tisdag 28 juni 2016

∞ "Dom ska få äta varje fucking ord dom sa". / vykort från en flyktbuss.







Med betoning på “ that didn´t know shit”.



Fyllde Förbjudet  lajk: 



 Slöjdyster sorgyra med beffen & what a heck kan vara bättre än att
 bli med den där xtranollan genom att koxa på deppementären
 ”Jag vill inte leva detta livet”?
Rekommenderas starkt. Särskilt upplyftande & ett självklart 
 rullval för suicidbenägna. 



.

Brännbollsyran, sammanfattning:

Om att bli utskriven av en AT-läkare som ännu inte kontaminerats
av praktswineri & i ett fem minuters hallelujamoment
 av heliga_kuk_nu_händer_det_faktiskt kirrat att ducka för den 
salongssprättiga, späda överarrogantheten självs ökända 
livstidssving med LVM-klubban : 


Måste förstås också passa på att rosa räddningspatrullen på avdelningen 
för att dem dagligen turades om att förklara för mig att jag har en
 cancersjuk mamma & inte missade ett tillfälle att påminna mig
 om att jag inte överlever utan henne
-         & trots att jag gång på gång på fucking gång
 försäkrade dessa comfortcräjvande uppgivna qvinnospillror
 att hon kommer att bli helt frisk ä.n.d.å trilskades med att det
 faktiskt inte_ nödvändigtvis_ behöver vara sant.



Off line, off meds, off life. Lajk: 




Vilken jävla myt alltså. Måhända att jag försökte håtta opp eskapism 
på flaska med rosébubbel, rosa nagelband &
 glossiga maybesheisbornwithitläppar för sisådär hundratjugonio 
kronor men nu sitter jag spritsuckulent & sqvalpande 
i skitiga whateverpaltor, gökottahinkar i mig träshbärs, klamrar 
mig fast vid sistaslantsponken & selfpitypumpar melissamoodiga
 brölspår. Så nä ni, detta går inte att romantisera hur många klunkar 
billigt bränt jag än soundtrackar med Pistol Annies. 



 



" En fjärils vingslag."


 Har blivit slagen gul och blå spottad på tills skolan blev en väg jag inte orka gå, om jag
 fortsatte skolka kanske tårar torkar, hade självmords tankar innan jag var 12 år.
 Men då jag gömde smärtan inombords, den exploderade år senare på nån citykrog.



 Torka dina tårar för gott, slut på tårarna, hatet i mitt bröst brann som ljus på kyrkogårdarna,
 från & med idag ska jag aldrig backa back, dom ska få äta varje fucking 
ord dom sa.
Står i anfallsläge under asfaltsträden. En dag ska jag flyga, Över alla er Tänker aldrig mer. 
Falla ner. Jag tänker aldrig mer falla ner. 


.


Vykort från en soffkant: Så jag highscorade i självkännedom
 & undrade hur länge jag krampaktigt kunde klamra mig 
fast vid att jag att jag inte skulle falla mer innan jag i stort sett
 trillade ner bara av ren utmattning. Två veckor, give or take a few
 days. Som tur är hade jag redan tumblrat runt efter något att
 illustruera min relapse med:

      Undertecknat: ” självgod mitt i självföraktet.” 




Ett) Carpe Diem. 
Två) Printar opp i enorma väggord i hallen. Mycket välkommande.
Kul med den moody melissa horn-speglingen från youtube i 
bakgrunden också. ( & brännvinsflaskan) Hey, liksom
 busted med att vara ett sentimentalt snyftande känsloknytte. 
Fyra) Dagen efter man firar att sommarn snart är slut med 
fulla glas: fylleselfie, awkwardsms och försöka skriva poesi 
om dis och dagg. Resultatet: 
" tr j1 sovaff trprf kag äg full rfnad OMFG."
 Väldigt. Vackert.

Midsommarmorgon & afton: Jag är tydligen fantastisk. Lajkable. Bäzt. En underbar
     liten jäkel.
     I teorin. I fantasin. I ord. Med smileys. Men jag är inget man väljer. Som känns på
     ett sätt som inte skaver. 
     Så ibland gör det ingen skillnad att man haft ett lipmaraton till
     de sista avsnitten av "How i met your mother" & bestämt sig för att göra allt för
     att slita sig loss ur scherbatskyrollen; The one who never 
shows up for the big
     moments. Ibland upptäcker man att det faktiskt finns
ett För Sent.
Att ensamheten
     inte längre är ett eget val & måste.



[PS] Om du tänker sätta mig på en piedestal, använd dig för fan av en med stadiga ben.





- Melissa Horn
.



Bjutifula, thanxxteariga sparord från ett lika bjutifult, rarhjärtat fenomen
på messenger & en tåpplåt som kan få vem som helst att wowbrejka. 



”angående sia så känns låten som jag uppfattar dig ibland, att du trycker ner skit och festar som om det var det sista du gjorde, men någonstans när du är ute på farligt vatten så håller du fast dig för att inte drunkna, att det någonstans finns en rädsla hos den annars så orädda. ”party girls don't get hurt, can't feel anything. feel my tears as they dry. holding on for dear life, won't look down, won't open my eyes, keep my glass full until morning light, cause I'm just holding on for tonight.”

sedan kommer morgondagen och då börjar det igen. med flykten. du är så grym och jag längtar efter mer zelda-art, mer kreativa explosioner och frid med dig själv.”













-         Nä hörru, håll i galejhatten för nu jävlar blir det att åka av!
Från methbultande hjärta, andtäppa & golvad av 
panikångest
till en joylizt som rör upp min inre sommarschlaraffe 
& stureplansglassare. Började rätt fansåbrakickigt. 
Sen slog förbannelsen för oss åttiotaliser som är uppfödda
 på horniga skillingtryck in. Den som får en att tolka 
” Är inte det här lite väl… deppigt?” som fulltösig förfest. 

Dåpaminlistan " Det där groggludret." 


2 kommentarer:

[ Bloggspått-tips för er som upplever att internätet slukar era ord:
Kopiera kommentaren ifall ni möts av ett blank space efter att ni pressat
på "förhandsgranska", "kommentera som" eller dylikt, och klistra in igen. Såpp!]