Otyglat
lurvrålsvred; ” Så du har alltså kryssat primetimeflärdiga kvarter som inte
släcks ner & nightlifekysser en på pannan i f.y.r.a hela dagar & det
närmaste du har kommit en sightseeing är att
strosa omkring i en förbaskad Jula-butik?”
Well,
finns det något mer enchanterande än att skönja hur alla dessa medelklasshominider
bär sin freeedooom[!!!] som en casual axelryckningsaccessoar.
Sommarens
Stora tvåtusenfemton: Stockholm. Globen. AC/DC.
Ja,
jag var ju såklart inte där.
Det
var däremot lille reservoarfar som var hygglo nog att lova att det var jag som
skulle få styra hela stockholmsskuran med vinden i min syntetiskt svintosträva löskalufs
ifall jag också hoppade på the Rock 'n' Roll Train. Som hade hjärta att stå där
i köket, lustpuffa på en cigarr & it´s a long way to the top- teaserdingla
med en valfläskbastant bunt shoppingsedlar, vilket är en rätt bisarr upplevelse
när
man sitter mitt i den, fortfarande indihått flammig efter kvällens kryddkompottkatastrof
till kikärtsgryta
& kommer på sig själv med att faktiskt ha lite för många års kokettkompetens.
Som att löjligt lätt falsettstämma in i ett Time of my Life när jag är helt
idiotsäker på att m i n inte kommer
skallra genom ben & märg på en arena, utan genom ett fyra minuter &
tjugoåtta sekunders kort swayzehett youtubeklipp. Att svårt skenberoende
femininummaskera impulsen att domdera ”Men är du helt yr i kupan karl! Vad i
helskotta står du & dillar om?” med ett lättsinnigt
konversationskorrekt ”Åh alltså, en
morgonsval slowwalk i Botaniska trädgården, det skulle vara SÅ himla
marvelous!” .
Och
när det i min lilla, lilla värld som är uppbyggd på kanskekrumbukta mig ur
konversationer
&
rotad i en övertygelse att det är så horribelt jävla glasklart att mitt största
framsteg i livet kommer att vara en sådan där fredagssväng över ruinerna av vad
som en gång var en rastplats för den parningslystna, hwilda &
hembräntutslaget blommande ungdomen & så bara raka jävla revoltörvägen hem
till
mamma & pappa.
För
alltså…Hallå? Sanity check? Även softlancentrifugerat hjärtesofta & true
colors-glimmande förhoppningar satinspunna ur ett självuppoffrande jag aldrig
någonsin skulle mäkta att praktisera själv
kan
ha en lätt oattraktiv cluelesston & befläckas av fräckheten att vifta med
ett alldeles vidunderlig
normomställt & priviligierat liv som fullkomligt fri –
;
att faktiskt kunna bootsa upp mig & följa ett oktobermulet meningsblekt
schema, att bära runt på en vardagstristess under bikerjackan medan jag
regnfrusen slentrianpendeltågar mellan morgonmatt förtretspill över blaskbilliga
torvbrygder & jargonga grovfrullegrymtningar i fikarummet & crispiga språngfries
mellan nummerlapparna på banken.
Att
bara sådär, helt jävla sonika, kunna runda butikerna i stan utan att ångestflämtande
tvångsrusa fram till reflekterande skyltfönster & MVG:s övertydliga speglar
för att peu à peu falla in i ett freezing mood som helt jävla crippled, ett
flat out failed case av Bortom All Förtröstan.
Dessutom,
att inte ens höra hur det rasslar i fickorna av massdesignade silverskedar?
Att
inte ens behöva förstå hur välsituationerad jag är som kirrar att speeddäjta
med ännu en Allra Finaste på Espresso House & brådskagramma frappémustascher
med hashtaggen ALLRA KJÄERASTE FIKAMÖ MIN oftare än tja,
aldrig.
Och
nu kan jag ju lika gärna passa på att ta en titt på den där lilla svarta dåtten
över att hinka, hacka & dela misären, bup-fostrade olycksbarn emellan:
Att
inte ens vara medveten om hur förbannat flaxfödd man är som har möjlighet att
fly -
ta
känslan av att vilja slita loss allt jävla sensommarurlakat slappt skinn över
hela kroppen & bara kuta fort som fan. In i en annan port, in i ett
kvadratmetersnålt kokvråkyffe, in någons famn, ner på en högtidsskrudad soffa i
praktfula & bjärta gardinlängder & så börja att tömma en knoxdosa med
kodein & iktorivil över min ADHD eller Borderlinediagnos.
Om
jag på något vis framstår som väldigt osympatisk vad anbelagar mina
medmänniskors psykiska vedermödor så stämmer det
alltså till fullo.
Min misär mäktar inte med sällskap. Inget
sutursammanbindat systraskap, Ingen lentungad, kelbekväm & sympatismäktande
själssjukfrändskap, ingen entente som torkar tårar med stål & truppar upp sig
bakom ryggen på en när man gör sig beredd att falla med blicken fäst på den
allra ljusaste punkten på himlen. Min misär är ett pälsverk av sträva
vargulffjun, ett vråvidunder med armarna i kors, alltid redo att slita strupen
av den som tassar för nära inpå.
Men
så måste jag ju ändå säga att jag var betydligt mer nederlagssänkt & sturig
över att ha missat Pistvakt & Pjäxpistols sommarturné
med
en kalendariummiss på två dagar.
Och
det förstås, kulturumeås stora duodragplåster Uno Svenningsson & Patrik
Isaakson på Hotell Vännäs. Men vilken mediokerklok människa skulle ens överväga
den enda kollektivtrafikmöjligheten att i trettio spänningsladdade minuter nattrulla
in mot stan mitt bland sing – a –long-
skränande, smygsnapsande, stapplande & snavande fjortistrupper - stridsfärdiga att vända sig om med breda
simulissmajl, droppa garvbomber & avfyra maskulina skrämskottbröl?
Sommar
tvåtusensjutton: debacle.
Och
insikten att jag är bättre på att gå för långt
" jag älskar dig. Jag hoppas du mår bra. Men jag låtsas
som att du inte finns."
Mood:
