♛ Jag ska bara bli snygg först ♛: ┼ Nu med ord: Hösten kom och vi gick så långt vi kunde. Om dig, dearly.

Tvåtusensexton:

∞ The legend of Zelda: Att katatoniskt arsla på svettiga miodynor nerklädd i secondhandpaltor inställd i selektiv mutism & bara vänta på det där rescuemissionet. Och när någon räcker fram en hand självklart slå bort den i ett gläfsande & fradgande hizzy fitt för vem fan har mage att liksom bara komma fram sådär… helt JÄVLA TOMHÄNT?

∞ Varje gång jag sätter mig ner för att försöka skriva.

∞ Ekonomisk nerdatering: Verkhoyansk, som bäst.

Sommarens elbowing: Att tackla herrkönade ”Jag älskar ditt hår” med snorkastiska ” Jovars, du kan surfa in på Happy Hairs outlet & köpa det själv för hundranittionio kronor.”

∞ Om det här med att sikta högt som habituellswängande hoppjerka: Från Factory Girl till Frances till When a man loves a women till snöyra året om till kvartingsfniss & baginboxrus & den där vargtimmesvetten när jag bezerkbumerangar blicken till explorers träshfluidum som sjunkit alldeles för mycket för vad portmonnäkronorna tillåter. Så. Nästa sommar satsar jag på rökheroin & fulskjut på hufvudstadsurinoarer.

Min nya catchphrase: ” Ursäkta för igår. Jag var lite för nykter.

" I´m funnier when i´m drunk. I really am. 17 years. Ironically i´m drinkin´ to be more professional. I have AA-friends that eventually had to cave in and admit that i´m funnier drunk, it fuckin´ kills them, like they have to deny their own religion. " Allright, you have a serious problem and you make jokes about it, that´s how you deal with it. But if you ever want someone to talk to...(Don´t quit tonight d0h, we have tickets to the Late Show! We have seen you sober, it´s a stubbing, awkward wreck with no self-confidence. But tomorrow, i´m up at 6 a.m...oh fuck you. It´s kind of horrifying, having the AA-guy, he who is suppose to be the mr_know_it_all telling you to your face that you carrier is depending on your disease. Kind of having your psychiatrist telling you that

Not only are the voices in your real, but THEY ARE ACCURATE AS WELL.” - Doug Stanhope

∞Vykort från en dödsbädd, detta år under svart countdowndun prestigepimpat med statusbågar.

Analysresultatet: En östrogenfrondescerandes juliprunkande underlivsvamp och en självdiagnostiserad, totalknockande släng av något så vämjeligt som

känslor.

För någon, någon som slog till med alldeles förträfflig precision just när jag råkade befinna mig i ett väldigt utsatt men flyktigt nightlajfläge som jävligt schlaraffrosigt rosébubblade svag. För livet.

[ Va fan. Alla kan trilla tillbaka genom en enda liten snedkänsla så du, droppa det där överlägsna & självgoda flinet va?]

Såhåpp. Efter allt efterklokfassande & sökslirande & klassiska symptomscåranden så har jag liksom blivit så illa tvungen att gå ur denialm00d & acceptera att jag uppfyller alla kriterier för att vara

Så. Jävla. Jävla. Körd.

∞ irrbloss:

” Nä vettu, hela den där grejen med poettrams slutade abrupt att vara min kopp av te den dag då jag upptäckte whiskey” kluckade jag aningen lite för självgott & höjde mitt glas bordeauxflådigt kvalletjut för att skåla undan mitt irlinkompetenta självcentrerade slowvarosmattrande mot tangentbordet som en jäkligt lönlös, hålögd krigslist när han just brassat iväg en modest fråga när jag egentligen skulle ta & ordbrodera honom något tja,

vackert. Läs; mollifierat duvspråkbundet Prydligt flätat samman till något som känns & inom tighta filtrerade burspråkramar. intellektuellt avfjällade karesser till fraseologi.

Nån dag. Jag lovar.

Nån dag ska jag skriva om dig, ditt jävla otuktade helvete.

< Nåväl, även om vi båda vet att det är bland det hwarmhjertligaste av kjärleksbedyringar

& att jag försöker hålla mina ord avslipsat & uppknäppt & dig lätt

derangerad & lätt fingerad till en av mina scengestalter, fast det är ett tufft uppdrag att nicka dig utan dekorationsspets & utan att ekipera dig upprizzlat i förmätna faner.

Som Mitt meno mosso & min vackraste beatæ memoriæ, du som rymmer de mest enchanterande av alla motpoler under huden, som jag skymtar i hjässevassa sentenser som Ad utrumque paratus & känns som det feelingzsprawlande, överväldigande gitarrsolot i patosråkkens himlaskriande, ännu inte narkotikaklassade skynardlegala highet Free Bird ,

som mina near(to choose)lifeexperinces när den brittiska sångbirden Melua crecendostilar & soular Kozmic Blues som en hjärtträffsäker tour de force & jag börjar tuna ut & tacksomfansamt losta vad jag är & aldrig kommer bli,

som On The Road ~~Again~~ lutad mot änglastödet på din stålbåge.

Om ecologicablossande kinder & en click n´go- perpetuell bidebreeze av mentol & dina motsolsleenden på altanen & om sjöholmtonade brännannätter nersnofsat i handstickat Cerulean blue & vallhjontronen du tindrande lyfter upp mig på, hur du lånar ut din djupt själsknutna, fingerspitzgefühlsnillerade frälsarkrans av den där Totala Friheten [man kan slita i & dra hur långt som helst men som ändå alltid kommer förbli ett ofärdigt projekt] & låter mig deuxtvinna samma feber mellan mina fingrar Jag ska skriva om mig, hur att ta ett älgkliv över singularstrecket & förlora sig själv på okänd & otrampad terräng ibland är det vackraste man kan råka ut för,

(& att det vackra när man tittar lite närmare ibland bara är en jävla tulipanaros som man krampaktigt håller fast vid)

Jag ska skriva om krusfloret av vinylbrus, en besynnerlig trängtan efter att hårt hålla fast vid dig som min hjertemära ljungeld & lominousa norrglöd som jag inte vet vad jag ska ta mig till med & vart jag ska stoppa den.

jag ska skriva om hur jag sänkte volymen på min Ipod för att ligga vaken & lyssna på dina hjärtslag & om solkatterna jag såg i ditt kök häromdagen & jag ska skriva att dem ska vi fan behålla & veta att du är du är den enda som förstår, om alla sätt du känns på även när du ligger på andra änden av sängen eller flera rälsmil & tunnland ifrån mig, om hur våra ”jag älskar dig” kan låter exakt likadant som ”jag släpper taget”, att jag tycker om att peu à peu chiffrera & förstå dina blickar, dina leenden - att det du inte kan uttala, ibland, men bara ibland,

likaså är det allra värsta

någon har sagt till mig.

Och jag ska skriva om de gånger jag pekat någonstans ut i tomma intet och viskat att ”Där. Där. Ser du? Där borta. Slutet ser liksom så uppenbart ut härifrån.”

Hur du inte ens låtsades. Ställde dig verklighetsfrånvänd för min skull. Hur du sträckte på ryggen & utan ett enda spår av tvekan eller tvivel i ditt tonfall sa att det är väll klart att du gör.

Nån dag. När allt rämnat. Nån dag som denna kanske,

(från att ha kunnat

singularsvira fritt med ett olevt, sjukdomsfjättrat liv av dansande, haltande & jävligt otillräckliga, dervischer över tangenterna & se på solitudismen som ett tusculum av some fucking breathing spejs, en fristad att tapetsera med det kvalitetstrasiga, kittlande skins-l0stiga & fuckedupförtjusande stonemidealet;

served ice cooled since 2 0 0 9 med vackra maximer som

”Nobody breaks my heart”,

till att bara på några få flingiga, onenightflyktiga essemesslust kvällar av ett som alldeles precis över bron till vid för oss den bro till Terabithia blivit ett sådan där obnoxiöst, neurotiskt & suputtjutande relationsbryt som aldrig verkar sluta läcka (av billigt, rött surblask antagligen) & som chesterfieldrossligt börjat vanebröla att

”NÄ DU DIN SATANS GUBBTJUV, DU ÄLSKAR MIG FÖR FAAN INT ALLS SÅ STÅ FÖÖR FASIKEN INTE DÄR OCH LJUG MIG RAKT UPP I TRYNET FÖR DÅ KLIPP JAG TILL DIG SÅ HÅRT ATT DU FLYGER SOM ETT JÄDRA JEHU RAKT IN I VÄGGA! NÄ MEN HÖR DU INTE VAD JAG SÄG? GE DIG IVÄG DIN FÖRGRÖMMADE JÄVLA FÄHUND!”.

Som till slut lade precis allt jag är nu i de snusgrova, härdade bjässehänder som håller fast mig precis så hårt jag önskar.

Jag sa att jag inte kommer skriva om dig förens vi börjat göra varandra illa. Så jag skriver nu.

Det här är mitt avsked som jag inte ens bryr mig om att lägga på bordet, svartklä i en royal flush av diagnonsensschletna & fyllesjuka därfördialoger. Jag bara tar mina givna hålkort & reser mig från bordet innan showndown.

Farväl,kära.