▼

Så vad säger man till någon som inte orkar leva längre?

Någon som måste finnas. Någon som alltid funnits. Någon som är ens pappa.

Hur kan man möjligen komma på fler smarta formuleringar när man redan nått sitt expiry date & faktiskt inte ens orkar hoppas längre?

När man testat att ströva runt i hans grova läderkängor & sett att det inte finns några vägar kvar att gå?

Det är verkligen sant. Jag har klivit över tröskeln till hans nystart på åttio kvadratmeter, borstat av mig januarisnön i hallen & förstått att slutet är rymligt nog för oss båda. Att den har en ny fransmatta från Mio, ett inglasat köksskåp i furu med marimekkokoppar, en kristallkrona som luxuöst gnistrar i vardagsrumstaket & ett gästrum som hoppfullt är inrett med en extrabädd i fyra nyanser av rosa. Och oemotståndligt fjädermjuka king size-kuddar.  

Ifall jag någon gång skulle vilja.

Ifall jag någon gång skulle kunna tänka mig att.

Och utanför dundrar döden förbi med jämna mellanrum. På riktigt alltså. Jag skruvar på mig i pinnstolen, doppar en torr dussinkaka i mitt koffeinfria mikrokaffe & tänker att det här sannerligen är en lovande utsikt för en suicidbenägen person. Annalkande jävla norrtåg.  Precis utanför ens köksfönster.

 Tunnbrödsfrulle med rökt skinka, morgonpasset i P3, outhärdlig ångest över att ingenting blir bättre & just det.

En påminnelse om att det faktiskt inte behöver vara såhär. Att det finns ett slut, bara några stapplande steg härifrån.

Det finns alltid folk som ska någonstans. Det finns alltid folk som vill komma bort från allt, på det ena sättet eller det andra.

Så vad säger man till någon som inte orkar leva längre?

Någon som sitter framför en med en fleecepläd över axlarna & gör sitt bästa för att klämma fram några banaliteter mellan gråtattackerna.

Nej, jag bryr mig inte alls om att Thomas Szasz argumenterade för att självmord är en grundläggande mänsklig rättighet. Den fria viljan gäller uteslutande en själv när man efter en blöt kväll av besvikelser lutar sig lite för långt över balkongräcket, kraftigt berusad av tanken på att bli en av dem som fattas. Den gäller inte någon man älskar.

Någon som måste finnas där när man släppt taget om det där räcket & hjälpa en att komma ihåg att det kan vara rätt fint också, livet.

En pappa har ingen rättighet att välja döden.

En pappa har inget annat jävla val än att härda ut.