torsdag 25 december 2014

But I've never known a winter so cold


 





Onsdag slash torsdag: avtändningsblaj. En introperspektiv sammanbrottskompott.


Första gången på länge jag tar uppåttjack & sista gången också, för den delen.
Och nej, jag har inte kommit fram till den hobbypundarpunkt då jag känner att det fan får räcka nu för jag har ju knappt ens hunnit börja &

jag är inte mitt i det där uppvaknandet man får när man nått Rock Bottom
& inser att det är fjällsippor man vill botanisera bland, inte en urlig snårskog
av centralstimulerande & bensodiazepiner på Silkroad.

Det är det som är problemet, det är det som gör så jävla ont att behöva ta in; inte paranoian, dubblettångesten, eller hjärtklappningen utan för att jag faktiskt trivs här. Det här är liksom så långt ifrån allt jag förknippar med hemtämjdhet att göra; i ett skyll-dig-själv som jag frammanat genom suspekta hopkok & den persona jag bara kan finfila på när jag dukat upp mina favoritmixar av sinnesförvrängande stoff. Det är de enda gånger jag kan känna att livet är något att ha, när jag själv får vara med & bestämma hur jag vill förstöra det.


Men så kommer det där ögonblicket när man förstår att allt är över.
På riktigt. Om nu fem timmar framför badrumsspegeln när jag önskar
 att jag hade kunnat luta mig över handfatet & fontänspy ut hela mitt
skallrande inkråm kan räknas som ett ögonblick.


Då jag av pur vämjelse vältrar mig i insikten att det är här & nu jag upphör att existera,
att jag inte kommer ha något annat val än att sorgtåga fram till mikrofonen ,
dra en djup suck & säga ” Ursäkta mig men showen är inställd. Ser ni inte? Ridån är nere, strålkastarna släckta. Vad gör ni ens här? Gå hem.”
 Det här är däremot något jag inte har någon som helst kontroll över, det är en helt
jävla oprovocerad spark i magen av livet & allt man kan göra i en sådan situation
som denna är att vika sig dubbelt av smärta & försöka förstå vad i helvete det var
 som egentligen hände. Det här är inget shittigt val som går att pinna en skjortkrage med
& uppmana populasen att spola &
 det här är inget som bara går att ”lägga ner för fan”.
Det här
är en åkomma med exakt samma titel som en av mina favoritspoems som jag alldeles nyligen upptäckte var ett verk av Bukowski. Såklart.
No Help For That.
Jag är inte ett Barn av vår tid, På snedspår eller Just idag är jag stark längre,
jag är osamkväma melankoliska Melissamelodier så jag kommer att hålla käft ett tag framöver
helt enkelt för att jag behöver hitta en ny röst.
 Eller snitta den här gnolande, ostämda jailbirden helt förstås.



Jag behöver ingen jury. Jag dömer mig själv för självbedrägeri & erkänner mig skyldig till att be allt fint folk jag krockat med Easy Street om ursäkt för att jag utgett mig för att vara någon som finns till & alltid kommer finnas här. Jag är så jävla ledsen för det inträffade.

[Och här sätter songwriterlegenden & hemmaguden Kris ord på något jag alltid känt men aldrig vetat hur jag ska språka ut.] 
" I stand on the stairway, my back to the dungeon
The doorway to freedom so close to my hand
Voices behind me still bitterly damn me
For seeking salvation, they don't understand

Lord, help me to shoulder the burden of freedom
And give me the courage to be what I can
And when I am wounded by those who condemn me
Lord, help me forgive them, they don't understand

Their lonely frustration, descending to laughter
Erases the footprints I leave in the sand
And I'm free to travel where no one can follow
In search of the kingdom, they don't understand

Lord, help me to shoulder the burden of freedom
And give me the courage to be what I can
And when I have wounded the last one who loved me
God, help her forgive me, I don't understand "





[Falling Sky]



On the Sunday morning sidewalk, Wishing, Lord, that I was stoned.

//Så har jag har gått runt hela dagen & saknat den person jag är när jag ger mig själv ett riktigt lyft, & det är otroligt svårt att inte unna sig själv lite relief när det bokstavligen ligger en så nära till hands. Tillsammans med några dyra klickkickar framtidshopp rubricerade som alltiallolösningar är det en förbättrad, uppåtrustad & varmrusig version av mig själv som sprutar ut nonstopnonsens & en extrovertgo, glad mädchen & jag är precis den jag i hela mitt liv önskat vara.
 Det känns alltså jävligt motigt att släppa taget om idealbilden av sig själv när man väl börjat scrapbooka charmanta, karismasparklande drömmar om att vara ett sådant där magnetiskt spektakel som folk automatisk dras till - och maniskt gör allt i sin makt för att stryka över sitt mest utmärkande, envisa karaktärsdrag som ” Faktiskt sjukt tråkig om jag ska vara helt ärlig”.




Konstverket ”Ordinary People” från 1980, en enda perfekt presentation av perfekta skådespelarinsatser & en lika perfekt demonstration av djup nedstämdhet.
Nu är det ju exakt det filmen handlar om men jag syftar även på själva upplevelsen
av att lägga sig tillrätta i soffan & i hundratjugofyra minuter glo på de här familjespillrorna;
det här är svårt att förstå såhär i efterhand eftersom dialogerna nu faller in i genren breakdown n´breakthrough -pornografi för psykiskt torra, urholkade & inkompletta livstidister
som behöver känna något, men första gången jag såg den var jag väldigt nära på att stänga av
rullen för att det kröp i hela skinnet av helt outhärdlig tristess & jag fann den otroligt trist,
monoton, händelsesnål & så blek att jag bara ville vända bort blicken från alltihop.


Precis som depression alltså.


Och jag vill aldrig mer utsätta mig själv för situationer när jag verkligen kan känna hur min färgar av sig & är lika uppenbar som brådstörtande syndafloder av qvinnobördor mot vita jeans.






Ja, just det, den där julstämningen. Jag höll nästan på att glömma. Förlåt.


But I've never known a winter so cold & det är en dålig ide att leka med allt som liknar snö när man har slut på det enda som kan få en att sluta skallra.



Tre sms. ”Lever du?”
Nej, jag gick hädan klockan 04:11 när någonting inombords brast
 men döda kan förstås inte svara.


Bieffekt av att abrupt sluta tassa genom dagarna som bensoavtrubbad (förekommer hos 1-10 lidande av 1 000):

Du hyser inte längre någon större önskan av att bli slagen mot väggen som straff för att du är en värdelös jävla hora utan vill bara att någon håller om dig & säger att du är bra. Om så bara för en liten stund. Detta fenomen kallas för emotional needs & är en helt normal men övergående upptäckt som försvinner så fort du börjar ta dina tabletter & återgå till dina rutiner igen.

Och jag tror att allt det här är en tillsistadroppengrej. Ungefär som dem där sista kaskaderna av lunchmakaroner & tequilarace man var tvungen att få ur sig innan man däckade på badrumsgolvet som ung, och betydligt bättre på att leva ett liv som var värt att tas upp & talas om under måndagen. Det enda positiva med den här smärtan som jag inte har något annat val än att känna fullt ut är att jag inte har någon som helst aptit & när mig i stort sett på cashewmjölk  - 
& drömmen om att någon dag lyckas skramla ihop till en helt skottsäker toxisk cocktail, boka ett hotellrum för tre nätter & få dö ifred i en deluxebädd för två. Allsång till Journeys Don't Stop Believin´, någon?


En special treat, massa vackra ord & överlevnadskonst som värmer bättre än all julglögg i världen rätt ner i brevlådan, så ett stort tack till bästa Mary & jag lånar en strof av Goulding här: ”Please don't close your eyes, Don't know where to look without them.”

[ Soundtracket till Now Is Good. Mood: typ blödig är bättre än ren ångestmess så jag lyssnar på den här låten repeat i timmar & försöker kurera mig själv genom att försvinna in i ett annat sinnesläge. ]

8 kommentarer:

  1. Jag tänker på dig. Önskar att du mådde bra. Förstod att du var vacker och värdefull. Styrkekramar känns kanske lite fånigt att skriva, men finner inget bättre ord. Skickar dig styrka iaf. Hoppas den kommer fram.

    SvaraRadera
  2. Sänder kärlek och styrka. Så vet jag att jultomten mailat dig på fejjsbook

    SvaraRadera
  3. åh du är så himla grym på känslor stämning påriktigtvibben kärlek ditt håll<3

    SvaraRadera
  4. Hallå Qvinna..! Jag tänkte bara köra i min tjocka huvud i din blogg och berätta att jag försöker mig på en sidoblogg utöver den vanliga..! Hittills får jag helt klart underkänt men jag föredrar att vara en under dog? Följ med och terrorisera mig..!

    Utöver..! Gott nytt år. "Må det bästa under föregående år vara det värsta under detta år.." (Man KAN behöva tänka till en stund på denna men det är inget normalt. Alltså UA)

    SvaraRadera
  5. Hur är det?
    Gud vilken bra kommentar känner jag... Vill bara säga att jag tänker på dig. Hoppas du mår bra.

    SvaraRadera
  6. Fult: Du är så himla sweet, goodhearted och rar att jag blir gråtblödig och rörd. Tack för att du är du och finns! <3

    Mary: Dearie, kärlek och styrka right back. Och om du inte behöver det sista just nu kan du ju alltid stoppa det i byxfickan & plocka upp när du behöver det ^^

    Oroshjärta: Åh men tack så mycket för din löööövebomb, jag behövde det verkligen så tack du rara! ^^

    Hen heter A: Låter intressant och spännande som faen! Klart jag hänger med och kommentarterrar! :D
    Och citatet var ju spot on asså.

    SvaraRadera
  7. Tänkt mycket på dig. Hoppas du mår bra. *sendin some internetlööv*

    SvaraRadera
  8. Miche: Tänker på dig också så sendin it all back och stalkern i mig vill veta allt om hur det står till med dig och vad du pysslar med så hoppas på att du hamnar i ett bloggflow snart :)

    SvaraRadera

[ Bloggspått-tips för er som upplever att internätet slukar era ord:
Kopiera kommentaren ifall ni möts av ett blank space efter att ni pressat
på "förhandsgranska", "kommentera som" eller dylikt, och klistra in igen. Såpp!]