To beat the devil

Isaak har blivit en Isabelle. Jag har varken träffat det timida, klenbyggda gossebarnet eller den rakryggade flicksnärtan men de senaste åren har familjen Axéns familjeangelägenheter nått fram till mig också, oftast över en kopp amarettokaffe med skummad havremjölk i mammas kök. Startkottet för AXÉNNYTT har alltid gått av vid ett ” Du vet..Isaak, Eva-Lenas grabb?” & medan jag brutit biskvier & tänt på gamla chesterfieldfimpar om vartannat så har mamma berättat om kollegans lilla HEN, om hur han såg sin taniga pojkkropp som en pubertal bomb som måste deaktiveras i tid, om hur han upplevde manlig behåring som en dom likvärdig med pankreascancer & hur kall han var när han mötte sin mammas blick vid middagsbordet & sa ” Om jag hamnar i målbrottet så tar jag livet av mig. På riktigt.” som om det helt enkelt var ett ofrånkomligt faktum,

något som bara måste göras.

Jag fattar liksom att hela gender dysphoria-grejen varit görtuff för hela familjen, att det inte varit lätt för Eva-Lena att se sin lilla tiger slita av sig sina ränder & kråma sig framför hallspegeln som en gussied up pussycat men det enda jag känner är pur jävla avund över att han ändå fick så pass mycket stöd att han kunde börja ömsa mansskinn & visa sig från sin bästa  [bodybuttermjuka, perfekt noppade & skimmerpudrade] sida.

Att han kunde börja forma sig själv utifrån sin egen mall.

Jag har också en mall. En drop dead gorgeous sådan. En som dom menar att jag måste släppa taget om, att det bara är en biprodukt av min så kallade BDD & att vägen till tillfriskning inte går sicksack genom Polarkliniken & Läkarhuset Norr. Jag har också stapplat ut ur den där född i fel kropp-garderoben & förtvivlat försökt förklara för mina föräldrar att de här förskräckligt osymmetriska anletsdragen inte är jag, att jag är menad att leva ett betydligt vackrare liv; typ Britt Ekland-ärtigare, D cup –fylligare, Sunset Boulevard-större & fyllt av vernissageöppningar & gratisskumpa från salongsfähiga societetsprättar med semi-backslick. Jag har med intensivvårdsslangar genom i stort sett alla kroppsöppningar fnyst åt min mammas gråtspruckna röst &

 som om det helt enkelt var ett ofrånkomligt faktum,

 något som bara måste göras,

 kallt konstaterat att ” Om jag måste fortsätta leva såhär jävla anskrämligt så kommer jag att lyckas nästa gång. På riktigt.”,

och fått höra att mina besvär går att prata bort.

Att terapi är Den Enda Rätta Vägen att gå när bagaget tynger & att just ORDEN är det enda som kan sätta anden fri. Jag måste bara tro. Tro på att psykiatrin är Ljusets Källa, tro på att KBT driver ut demoner, tro på att bekännelser gör människan hel.

Så ska en klick själavård i min självföraktssoppa ta fram schlaraffen inom mig. Så ska jag gilla läget & fetmysa med räfflade grillchips & ett rafflande På Spåret om fredagskvällarna. Så ska jag skura golv i kulverten på NUS & bara rycka på axlarna när den halvalkoholiserade slyngelmaffia som drönar runt i korridorerna om kvällarna kastar en tom spendrupsburk mot mig & vrålar ” Men plocka upp den då din feta fulfan!”.  

Så ska jag göra en storstädning bland mina krav på livet, sopa undan den där drömmen om rena drag & hiva förhoppningen om att en dag se mig om i världen & se att den ser på mig som a million dollar buck på tippen. Ja herrejävlar vilket Tralla La jag kommer uppleva när jag öppnat mina små gråstänkta gryn & insett att jag är mer än formen på min näsa, att min värld inte nödvändigtvis måste bli mindre bara för att finnarna blivit fler. Det är bara det att jag faktiskt redan vet att insidan räknas. I typ Simbaler & WoWgold.

Alltså inget som jag kan växla in mot några taffliga ”Tjena kexet, står du här & smular?” på Club Socialize.

När Isaak slog på sin stora transsexualismtrumma så lyssnade folk. På riktigt. Man bad honom inte att stoppa ner den i en ren bullshitlåda & bryta sönder trumstockarna tillsammans med sin terapeut & man skakade inte på huvudet & sa ”Nä du, en redig dos Fluoxetin ska nog göra karl av dig igen!”. Han ordinerades ingen anpassning, han behövde inte Duga Precis Som Han Är, han fick ingen bubbelgumssöt uppmaning från något strawberryblånt, ashtangayogarosigt kjoltyg på öppenvården att skriva en lista med 10 SAKER JAG TYCKER ÄR SÅ HIMLA BRA MED ATT VARA KILLE. Givetvis inte. Man skulle ju vara väldigt kort i vitrocken om man utsatte en Gidd:are för en massa lama älska dig själv-monologer & förklarade att det inte alls är hans kön som behöver korrigeras, utan hans tankar. Så varför ska jag sitta & spy ut mitt allra innersta framför någon pionjär inom inkompetens, någon tramstränad apa, någon grötmyndig kamikazeskrynklare på Ångestmottagningen som dyker ner i mina kaskader med ett enda mål: att få slänga sig med ordet tankefälla?

Inåt är ingen väg ut. Inåt har aldrig lett mig till en au pair-ställning hos någon gladlynt värdfamilj i Zürich, en semesterfling på Koh Samui eller en spontan skärgårdskryssning till Åland i Dry Martini-druckna vänners lag. Inåt är ett totalt jävla fruktlöst dead end. Där finns ingen jord att så nya tänkesätt i & inga möjligheter som blommar ut. Där botaniserar man bara bland bråte & en & annan indirekt suicidsplan, så varför tror folk fortfarande att det finns potential att finna för den som gräver tillräckligt flitigt? Att ett svettigt KBT-pass är allt jag behöver för att komma i form?

Det värsta som kan hända är inte att jag aldrig uppnår mitt ideal. Det är jag accepterar det. Att jag lägger ner min kajal & kapitulerar.