┼ Outlaw –the last performance .

❦ När jag som fjättrad vid snålt schemalagda blosstider & ett namnlöst vakande vårdöga torkade bort förkylningssnor med offerkoftärmen & sög tillbaka sex timmars förnekat pleasure så spottade jag honom i rökrutan bredvid.Speed. Med sina dubbla hoodietröjor & den där svarta dunjackan jag alltid önskat krypa ihop & gömma mig under. Han som bara innebar en massa underbart jävla trubbel och som jag inte ville annat än dras in i -  & föras tillbaka till springsteentiden då vi var born to run & jag säkert sprittankad & on fire hade vågat höja en smyckad & nagellackad hand & vinka.

Men det var han som vände sig om & kastade en blick han inte fick alldeles för bråttom att veva tillbaka. Av allt att döma verkade jag ännu inte vara någon man våldsamt slet kroken ur & slängde tillbaka så jag hade inget annat val än att korsa avståndet med armarna i kors & pressa fram ett leende ur skräcken att det här ändå var just den stund då han skulle plocka fram sina fingerpistoler, höja på ögonbrynen & harkla till… för liksom ursäkta? Är det meningen att vi ska känna varandra eller vaddå?

 I dagsljus är det ju mycket lättare att ställa in siktet på sina måltavlor,

 & jag ville fly mitt konturslösa morgonansikte & flocken av alfapatienter på antabus som utan tvivel skulle slå honom över axeln & fråga vad fan det var för nåt han snackade med egentligen efter att jag fimpat, ryggat iväg & skyndat in på avdelningen igen.

Men han bara smajlade snett & jag visste inte om hjärtklappningen berodde på ångest eller gränslös tacksamhet över att han speedat in i mitt liv med ogräs i bakfickan, vita skårade piller under tungan & fått mig att känna något. Något som låter precis som ” I love you with all the madness in my soul, together wendy we can live with the sadness”.

Jag tror att han sa att det förvisso var fett jävla hilarious att komma fram till min telefonsvarare men att det liksom, you know, hade varit ännu najjsigare om jag faktiskt svarade någon gång & att vi borde hitta på något när vi kommer ut härifrån, och jag är rätt så säker på att jag med blicken fäst på mina fula psykslappa foppisar log & sa att

 ”Jaharu, så du har alltså redan tröttnat på att jag vänligen ber dig att dra åt helvete?”.  

Med största sannorlikhet lovade jag att börja slå på mobben igen. Att vi får ta & höras vid. Absolut. Så typ hokkar vi eller nåt. På utsidan dårå. Och det var den sista marlboron på schemat.  Och sista gången jag såg honom.

Det är ju klart att jag aldrig skulle låta den finaste pojken som hänt mig upptäcka att jag är det allra värsta som kan hända någon.

Nu:

”Hej. Jag vill bara skriva att jag förlåter dig för att du inte höll med om att Block 44s ”Tillbaka till livet” är en perfekt kalashöjare. Och såklart …att du är den rätt igenom raraste jäveln jag träffat & den enda person som jag någonsin varit kär i. På härligt avståndsriktigt, 4 head over fuckings heals-real.  Det kommer du tack & lov aldrig heller få veta. Men alltså, bara tack. För vad jag vet inte. Kanske för vetenskapen att det funnits en sådan som du där ute. Peace. /Zelda.”

Så, den här är till dig, Speed. (älska den för fan)

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatrin, kärlek, block 44, bdd,