Jag är så mycket bättre i fantasin.

Jag letar efter mig själv i personlighetstester, i H&M:s höstkatalog, bland hattarna på Röda Korset & jag trummar en koboltblå penna mot mitt skärt rosa anteckningsblock & analyserar karaktärerna i Sex and the City som om det vore varje kvinnans livsuppgift att komma på om man är en Carrie, Samantha, Charlotte eller Miranda - & kan slutligen, med ett sting av disappointment , summera att jag fortfarande är en halt & lytt SATC-hybrid som varken kan eller vill pressa ner mina breda fötter i någon av deras skor. Jag sprawlar för mycket. Jag har en röd tråd någonstans i den här jävla röran men är inte tillräckligt konsekvent för att skapa någonting utav den & jag vill bara kunna dra en nikotingul, sprucken nagel längst något & säga att det här, mina damer & herrar, är jag. Att jag är helt bergis den här gången. Som hubbabubbaidisslande batting med jenkablekt skinn året om var jag bergis på det mesta. Jag gillade Choco Pops & Banana Skids. Jag hatade fiskbullar med dillsmak.  Jag gillade att bygga sandslott åt mina lyckotroll. Jag hatade när Tjock-Gurra trampade ner dem. Det var inte så jäkla mycket att fundera över. Det här är mina kulor & det här är handen som knuffar dig om du försöker ta det som är mitt. Jag tillhör det här slambruna kvarteret & om jag kilar över till andra sidan gatan så har jag passerat en gräns jag inte får överträda.  

Sen så kunde ju förstås dom där vildvuxna rödvinbärsbuskarna som löpte längst våra radhuslängor inte längre stilla vår hunger & vi skulle snart börja palla äpplen från samfälligheten Paradiset & få smak för den förbjudna frukten. Det räckte inte längre att ha en imponerande stash av Chupa Chups klubbor eller att vara den som hoppade längst från gungorna, vi var liksom tvungna att ha mer att komma med än en pappa som lagade världens godaste pannkakor. Vara mer. Så skulle vi alltså finna oss själva i samma Champion-hoodies eller jazzbyxor som resten av klassen & behöva omskapa oss själva om & om igen. Och jag minns när jag hänkade på kvarterets kanaljeklick som bestämt sig för att det var så tönttattigt att snatta nötcreme från lill-kjårran & att det var dags att växa upp & vinna terräng på större varuhus – & jag minns att jag irrade bort mig från ligisthorden i sina otympliga dunjackor, att jag på skälvande, taniga ben strök omkring mellan Åhlens avdelningar & kände mig som Bambi On A Breakdown Range. Inte så mycket för att jag var rädd för att bli ertappad, utan mer för att det fanns alldeles_ för_ mycket_ att_välja_ på. Jag behövde allt & jag behövde ingenting & med röddunkande kinder & pannan fuktig av overloadsvett ryckte jag med oferma fingrar åt mig en röd hårmascara som jag redan hade hemma i badrumsskåpet.

”Det där gick väll inte så bra eller hur?” sa han & tornade upp sig framför mig. Lagen. Bredaxlad & blankrankad men med en mjuk, nästan medlidsam ton i sin röst. Nej, det gick inte så bra. Det brukar inte göra det för oss som går vilse bland möjligheter. Som mest påminner om bältdjur i rusningstrafik varje gång vi måste göra ett val. 

Man kan inte vara allt så man måste ju i alla fall försöka vara nåt. Det spelar inte ens någon roll ifall detta nåt smuttar på flarror med T-doja & kan bryta ut i ett ” RÖR PÅ PÅKARNA GUBBJÄVEL, SER DU INTE ATT JAG ÄR FYLLESJUK?” i konsumkön. Även om det kommer med ett stråk av avslagen pilsner & pissoar så har man i varje fall en fortsättning på Jag Är & det var ett stort nederlag för mig att tvingas acceptera att jag aldrig kommer lyckas bli någon fullblodssuput; att jag gillar kontroll mer än spratteldricka. Detta perpetuella jävla sökande efter en nisch, efter ett jag som går att presentera utan lingvistiska utsvävningar & osäkert s.t.a.m.m.a.nd.e. tar mig absolut ingenstans hur långt jag än går – det tar mig till Burmans Musik där jag brassar bidraget på gamla vinylskivor av Björn Afzelius & fulgråter till sjuckra låtar om solidaritet & det tar mig till dubiösa undergroundbutiker där jag nostalgihandlar vikingarock & tänker att det kanske, kanske fortfarande är min grej att headbanga till thuletoner & vråla ut genom nedvevade volvorutor att JAH ÄLZKAR MITT SVäRjE ÅH JAH ÄLZKAARH MITT LAND.

För var det inte rätt fint ändå, alltsammans? Att luta oss mot varandra i soffan som en sönderblonderad enad front, dela på en capricciosa från Turken I Hörnet & bara råhata alla som lixom inte fattar att Sverige ska bevaras svenskt?

Och så är jag tillbaka på ruta ett, sätter mig ner i samma vanliga hitta mig själv-fiasko & vanvettsvaggar som ett dårhushjon. 

Läs även andra bloggares åsikter om identitetskris,