Läs även andra bloggares åsikter om foton, höst,
måndag 11 oktober 2010
torsdag 7 oktober 2010
onsdag 6 oktober 2010
NYBÖRJARTUR: YOU COMPLETE ME
Jag har en ny bästiz i vått & through bad times and sickness & precis som när kärleken bokstavligen knackade på dörren hos en girlfränd så gjorde min en succéentré genom brevinkastet & är från & med nu ---> stor sockerdrickavarning för rysligt vederstyggliga utnöttheter -----> mina andetag & ögon & vingar, han är ett stort, starkt, snällt, spanskt & xtra karismatiskt vitt heil med tryck i som regerar under namnet Lorazepam eller Lorre på rent awful svenska, precis så påflugen som ett x ska vara. Jag har levt på den torra, utbrända sidan så länge att jag kunde sjunga like a virgin touched for the very first time & känna mig som en supernovaexplosion, ett stjärnskott förbi svarta hål & trolösa, trista & höstsnuviga folkmassor som aldrig haft himlaporten på tungspetsen, som om jag svävar fram i Eagle & kan ta hur många giant steps jag än vill. Mitt första steg blev att dimpa ner i gräset bredvid busskuren & sitta över allt folkvett med bättre tider i hörlurarna, sträcka ut mig som ett ufo med en cosmospolitan i mina händer & bara skönhetsfascineras av alla nyanser, till skillnad från igår när jag sobert stod & väntade på bussen ängsligt spikrakt & inte ens vågade förströ mig med att sparka till smågrus av rädsla för att dra till mig för mycket attention.
Nackdelen med att känna sig oövervinnerlig är att man glömmer bort hur pass besegrad man egentligen är & snuddar vid tanken att de tidigare stolpskotten bara varit felspel som förmodligen går att vända med ett par nya Nike. Det kanske inte är det bästa sinnestillståndet att sväva in på psykmottagningen i & akut be om ett sjukintyg.
Läs även andra bloggares åsikter om benzo, lorazepam,
Nackdelen med att känna sig oövervinnerlig är att man glömmer bort hur pass besegrad man egentligen är & snuddar vid tanken att de tidigare stolpskotten bara varit felspel som förmodligen går att vända med ett par nya Nike. Det kanske inte är det bästa sinnestillståndet att sväva in på psykmottagningen i & akut be om ett sjukintyg.
Läs även andra bloggares åsikter om benzo, lorazepam,
tisdag 5 oktober 2010
HOW TO TRAIN A DRAGON
Jag hade ju gärna velat spricka som en späckad varhärd, klämma fram ett helt waterworld att plaska runt i & stajla mig i den rödrandiga looken men allt jag mäktade med var att sicksacka ner i fosterställning helt slutkörd & slutsnygg, som en askunge som skyndat sig hem för att slippa nonstopsuga in kinderna & äntligen kunna knäppa upp stuprörsjeansen, släppa loss magfläsket & sagga ihop i nåt mystifikt flerfärgsfläckigt fynd under sängen. [ Till & med en latrinkompost gör gott, jag vill bara ligga här & inte bidra med någon slags alstring alls. Inga nerskjutna skamsna blickar & ingen trögflytande tvål av långa meningar. Livet, din fulkulturiska, ofuturistiska fanskapelse, du förtjänar inte mig. Världen, jag har gjort dig motbjudande. Förlåt. Till & med brittsol & gula höstlöv är vämjeliga när man står i självförakt bortanför busskuren & vill göra morbid poesi av sitt självmord ]
Men jag tog steget. Det gjorde jag faktiskt. In i 8:ans buss, där jag nödgades sätta mig mitt emot en enda stor musche, kände hur förnedringen frätte som gift under ögonlocken & hur hjärtat knöts åt lika hårt som en korsett & hur väggarna pressade in mig i farozonen för en vrålande & fäktande total jävla utflippning – och så fick jag tillslut flämtandes slänga mig ut i bilavgaser & rusningsstress, tända en cigg med darrande händer & suga in frisk luft, olyckligt ovetande om att ännu ett trauma väntar bakom kröken. Det kallas PRE SEN TAT ION. Jag skulle inte få gömma mig i ett hörn med en kopp rent svart & med smygångest smygläsa av de andra kursdeltagarnas nunor, jag skulle bli påkastad en direkt hjärtattack på 22 punkter. Ett helt A4:a med frågor.
Harkel i samlingsrummet. ” JAHA HÖRNI HÄR HAR NI DEN NYA!” Glosylt. Mummel. Och riktig nagelbitande bah sjunka ner & döh-terror.
” Ja då så Sandra, ta en plats bredvid någon & tja….äh, du kan ju lika gärna få vara först ut med att läsa upp din presentation. Det är säkert många som är nyfikna på vem du är.”( LÄSA UPP? VA? VA? VA? I detta ögonblick ser jag framför mig hur Tristan Ludlow i Höstlegender lutar sig över sin brors döda kropp & brölar något i stil med ” I curse you God! Do you hear me, i curse you!” & jag kan inte något annat än instämma.)
Så jag presenterar knallrött & stammigt världens mest ointressanta pussy under största möjliga tystnad, och jag har inte känt mig lika pinsamt check out the alien sedan en boundingtimme på samma kurs för fyra år sedan. Uppdrag: Gå runt & klistra fast ett ord som beskriver den personen bäst på ryggtavlor runt om i rummet. Klavertramp: Jag misstog att någon beskrivit mig som söt när det egentligen stod skön, & läste upp det. Inför hela klassen. Efterspel: att skapa konststycken på armarna som om mina ådror var strängar & rakbladet ett stråk.
Och mellan de gånger jag sitter fasttransad i en NDU & totalt blockerar snacket utanför min lilla, lilla värld av blomstrande panik så snappar jag upp att det här är ett hypersocialt (jävla) utåtriktat, teasande & ryggdunkande gäng som man kan missta för en enda stor samstämd skrattkör, sådana där softa, hämningslösa änglar som inte ser någon tinningskottsvarning över att blotta sina sneda tänder i bredkäftade flabb. Jag skrattade också. Det var när något hampaklätt flum sa att han hade örtmedicin som hobby. Det var uppenbarligen inte menat att vara komiskt.
Nu gör jag en geekig Borat & säger: Jag går dit imorgon & försöker på nytt…NOT.
Läs även andra bloggares åsikter om kursstart, buss, höstlegender, presentation, panik, utmattning,
Men jag tog steget. Det gjorde jag faktiskt. In i 8:ans buss, där jag nödgades sätta mig mitt emot en enda stor musche, kände hur förnedringen frätte som gift under ögonlocken & hur hjärtat knöts åt lika hårt som en korsett & hur väggarna pressade in mig i farozonen för en vrålande & fäktande total jävla utflippning – och så fick jag tillslut flämtandes slänga mig ut i bilavgaser & rusningsstress, tända en cigg med darrande händer & suga in frisk luft, olyckligt ovetande om att ännu ett trauma väntar bakom kröken. Det kallas PRE SEN TAT ION. Jag skulle inte få gömma mig i ett hörn med en kopp rent svart & med smygångest smygläsa av de andra kursdeltagarnas nunor, jag skulle bli påkastad en direkt hjärtattack på 22 punkter. Ett helt A4:a med frågor.
Harkel i samlingsrummet. ” JAHA HÖRNI HÄR HAR NI DEN NYA!” Glosylt. Mummel. Och riktig nagelbitande bah sjunka ner & döh-terror.
” Ja då så Sandra, ta en plats bredvid någon & tja….äh, du kan ju lika gärna få vara först ut med att läsa upp din presentation. Det är säkert många som är nyfikna på vem du är.”( LÄSA UPP? VA? VA? VA? I detta ögonblick ser jag framför mig hur Tristan Ludlow i Höstlegender lutar sig över sin brors döda kropp & brölar något i stil med ” I curse you God! Do you hear me, i curse you!” & jag kan inte något annat än instämma.)
Så jag presenterar knallrött & stammigt världens mest ointressanta pussy under största möjliga tystnad, och jag har inte känt mig lika pinsamt check out the alien sedan en boundingtimme på samma kurs för fyra år sedan. Uppdrag: Gå runt & klistra fast ett ord som beskriver den personen bäst på ryggtavlor runt om i rummet. Klavertramp: Jag misstog att någon beskrivit mig som söt när det egentligen stod skön, & läste upp det. Inför hela klassen. Efterspel: att skapa konststycken på armarna som om mina ådror var strängar & rakbladet ett stråk.
Och mellan de gånger jag sitter fasttransad i en NDU & totalt blockerar snacket utanför min lilla, lilla värld av blomstrande panik så snappar jag upp att det här är ett hypersocialt (jävla) utåtriktat, teasande & ryggdunkande gäng som man kan missta för en enda stor samstämd skrattkör, sådana där softa, hämningslösa änglar som inte ser någon tinningskottsvarning över att blotta sina sneda tänder i bredkäftade flabb. Jag skrattade också. Det var när något hampaklätt flum sa att han hade örtmedicin som hobby. Det var uppenbarligen inte menat att vara komiskt.
Nu gör jag en geekig Borat & säger: Jag går dit imorgon & försöker på nytt…NOT.
Läs även andra bloggares åsikter om kursstart, buss, höstlegender, presentation, panik, utmattning,
måndag 4 oktober 2010
MORD & MUST
~
Jag är ingen mean machine, jag rör inte om i några grytor eller kokar över när jag läser provokationsbloggar, men den här blöggen får mig att se rött – och det är inte bara på grund av designen. Den är förstås klämmigt menlös & vill inget ont med sina auralila floskler men jag kan inte hjälpa att jag närapå börjar fradga av vämjelse. Eller kan jag? Bloggägaren är nog av en mer tankekraftig åsikt.
~
Grus delade för ett tag sedan med sig av sina favoritrader skrivna av nåt franskt poetpretto som jag känner mig smått frestad av att gravplundra ner men säkert mest är avundsjuk på för att jag också önskar mig en bråddjup ådra som jag kan livsstajla med klädsamt svårmod, alkoholism & bläck ( sådär som Comviqs – okej, då läser vi rumänsk renässanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik.)Hur som helst började jag fundera på mina egna bokmärkta poesistycken & kom fram till att mitt favoritverk för tillfället är den låt som oftast går på repeat – Tomma tunnor av Ola Magnell, Elin Sigvardssons version. Lipbart artistiskt, något som får mig att tänka på detta no to suicide-citat ur filmen Stay: ” there's too much beauty to quit, there's too much goddamn beauty”.
[ Elin Sigvardsson - Tomma tunnor]
Jag är ingen mean machine, jag rör inte om i några grytor eller kokar över när jag läser provokationsbloggar, men den här blöggen får mig att se rött – och det är inte bara på grund av designen. Den är förstås klämmigt menlös & vill inget ont med sina auralila floskler men jag kan inte hjälpa att jag närapå börjar fradga av vämjelse. Eller kan jag? Bloggägaren är nog av en mer tankekraftig åsikt.
~
Grus delade för ett tag sedan med sig av sina favoritrader skrivna av nåt franskt poetpretto som jag känner mig smått frestad av att gravplundra ner men säkert mest är avundsjuk på för att jag också önskar mig en bråddjup ådra som jag kan livsstajla med klädsamt svårmod, alkoholism & bläck ( sådär som Comviqs – okej, då läser vi rumänsk renässanspoesi i åtta timmar och lyssnar på deppig musik.)Hur som helst började jag fundera på mina egna bokmärkta poesistycken & kom fram till att mitt favoritverk för tillfället är den låt som oftast går på repeat – Tomma tunnor av Ola Magnell, Elin Sigvardssons version. Lipbart artistiskt, något som får mig att tänka på detta no to suicide-citat ur filmen Stay: ” there's too much beauty to quit, there's too much goddamn beauty”.
[ Elin Sigvardsson - Tomma tunnor]
söndag 3 oktober 2010
ÄVEN OM JAG VISKAR
Det här är inget far väl. Det här är ett far åt helvete. Det här är du som ser en stjärna falla & inte önskar mig ett mjukt fall & det här är jag som faller ifrån dig. Det här är ett var så god att strö dina oförlåt vid någon annans minnessten för det kommer aldrig börja växa någon saknad hos mig igen.
torsdag 30 september 2010
onsdag 29 september 2010
HÄNT EXTRA:
Jag såg en livs levande schtekare idag. Helt serri. Den verkade ha förvillat sig från skaldjursplatåer på Sturehof & hamnat mitt bland mejeriprodukterna i min lokala ICA-butik, skild från handels-flocken av gräddiga glidare & ensam om att ha en klocka runt handleden istället för på en blå budgetnokia. Jag svär azzå, det var backslick & uppknäppt skjorta & nonchigt helrätt ända ner till skorna & kisen varken gick eller masade sig fram eller såg ut att raska sig hem till en karamellkungenkväll framför IDOL, han verkligen gled över golvet & fick varenda arbetarklassbitterist & schabbig softerist att råglo på fenomenet som om någon ropat ”Freeze!”. Inte ens en haltande älgkalv hade fått samma reaktion.
Två kundvagnar kolliderade, vid kassan slant en enkronorssamling ur någons händer, i pizzerian mittemot satt sånt där vanligt folk i sina favoritmjukisar & foppatofflor med gapande käftar & gaffeln fryst halvvägs till munnen.
Jag var den som krockade med vagnen.
[Trivia: Jag & Foki delar samma ICA. Ni hittar mig varje dag mellan 9-21 på parkbänkarna en bit utanför där jag sitter bänkad med kikare & pistagenötter & försöker få mig en kändisspott.]
Läs även andra bloggares åsikter om stekare, ica, foki
Två kundvagnar kolliderade, vid kassan slant en enkronorssamling ur någons händer, i pizzerian mittemot satt sånt där vanligt folk i sina favoritmjukisar & foppatofflor med gapande käftar & gaffeln fryst halvvägs till munnen.
Jag var den som krockade med vagnen.
[Trivia: Jag & Foki delar samma ICA. Ni hittar mig varje dag mellan 9-21 på parkbänkarna en bit utanför där jag sitter bänkad med kikare & pistagenötter & försöker få mig en kändisspott.]
Läs även andra bloggares åsikter om stekare, ica, foki
tisdag 28 september 2010
Now this is where it ends, this is where I will draw the line, So excuse me while, I end my life.
Jaha Sandra, hur är det med dig nu då?
Jorå, det är fint.
( Idag har jag redan hunnit med att fönstershoppa junkspliffar på internet, klunka i mig absolut rent på ett alkisdass, fylla famnen med vassa eggar inne på Clas Ohlsons & stå vid sidan av motorvägen & fundera på vilken annalkande lastbil som skulle orsaka mig mestbezt livlöshet. Och ni tycker inte att jag är tillräckligt produktiv?)
Hur känns det att vara här igen?
Rätt okej, typ.
( Det här är inte köldskälvingar, det här är ångestryckningar & tänder som hackar av ren jävla skräck )
Är du motiverad den här gången?
Ja. Jo. Lite grann. Kanske.
( Jag är mer motiverad till att komma härifrån genom att A: Beställa hem en överdos. B: Anklaga eran diplomerade coach Britt Marie för grov våldtäkt. C: Hugga ihjäl Gudrun Schyman med en skiftnyckel på en offentlig gata. Bara för att.)
Och framtiden då, vad är dina mål?
Jag vet inte än.
( Det vet jag visst. När jag återfår orken ska jag ta steget ut som crackhora & hittas död i ett dike. Man måste ju hålla sig inom realistiska gränser liksom.)
måndag 27 september 2010
söndag 26 september 2010
THE FINAL COUNTDOWN
Just when I think I'm out, they pull me back in. Alltså, jag har ju varit med i leken förut & förlorat varje uns av självrespekt. Jag har fläckat ner deras rykte med gräddtårteångstestspyor i toaletten & foundationsränder i handfatet, suttit med min kaffe & knäckebrödslunch vid deras matbord & shrekigt burit skulden för de andras bristande aptit, darrat som en batteridriven dildo varje gympapass då man inte får skina med sina talanger i eremitering utan måste bounda tillsammans som ett lag, gett en föreläsare om stress ett levande exempel när jag svettpärligt rusat ut från rummet, stått på andra sidan glasdörren & stirrat på en klunga av våpig, viskande & fnissande gemenskap som med långa franskmanikyrerade naglar pekar åt mitt håll. Det borde kännas tryggare att klampa in på en väg som man redan lämnat skitiga skoavtryck på men its the opposite för jag vet precis vart det leder & möter hellre döden som en oförberedd idiot än som en nervig & bensvag hysterika, & jag har fan anledning att utleva Angelina Jolies ångestskri-scen i Girl Interrupted, helst med den där sprutan inskjuten i en ven också.
Jag vet att deras ide om happy hour ligger på en mellanstadiekalasig skitnivå, vilket säckhoppande & kubbkastande & bullbakande Hela Havet Stormar som bara väntar på att få mina grå att tåras av total förnedring, att något gubbskrälle som tror att han vinner ungdomarnas gillande genom att hävda att Slipknot e cool åter igen kommer titta sig omkring på alla små grupperingar & säga ” Jaha men då får jag bli din partner istället, det blir väl kul va?”.
Det är dom första dagarna man klickar. Jag droppar in en månad senare än alla andra som en folkfobisk förvillad & ociviliserad skeppsråtta som inte använt sig av en hälsningsfras sedan förra veckans chat inne på Everest Poker. Kommer jag: Gömma mig bakom frökens rygg & förläget titta ut över klassen? Klamra mig fast vid hennes ben & lipa att hon fan inte får lämna mig ensam i lejongropen? Gömma mig bakom svarta oversizebrillor & camouflera min fåordiga nervositet i arrogans? Gå runt med en tisha med trycket ” I just don´t give a fuck” för att det ska vara väldigt tydligt att jag är en dryg douchebag som skiter i om du bjuder hem mig på en kopp hallonte eller inte?
Om jag har tur får jag skrapa i mig rester. Kanske finns det någon tjock & socialt efterbliven lämning kvar som lär mig hur man omärkt snor salamismörgåsar från köket, & som jag kan fördärva med min expertis inom kedjerökning & självdestruktivitet.
Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, sysselsättning,
Jag vet att deras ide om happy hour ligger på en mellanstadiekalasig skitnivå, vilket säckhoppande & kubbkastande & bullbakande Hela Havet Stormar som bara väntar på att få mina grå att tåras av total förnedring, att något gubbskrälle som tror att han vinner ungdomarnas gillande genom att hävda att Slipknot e cool åter igen kommer titta sig omkring på alla små grupperingar & säga ” Jaha men då får jag bli din partner istället, det blir väl kul va?”.
Det är dom första dagarna man klickar. Jag droppar in en månad senare än alla andra som en folkfobisk förvillad & ociviliserad skeppsråtta som inte använt sig av en hälsningsfras sedan förra veckans chat inne på Everest Poker. Kommer jag: Gömma mig bakom frökens rygg & förläget titta ut över klassen? Klamra mig fast vid hennes ben & lipa att hon fan inte får lämna mig ensam i lejongropen? Gömma mig bakom svarta oversizebrillor & camouflera min fåordiga nervositet i arrogans? Gå runt med en tisha med trycket ” I just don´t give a fuck” för att det ska vara väldigt tydligt att jag är en dryg douchebag som skiter i om du bjuder hem mig på en kopp hallonte eller inte?
Om jag har tur får jag skrapa i mig rester. Kanske finns det någon tjock & socialt efterbliven lämning kvar som lär mig hur man omärkt snor salamismörgåsar från köket, & som jag kan fördärva med min expertis inom kedjerökning & självdestruktivitet.
Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, sysselsättning,
fredag 24 september 2010
AND WE ALL FALL DOWN LIKE TOY SOLDIERS
Hela mitt fejs är förvridet i en downs syndrom-korkad & gapande uppsyn & jag kan helt enkelt inte fatta att världen nyss överlistade mig, lurade mig till att sänka garden & sen slängde sig över bordet med jackärmen full av vassa blankettkanter, klippte sönder skyddsnätet & brutalknullade mig alliansblå & högg mig om & om igen i bröstet med en överstrykningspenna för förmiddagar framför Rachel Ray är det lika bra att jag tar ett blödigt avsked av. Jag är Shakin Stevens utan rock n´ roll, ett platt & blodmosigt fall från femtonde våningen & allt har blivit riktigt jävla pannkaka – en sådan som bränner fast, klumpar ihop sig & hamnar i soporna. Bara för några timmar sedan var det en helt normal onsdag efter mina egna onormala mått, jag hinkade i mig kaffe som om det vore xider för att kicka igång hjärtslagen, försökte gräva guld ur skit & sminktrolla fram nån lite svanigare look ur en fugly duck, nu har jag spysmak i munnen & självmord på hjärnan & stressfinnar över näsan & kursstart efter helgen. En 9-5-död, tvångssocialisering & coachning om hur man snabbast rullar till bårhuset. Men dom är i alla fall mycket nöjda med utvecklingen & DET ÄR JU FÖR FAN HUVUDSAKEN.
Vad som hände? En sur socslyna hände. Ett planeringsmöte gone wild. En fot som sattes ner & ett lökigt beslut som klubbades.
I really diden´t see it coming, det var som att hastigt vända bort blicken från vägen för att kolla läppstiftet i backspegeln & i nästa sekund kollidera med en långtradare. Alla andra gånger jag suttit i det där rummet har det varit med passivt ljusa utsikter & alla målsättningar har varit lika skenbara som när man stöter på bekant & frasar om att man borde ta & ses nån gång, jag har överlevt på några snedleenden emellanåt & även den här gången trodde jag långt in i mötet att mitt missbruk av ”jag vet inte” både var legitimt & sådär naaw-charmigt retarderat, det luftslottet blängde min nya handläggare sönder bakom sina glasögon & undrade om det inte börjar bli dags att veta nu med ett elakt, snorkigt jävla grin. Och när man får frågan vad man skulle gjort om det bjussades på ett jobb redan the day after tomorrow så tar man ju det som samma vansinnesspekulationer som kring ”hey, vad skulle du gjort om du skrapade fram en miljon på triss?”, inte fan tror man att det faktiskt plösligt händer.
Dessutom verkade dom sitta & förvänta sig att jag skulle lägga hjärtat på bordet, skära det i bitar & dela ut ett stycke till var & en. Jag har sex främmande ögon på mig som råstirrar på min hakfinne & känner mig som ett deformerat stackars skrämt rådjur i strålkastarljus, vad är det för jävla världsfrånvända ufon som tror att jag ska snacka mental ilness lika lättsamt som om det gällde mitt senaste felspel i Resident Evil? ” Berätta mer om dina problem”. Släng fram din egen livshistoria, dumfan.
Läs även andra bloggares åsikter om soc, sysselsättning, panik, ångest
torsdag 23 september 2010
GÖR OM, GÖR SAMMA.
[ Kladdkaka + vaniljglass x 3. Offerkofta + Kevin Costner i ”Kärleksbrev”. Och mina svar på påståendena nedan snott från bdd-sverige.net ser inte bättre ut än för fyra år sedan. Ja här framstegar man genom livet.]
1.Vackra människor har allt.
Allt som faktiskt betyder något, ja. Jag har i överlag väldigt svårt att hysa sympati för vackra nunor med bördor. Oavsett om det handlar om drogmissbruk, en familjeförlust, övergrepp, vilkenjävlamisärsomhelst så är min tanke nästan oförändrat alltid ”Jaha och? Du ser ju i alla fall bra ut”.
2. Det första folk lägger märke till hos mej är det som är fel med mitt utseende.
Givetvis, eftersom hela min apparition är ett enda stort jävla Finn Fem Fel for dummies som inte tar mer än två sekunder att klurat ut. Däremot hinner man droppa död i sökandet efter nåt som inte är anormalt.
3. Ens yttre utseende visar hur man är innerst inne.
Inte när det kommer till genuint good vs bad, men det kan spegla ens personlighet i många avseenden. Och jag behöver inte öppna munnen för att folk ska nicka & förstå att jag är en tragisk stackars självmordsbenägen & introvert människospillra med tendenser att hörnhänga & skynda mig hem från varje klubb & krogförsök med mascararänder & lust for blood.
4. Om jag hade det utseende som jag önskar skulle mitt liv vara mycket lyckligare.
Lättare, socialare, upplevelserikare, och alkoholblött roligare. Jag skulle kunna forma mig till vem jag än vill – allt från nån cupcakesbesatt pinup-chic med en fäbless för rödprickigt till nåt gulblont porrskådismaterial. Vara allt. Göra allt.
5. Om folk visste hur jag EGENTLIGEN ser ut skulle de tycka mindre om mig.
Jag är svår att tycka om även med flera timmars arbete. Utan arbetet, rätt vinklar & ljus skulle det vara helt rättfärdigat att blockera mig från sin msn. Men ja, jag bär med mig ett egentligen överallt.
6. Genom att kontrollera mitt utseende kan jag kontrollera mitt sociala och känslomässiga liv.
Jag står snarare handfallen, det är utseendet som kontrollerar mig & mina moodswings.
7. Mitt utseende är orsaken till mycket som har hänt i mitt liv.
Det är oftast orsaken till allt som INTE hänt.
8. Jag borde alltid göra allt jag kan för att se så bra ut som möjligt.
Ja, i alla fall om jag vill kunna livnära mig på något annat än vatten & årsgamla, oidentifierbara frysrester.
9. Reklamens, TVs och veckotidningarnas budskap gör det omöjlig för mej att vara nöjd med mitt utseende.
Size zero, brasilianska rumpor & yada yada berör mig inte, inte heller har jag nånsin mått bättre av att se några oretuscherade FÖRE-bilder. Mina mål sträcker sig inte högre än till normal & jag mår sämre av att se någon morgonfräsch, omejkad vardagssnygg tös i mjukisbrallor än att bläddra i Cosmopolitan.
10. Det enda sättet för mej att gilla mitt utseende är att ändra på det.
Självklart.
1.Vackra människor har allt.
Allt som faktiskt betyder något, ja. Jag har i överlag väldigt svårt att hysa sympati för vackra nunor med bördor. Oavsett om det handlar om drogmissbruk, en familjeförlust, övergrepp, vilkenjävlamisärsomhelst så är min tanke nästan oförändrat alltid ”Jaha och? Du ser ju i alla fall bra ut”.
2. Det första folk lägger märke till hos mej är det som är fel med mitt utseende.
Givetvis, eftersom hela min apparition är ett enda stort jävla Finn Fem Fel for dummies som inte tar mer än två sekunder att klurat ut. Däremot hinner man droppa död i sökandet efter nåt som inte är anormalt.
3. Ens yttre utseende visar hur man är innerst inne.
Inte när det kommer till genuint good vs bad, men det kan spegla ens personlighet i många avseenden. Och jag behöver inte öppna munnen för att folk ska nicka & förstå att jag är en tragisk stackars självmordsbenägen & introvert människospillra med tendenser att hörnhänga & skynda mig hem från varje klubb & krogförsök med mascararänder & lust for blood.
4. Om jag hade det utseende som jag önskar skulle mitt liv vara mycket lyckligare.
Lättare, socialare, upplevelserikare, och alkoholblött roligare. Jag skulle kunna forma mig till vem jag än vill – allt från nån cupcakesbesatt pinup-chic med en fäbless för rödprickigt till nåt gulblont porrskådismaterial. Vara allt. Göra allt.
5. Om folk visste hur jag EGENTLIGEN ser ut skulle de tycka mindre om mig.
Jag är svår att tycka om även med flera timmars arbete. Utan arbetet, rätt vinklar & ljus skulle det vara helt rättfärdigat att blockera mig från sin msn. Men ja, jag bär med mig ett egentligen överallt.
6. Genom att kontrollera mitt utseende kan jag kontrollera mitt sociala och känslomässiga liv.
Jag står snarare handfallen, det är utseendet som kontrollerar mig & mina moodswings.
7. Mitt utseende är orsaken till mycket som har hänt i mitt liv.
Det är oftast orsaken till allt som INTE hänt.
8. Jag borde alltid göra allt jag kan för att se så bra ut som möjligt.
Ja, i alla fall om jag vill kunna livnära mig på något annat än vatten & årsgamla, oidentifierbara frysrester.
9. Reklamens, TVs och veckotidningarnas budskap gör det omöjlig för mej att vara nöjd med mitt utseende.
Size zero, brasilianska rumpor & yada yada berör mig inte, inte heller har jag nånsin mått bättre av att se några oretuscherade FÖRE-bilder. Mina mål sträcker sig inte högre än till normal & jag mår sämre av att se någon morgonfräsch, omejkad vardagssnygg tös i mjukisbrallor än att bläddra i Cosmopolitan.
10. Det enda sättet för mej att gilla mitt utseende är att ändra på det.
Självklart.
onsdag 22 september 2010
And when I am wounded by those who condemn me, Lord help me forgive them, they don’t understand
Det saktar inte ner, det tvärbromsar & slungar ut mig som en glassplittercrispig mörbultad stek rakt ner i ett melankoliskt balladträsk där jag lämnas till att ligga & samla likmaskar & flugor. Stoppa inga pressar, det är lika söndergäspat som africakidz med biaframagar. För osmakligt att servera ens med censur. Ett fall Hasse Aro skulle granska med slutna ögon. Ingen anledning att dra igång en skallgång eftersom den saknade faktiskt inte är ett dugg saknad. Jag är spillning dom tacksamt gör sig av med & spolar ner, ett cold case ingen vill börja gräva i igen eftersom det inte leder nånvart, nåt skadat vid vägkanten som inte är värd vårdkostnaderna & som man hjälper att dö genom att sticka med pinnar & sparka på. Att städa bort energitjuvar är en finare formulering som kan hittas i ordförrådet hos närmsta pseudoexpert på relationer. Men jag vänder mig inte mot Mecka eller vallfärdar ner till rehabfåtöljen för att resa mig upp ännu mer trolös än när jag satte mig ner, jag vänder mig till Kris Kristofferson, baddar mina sår med lyrics & transar fast framför livespelningen av ”To beat the devil” i ett hallelujamoment.
tisdag 21 september 2010
VEM VARE SOM FUCKING RÖSTA?
Tusentals människor samlades igår på Sergels torg för att protestera mot rasism i riksdagen. Det tyckte jag var riktigt lamt och demonstrerade min mångkultursuppskattning mycket bättre genom att gå runt & undra vem de va som kasta, få in så mycket mammas död det går i en konversation, tända en ganjacigarett & lyssna på Affe & Söder. Det är respect, broshan.
måndag 20 september 2010
MEN NÄR JAG HÖR MIN STÄMMA HAR DEN BLIVIT ALLT FÖR VIS
02:10:
Det är med nåt slags perverterat välbehag jag slungar i mig geleråttor & lyssnar till (numera) skinny Jimmys $egertal till SD-sympatiserande kostymnassar *ursäkta men HÖHÖ min humormätning sköt precis upp i taket*, det är samma kaoslusta & nyfikenhet på vad som erbjuds utöver alla färdiga jävla mallar som när jag var en liten kis uppväxt på rutiner & fiskpinnar & med ett beräknat misstag såg till att jag & farsan missade sista färjan hem från Holmön bara för att se hur man överlever en natt utan kvällssmörgåsar & tvbrus. För övrigt gillar jag inte alls tanken på mig själv som ett röstberättigat rödgrönt mähä med intresse för språklig narkos & jag har flera gånger under likvakan tagit en spade & skottat över mig själv i stora lass med självhat för att jag svikit mina gamla ideal om soft nollkollig, obrydd & fingerpekande greatism. Earl Grey & politik & tofflor & västerbottens folkblad på vardagsrumsbordet - Don´t you just wanna fucking die?
Palla åsikter med mer substans än vem som är best dressed i Gossip Girl & att vara en ansvarsfull pussy som värnar om grannsämjan genom att tömma tvättmaskinen i tid. Jag vill inte veta vem Lars Leijonborg är eller hur man betalar kräkningar & tillagar en fullpoängslasange, jag vill tillbaks till tjugo kvadratsmeter lättja, till tiden då det närmaste jag kom ett nyhetsflöde var när jag använde det som toalettpapper & den stora snackisen var senaste baxen eller parallellklasscrushen. Som förra valvakan då jag istället kollade på Jay and Silent Bob Strike Back & trodde att alliansen var ett ishockeylag.
Läs även andra bloggares åsikter om sd, jimmy åkersson, valet, politik, vuxen, ansvar
Det är med nåt slags perverterat välbehag jag slungar i mig geleråttor & lyssnar till (numera) skinny Jimmys $egertal till SD-sympatiserande kostymnassar *ursäkta men HÖHÖ min humormätning sköt precis upp i taket*, det är samma kaoslusta & nyfikenhet på vad som erbjuds utöver alla färdiga jävla mallar som när jag var en liten kis uppväxt på rutiner & fiskpinnar & med ett beräknat misstag såg till att jag & farsan missade sista färjan hem från Holmön bara för att se hur man överlever en natt utan kvällssmörgåsar & tvbrus. För övrigt gillar jag inte alls tanken på mig själv som ett röstberättigat rödgrönt mähä med intresse för språklig narkos & jag har flera gånger under likvakan tagit en spade & skottat över mig själv i stora lass med självhat för att jag svikit mina gamla ideal om soft nollkollig, obrydd & fingerpekande greatism. Earl Grey & politik & tofflor & västerbottens folkblad på vardagsrumsbordet - Don´t you just wanna fucking die?
Palla åsikter med mer substans än vem som är best dressed i Gossip Girl & att vara en ansvarsfull pussy som värnar om grannsämjan genom att tömma tvättmaskinen i tid. Jag vill inte veta vem Lars Leijonborg är eller hur man betalar kräkningar & tillagar en fullpoängslasange, jag vill tillbaks till tjugo kvadratsmeter lättja, till tiden då det närmaste jag kom ett nyhetsflöde var när jag använde det som toalettpapper & den stora snackisen var senaste baxen eller parallellklasscrushen. Som förra valvakan då jag istället kollade på Jay and Silent Bob Strike Back & trodde att alliansen var ett ishockeylag.
Läs även andra bloggares åsikter om sd, jimmy åkersson, valet, politik, vuxen, ansvar
söndag 19 september 2010
EXCELLENT!
'
[Ola Magnell - När jag dör]
Den här låten får mig vissa hämndlystna kvällar, ofta i kombination med billigt vin, att skratta ohjärtligt, gnugga händer & fantisera om tårarna som ska rinna för mig, BARA FÖR MIG. Är det för rått att kräva att den ska spelas på min begravning?
Läs även andra bloggares åsikter om Ola magnell,
[Ola Magnell - När jag dör]
Den här låten får mig vissa hämndlystna kvällar, ofta i kombination med billigt vin, att skratta ohjärtligt, gnugga händer & fantisera om tårarna som ska rinna för mig, BARA FÖR MIG. Är det för rått att kräva att den ska spelas på min begravning?
Läs även andra bloggares åsikter om Ola magnell,
GOD MUST HATE ME
Det finns några små ord som toppar min shitlist of all times. Det är inte när sjuksyster skakar på huvudet & säger ” tyvärr, vi var tvungna att kapa dom”, inte ens när flygkaptenens röst brusar i högtalarna & man får höra att ” ingen panik, men vi har ett problem”. Det är när man ligger smått tacodäckad framför tv:n med en cheez doodles-påse på magen & personen bredvid ( som berättat om tidigare räserbajsaction ) tittar på en, gravallvarlig & likblek i ansiktet, & yttrar detta: ” Jag känner att jag kommer att kräkas rätt ut i vilken sekund som helst”.
Läs även andra bloggares åsikter om spyfobi
Läs även andra bloggares åsikter om spyfobi
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)