Hej, det är jag som är det svarta fåret.

Där sitter dom & skyfflar i sig ett mongoliskt mönchchajrchan av jumboräkor. Bälgar i sig ljust lager, lastar in kycklingwok i kistan, tar sin tredje runda till buffébordet med nåt slags inåtvänt titta så jag kan-smil. Som om det är ren prestige att biffa upp med så mycket mört kött det bara går, som om dom vill att kineserna i köket ska bli förtretade över att dom inte hade räknat med sådana här tungviktare i gourmandise när dom slog ett slag för konceptet ÄT SÅ MYCKET DU ORKAR. Jag har nog aldrig sett någon lika självbelåten som min far när han just renskrapat sista tallriken & säger att det är väll klart som fan att vi ska ha glass & kaffe på det här, och jag har nog aldrig känt mig lika olidligt tråkig som när jag sitter där & petar i min kaloriklena portion med brynta bambuskott.

Den här fredagskvällen blev verkligen inte som jag hade målat upp. Plötsligt är liksom en rundnätt & måttlöst matglad kusin med i bilden & ingenting håller sig inom ramarna för hur en deluxediné på Great Eastern ska förefalla. Det här är ingen fadd mammapappabarn-klick.  Det här är gemytligt kaos. Ett brokigt intermezzo. Och upp åt väggarna åt helvete.  Tjena, det är jag som är Anders hade han sagt från baksätet & sträck ut näven.

Tjena, det är jag som lämnar den här bilen fort som fan var vad jag ville svara.

Det kändes som ett bakhåll. Som om jag hade blivit lurad in i en förbindelsefälla & nu hade riktigt jävla höga prestationskrav som en black om foten. Som om att jag satt tête-à-tête med ett socialt tvång & att hela mitt liv hängde på att jag skötte det här snyggt.

Det var såklart inte ens möjligt.

Två varsprängda finnar på hakan & en otymplig oversizejumper som mest fick det att se ut som om jag hade krympt i tvätten. Jag hade inte haft en chans.

När jag väl satt ihop en agenda finns inget rum för överraskningar med byfåneflin, hur hypertrevliga dom än är. Har en plan edit-möjligheter måste eventuella ändringar ske med fyrtioåtta timmars varsel så att jag i god tid hinner sätta igång att oroa mig över allt som kan gå riktigt jävla snett. Förstår inte folk att sånt här inte får hända? Att man inte kan pressa in ett påhäng i planerna hursomhelst? Nu sitter jag i alla fall där & läppjar på ett glas isvatten medan Anders slänger i sig kulglass & vräker ur sig dråpligheter, sådana där JO JAG HADE EN GÅNG EN POLARE SOM- anekdoter som kan få ett helt sällskap att vika sig dubbelt.

Karln är fan omöjlig att inte älska. Jag lovar, det tamefan sparklar om människan. Han är som en norrländsk gud i sin motoroljsstänkta fleecemundering; skrockande tillfreds, pitepaltrund & pilsnerplufsig, myshjärtad, snacksalig & lika svår som ett Happy Meal. Han är the man. The big G. Frälsaren alla väntar på ska ringa på just deras dörr en lam lördagskväll & befria dom från smörgåsmat & slentriantv. Och jag är så torr att det förvånar mig att jag inte har fjällat över hela bordet. Jag känner det verkligen, att jag är så ofantligt ointressant att det liksom sipprar ut ur porerna. Att jag borde kallas för plankan av fler andledningar än min klent byggda hylla. 

Jag stelsomfanler så att det värker i kinderna. Rättar till frissan. Vallar loss med lipglossen. Pillar på iphonen. Skakar på huvudet & säger ” Friterade bananer? Nä, jag är så himla mätt.” Jag vet att jag har DUMT SPÅN skrivet i pannan,

ändå fortsätter jag att fylla i bokstäverna i bläcksvart. 

Jag vet att ingen är ivrig att skicka iväg en friendrequest på facebook till någon som är mer intresserad av sin fickspegel än sin bordsgranne, jag vet ju för fan det, ändå bryr jag mig mindre om vad som kommer ut ur min mun än vilken #nyans av rött den glänser i. Och det är ingen egenskap som ger mig ett stående epitet som Chosefria Zelda. Som får Anders att sparka av sig läderpjucksen, slänga av sig kepsen & förstå att han just träffat det bästa som hänt honom. Jag vill vara större än mina tillkortakommanden & jag vill kunna

lämna andra avtryck än ett baremineralsbrunt spill i handfatet. Jag vill vara mer än några concealade jävla maraboufinnar.