränna ner allt till grunden becuse im dying to get the fuck out of here? Vart är treårsgarantin att man får tillbaka livet om nåt brister, kvittot som säger att det bara är att komma förbi & byta om man inte är nöjd med sin situation?
När mina bördor inte var tyngre än en fjällrävenrygga med skolböcker så var det finländarjäveln i trapphuset mittemot som fick mig att vrida & vända på mig i sängen, inte för att sänggaveln var fallfärdig, madrassen full av hål & fotbollsgrus eller täcket brunfläckigt av utspilld o´boy. Nu känner jag ärtor under hela parkettgolvet & grimaserar av avsmak när jag slår upp dörren till en städad medelklassdröm – mest för att jag också är en del av möblemanget. Den där stilvidriga lilla detaljen man försöker att bortse ifrån men inte kan låta bli att som hypnotiserat fortsätta stirra på.
Kanske är det bara en show som inte måste go on, en lögn att bjuda in folk & be dom spela med i. Vänligen ta av er skorna för att inte skita ner den föreställning jag iscensatt bara för er eller skada den bräckliga image jag försöker presentera utan att darra på läppen. Det Här Är Jag, tack, ska vi skaka hand på det?

Läs även andra bloggares åsikter om hem, inredning, vantrivsel, rastlöshet,

And the years come streaming down your face

[ Nytt foto + gammal text från 2008]


12 år.
Mellanstadiet: Dolly Parton & Marilyn Manson- ambivalens i ett ledsamhetsbrustet hjärta tappert omplåstrat med Bamseplåster, felstämplad av `What`s ever on your radio´- flickor & pojkar förblindade av Axedimmor och med en känslokyla vållad av för mycket lunchrastrotande i närkioskens GB-box. Längst ner i hierarkin och en personlighetsförändring ifrån att få gå armkrok med Sara, smacka Extra Spearmint & finna fem fel på klassens ärkenördar så satt jag, Lydia & Emmy i gungställningen utanför matsalen – fann tio fel på våra oförtjänt krönta drottningar & kungar och ansträngde oss att rasera deras välde genom vår avsky, mosade deras kroppar mellan tummen och pekfingret och skrattade kolsyra ju mindre, maktlösare, fulare vi gjorde dom. Men jag var alltid mer fiende än vän; Mrs neverlasting Hyde i toviga pippilotter, pizzafläckiga Adidasbyxor & gråtblöta tröjärmar som elixirandades destruktion och utplånade alla slags chanser till uppskattning genom att skicka iväg ett brev till Lydia med kärnfulla ord så som `Gå och dö, töntjävel´, och därmed inte längre bara var ett weirdo, utan en backstabbande outsider som inte passade in i någon liga alls.

15 år.
Högstadiet: Att Eminemdefensivt slå tillbaka mot alla deras mean words från A till Ö med ´Cuz i am what ever you say i am´- signerad ignorans & köra playback till reaktionerna dom lagt i min hand. Dom sade: Varde dumhet; och det vart dumhet – en mycket god skapelseprocess som skiljde vilja från agerande och formade ett sluddrande misslyckande ur en massa av uppväxtförvirring, vad kan man annat göra än att leva upp till den bild dom målat när man inte har några verktyg att måla en förändring? Med blekslitet hår & rosa platådojor stapplade jag fram genom korridorerna till sorlet av skabbluder & särunge men fortsatte framåt till ekot av ett oberört skratt, tystnade inte förens jag nått närmsta toalett vars jag kunde plocka fram min värdelöshet och överväldigas av den med förstärkt & dånande effekt, rista in den på min underarm som ett ytligt S.O.S. But still, högstadiekaos är inte ett lika dynamitiskt minne när man, som jag, hade en Mikaela & en Saga att luta sig mot mellan varven då man fnittrade sig igenom ett partycigarettsprakande & marinellasött fjortisleverne värdig att sakna och nostalgisera sig över.


18 år.
Slutstadiet: Efter De två Sista Ljuva Åren av tonårsdrama, freakin fantastic turbulens & Spendrupskletiga kyssar i solnedsgångssensuella mentala foton så började åldern ta ut sin rätt, mina ögonlock blev tyngre & tyngre och alla steg både bakåt & framåt plågade mig till ett Björn Afzelius-missmodigt sängliggande, väntandes på det eftertraktade ljuset i tunneln. Nu, tre år senare, ligger jag fortfarande kvar.



~ ~ ~

Och ett ännu äldre beskärt textdokument från årskurs sju som är så rysligt ung & usel att jag måste sympatiklappa det på axeln & småle överseende:

” Sandra har freestyle! Man får inte ha freestyle! Glenn, säg ut henne…!” skrek fulingen Jimmy ut inför alla. Johan nygren skrattade och skakade på huvudet.

” Men Sandra då!” Sa Glenn och Suckade . Du vet vad jag sagt om den där Freestylen.

” Men snälla….”

” Nä, nä den här gången funkar inte ditt lilla leende. ” sa han och log. Jimmy hoppade fram och slet loss hörlurarna från freestylen.

” Ha! Dom här behåller jag! ”

” Vad håller du på med!?” utbrast Sandra argt. Andreas flinade till och härmad henne.

” Jimmy! Ge tillbaka Sandra sina hörlurar men se till att hon inte lyssnar på dem!” Jimmy muttrade och gav motvilligt tillbaka hörlurarna. När allt blivit tyst började Olov att berätta fakta om Canada.

” I skogarna lever pälsjägare som kallas Trappers. Många av dem är Indianer, De jagar pälsdjur som bäver, mård, mink. Lodjur, svartbjörn och tvättbjörn. En trapper jagar för det mesta med fällor & snaror, varje trapper tilldelas ett visst område för sin jakt och han ansvarar för att ingen djurart jagas så mycket att dom blir utdöda allihopa.”

” Nä gud vad hemsk!” sa Sandra och tittade på Emma, hon verkade inte heller så förtjust i dom här pälsjägarna.

Jimmy och Jocke skrattade rått och började prata om att dom brukar skjuta ankor och fåglar med luftpistol på sommaren.

När alla kommit tillbaka till hotellet fick man bara vara uppe en halvtimme till, sen skulle lamporna vara släckta och alla skulle sova, Man fick inte prata med varandra. Dom flesta verkade nöjda med regeln och verkade tycka att dom fick vara uppe jätte länge, Och Elin verkade nästan chockad av hur länge dom fick vara uppe. Hon var överlycklig. Hon sa att hon brukar gå och lägga sig klockan nio som högst. Den enda som gick och la sig på direkten var Philip, tyckte att det var nödvändigt att få minst tio timmars sömn. Resten av klassen satt ute runt en grillplats och Jimmy kommenterade hur sugen han var på falukorv med ketchup. Alla instämde. Sandra tittade fundersamt på alla vilddjur och började fantisera Jimmy som ett grishuvud med ett äpple i munnen, Lars som en uppstoppad höna och tvillingarna som två spinkiga prinskorvar. Vilken syn, Jimmys huvud på ett fat med ett äpple i munnen. Sandra var nära på att börja skratta, men hon försökte hålla sig. Sandra och Emma satt bredvid Elin, Pia och Lina. Det fanns ingen annan stans att sitta.

Elin satt och snackade med Lars och Liket Mattias om något oviktigt. Plösligt reste sig Elin upp

” Nä, kom nu Pia och Lina, vi far in nu, det är ju iskallt ute, tur att man har långkalsonger!” Sa hon och stirrade hotfullt mot Sandra som bara hade kjol. Då for också Bergstrollet Caroline, och Camilla och resten av töntarna in.

Så kvar var bara en liten grupp människor. David, Jocke, och Jimmy satt och pillrade på med Davids knallgula mobiltelefon och kollade in funktionerna. En bit därifrån var Oskar och åkte på sin skateboard , åskådare var Arvid, Tobbe, Johan. F, Vogel och Suhaila. Emma satt på avstånd och dreglade.

Sen kom Glenn ut och sa åt alla att det var läggdags. Alla suckade.

När Emma och Sandra kom in till rummet var det första Emma började prata om var hur gullig Oskar är, Sandra la av en gäsp för att visa hur ointresserad hon var och tog på sig sin Freestyle, Emma morrade och la sig i sängen, drog upp en Raider ur väskan och slafsade. Sen somnade dom.

Läs även andra bloggares åsikter om mellanstadiet, högstadiet

Dagens sötis

[Naaw!]

Jag vill också ha en Odräglig Ove i mitt kvarter. Nu är jag så svulten på lismande terror att jag tacksamt släpper in vad fan som helst som viftar med mandelkubb.



Läs även andra bloggares åsikter om solsidan, grannar

All this talk of getting old it's getting me down my love Like a cat in a bag, waiting to drown

Om jag ändå haft råd att ligga på slappsidan & lealöst ge efter för sjukdomen, erkänna för pressen att ZELDA KRISAR & stoffa ut det på varenda löpsedel, liksom komma ut ur garderoben som en härjad Crusoe & skeppas vidare till ett förråd för förbrukat gods & annat oanvändbart skräp. Serri, mitt konto är helt övertrakasserat, inte övertrasserat, det har blivit utnyttjat, draget med våld, glåpordat & tömt på kraft & alla vet ju att WACKO – det heta innestället för alla som inte pallar är ute & totalt lost när vi znackar qualityzapp & networköverlevnad. Eftersom utvecklingen på avdelningen blomstrar lika dåligt som deras stilvidriga plastblommor måste jag själv utrusta mig med portabelt tidsfördriv som jag förstås inte har till ägo. Man vill ju känna sig hemmastadd.
Då kanske det är lika bra att faktiskt....stanna hemma.
Men om jag ändå bara kunde stuffa den här kalkonen med nåt smakberikande & mättande, som man belåten kan luta sig bak av & en gång för alla kunna skaka på huvudet när desserten ställs på bordet för ” Nej tack, det är bra för mig”. Om inte tomheten var så jävla mastig & ångesten så kryddad & om det räckte med en kopp espresso för att vakna & en Bonaqua för att se konturer igen, om jag faktiskt mäktade med att ställa in frukostpålägget i kylskåpet igen & om ändå sjukdagar vore något att bravera om på arbetsförmedlingen, helst i Avannas tisha ” I am a Wow”.

Och om jag ändå hade haft ork till att vara bitter. Det är nog det jag saknar mest. Bitteristfitteriet.

Är det bara jag som tycker att det här ser väldigt oanständigt ut?

[Reflektioner från en brännvinsflaska]

Kvällsskott

I know. My lifeline is broken. I know I won't live past thirty.

[ Sienna Miller som Edie Zedgwick i `Factory Girl´]



I´m electric. En livsfarlig ledning du inte får röra, den där som tyngts ner av decimetertjock is & som du vodkavinglar fram emot dödskåt & macho medan dina trist torra polare rådropar att du ska sluta vara en sån jävla idiot. Jag sprakar & det är fan inte magiskt tragiskt edielicious eller en gräddig statussymbol att showoffa lite lagom diskret & vippa förbi kön med för att guldfynd blivit så banalt, det är en dödlig fälla av lösa trådar, ett magstarkt hot, den där scenen när direktören för NSA meddelar presidenten att ” Sir, something´s gone wrong. Terribly wrong.”. Det känns som om jag bär sprängladdning runt hjärtat & bara väntar på att någon ska våga trycka på utlösaren även om jag korsar armarna & skyltar med att varken behöriga eller obehöriga äga nåt som helst tillträde. Här slutar liksom allmän väg. Lekande jävla barn får du köra över någon annanstans. Varning för hängig last & biologisk fara.
Jag är en rivningskåk, inte någon som Donald Lyons skulle kunnat beskriva som ” She seemed very bright and very eager for life, for the things of the mind and the thigns of the heart, and seemed like a fresh, joyous creature, experiencing life for the first time.” Och det jag försöker sorgarbeta med att acceptera är att jag aldrig kommer bli nån som passar i päls.

Det sägs att allting vänder och det stämmer väll på sätt och vis när en stannfågel ger sig av

 

Och efteråt har jag hela natten på mig att ångra min balkanhoriga träshsminkning, lolitadressen som bah skriker lapdance, varje ograciöst försök att bjussa på zelda – before the twilight took the princess, varje sexpack av trögflytande social inkompetens 7,2 % och min verbala jävla prostataförstoring som sätter ett svidande stopp för att dra ner blixtlåset & irligt blotta mina förhudsfilthy secrets. Jag borde varit med i föreningen av skottsår, i stödgruppen för sårande rekryter, soldater & sous-lieutenants svinfullt laddade med traumatårar & hjärtsplitter, Jag borde lagt huvudet på sned, nickat oftare & veteranväglett lite mer, jag borde tagit emot talpinnen när det var min tur att spy ur mig en personlighet & jag borde bytt till ett hemmafestligare ansiktsuttryck när det var dags att mysbelysa något annat samtalsämne. Jag borde inte stängt in mig i badrummet med min egen osäkerhet & gett den hela min odelade, pudrade uppmärksamhet, jag borde haft autofokus på två skarpa & kontrastrika mittpunkter istället för att söka min sinnesstämning i varje reflektion & fälla upp blixten för att kasta ett skoningslöst ljus över mina minnesvärt stelbenta felsteg & bildosköna indifference. Jag borde ha varit
någon annan, någon som inte blivit så hospitaliserat tömd på reaktioner att Queen L:s ”Jag vill dö” lika gärna kunde ha varit ljummen mikromat, fattade pusselbitar, den där långa väntan mellan de fem rökslagen. Nån som fortfarande är n00big nog att uppröras & förvånas. Om jag får skylla min brist på ”Säg aldrig sådär igen!” så skyller jag på Captain Morgan som inte gjorde mig tillräckligt våt.

Viola frågade om livet slutat leka hela havet stormar & jag står här utan stol & försöker ännu komma till underfund med om jag överhuvudtaget är med i leken eller inte, om jag är ute eller har tagit mig ur. Hon hade kunnat skaka en Mystic 8 Ball & få samma otillförlitliga nonsens till svar för mitt psyke är lika lätt att räta ut som en Rubriks Kub & jag kan inte ens få ihop ett slutresultat med kalkylator, kanske räknas inte framsteg som inte lämnar bestående avtryck & kanske har misströstan i svettarmband & bamseplåster som tassar runt i nätta ballerinaskor & försöker att leva så ljudlöst som möjligt bara bytt skepnad till en leda som spottar lite mer generalsnus, trycker upp en trampigt urringad egografi på blöggen & taggar sin exiztenz som worthless. Är det inte så att även om jag kan klä upp mig för att gå ut & grogghora så är jag bara en sprucken söm ifrån att skära upp handlederna vertikalt? Att jag är precis samma buppiga & besvärligt självsäkra fall som 2003 blev journalantecknad som ” pat med självskadebeteende och dödslängtan. Har sagt att hon vet att hon inte kommer leva länge och att hon en dag kommer ta sitt liv.” ?

But I'm still caged inside

Och så levde hon lycklig i alla sina dar

Partypooper: ” Men va? Är det här du…Gud vad annorlunda du ser ut!
Jag kan knappt tro det, det är ju inte ens likt dig! ”
En timme senare –
” Jag var tvungen att kolla på kortet en gång till, ja, wow asså. Visst hade
du längre hår?”
Moi: ” Det var kortare.”
” Men mer rakjämn lugg?”
” Ja, och jag hatade det.”

Som om det vore en merry xmas att få komplimanger över hur jävla grann man inte är. Gott nytt år på dig också, hoppas min förblödning i badkaret blir till din belåtenhet. Say cheese! 

Chasing Ghosts

Jag vet att jag är skyldig dom lite äppelkindad entusiasm, kanske några små feminina & köphetsigt rödrosiga förtjusningsrop. Hypotetiskt skulle jag kunna sträcka mig så långt som ett handslag tacksamhet eller lots of hugz and kizzes mailledes. Naturligtvis vet jag att den sunda reaktionen när någon betalar för de begär man pekar på inte ska vara ett närapåsnörvlande & handfallet ”Är det här allt livet har att bjussa på?”, att det inte är god stil att dryga ut sitt kroniska missnöje så att det räcker & blir över till alla. Och mamma hade inte behövt urskulda sin tidspressade otillräcklighet med att det är tungt att axla två grovjobb,
jag vet redan att hon gör ett fenomenalt övertidsjobb att bära sin ultrasjälviska slynslyngels bördor också. Jag vet ju att hon använder alla mina fakturor som bordlöpare & att mina vräkiga wreckfrosserier kostar henne i kilo & jag vet att den julkuliga generositeten har kostat henne sina dagliga doser bryggd energi & jag vet att hon maskerar utbrändhet i ynkliga hostningar. Men ändå. När vi står där i hallen & pappa frågar varför jag måste ha hela kakan på en gång & jag inte kan förklara att jag aldrig varit någon doppare, att jag inte delar eller slickar eller slownjuter av smaken utan måste bli så sockerchockat överväldigad att det inte finns plats för besvikelse. Att bakom min nya dörr ska jag inte behöva sakna något eller någon. Ändå kan jag inte låta bli att tynga ner min mamma ännu mer genom att kasta en säck smutstvätt åt henne & spydigt spy ur mig ” Jaha var det nåt mer ni ville eller? Stå inte här & häng, stick!”.

Chaplin, jag ville vara lika fri som du

[2006]


Det var jag och greve Chaplin bortom regnbågsfantasier
under trasiga lyktor på barnförbjuda gator
i centrala delen av Stockholms fearyland,
likt spöken i lila hattar , likt missanpassade serafer
och vi älskade livet med ironi med humorn i att
lyckas avsluta det som en självförvållad olycka


.


Nån vaknade visst upp produktiv idag, sade jag
till en greve med Ozzy Osbourne i halsgropen med
blicken fäst mot en säker död mot en upplevelse för
dom höjdrädda, och javisst, han var spektakel men
 hans skratt snuddade alltid vid ett plågat allvar
från en sargad barndom av sönderrivna sagor,
och jag var siluetter bakom min egen rygg
fast besluten att leva lika högt om inte mer






Vissa människor är så vackra att dom inte syns
genom dödliga ögon genom brinnande hjärtslag,
och Chaplin var genomskinlig i dagsljus när han svävade
fram över Sergels torg med tusentals mil under hälarna
och jag som sträckläste hans själ visste att han inte hade
några intentioner att fortsätta vandra,
för profeter stannar bara för att viska in skönhet i
förfäders mark, för att lämna sin evolution när uppdraget
är över




Är vi friheten personifierad eller har gatorna satt oss i bojor,
frågade jag från botten av en tunnelbanestation med
heroin i halsen, med heroin i varje vingslag som
förde oss lite närmare sommarimperium och lite närmare varann
och nej, stadens alla stjärnor kysste aldrig våra handleder
utan att ta en liten bit hårdsmält tonårstid i återgäld
Greven svarade;


Det är vi som aldrig skyller på natten,
Vi som krossar alla rutor på dan,
Det är vi som älskar utan limit,
Vi som sjunger med en helt annan gud




Chaplin jordfäste sig själv bland urindränkta tidningspapper
bland skabbtuggade madrasser bland olösta mysterium
i ett av hans funna underjordiska palats, och han viskade
om döden i klassiskt svartvitt innan han lämnade
vår kväll för att söka reinkarnation åt oss båda,
och med dessa ord står jag kvar med minnet av en greve
som strödde liv över Stockholm, som lärde mig att
stormen föddes för att upplysa världen om att somliga
inte är menade till att stå stilla

Jag kan inte låta bli att undra om Melissa Horn backstabbar sina bitches, gör en valfri Lindsey Lohan då & då eller skrattar överhuvudtaget.

Ibland undrar jag om sådana där bräckliga donnor med vattniga rådjursögon & poesi på fingertopparna som med vackra & mjuka penseldrag målar upp en vingklippt fågelungebild av sig själva ens upplever riktigt smärta. Okej, din själ är för stor för att rymmas i din trånga kropp. Ditt hjärta pumpar ofullständighet. Ditt liv är i skärvor & du måste se dig för vart du trampar. Ingen famn är tillräckligt varm för dig & inga armar kan ta dig ner på jorden & du tar dina tunga steg väldigt graciöst i ett par lätta ballerinaskor, kanske axlar du ett par photoshopvingar & kanske är du så jävla vacker i ditt deluxelidande. I din stilfulla sadness. I det klädsamma tillstånd som passar mig lika dåligt som ett par stuprörsjeans i en för liten storlek, & de gånger jag lättat så pass mycket att jag faktiskt kan andas med gylfen stängd så nästan njuter jag av att plocka skörhetspoäng.
Även om ord är för svaga för att kunna lyfta fram smärta & göra den rättvisa så använder jag ändå de lättaste vikterna nu när jag säger att: Min smärta är bestialiskt ful, hårig & svettig & sluskig & sipprar ut ur mina grova porer. Den är lika våldsam som Jake the Moss men slår mer för att döda än skada & den viskar inte, den djungelvrålar, slår sig över bröstet & klättrar uppför Empire State Building. Det är en sådan som inte bara har kraft att välta skolbussar utan också sådana som är packade av osnutna & intellektuellt äckliga mellanstadievalpar.
Även om jag är förpuppad så är sannolikheten stor att jag inte kommer ut som en fjäril utan ramlar ut som ett likblekt själviskt as.

The birds

Alltså, duvjävelsdöden is the shit. Bajsar på mitt huvud, sätter sig i håret & går inte att schamponera bort med rationella förklaringar. Jag tillber inte sunt förnuft, jag armkrokar barfota & tandlösa domedagsprofeter i smutsbruna rockar & oskärpa i beiga papperspåsar. Jag tror att dåliga dagar sitter kvar i kläderna, att något kommer ut som segrare ur myrornas krig, att texttv är en analog spåkula & att korsord löser existentiella frågor, jag tror också att djävulen är ett jävla efterhängset fan med sattygsfuktade läppar trots att jag inte ens tror på ett till helvete. Undergång får mig ner på knä, som när jag var en liten kis, satt på balkongen & stirrade mig tokig på månen för att ”En Ding Ding Värld” droppat the bomb att den var på väg emot oss i en annalkande fart. Madness ä mums!

Trettio dagar - Ett sista ögonblick

När jag som fjättrad vid snålt schemalagda blosstider & ett namnlöst vakande vårdöga torkade bort förkylningssnor med offerkoftärmen & sög tillbaka sex timmars förnekat pleasure så spottade jag honom i rökrutan bredvid. Han. Han med hoodien jag alltid velat krypa ihop & gömma mig under & de rödfrusna fingrar jag ville låna ut min rygg till & trasslet jag smygbad att han skulle dra in mig i, dra mig baklänges till tiden då jag vågade höja en smyckad & nagellackad hand & vinka. Det var han som vände sig om & kastade en blick han inte fick bråttom att veva tillbaka för uppenbarligen var jag ännu inte någon man slet kroken ur & slängde tillbaka, jag hade inget annat val än att korsa avståndet med armarna i kors & pressa fram ett leende ur skräcken att det här kunde vara den stund då han plockar fram sina fingerpistoler & sammanbitet väser att ”du är död”. I dagsljus är det lätt att ställa in siktet på sina måltavlor, & jag ville fly mitt påsiga, konturslösa morgonansikte & flocken av alfapatienter på antabus som säkert skulle slå honom över axeln & öhfråga vad fan det var för nåt han snackade med egentligen efter att jag fimpat & försvunnit in genom entrén.
Men han bara log snett, & jag visste inte om hjärtklappningen berodde på ångest eller gränslös tacksamhet över att han speedat in i mitt punkterade, felparkerade liv.
Det var sista ciggen jag tog på schema & sista gången jag såg honom.

Vi sniffar inte thinner för att rensa näsorna & vi slukar inte valium för att dom smakar bra

[Björn Afzelius - Missbruk]

Det har hänt att jag samlat ihop nog med kraft att gå ut

Är det min livslånga fetisch för känslomässig bdsm i betraktarformat som gör att jag vrider på mig av tristess under största delen av svinalängorna? Vart är nonstopångesten jag blivit förvarnad? Löftet om att lämna biosalongen med rinnande näsa & själen in & ut?Med sådana upphetsande ord som trasslig barndom & mörk historia så förväntar jag mig faktiskt mer än en kasst klippt, något avslagen & ljummen suphistoria som aldrig riktigt når ut på djupet & botten – jag sitter mest & längtar efter en cocktail av chock, som att få gömma ansiktet i händerna när lilla Leena blir stucken med glödande cigg, cuttad av krossade koskenkorvaflaskor eller något annat obehagligt myz.
Och tyvärr har jag väldigt svårt att inte se fnissfaktorn i finska röjfester & rännskitsränder.Terveydeksi!


Läs även andra bloggares åsikter om svinalängorna

I ain’t looking for nothing in anyone’s eyes

Jag vill inte vara såhär. Om jag fortsätter upprepa det & hoppas tillräckligt högt, tror ni då att ett browneyed miracle som Joel Kinnaman kommer förbarma sig över mig & viska in i mitt fett stripiga hår att han vill hjälpa mig, som han gör på hallgolvet med en släckt Stjerne i det undersköna lilla underverket `I skuggan av värmen´? Man ska gräva in händerna under en danssvettig tshirt & grovhångla med sin highschoolcrush till Journeys Don´t stop belivin´ & man ska bli fullmottad på glöd när man läser ”Don´t give up on something that you can´t go a day without thinking about” & jag undrar lite grann varför det tas för givet att jag ska tolka vissa maximer från the pro life-side när jag tror på min död som meningen med mitt liv,gör det något om jag nickar & drar ert vad du än gör, ge inte upp över min halspulsåder? Förlåt min olustigt oschönna & cyniska livsinställning, jag är bara trött & lovar att genast rycka upp mig. Snart i en snara nära dig.
Och flyttkartongerna i vardagsrummet står inte längre for a warm and cosy freshstart med valpbajs på mattan & grahamsmjöl om händerna, dom ligger ivägen för ett avslut. Är det min nya bachelorettelya som krockar med döden eller min liknöjdhet som är dåligt tajmad med flytten? Jag har i alla fall slutat kulspetsmarkera den första februari med blåa ÄNTLIIIGEN & jag skulle gissa på att mina forcerade ” Jo det ska bli jättespännande”är lika övertygande som Agnes-Nicole Winters insats i `The Gold and the Beautiful´, det är ju rätt uppenbart att det är svårt att se ett värde i en hemtrevlighet jag inte har några större planer på att besvara genom att stanna kvar – rotad, balanserad, rultig på frukostmuffins & sju sorters bara en till. Men jag kommer fortsätta spela mina kort frikostigt & jubla ända till IKEA & pynta tomrummet med färgglada distraktioner & vattna mina plastblommor ända tills det är okej att tappa geisten, glida in i en slöja & följa sorgetid igen. Kanske är det rätt besynnerligt att söka en lite mer ,typ, hedervärd lucka att klämma in sitt självmord i men jag gör helst sorti när jag blivit långtråkig & händelselös & min existens mest påminner om hissmusik.
[ Veckans lol: När Saga rundturar lägenheten & i all välmening uttrycker hur soft det är med nån som inte bryr sig om inredning & så när jag de senaste månaderna knappt fritidsintresserat mig för något annat än dyra detaljer. ]

 Fånga dagen.

Enkel matematik

En nolla gånger en tisha från Avanna är fortfarande en nolla. 

After eight

It’s not dark yet, but it’s getting there

24/12:
Omärkvärdigheterna är wrappade i deluxe & klara för påklistrad överlycklighet, nötterna är knäckta & knäcken snabbmicrad & den här jävla väntan knäcker mig – nu snackar jag inte om någon färdigjäst entuatism inför en välslantsaltad afton spetsad med vört, jag har bara skaffat mig en onödig vana att vantrivas extreme & vifta bort varje dag med ett otåligt ”Next!” trots att inga kommande heller är förhandstippade att bjuda på någon bombastiskt spektakulär vändpunkt. Jag stönar, frustar & räknar ner kaviarmackorna & saffransgifflarna till morgondagar som är lika blekfeta, utleda & intetsägande som sina förgående. Jag längtar vidare men kommer inte förbi & vet inte om jag vill snett mot dyngrak dramatik & munchies & linor av vit jul & eller mot kreativ klåda & ett bot mot restless legs. Varför kan jag inte bara jollra sorgfritt när jag pillar på min playmobil & bitskallra? Göra det till en livsuppgift att nå level tio & highscora ett självbedrägeri? Istället för att briljera med genomskådning & styla med sån där likgiltighet man kan finna i ögonen hos sociopater med en fallenhet för styckmord. On the topic; Igår spanade jag in i ett vardagsrum med dekorfloskeln ” FYLL INTE DITT LIV MED DAGAR, FYLL DINA DAGAR MED LIV!” på väggen & efter att mina kräkreflexer triggats så kände jag större sug efter vandalism än ett dukat & klart slaktbord.

DUMPAR BLÖGGEN

Hoppar på SSRI-tåget med dess insättningssymptom och har stora planer att ligga i sängen 24/7 & undra "Varför  jag?", riktigt spännande azzå. Kanske gör comeback om någon månad eller så.

Fuck that! Fuck making it better. It's not getting better!

För någon flöddrad höst sedan satt jag & bubblade av absanger & strypmord, korkade loss & sprutade förtvivlan ( i samma titta vilket överflöd jag har som när bratzen vaskar Cristal) framför en dum swedbankkossa som nyss nekat mig ett microlån till kyssvänliga plutläppar & wtf-stirrade på mina återvändsgrändblöta kinder som om hon var ett LPT-kriterium till ifrån att ringa på blå förstärkning & vitrockad påföljd. * Fittor som sitter & ruvar på för mycket makt har ju befogenhet att bestämma vad som är onödigt ytliga önskningar & vad som är självklara livsviktigheter – som en prestigebil att stajla med*
Och jag är på väg rätt åt banken igen. Till att bita mig fast vid idéer som ett ettrigt hundskrälle, snedknäppa av manipulativa jävligheter & fylla magasinet med självmordshot & kräva vartenda öre ur kassan, pillpoppa painkillers & bomba fram fredsavtal & presentera mig som kaos and destruction & psykakut skära ner på alla helskinnade dar. Som om min spegelbild är den enda som är lojal & mitt självförakt det enda 9 till 5-jobb jag är rutinerad på så vaknar jag upp varje morgon på den fulare sidan av sängen & har inte den blekaste & fetaste aning om hur jag ska kunna vända om. Google vet däremot precis & får in många fullträffar – rakt i magen, för alla finslipta fixar kostar lax som inte blivit planterad på mitt konto & kräver moppteknik på närmsta städjobb.
Och det blir ju lixom över min döda, degiga & vedervärdiga lekamen, som mest liknar nåt ihopklumpat fiasko från kreativa timmen på dagis.

Jag ser ut en tärd busskursalkoholist, som någon förtappad Leffe med snusbruna tänder & fårat ansikte & skitiga stuprörsjeans, en gulsotig människospillra utan självrespekt som hellre grymtar än utnyttjar sitt vokabulär, ett ryggradslöst skadedjur som vägrar lägga sig ner & dö hur mycket bekämpningsmedel den än får smaka på, ett bottenskrap man bara vill stampa ihjäl med ett ”fy fan så vidrigt!”. Och typ som en nätpedofil med huvudet fullt av fantasier finner jag en pervers tillfredställelse i att fundera ut hostel-hejiga metoder att få mig till att skrika som en gris, eller skaffa kurage nog att kunna rulla vidare i en likbil.
Vad sa du? Thailand? Grekland? Spanien? Nej, det är för veklingar. Min drömdestination ligger mycket högre upp än så.

You call this a life, hmm? Taking Daddy's money, buying your dollies and your knick-knacks... and eatin' his fuckin' chicken, fattening up like a prize fuckin' heifer? You changed the scenery, but not the fucking situation.

Jag är nån baklängesdragen omänsklighetsmisstänkt röra som blivit sopad under mattan & en inramad svart fyrkant benämnd som något abstrakt, en chubbig & sjabbig chic-dekor som inte passar in i inredningen & fläckar på golvet nästa hyresgäst också måste betala för. Jag är ett resmål lika tveksamt som till Afghanistan & en lika oangenäm upplevelse som att haka för dörren på ett utedass i bushen, jag är nån dom släppt fri med uppmaningen ”flyg!” men irrar runt mellan mina egna kala väggar helt planlöst & längtar efter en annan bur. Och idag hittade jag en fotoram, det var med sorg mer än saknad jag upptäckte att de enda som har en riktigt stor plats i mitt liv är mina favoritmusiker. Och såklart mamma & pappa som rastar lik på fritiden, men varför hänga upp en ensam stackars nolifebekräftelse på väggen?
Det är nästan samma frustration över att inte hitta rätt verktyg att fixa till alla lösa skruvar med som det var under gymnasietiden när jag satt med ekvationsomöjligheter framför mig & inte fick något annat resultat än klösmärken, bulor & avslitna hårstrån, & jag orkar inte ens tänka på hur många lösningar jag måste applicera för att äntligen kunna kalla mig för ett färdigt projekt. Så jag zappar, snorar, svullar and fattening up like a prize fuckin' heifer i väntan på att nån ska ropa ”tagning!”. Här är ditt liv Zelda: tjugofyra år av ett chockstort vart då. Vart fan är du Oldsberg?

( Ja just det, han är förmodligen hos Calle igen & frestar med lite chips)

JAG KAN JU I ALLA FALL HOPPAS PÅ ATT MINIMUM INTE BLIR MINDRE

O heliga kuk vad det suger att bli väckt av det där helvetesnumret från kursen som jag helt enkelt skitit i att gå till den senaste veckan, LIXOM LÄMNA MIG IFRED JÄVLA HETSHÄXOR! Är det inte tydligt att jag satt ner foten, tecknat ett fuck off med tåspetsen & lämnat spelplan? Det var länge sedan jag kände mig såhär mycket Ulveson i Yrrol: ” Neej…Neej! Tyst…tyst….schhy! Nä, jag vill inte prata med henne. Hon gör för ont.”

DET HÄR VAR INTE ETT DUGG SPONTANT ELLER ROANDE

Läs även andra bloggares åsikter om foton, höst,

FOLK FÅR FAKTISKT SKYLLA SIG SJÄLVA

 

Läs även andra bloggares åsikter om facebook,

NYBÖRJARTUR: YOU COMPLETE ME

Jag har en ny bästiz i vått & through bad times and sickness & precis som när kärleken bokstavligen knackade på dörren hos en girlfränd så gjorde min en succéentré genom brevinkastet & är från & med nu ---> stor sockerdrickavarning för rysligt vederstyggliga utnöttheter -----> mina andetag & ögon & vingar, han är ett stort, starkt, snällt, spanskt & xtra karismatiskt vitt heil med tryck i som regerar under namnet Lorazepam eller Lorre på rent awful svenska, precis så påflugen som ett x ska vara. Jag har levt på den torra, utbrända sidan så länge att jag kunde sjunga like a virgin touched for the very first time & känna mig som en supernovaexplosion, ett stjärnskott förbi svarta hål & trolösa, trista & höstsnuviga folkmassor som aldrig haft himlaporten på tungspetsen, som om jag svävar fram i Eagle & kan ta hur många giant steps jag än vill. Mitt första steg blev att dimpa ner i gräset bredvid busskuren & sitta över allt folkvett med bättre tider i hörlurarna, sträcka ut mig som ett ufo med en cosmospolitan i mina händer & bara skönhetsfascineras av alla nyanser, till skillnad från igår när jag sobert stod & väntade på bussen ängsligt spikrakt & inte ens vågade förströ mig med att sparka till smågrus av rädsla för att dra till mig för mycket attention.

Nackdelen med att känna sig oövervinnerlig är att man glömmer bort hur pass besegrad man egentligen är & snuddar vid tanken att de tidigare stolpskotten bara varit felspel som förmodligen går att vända med ett par nya Nike. Det kanske inte är det bästa sinnestillståndet att sväva in på psykmottagningen i & akut be om ett sjukintyg.

Läs även andra bloggares åsikter om benzo, lorazepam,

HOW TO TRAIN A DRAGON

Jag hade ju gärna velat spricka som en späckad varhärd, klämma fram ett helt waterworld att plaska runt i & stajla mig i den rödrandiga looken men allt jag mäktade med var att sicksacka ner i fosterställning helt slutkörd & slutsnygg, som en askunge som skyndat sig hem för att slippa nonstopsuga in kinderna & äntligen kunna knäppa upp stuprörsjeansen, släppa loss magfläsket & sagga ihop i nåt mystifikt flerfärgsfläckigt fynd under sängen. [ Till & med en latrinkompost gör gott, jag vill bara ligga här & inte bidra med någon slags alstring alls. Inga nerskjutna skamsna blickar & ingen trögflytande tvål av långa meningar. Livet, din fulkulturiska, ofuturistiska fanskapelse, du förtjänar inte mig. Världen, jag har gjort dig motbjudande. Förlåt. Till & med brittsol & gula höstlöv är vämjeliga när man står i självförakt bortanför busskuren & vill göra morbid poesi av sitt självmord ]
Men jag tog steget. Det gjorde jag faktiskt. In i 8:ans buss, där jag nödgades sätta mig mitt emot en enda stor musche, kände hur förnedringen frätte som gift under ögonlocken & hur hjärtat knöts åt lika hårt som en korsett & hur väggarna pressade in mig i farozonen för en vrålande & fäktande total jävla utflippning – och så fick jag tillslut flämtandes slänga mig ut i bilavgaser & rusningsstress, tända en cigg med darrande händer & suga in frisk luft, olyckligt ovetande om att ännu ett trauma väntar bakom kröken. Det kallas PRE SEN TAT ION. Jag skulle inte få gömma mig i ett hörn med en kopp rent svart & med smygångest smygläsa av de andra kursdeltagarnas nunor, jag skulle bli påkastad en direkt hjärtattack på 22 punkter. Ett helt A4:a med frågor.
Harkel i samlingsrummet. ” JAHA HÖRNI HÄR HAR NI DEN NYA!” Glosylt. Mummel. Och riktig nagelbitande bah sjunka ner & döh-terror.
” Ja då så Sandra, ta en plats bredvid någon & tja….äh, du kan ju lika gärna få vara först ut med att läsa upp din presentation. Det är säkert många som är nyfikna på vem du är.”( LÄSA UPP? VA? VA? VA? I detta ögonblick ser jag framför mig hur Tristan Ludlow i Höstlegender lutar sig över sin brors döda kropp & brölar något i stil med ” I curse you God! Do you hear me, i curse you!” & jag kan inte något annat än instämma.)
Så jag presenterar knallrött & stammigt världens mest ointressanta pussy under största möjliga tystnad, och jag har inte känt mig lika pinsamt check out the alien sedan en boundingtimme på samma kurs för fyra år sedan. Uppdrag: Gå runt & klistra fast ett ord som beskriver den personen bäst på ryggtavlor runt om i rummet. Klavertramp: Jag misstog att någon beskrivit mig som söt när det egentligen stod skön, & läste upp det. Inför hela klassen. Efterspel: att skapa konststycken på armarna som om mina ådror var strängar & rakbladet ett stråk.

Och mellan de gånger jag sitter fasttransad i en NDU & totalt blockerar snacket utanför min lilla, lilla värld av blomstrande panik så snappar jag upp att det här är ett hypersocialt (jävla) utåtriktat, teasande & ryggdunkande gäng som man kan missta för en enda stor samstämd skrattkör, sådana där softa, hämningslösa änglar som inte ser någon tinningskottsvarning över att blotta sina sneda tänder i bredkäftade flabb. Jag skrattade också. Det var när något hampaklätt flum sa att han hade örtmedicin som hobby. Det var uppenbarligen inte menat att vara komiskt.
Nu gör jag en geekig Borat & säger: Jag går dit imorgon & försöker på nytt…NOT.

Läs även andra bloggares åsikter om kursstart, buss, höstlegender, presentation, panik, utmattning,

MORD & MUST

~
Jag är ingen mean machine, jag rör inte om i några grytor eller kokar över när jag läser provokationsbloggar, men den här blöggen får mig att se rött – och det är inte bara på grund av designen. Den är förstås klämmigt menlös & vill inget ont med sina auralila floskler men jag kan inte hjälpa att jag närapå börjar fradga av vämjelse. Eller kan jag? Bloggägaren är nog av en mer tankekraftig åsikt.
~
Grus delade för ett tag sedan med sig av sina favoritrader skrivna av nåt franskt poetpretto som jag känner mig smått frestad av att gravplundra ner men säkert mest är avundsjuk på för att jag också önskar mig en bråddjup ådra som jag kan livsstajla med klädsamt svårmod, alkoholism & bläck ( sådär som Comviqs – okej, då läser vi rumänsk renässanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik.)Hur som helst började jag fundera på mina egna bokmärkta poesistycken & kom fram till att mitt favoritverk för tillfället är den låt som oftast går på repeat – Tomma tunnor av Ola Magnell, Elin Sigvardssons version. Lipbart artistiskt, något som får mig att tänka på detta no to suicide-citat ur filmen Stay: ” there's too much beauty to quit, there's too much goddamn beauty”.




[ Elin Sigvardsson - Tomma tunnor]

ÄVEN OM JAG VISKAR

Det här är inget far väl. Det här är ett far åt helvete. Det här är du som ser en stjärna falla & inte önskar mig ett mjukt fall & det här är jag som faller ifrån dig. Det här är ett var så god att strö dina oförlåt vid någon annans minnessten för det kommer aldrig börja växa någon saknad hos mig igen.