◊◊◊◊◊◊

Ultraviolettkysst, perlanesvälld, kosmetiskt bruntatuerad. Ser dåck fortfarande ut som en kvissloknölig warzone i fäjset.
Jag är repulsiv, men det är allt annat männischofolk också; detta banala, mediokra, intellektuellt bleka  hoi polloi.

Ser flammigt rött. Ser avskräde. Ser en förpackning Häagen Dazs i frysen 
& förstår att Macadamia Nut Brittle måste vara meningen med mitt liv. Att det är den deliciösaste kuren mot misantropi. 

[Beskriv kortfattat varför du inte kan arbeta. Vi behöver uppgifterna för att kunna förbereda ditt ärende.]

Läs även andra bloggares åsikter om försäkringskassan, psykisk ohälsa, gif, foto,

Hej, det är jag som är det svarta fåret.

Där sitter dom & skyfflar i sig ett mongoliskt mönchchajrchan av jumboräkor. Bälgar i sig ljust lager, lastar in kycklingwok i kistan, tar sin tredje runda till buffébordet med nåt slags inåtvänt titta så jag kan-smil. Som om det är ren prestige att biffa upp med så mycket mört kött det bara går, som om dom vill att kineserna i köket ska bli förtretade över att dom inte hade räknat med sådana här tungviktare i gourmandise när dom slog ett slag för konceptet ÄT SÅ MYCKET DU ORKAR. Jag har nog aldrig sett någon lika självbelåten som min far när han just renskrapat sista tallriken & säger att det är väll klart som fan att vi ska ha glass & kaffe på det här, och jag har nog aldrig känt mig lika olidligt tråkig som när jag sitter där & petar i min kaloriklena portion med brynta bambuskott.

Den här fredagskvällen blev verkligen inte som jag hade målat upp. Plötsligt är liksom en rundnätt & måttlöst matglad kusin med i bilden & ingenting håller sig inom ramarna för hur en deluxediné på Great Eastern ska förefalla. Det här är ingen fadd mammapappabarn-klick.  Det här är gemytligt kaos. Ett brokigt intermezzo. Och upp åt väggarna åt helvete.  Tjena, det är jag som är Anders hade han sagt från baksätet & sträck ut näven.

Tjena, det är jag som lämnar den här bilen fort som fan var vad jag ville svara.

Det kändes som ett bakhåll. Som om jag hade blivit lurad in i en förbindelsefälla & nu hade riktigt jävla höga prestationskrav som en black om foten. Som om att jag satt tête-à-tête med ett socialt tvång & att hela mitt liv hängde på att jag skötte det här snyggt.

Det var såklart inte ens möjligt.

Två varsprängda finnar på hakan & en otymplig oversizejumper som mest fick det att se ut som om jag hade krympt i tvätten. Jag hade inte haft en chans.

När jag väl satt ihop en agenda finns inget rum för överraskningar med byfåneflin, hur hypertrevliga dom än är. Har en plan edit-möjligheter måste eventuella ändringar ske med fyrtioåtta timmars varsel så att jag i god tid hinner sätta igång att oroa mig över allt som kan gå riktigt jävla snett. Förstår inte folk att sånt här inte får hända? Att man inte kan pressa in ett påhäng i planerna hursomhelst? Nu sitter jag i alla fall där & läppjar på ett glas isvatten medan Anders slänger i sig kulglass & vräker ur sig dråpligheter, sådana där JO JAG HADE EN GÅNG EN POLARE SOM- anekdoter som kan få ett helt sällskap att vika sig dubbelt.

Karln är fan omöjlig att inte älska. Jag lovar, det tamefan sparklar om människan. Han är som en norrländsk gud i sin motoroljsstänkta fleecemundering; skrockande tillfreds, pitepaltrund & pilsnerplufsig, myshjärtad, snacksalig & lika svår som ett Happy Meal. Han är the man. The big G. Frälsaren alla väntar på ska ringa på just deras dörr en lam lördagskväll & befria dom från smörgåsmat & slentriantv. Och jag är så torr att det förvånar mig att jag inte har fjällat över hela bordet. Jag känner det verkligen, att jag är så ofantligt ointressant att det liksom sipprar ut ur porerna. Att jag borde kallas för plankan av fler andledningar än min klent byggda hylla. 

Jag stelsomfanler så att det värker i kinderna. Rättar till frissan. Vallar loss med lipglossen. Pillar på iphonen. Skakar på huvudet & säger ” Friterade bananer? Nä, jag är så himla mätt.” Jag vet att jag har DUMT SPÅN skrivet i pannan,

ändå fortsätter jag att fylla i bokstäverna i bläcksvart. 

Jag vet att ingen är ivrig att skicka iväg en friendrequest på facebook till någon som är mer intresserad av sin fickspegel än sin bordsgranne, jag vet ju för fan det, ändå bryr jag mig mindre om vad som kommer ut ur min mun än vilken #nyans av rött den glänser i. Och det är ingen egenskap som ger mig ett stående epitet som Chosefria Zelda. Som får Anders att sparka av sig läderpjucksen, slänga av sig kepsen & förstå att han just träffat det bästa som hänt honom. Jag vill vara större än mina tillkortakommanden & jag vill kunna

lämna andra avtryck än ett baremineralsbrunt spill i handfatet. Jag vill vara mer än några concealade jävla maraboufinnar.

◊ ◊ ◊ ◊

Nåväl, när allt är en jävla mess finns ju åtminstone Factory Girl. Sienna Miller är ju iallafall inte det minsta aszugig.

 

[Det finns nästan alltid ett Mellan, och det här var mitt senaste. Den där flyktiga känslan av tacksamhet, den där kortlivade, nästan dödsfödda stunden när man tittar sig omkring & tänker att ” There’s too much beauty to quit, there’s too much goddamn beauty. ” mellan dom morbida suicidplanerna, dom ångestsvettiga, vita lakanen & timmarna framför alla slentriansitcoms när hjärtat bultar för en enda specifik sak: att snart slå ett slag för rätten att välja bort livet. ]

Jag är så mycket bättre i fantasin.

Jag letar efter mig själv i personlighetstester, i H&M:s höstkatalog, bland hattarna på Röda Korset & jag trummar en koboltblå penna mot mitt skärt rosa anteckningsblock & analyserar karaktärerna i Sex and the City som om det vore varje kvinnans livsuppgift att komma på om man är en Carrie, Samantha, Charlotte eller Miranda - & kan slutligen, med ett sting av disappointment , summera att jag fortfarande är en halt & lytt SATC-hybrid som varken kan eller vill pressa ner mina breda fötter i någon av deras skor. Jag sprawlar för mycket. Jag har en röd tråd någonstans i den här jävla röran men är inte tillräckligt konsekvent för att skapa någonting utav den & jag vill bara kunna dra en nikotingul, sprucken nagel längst något & säga att det här, mina damer & herrar, är jag. Att jag är helt bergis den här gången. Som hubbabubbaidisslande batting med jenkablekt skinn året om var jag bergis på det mesta. Jag gillade Choco Pops & Banana Skids. Jag hatade fiskbullar med dillsmak.  Jag gillade att bygga sandslott åt mina lyckotroll. Jag hatade när Tjock-Gurra trampade ner dem. Det var inte så jäkla mycket att fundera över. Det här är mina kulor & det här är handen som knuffar dig om du försöker ta det som är mitt. Jag tillhör det här slambruna kvarteret & om jag kilar över till andra sidan gatan så har jag passerat en gräns jag inte får överträda.  

Sen så kunde ju förstås dom där vildvuxna rödvinbärsbuskarna som löpte längst våra radhuslängor inte längre stilla vår hunger & vi skulle snart börja palla äpplen från samfälligheten Paradiset & få smak för den förbjudna frukten. Det räckte inte längre att ha en imponerande stash av Chupa Chups klubbor eller att vara den som hoppade längst från gungorna, vi var liksom tvungna att ha mer att komma med än en pappa som lagade världens godaste pannkakor. Vara mer. Så skulle vi alltså finna oss själva i samma Champion-hoodies eller jazzbyxor som resten av klassen & behöva omskapa oss själva om & om igen. Och jag minns när jag hänkade på kvarterets kanaljeklick som bestämt sig för att det var så tönttattigt att snatta nötcreme från lill-kjårran & att det var dags att växa upp & vinna terräng på större varuhus – & jag minns att jag irrade bort mig från ligisthorden i sina otympliga dunjackor, att jag på skälvande, taniga ben strök omkring mellan Åhlens avdelningar & kände mig som Bambi On A Breakdown Range. Inte så mycket för att jag var rädd för att bli ertappad, utan mer för att det fanns alldeles_ för_ mycket_ att_välja_ på. Jag behövde allt & jag behövde ingenting & med röddunkande kinder & pannan fuktig av overloadsvett ryckte jag med oferma fingrar åt mig en röd hårmascara som jag redan hade hemma i badrumsskåpet.

”Det där gick väll inte så bra eller hur?” sa han & tornade upp sig framför mig. Lagen. Bredaxlad & blankrankad men med en mjuk, nästan medlidsam ton i sin röst. Nej, det gick inte så bra. Det brukar inte göra det för oss som går vilse bland möjligheter. Som mest påminner om bältdjur i rusningstrafik varje gång vi måste göra ett val. 

Man kan inte vara allt så man måste ju i alla fall försöka vara nåt. Det spelar inte ens någon roll ifall detta nåt smuttar på flarror med T-doja & kan bryta ut i ett ” RÖR PÅ PÅKARNA GUBBJÄVEL, SER DU INTE ATT JAG ÄR FYLLESJUK?” i konsumkön. Även om det kommer med ett stråk av avslagen pilsner & pissoar så har man i varje fall en fortsättning på Jag Är & det var ett stort nederlag för mig att tvingas acceptera att jag aldrig kommer lyckas bli någon fullblodssuput; att jag gillar kontroll mer än spratteldricka. Detta perpetuella jävla sökande efter en nisch, efter ett jag som går att presentera utan lingvistiska utsvävningar & osäkert s.t.a.m.m.a.nd.e. tar mig absolut ingenstans hur långt jag än går – det tar mig till Burmans Musik där jag brassar bidraget på gamla vinylskivor av Björn Afzelius & fulgråter till sjuckra låtar om solidaritet & det tar mig till dubiösa undergroundbutiker där jag nostalgihandlar vikingarock & tänker att det kanske, kanske fortfarande är min grej att headbanga till thuletoner & vråla ut genom nedvevade volvorutor att JAH ÄLZKAR MITT SVäRjE ÅH JAH ÄLZKAARH MITT LAND.

För var det inte rätt fint ändå, alltsammans? Att luta oss mot varandra i soffan som en sönderblonderad enad front, dela på en capricciosa från Turken I Hörnet & bara råhata alla som lixom inte fattar att Sverige ska bevaras svenskt?

Och så är jag tillbaka på ruta ett, sätter mig ner i samma vanliga hitta mig själv-fiasko & vanvettsvaggar som ett dårhushjon. 

Läs även andra bloggares åsikter om identitetskris,

Och jag är rädd att du mår bra nu, att allt det onda har gått över, jag är rädd att jag står kvar på samma punkt.

Well you fight like the devil to just keep your head above water, chained to whatever you got that you can't throw away, and you're shootin' through space on this river of life that you're ridin', and it's whirling and sucking you deeper on down every day.

Snart ska jag vara din vän igen, Susanne. Snart ska jag finnas där för dig med sju sorters kakor mot hjärtvärk & steviasöta påtårar av FUN Apelsin & jag ska baka in förtröstan i varje tugga sötpotatispaj & konvalescens i varje gest & jag ska torka tårar med muminservetter & säga att här, Suss, får du vara hur tillrande bitteliten du vill. Det är liksom helt okej att tappa greppet en stund, jag tar din hand så letar vi efter det sen. Och varsågod att slå sönder en kopp eller två, jag försöker ändå att dra ner på kaffet. Den här gången ska du märka att jag är där, jag lovar. Jag kommer att vara ett sånt inihelvetesstort, kilklackat, accessoarrasslande, aztekmönstrat stöd med så senapsgultskrällt lackade naglar & en så yvigt trasseltovig koaffyr att du omöjligt kan undgå att se att jag står vid din sida. Att jag är ett måste på SPEED DIAL. En klippa bland småsten. Hon som bevisar att sår läker en aning snabbare med en daglig sats Crème brûlée . Snart ska du upptäcka att jag faktiskt kan vara mjuk & fryntlig & blid & att nästan allt jag säger är som en lätt karess över kinden. På riktigt, Susanne. Jag ska ta mig över på den blöta sidan, inte hålla mig lika jävla tänkerpådigtorr som igår på facebookchatten.  Jag ska vara som ett smörgåsbord av goda råd, en aforismspruta, en spektakulär show i HELP SOMEONE TO MOVE ON IN JUST TWELVE STEPS. Jag ska vara någon för dig. Någon jag kanske egentligen aldrig har varit. Jag ska bara

bli en bättre människa först.

Göra om, göra helrätt. Späcka spargrisen med sötslantar & bli avbestifierad, juvadermsvälld, snittad & dermarollslät. Bli knivskarpt korrigerad. Bli ett Helt Okej  signerat polarkliniken.  Bli så tunn att man lägger märket till mig när jag tränger mig fram till baren på BLÅ & så späd att jag kan ta hur mycket plats jag vill. Du förstår väll, Suss? Att jag inte har råd att börja hävda att jag finns än? Att den enda som kan ge mig ett lyft är en kirurg? Det är väll den självklaraste sak i världen att jag liksom inte kan komma & ställa mig vid din sida innan hyn & allting annat klarnat upp? För din skull ska jag skynda mig. Jag lovar, Susanne.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, vän, skuld, bdd,