Om jag ändå haft råd att ligga på slappsidan & lealöst ge efter för sjukdomen, erkänna för pressen att ZELDA KRISAR & stoffa ut det på varenda löpsedel, liksom komma ut ur garderoben som en härjad Crusoe & skeppas vidare till ett förråd för förbrukat gods & annat oanvändbart skräp. Serri, mitt konto är helt övertrakasserat, inte övertrasserat, det har blivit utnyttjat, draget med våld, glåpordat & tömt på kraft & alla vet ju att WACKO – det heta innestället för alla som inte pallar är ute & totalt lost när vi znackar qualityzapp & networköverlevnad. Eftersom utvecklingen på avdelningen blomstrar lika dåligt som deras stilvidriga plastblommor måste jag själv utrusta mig med portabelt tidsfördriv som jag förstås inte har till ägo. Man vill ju känna sig hemmastadd.
Då kanske det är lika bra att faktiskt....stanna hemma.
Men om jag ändå bara kunde stuffa den här kalkonen med nåt smakberikande & mättande, som man belåten kan luta sig bak av & en gång för alla kunna skaka på huvudet när desserten ställs på bordet för ” Nej tack, det är bra för mig”. Om inte tomheten var så jävla mastig & ångesten så kryddad & om det räckte med en kopp espresso för att vakna & en Bonaqua för att se konturer igen, om jag faktiskt mäktade med att ställa in frukostpålägget i kylskåpet igen & om ändå sjukdagar vore något att bravera om på arbetsförmedlingen, helst i Avannas tisha ” I am a Wow”.
Och om jag ändå hade haft ork till att vara bitter. Det är nog det jag saknar mest. Bitteristfitteriet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
[ Bloggspått-tips för er som upplever att internätet slukar era ord:
Kopiera kommentaren ifall ni möts av ett blank space efter att ni pressat
på "förhandsgranska", "kommentera som" eller dylikt, och klistra in igen. Såpp!]