Attityd VS attityd

Det finns vissa typer jag har väldigt svårt för. Nej, det är en ganska absurd underdrift eftersom jag faktiskt inte tycker om särskilt många alls, men gamla avdankade hårdrockare och folk som anser sig vara så himla heavy fucking metal for life hamnar långt ner i min hierarki bland Stureplansbrats, inavlade byfånar och blöjraggare som tutar runt i Volvo och öser på med Eddie Meduza, håriga feminister som går klädda i T-shirts med trycket ”Onanera mera!”, extrema kommunister i palestinasjal som dansar och skuttar runt en brinnande svensk flagga i äkta Che Guevara-anda, och så givetvis nazister. Det måste man helt enkelt pressa in. Precis på samma sätt som alla fröken vilket-land-det-nu-än-må-vara kandidater mekaniskt måste pipa fram att dom önskar en bumbibjörnsbarnvänlig värld vars bittra fiender möts på en blommig äng och börjar mata varandra med kärlek och ostron.

Nu är det så här: Jag lyssnar också på metal och hårdrock. Slänger på en skiva av Dream Evil, Slipknot, Danzig eller Motorhead och känner mig allmänt hård. Leker Gene Simmons framför spegeln och räcker ut en spetsig tunga. Bollar med uttryck som rock on och är helt galet helball i nitarmband. Men det är inget fack jag placerar mig i. Låser in mig inifrån med tribbellås, sitter där inne och trycker med en Jack Daniels och vägrar komma ut.
Dessa stereotyper som jag tillägnar det här inlägget har en väldigt stor tendens att göra precis det. Det är inskränkta losers till pojkar och män som
helt enkelt bestämt sig.
Satt ner foten, lagt armarna i kors och skakat på huvudet.
Fastnat bland gitarriff, drygtuffa miner, idealet om sönderslagna loger och är för lata för orka gå vidare.
Sen sitter dom och skräpar i en skabbig soffa på någon död hemmafest med ett sex pack öl i knäet. Lirar en platta med titeln ”Totalt oparty” och skulle aldrig sjunka så lågt att dom faktiskt anpassar sig efter andras musiksmak och önskningar. Spelar luftgitarr, headbangar, alternativt försöker sig på att growla.
Och när man snällt föreslår att dom borde ge andra musikstilar en chans så är dom snabba med att lägga händerna för öronen och bryta ut i falsksång av valfri Manowar-låt som innehåller något av följande termer – warriors – brothers – steel eller – metal.
Men om du bara…
NEJ!
Du kan ju i alla fall…
NEJ!

Slutdiskuterat.

Dessa grabbar anser förstås också att hiphop är omusikaliskt trams. Det är den viktigaste ståndpunkten man kan ta. Den gyllene regeln, från att gå från wannabe till lärd och fulländad rocker. Nummer tre på ”Så tar du kontroll över din identitet och håller fast vid den!” – listan.
Hiphop och rap är tydligen bara ett enda stort svart hål i musikhistorien av talanglösa negrer som viftar med händerna och gurglar upp en massa ramsor om bitches and hoes och självömkande misär. Att stänga av MTV och söka sig lite djupare ner i kategorin går ju självklart inte för sig. Att överhuvudtaget komma på sig själv med att uppskatta en hiphop-låt är en dödssynd. Gud så hemskt att tvingas omvärdera sig själv och allt som man trodde sig vara!att nda stort svart hål i musikhistorien av talanglösa negrer som viftar med händerna och gurglar upp en massa

Det är mycket snack om att det inte skulle krävas någon talang för att göra hiphop.
Men guess what?
Att snöra ihop en låt som kretsar kring live fast die young, slänga på sig en peruk, ett kilo smink och ta med sig en elgitarr ut på scen är inte direkt den allra svåraste musikstilen att bemästra.
Lyssna på politiska Immortal Technique nedan och kom sedan tillbaka med påståenden, mother fuckers.

( Andra bloggar om: musik, hårdrock, metal, hiphop, youtube, )