Well you fight like the devil to just keep your head above water, chained to whatever you got that you can't throw away, and you're shootin' through space on this river of life that you're ridin', and it's whirling and sucking you deeper on down every day.

Snart ska jag vara din vän igen, Susanne. Snart ska jag finnas där för dig med sju sorters kakor mot hjärtvärk & steviasöta påtårar av FUN Apelsin & jag ska baka in förtröstan i varje tugga sötpotatispaj & konvalescens i varje gest & jag ska torka tårar med muminservetter & säga att här, Suss, får du vara hur tillrande bitteliten du vill. Det är liksom helt okej att tappa greppet en stund, jag tar din hand så letar vi efter det sen. Och varsågod att slå sönder en kopp eller två, jag försöker ändå att dra ner på kaffet. Den här gången ska du märka att jag är där, jag lovar. Jag kommer att vara ett sånt inihelvetesstort, kilklackat, accessoarrasslande, aztekmönstrat stöd med så senapsgultskrällt lackade naglar & en så yvigt trasseltovig koaffyr att du omöjligt kan undgå att se att jag står vid din sida. Att jag är ett måste på SPEED DIAL. En klippa bland småsten. Hon som bevisar att sår läker en aning snabbare med en daglig sats Crème brûlée . Snart ska du upptäcka att jag faktiskt kan vara mjuk & fryntlig & blid & att nästan allt jag säger är som en lätt karess över kinden. På riktigt, Susanne. Jag ska ta mig över på den blöta sidan, inte hålla mig lika jävla tänkerpådigtorr som igår på facebookchatten.  Jag ska vara som ett smörgåsbord av goda råd, en aforismspruta, en spektakulär show i HELP SOMEONE TO MOVE ON IN JUST TWELVE STEPS. Jag ska vara någon för dig. Någon jag kanske egentligen aldrig har varit. Jag ska bara

bli en bättre människa först.

Göra om, göra helrätt. Späcka spargrisen med sötslantar & bli avbestifierad, juvadermsvälld, snittad & dermarollslät. Bli knivskarpt korrigerad. Bli ett Helt Okej  signerat polarkliniken.  Bli så tunn att man lägger märket till mig när jag tränger mig fram till baren på BLÅ & så späd att jag kan ta hur mycket plats jag vill. Du förstår väll, Suss? Att jag inte har råd att börja hävda att jag finns än? Att den enda som kan ge mig ett lyft är en kirurg? Det är väll den självklaraste sak i världen att jag liksom inte kan komma & ställa mig vid din sida innan hyn & allting annat klarnat upp? För din skull ska jag skynda mig. Jag lovar, Susanne.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, vän, skuld, bdd,

Av idel kärlek, del två

Norsborg. 1983.

Hej på dig min ”lille” älskade son!

Hoppas du och din fjälla kommer sams! Jag mår lite sådär ”huller om buller”, ibland är jag vinglig i både benen och skallen. Har inte åkt cykel under åtta års tid. Den 7e juli satte jag nya däck till cykeln som jag fick av Margit Eriksson. Det var den där kvinnan som vi besökte ibland, hon är död nu sedan sju år tillbaka. Det var hjärtat som krånglade. 

Du ska sluta röka Lasse, det har jag gjort! Man mår så mycket bättre. Jag kör enbart med snus numera, ibland glömmer jag bort att snusa också. Trivs du i Umeå? Har du något arbete? Nu är du så pass vuxen så jag kan nämna till dig och Kurt att det var jag som ordnade så att ni fick fosterhem. Rut hotade mig med att hon skulle slå ihjäl de här förbannade ”ongdjävlarna”. Det sade hon ofta. Du Lars, du började gråta när hon sade det. Kurt, han bara skrattade åt henne. Jag fick vända mig ända till länsstyrelsen. Jag skällde ner hela barnavårdsnämnden, de motarbetade mig. Rut var så förvirrad så hon hade säkert mördat er! 

Kurt och du, ni var så snälla som barn, jag hörde aldrig ett ont ord ifrån er.  Inte ens en svordom. Hurdana är ni nu? Hoppas du sköter dig Lars. Du har ”äkta” tattarsläkt på mammasidan. Din mormors föräldrar var tyska tattare, din mormor är född i Skåne. Jag brukar besöka Filadelfia emellanåt. Var hem till en pastor för två veckor sedan och spelade dragspel och piano. Har också spelat piano i kyrkan. Om Rut har skänkt er något så är det säkert något som tillhör mig. Alla mina kläder + allt annat har tattarna stulit. Symaskinen, gitarren, kläderna, gamla mynt. Kameran fanns kvar. Om ni kommer häråt så skriv eller ring först, Tel. 0753/77441. Hon heter Lena Sommes som har telefon, hon är ifrån Umeå ( En ung flicka). I förrgår fick hon en stor blomma av mig. Är Kurt AMS arbetare fortfarande? Det var jag också en tid. Då hade jag enbart 9.50 per timma. Nu har de väll sådär 35 kronor?

Jag har inte haft det så lätt. Hade ”fam_Rut” samt Gustav på ”avbetalning”. Arbetade till kl 23:00 om kvällarna. Gunnar är tio år äldre än jag och vill nu att jag ska komma till Vänersborg och spela på hans egenhändigt byggda fiol. Han är helt omusikalisk. Jag är den enda inom den Nordiska ätten som spelar, och mandolin sköter jag bäst! Den hade jag på en fest en gång och spelade, gästerna de dansande, det var mambo, skottis, vals och tango. Jag lärde mig att spela mandolin då jag var i Göteborg, året var 1948. Arbetade också som murare i Vänersborg. Jag är hemma inom många yrken. Det är hemskt att man har tappat balanssinnet såhär, jag kan knappt sitta eller stå i någon ställning numera. 

De gamla stolarna jag har, dessa har jag skrivit ditt namn under. De är från 16-700 talet. De bröder som gjorde dem heter ????. De var två bröder som livnärde sig på fiske. Jag vet att Rut har varit upp till Umeå, är hon kvar där än? Hon är eftersökt angående grova stölder, samt att undanhålla andras tjuvgods? Ja, hon är, eller har alltid varit galen alltsedan jag blev bekant med aset! Jag har inte haft det lätt med den där tatterskan och hennes syskon. ( Kåta som kaniner är de!) Det är lite för långt för mig att åka ensam till Umeå. Du och min blivande ”sonhustru” kan väll komma hit istället. Ni får eget rum här. Själv så kan jag ligga i köket. Har du något arbete eller går du på sossen? 

Hoppas du inte blir en buse såsom Gustav! Han har utövat mycket! Var fängelse-kompis med Clark Olofsson. Han har både rånat och bestulit mig. Det är förskräckligt, har inträffat vid flera tillfällen. Vi har mycket att prata om när vi träffas någon gång. Varför inte flytta häråt? I Umeå är det kalla och snöiga vintrar, här är det bättre! Du får bo här hos mig.

”Hej lilla pojken!”

One should always be drunk. That’s all that matters…But with what? With wine, with poetry, or with virtue, as you chose. But get drunk.

My dad is such a cliche. Vrider & vänder på sin ludna lekamen, sparkar av sig täcket det duntjocka & kvävande, pustar & frustar som om han ville välta omkull smågrisbyggen, helspännslyssnar till hjärtats eskalerande varningsslag under de hårda bröstmusklerna som förklarar att han är nära ett melt down, att han kommer sprängas som Hiroshima, bli hjärnsubstans på fondtapeten. Ett hopplock av lösa trådar, spilld mjölk & en idrottskarriär som försvann under genesisplattor, kontaktlimstuber & Gino Tinto.

This is it tänker papá & kramar nästan sönder huvudkudden mellan sina jättehänder, lifvet blev inte mer raffligt än räfflade olw-chips framför Antikrundan & nån jävla kronfågelsfilé som fredagsfestligt singularbehag, han kommer inte att bli något större än en kort dödsannons i VK & han är vred. Vred för att han finally finansierat en svennevagn i ett åttiotalscozy brunstuk som han inte ens hunnit kroka med på campingsemester. Hans vikingahjärta har slutligen förrått honom & blivit vekt & krävande & han måste lämna sin nordiska stolthet hemma & bli konvalescentynklig i någons deltagande blick. Sjunker ihop som en jutesäck potäter på vc-stolen, berättar om sina krämpor, om attacken från ingenstans, väntar på dödskyssen, på att doktorn ska skaka på huvudet & tyvärrmeddela att diagnosen är roadkill, att han är lika körd som ett trögdjur i rusningstrafik.

Fjanten illuminerar honom om att det han upplever är panikångest, inget annat.

Pappa fnyser. Han har inte klena nerver, han är döende. Inte ens när dom stämplar hans röntgade lungor med ett MVG är han övertygad för ataraxboten han fått på recept gör inte hjärtat ruhigt, ”jag har ju tagit den rekommenderade dosen men nä..det händer inget” säger han i raklångt, stirrigt soffläge. Undsättningen luktar rakvatten & Terva Leijona & klirrar när han stegrar in i vardagsrummet i blankaste finskorna, ”Kurera med Koskenkorva!” befaller han & ställer ner en flarra på bordet. ” Vi ska schupa schejerna schnygga & klömma alla det problemen.”

Jag backar bak in i köket igen med mitt glas vatten & mitt feminina pjosk. ” Sång & spriten & ett thailändskt fruntimmer, int behöver en karl nå mer här i livet”. Pappa tänder en cigarill & begrundar Pekkas visdomsord som om det hela vore lika rent & klart som Stolichnaya. Dör han inte så ska han i alla fall leva. All the way & med gasen i botten & allt det där folk säger men inte gör.

Alla borde skaffa sig en halvalkoholiserad finne.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, psykisk ohälsa, panikångest,

Byter bloggadress

tillbaka hit: jotackettnackskottvoreintedumt.blogg.se

.

Cravings: 1) heroinöverdos på t-centralen. 2) toxiska doftljus. 3) ett registrerat företag med serviceinriktade mördarclowner. Och 4) en gremling.

.

.

Ida har satt fart på sommarn & hällt en tetraförpackning GODMORGON över den & när hundrasextio hästkrafter speedar mig tretton tunga mil längst  änglamarker så sårvätskas mina små polarnattsvarta när dom tar in för många nyanser av svensk sommar & det ligger ett apolliniskt what a wunderful world i luften som skär sig med burnedoutstoftet jag sitter & exhalerar i framsätet. DET ÄR JAG SOM ÄR KONTRASTEN. Jag passar inte in i bjutifula miljöer & jag vill inte posera som en motpol framför blomängsdis & trolska älvar eller dassa i bakgrunden när svenskt syndiga fäbojäntor slinker ur sina strandtunikor, inte försöka skärpa upp varenda dag med ett lager i.d, behandla klåda med fler snitt, följa ett spår av baguettsmulor mot min egen exekution, inte en enda jävla gyllene tid till vill jag se brinna ut innan jag ens hunnit ställa mig i kö till glassbaren. Era pityblickar träffar mig som Anders Breiviks patroner & jag mäktar verkligen inte att gång på gång vackla vidare & bandagera blessyrerna med en svag tro på ett fagrare imorgon. Vara det admirabla as ni vill applådera. Just keep goin´huh? Vart kan jag möjligen gå när jag är fast i Esthers trappa?

I skogen kan ingen höra dig skrika & jag har gått den gröna åtlöjesmilen, upptäckt mig själv utan blixt & sett att det är ett land inte ens Columbus velat kännas vid, betalat hundrafyrtio rix i inträde för att klapa djurän i lapplands hjärta & skulle utan att blinka tömt hela min portmonnä på sedlar för att komma därifrån. Det måste ha synts, när jag på björnberget släppte taget om livet. Att jag var lika balanserad som efter en ride i Lisebergs SpinRock. Att jag bestämt mig. Man frenchkysser väll inte döden helt obemärkt? 

Vid regnbågens slut

Dagens bedrift: Att fånga en fleromättat småfet måltid & gråta som en förvuxen bebis när far, frustande av signalhormon, höjer skalldunkarn i luften. Han tittar ju på mig..lixom bedjande...kolla han är ju…jätterädd…..vill inte dö.

Vi avbryter ( sorgen över Utöya-massakern) för ett viktigt meddelande:

Herrar, hos eyelipsface kan ni shoppa ansiktskladd från elf-serien vars snittpriset för varje produkt ligger på femton spänn (& en mineralfoundation strax under ca två tjugolappar), och trots att lagret ligger i England så är fraktpriset detsamma. Det var allt. Tack för mig.

Du tillhör

 [Grattis till över tio år i vår vård]



Läs även andra bloggares åsikter om landstinget,

.

Efter att ha läst Peter Pohls ” Alltid den där Anette!” som kom ut 1988 & där Anettes tvillingsyster dör i slutet så fingrar enäggstvillingarna Kinna & Jenny, fjorton år, på just den tanken; tänk om nån av oss skulle dö. Några veckor senare dör Jenny i en bilolycka.

Och Pohl får ett brev från en flicka som vill att dom skriver en bok ihop om ”det vidrigaste som nånsin hänt mig.” Resultatet blir nittonhundranittiotvå belönat med Augustpriset & den nittonde augusti är det äntligen premiär för filmatiseringen av ”Jag saknar dig, jag saknar dig!”. Så det finns inga carpe diem i mina i mockasinlätta steg mot stranden & inga ferdinandblommor i mina rabatter, jag räknar lidelsefullt ner dagarna till bölfesten i SF-salongen & hoppas att varje prippsstund i tjugoplus snart är tillända, att resten av juli är jävligt flyktig & att jag hinner förhandsboka the time of my life med bästa möjliga platser. Bara att om & om igen-sneakpeaka på trailern & andra blandade klipp från inspelningen får mina små grå att euforitåras, hela mitt fejs blossar & jag I like-ryser & kallsvettas av känslomässig overload. Någon måste alltid dö för att ge mig ett lyckligt slut. Och fan.vad.det.ska.snyftas.

Trailer:




Soundtrack:


[ Ailucrash - Turn the Tide ( Cilla Turns)


Läs även andra bloggares åsikter om jag saknar dig, peter pohl, sorg,

På parkeringsplatsen utanför Ica Kvantum: När jag under en femtonminutersväntan hinner fläska runt varenda ruta på mammas Saab för att se om nästa reflex är butchig & bastant nog att knocka mig unconscious & fulchockskråmar mig i fulvinklar i både back & -sidospeglar innan jag med ett kvävt tillintetgjordskri upptäcker att det sitter något ballt skinheadrakat & fluktar bakom skymda rutor i bilfan bredvid. Som bevittnat freakshowen från första parkett, varenda bad lightning-grimas av äckel & aversion, varje facelift med fingrarna, när jag blottar hela uppsättningen av sneda tänder i en bestialiskt självfientlig gest.

Det enda som fattades var en uschloska, det hade gjort situationen komplett.

Mitt i mötet med Trötter, den enda vc-läkaren jag inte vill köra ner huvudet i hundbajs på: Jag kan inte hålla emot, jag är pratnödigt weak & måste lätta på trycket. Säga något med mer substans än ”jag vet inte” & ”jag vet faktiskt inte”. Visa spirit & god vilja & bounda två tröttkörda & lätt håglösa kvinnor emellan. Eftersom hon inte ser ut att vara ett fan av Immortal technique så hittar jag en snackis på hennes kontorsväggar, rynkar ogillande på näsan & spottar ur mig ett föraktfullt ” Vad är grejen med alla de här fula tavlorna som ni läkare har? Gör landstinget en massbeställning på smaklös konst?”

Hon pekar på något deppbeigt naturoskönt motiv av en älgtjur i kalhygge & säger ” Jo, den där tillhör landstinget. Resten är min egen konst…som jag själv målat.”

Som jag själv målat.

Strawberry fields

Nothing is real, and nothing to get hung about.

.

För att jag fortfarande finns

 Vad får man om man kombinerar en avdankad skitblöggare med blekvalkigt cliffhäng i visit umeas creme de la creme? En strandad val bland en massa jävla timglasdelfiner. SÅ-fräscha brunnosiga kittykatter med beachblondeslarviga hårtofsar & svettglittrande & spänstiga vollybollfigurer, deffade hoper av magrutor & såklart pappa go´ & mamma fika som släpper lös hela sin osnutna barnskara fria att sprätta vatten över mitt filtrevir. Och mitt i monsterångesten & i reträtten från klipphällornas perfektioninvasion, just när mor min äntligen slutat smaska, verkligen smaska, på sin daimstrut & jag precis ska resa mig upp på mina noggerfeta ben så hör jag hur ett förbipasserande förpubertalt ungkött flipfloppar tillbaka, skuggar upp sig bakom min rygg & hälsar.

Mor: [ wtf-glättigt] Hej! Skar´u baada? Ungkött: Nej...jag pratar faktiskt med henne. Sär: [ vänder sig slutligen om men fokuserar blickfan på guttens skor] Jaha, hej! Ungkött: Jo vill säga att jag tycker att du är jätte…jätte…fin. Precis som du är.

Jag tackar hans skor, letar i mitt fejsregister efter något slags uttryck for a happy surprise men hittar inget hövligare än vad som troligtvis ser ut som spastiska ryckningar i mungiporna & istället för att briljera med en fallenhet för att kunna föra memorabla dialoger så intensivstirrar jag ut mot horisonten som ett perplext uteslutningstecken tills jag hör att han går iväg. HEJ HEJ MONICA JAG ÄR HELT JÄVLA SOCIALT EFTERBLIVEN. Här kommer en one of a kind-raring med ett stort medkännande hjärta som antagligen började pumpa xtra hårt när han spottade mina prygelrandiga armar & far hans förtydligade att ” klart sådana där själva karvar med kniven innan dom har råd att lägga sig under en. Du såg ju hur hon såg ut i ansiktet, flickstackarn´”, och så kan jag inte ens bete mig som folk. Inte se ut som det heller. Började han inte snubbla på orden när jag under en millisekund tittade upp under stråhatten & solstrålarna träffade min ärkeskabbiga sida? Tog det inte plösligt emot att avsluta meningen? Att vara en god kristen soldat & sprida budskapet om att god loves you lixom even if you´re ugly?.

Att ungköttet tappade bort ett men tar jag för givet.

Och jag vill ta ett skott mot min analyserarhuvudvärk. Kunna krypa in & gömma mig i känslan av djup tacksamhet

( över att jag mött en fairytalefabulöst vacker avvikelse från testosteronflocken som inte instinktivt kastar folkölsburkar i huvudet på allt oknullbart kjoltyg) som om det vore ett sängtält av underlakan i egyptiskt bomull, inte allramestkänna mig naken i den att alla ser att jag behöver some comforting and cozy lies att skyla mig med.

Dagens passande: Och i denna sköna nya värld tycks det finnas en devis, det är bättre att vara vacker än klok, är du vacker så kan du va en idiot, för skönhet kräver ingen tolkning alls och alla män dom faller om din hals, skönhet den är inte alls banal för den som inte någon skönhet har. – Lustans lakejer.

Men jag är en av alla dom som drabbas då & då av nåt jag vill förklara

Löst folk i rånarluva får ett psykologiskt övertag om dom tvingar gisslan att strippa av sig alla kläder, dessa är då generellt so fuckin´ humiliated & stela av stusskomplex att ingen vågar leka schwarzenegger & i all sin håriga & cellulitskrumpet bakdegiga prakt jaga hjältestatus. Och det är så det känns, hela den här oproportionerliga, hetshulliga, kobenta, grisögda, fnöskiga & inflammerade cystiska skitsituationen. Som att sitta butt naked på ett stengolv & knappt våga andas. Å jah bah undrah, vad är det för jävla game jag blivit anmäld till, för såpa som svider i ögonen & successivt gör mig blind ? 101 sätt att förlora sin värdighet? Big Fail? Vem vill bli ful som stryk? Expedition Depression?

Jag tog en grön, otymplig odåga med dålig luft i framdäcket till bibliotekscaféet igår med ett prettosug efter svart the´ & dostojevskijstimulans. Hamnade vid bordet med fetaste napoleonbakelsen & nyaste brangelinaskvallret, rev mekaniskt sönder servetter & försökte undvika att ta saken i egna händer inför glasögonstora estetblickar bakom pomadafettiga snedluggar & hugga reda på om det går att punktera halspulsådern med en plastgaffel. The heart is a lonley hunter & jag har liksom tappat bort mitt kikarsikte, låst in mina bästa vapen, slutat märka positiva associationer med mina initialer & har inte längre några fylleflinande troféer att föra över från mitt minneskort – bara studier i genetiskt kaos i 4288 x 2848, lika fascinerande vedervärdigt som fettsugning på tv, sådana där dokumentärer man torrkräks åt i soffan men ändå inte zappar bort. Mig är det enda som intresserar mig & jag sniffar aldrig nån nyfiket i baken. Sitter bortvänd & slickar mina sår & kastar inte mer än ett getöga åt bordsgrannen. Går & tittar ner på mina stövletter & är så fokuserad på att inte bli dagens snedtrampande snackis att jag inte ser trottoarkadavren av masströtta maximumclowner som hoppat från plazataket tvärs över gatan.

Jag är inte Oates-observant, har inget Springsteen-perspektiv, inget Gardell-öga för små märkvärdigheter, ingen närvaro som Winnerbäck. Jag har ingen annans story to be told, blir inte påtänt påetisk & ser ingen prosa i a-lagarnas skäggstubbiga, fårade ansikten, sitter inte & nattföser i mig dry martins på någon hotellbar i Berlin & söker en roman i varje dialog.

Om du nån gång faktiskt ser mig söka efter något så är det troligtvis efter min reflektion i närmsta fönsterruta.

Jag önskar jag fann människor helt marvellous, oh look he just pooped-fascinerande, som nåt man studerar & dokumenterar med samma passion som Timothy Treadwell. Inte som annalkande, blängande livsfaror med ett ”usch!” på tungan, som elitistiskt påfrestande glappkäftar tränade i att vara ivägen.