▼Det
kommer som i vanvettsvågor, det där vedervärdiga, gälla skrattet som skär genom
ben & märg & får mig att tänka på vildvittrorna i mattisskogen,
alternativt en gläfsande chihuahua. Nej, jag kan inte ens placera denna besynnerliga
kakophonia i ett lämpligt stårfaninteutfack,
jag vet bara att detta förargelseväckande glada jävla kritter som står utanför
porten & hinkar i sig bäverhojt skulle fitta perfekt med en amerikansk
fällyxa i bakhuvudet. Samtidigt bryter mitt svarta frassekräk ut i en
fertiljeremiad & löper rastlöst runt vid sängänden
ylandes efter hankuk & jag ligger i horisontalläge på bristningsgränsen &
tänker att ingen borde behöva leva under sådana här inhumana omständigheter.
Allt jag vill är att världen ska hålla käften en stund. Är det så mycket
begärt? Va?
▼”As I Lay Dying” av William Faulkner. Det är nog den
klockrenaste boktiteln genom tiderna, för det var precis så jag kände när jag
försökte traggla mig igenom dom första trista sidorna.
▼Sitter på Teatercafet & tar två öl med två andra BDD:are som förstås är så
snygga att jag måste motstå impulsen att vissla efter en servitris & be om en
gaffel så att jag lite försynt kan börja stabba mig själv i benet i takt till electrohousebedrövligheterna.
Annars känns det helt okej, det där med att finnas. Att vara någon. Någon som stinker
billig eau de parfum & chesterfieldrök & raglar till baren som alla
andra( överför)friska(de) slynglar & gamla stötar. Smuttar kontinuerligt på
en stor, stark & drabbas av små petit mal när jag plötsligt drar väldigt
viktiga lärodomar om livet, som att det kan vara rätt gött ändå när man
tillsätter lite humle, malt & trevligt sällskap.
▼Slöläser ” Hjärtat jagar allena” från
nittonhundrafyrtio av Carson McCullers
& jag antar att det är en rar historia om den dövstumma John Singer som
folk gärna söker sig till för närhet & förståelse & att den säger något
essentiellt om människans längtan efter gemenskap & bekräftelse – men allt
jag kan tänka på är att McCullers bara var tjugotre år när hon slog igenom med
denna tidlösa klassiker. Att hon vid sjutton rastlösa tösår packade sina väskor
& writsporeste till The Big Apple för att skriva & besjälas av staden. Alltså.
En debutroman vid tjugotre års fucking ålder. Jag
kan inte annat än att hata det lidelsefulla, virtuosa & slipade
flickfanskapet. Och jag kan inte annat än att hata mig själv för att jag
fortfarande inte ens har så litet som ett embryo till en början eller ett slut
på mitt stora breakthrough. Och minst av allt tålamod.
▼Här har vi
hög klass i alla fall. ”Proggiga barnböcker” av husguden Kalle Lind &
”Misslyckat självmord i Mölndals bro” av Linda Spåman:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
[ Bloggspått-tips för er som upplever att internätet slukar era ord:
Kopiera kommentaren ifall ni möts av ett blank space efter att ni pressat
på "förhandsgranska", "kommentera som" eller dylikt, och klistra in igen. Såpp!]