┼ Sommarn snurrar fort när vi bara snöar bort.

Otyglat lurvrålsvred; ” Så du har alltså kryssat primetimeflärdiga kvarter som inte släcks ner & nightlifekysser en på pannan i f.y.r.a hela dagar & det närmaste du har kommit en sightseeing är att

 strosa omkring i en förbaskad Jula-butik?”

Well, finns det något mer enchanterande än att skönja hur alla dessa medelklasshominider bär sin freeedooom[!!!] som en casual axelryckningsaccessoar.

Sommarens Stora tvåtusenfemton: Stockholm. Globen. AC/DC.

Ja, jag var ju såklart inte där.

Det var däremot lille reservoarfar som var hygglo nog att lova att det var jag som skulle få styra hela stockholmsskuran med vinden i min syntetiskt svintosträva löskalufs ifall jag också hoppade på the Rock 'n' Roll Train. Som hade hjärta att stå där i köket, lustpuffa på en cigarr & it´s a long way to the top- teaserdingla med en valfläskbastant bunt shoppingsedlar, vilket är en rätt bisarr upplevelse

när man sitter mitt i den, fortfarande indihått flammig efter kvällens kryddkompottkatastrof till kikärtsgryta & kommer på sig själv med att faktiskt ha lite för många års kokettkompetens. Som att löjligt lätt falsettstämma in i ett Time of my Life när jag är helt idiotsäker på att m i n inte kommer skallra genom ben & märg på en arena, utan genom ett fyra minuter & tjugoåtta sekunders kort swayzehett youtubeklipp. Att svårt skenberoende femininummaskera impulsen att domdera ”Men är du helt yr i kupan karl! Vad i helskotta står du & dillar om?” med ett lättsinnigt konversationskorrekt  ”Åh alltså, en morgonsval slowwalk i Botaniska trädgården, det skulle vara SÅ himla marvelous!” .

Och när det i min lilla, lilla värld som är uppbyggd på kanskekrumbukta mig ur konversationer 

& rotad i en övertygelse att det är så horribelt jävla glasklart att mitt största framsteg i livet kommer att vara en sådan där fredagssväng över ruinerna av vad som en gång var en rastplats för den parningslystna, hwilda & hembräntutslaget blommande ungdomen & så bara raka jävla revoltörvägen hem

till mamma & pappa.

För alltså…Hallå? Sanity check? Även softlancentrifugerat hjärtesofta & true colors-glimmande förhoppningar satinspunna ur ett självuppoffrande jag aldrig någonsin skulle mäkta att praktisera själv                                                                                                                                                                                                                                                                    

kan ha en lätt oattraktiv cluelesston & befläckas av fräckheten att vifta med ett alldeles vidunderlig normomställt & priviligierat liv som fullkomligt fri –

; att faktiskt kunna bootsa upp mig & följa ett oktobermulet meningsblekt schema, att bära runt på en vardagstristess under bikerjackan medan jag regnfrusen slentrianpendeltågar mellan morgonmatt förtretspill över blaskbilliga torvbrygder & jargonga grovfrullegrymtningar i fikarummet & crispiga språngfries mellan nummerlapparna på banken.

Att bara sådär, helt jävla sonika, kunna runda butikerna i stan utan att ångestflämtande tvångsrusa fram till reflekterande skyltfönster & MVG:s övertydliga speglar för att peu à peu falla in i ett freezing mood som helt jävla crippled, ett flat out failed case av Bortom All Förtröstan.

Dessutom, att inte ens höra hur det rasslar i fickorna av massdesignade silverskedar?

Att inte ens behöva förstå hur välsituationerad jag är som kirrar att speeddäjta med ännu en Allra Finaste på Espresso House & brådskagramma frappémustascher med hashtaggen ALLRA KJÄERASTE FIKAMÖ MIN oftare än tja,

aldrig. 

Och nu kan jag ju lika gärna passa på att ta en titt på den där lilla svarta dåtten över att hinka, hacka & dela misären, bup-fostrade olycksbarn emellan:

Att inte ens vara medveten om hur förbannat flaxfödd man är som har möjlighet att fly -

ta känslan av att vilja slita loss allt jävla sensommarurlakat slappt skinn över hela kroppen & bara kuta fort som fan. In i en annan port, in i ett kvadratmetersnålt kokvråkyffe, in någons famn, ner på en högtidsskrudad soffa i praktfula & bjärta gardinlängder & så börja att tömma en knoxdosa med kodein & iktorivil över min ADHD eller Borderlinediagnos.

Om jag på något vis framstår som väldigt osympatisk vad anbelagar mina medmänniskors psykiska vedermödor så stämmer det

 alltså till fullo.

 Min misär mäktar inte med sällskap. Inget sutursammanbindat systraskap, Ingen lentungad, kelbekväm & sympatismäktande själssjukfrändskap, ingen entente som torkar tårar med stål & truppar upp sig bakom ryggen på en när man gör sig beredd att falla med blicken fäst på den allra ljusaste punkten på himlen. Min misär är ett pälsverk av sträva vargulffjun, ett vråvidunder med armarna i kors, alltid redo att slita strupen av den som tassar för nära inpå.  

Men så måste jag ju ändå säga att jag var betydligt mer nederlagssänkt & sturig över att ha missat Pistvakt & Pjäxpistols sommarturné

med en kalendariummiss på två dagar.

Och det förstås, kulturumeås stora duodragplåster Uno Svenningsson & Patrik Isaakson på Hotell Vännäs. Men vilken mediokerklok människa skulle ens överväga den enda kollektivtrafikmöjligheten att i trettio spänningsladdade minuter nattrulla in mot stan mitt bland sing – a –long- skränande, smygsnapsande,  stapplande & snavande fjortistrupper -  stridsfärdiga att vända sig om med breda simulissmajl, droppa garvbomber & avfyra maskulina skrämskottbröl?

Sommar tvåtusensjutton: debacle. 

Och insikten att jag är bättre på att gå för långt 

Än vidare.

 " jag älskar dig. Jag hoppas du mår bra. Men jag låtsas

som att du inte finns." 

Mood:

http://wow-fuck-you-very-much.tumblr.com/post/163619729837