Låt oss sprätta upp en pripps blå och sjunga hum hum från humlegården

Jag har levt i den myspysiga inbillningen att sommaren bara ligger några dar bakom. Att den smyger iväg med så små snigelsteg att jag kan blåsa i min visselpipa och kalla tillbaka den när jag vill. Det är väll aldrig för sent att packa den där picknickkorgen med blandsaft och kanelbullar och cykla ner till Stöcksjön för att ta sig sitt första dopp, det där första doppet som man börjat planera in redan i april?

Eftersom jag knappt varit utanför ytterdörren sen i somras så har det med nerdragna persienner varit busenkelt att föreställa mig små knottisar kuta omkring på gården med uppskrapade knän, carpe diem i blicken och små mustascher av vaniljglass. Jag har kunnat ana att kroghörnan i centrum är överfull av alkisar som använder eftermiddagssolen som en ursäkt för att få ta sig en öl. Jag har till och med så sent som i förrgår tyckt mig känna lukten av grillad flintastek och skrytsam barnfamilj med noll respekt för de hungriga och fattiga leta sig in genom fönsterluckan.

Idag snöade min inbillning bort.

Jag vaknar av en överjordiskt hurtig pappa i rosa träningsbyxor som glatt trallar att han ser det snöar ser det snöar det var ju roligt hurra! Som om det inte räcker med att han totalkvaddar mina hörselgångar genom glada tilltjut på förbjuden tid och ser ut som en rosa fjolla till barbarpappa så drar han också upp mina persienner. Kolla, kolla! Men kolla då!
Jag kollar. Får en ljuschock och ser vitt. Gnyr. Kryper under täcket som en skrämd mus.
Varde mörker! Skydda mina ögon från allt av ondo!
Medan jag ligger där och fasar för att jag blivit blind så tvingas jag också inse att det är so long farewell till mitt Stöcksjöbad och den typiska sommardag jag aldrig lyckades pressa in i min otypiska vardag.

När mina ögon vant sig vid ljuset ställer jag mig vid fönstret för att se oktober täckas i snö. Se vintern lämna ett smakprov och några lätta spår.
Jag får syn på fyra stycken smygtittare som också står och ugglar i fönstret precis som jag, och en kvinnan som slagit på stort och faktiskt gått ut och satt sig på bron. Hon har ett stenfast litet harmoniskt leende på läpparna och ser så sliskigt välmående ut när hon tar sina djupa, friska andetag att jag inget hellre vill än att rusa ut med ett psyko till Schäfer och uttala kommandot
”Buss på!”.
Istället så drabbas jag av ett befängt infall av normalitet och klär mig alá Gilmore Girls-Lorelai i luddiga små fingervantar, fodrad kappa, rosa mössa, tar med mig en kopp med kaffe och går ut.
Där sitter jag och försöker skapa mitt eget Stars Hallow. Försöker leva i myten om mirakel. Så jag ropar (Nästan)
- Kom mirakel! Kom! Take me now or lose me forever!
Det kommer inga underverk.
Det är bara kallt och blött. Min cigarett är för fuktig för att röka. Mitt kaffe har kallnat. Och en granne på väg in slänger nonchalant sin glödande fimp mitt framför mina fötter. Då bestämmer jag mig också för att gå in och aldrig mer gå ut igen.

( Andra bloggar om: sommar, snö, vinter, mirakel, isolering )