Vi är alla munkar på frestelsernas berg

.

Det är bara förfall. Kvävda skrik. En himmel som svartnat. Bara ett hjärta som inte förstår att det inte längre finns en anledning att slå.
Bara en till i statistiken som blåste farväl i sina fotspår.


Jag undrar, hur länge får man ta en paus från livet? Hur länge kan man stå still innan alla tröttnar och går iväg? När har sanden runnit ner och när reglas alla dörrar?
Är man skyldig att be om förlåtelse för en smärta man inte kan rå för?
Jag undrar, har livet ett förfallodatum? När är det berättigat att ge upp? Vid vilken tidpunkt har man rätt att säga att man gjort allt i sin makt?
När tittar Gud på sin klocka och säger att nu har hon min tillåtelse att avbryta?


Text av Jonas Gardell:



Varje dag lider de. Varje dag lever de också med vetskapen om att inget lidande vore enklare att göra slut på än deras, det vore bara att gå ut på den smala, skrangliga balkongen och luta sig ut över räcket, lite för långt - och allt vore över.
I varje ögonblick av sitt liv utsätter de sig för frestelsen, och gång på gång måste de upprepa för sig själva:
Du skall inte fresta Herren din Gud.
I varje ögonblick väljer de att trots allt fortsätta.
Men när de inte orkar längre? Vem kan döma en människa om Herrens änglar aldrig kom för att rädda henne när hon föll?
Det har Maria funderat mycket över.
Ibland upplever hon att man varje dag väljer mellan ojämförbara ting. Nu skulle jag kunna släppa allt och skrika i förtvivlan eller också säger jag att det var ett utmärkt gott kött och ber om receptet. Nu tar jag av det kokande vattnet från plattan eller också hoppar jag från balkongen.
Nu kan jag antingen borsta tänderna eller skära upp handlederna.
Antingen eller.
Som om alternativet till de vardagliga tingen inte alls med nödvändighet är andra vardagligheter, utan tvärtom en avgrund som lurar tätt inpå trivialiteterna.
Och vi är munkar på frestelsernas berg, mittemellan himmel och jord.

Kapitel 18 ur Frestelsernas berg.



Det är samma alternativ här. Nu när lägenheten är tyst och fri och viskar om nya möjligheter. Jag skulle kunna fylla fyrtio A4-papper med avsked och fortfarande känna att orden inte räcker till. Spela in en blandskiva med Björn Afzelius och Mikael Wiehe bara för att lämna några sista budskap. Hämta is från frysen och bedöva mina handleder.
Jag skulle kunna ta med mig ett rakblad och lägga mig i badkaret för att tyna bort.
På bara några timmar skulle allt vara över. Så skulle jag vara över.
Från ingenting till nånting.
Från att vara förlorad till att hitta hem.
Jag skulle kunna.
Men det gör jag inte.


Jag skjuter upp det oundvikliga. Inte idag. Imorgon. Till helgen. Nästa vecka .

Väntar

Väntar

Väntar

Väntar

På myten om en blå himmel. På att någon ska ge klartecken på att tiden är inne för att dö.





( Andra bloggar om: depression, självmord, förfall, ge upp )