┼ "Men hallå...jag tycker också att det här är skit. Jag har inte valt det här. Men det blir ju för fan inte bättre bara för att vi inte pratar om det!" ┼

.

På Via Dolorosa, lidandets väg;  Introt & soundtracket till vad som skulle kunna bli det allra värsta tänkbara. Som slår till när jag hämtar ut kritade urlköp i coopkassan. Givetvis faller ett sorgflor ner över vad jag aldrig skulle kalla för  mina Bisbee Blue &

givetvis bryter jag ihop i  brådstörtande,  gewalthwilda svallvågor av mental överbelastning  & spillrar samman som  papier-maché, övertygad om att jag är en bitterblue déluge av cynismpiskande spilltid, ett störtlopp utför, att det som brustit någonstans under skinnet aldrig kommer sluta läcka. Inte för att det spelar någon roll. Washed out? Genomsoakad? Emotionellt förstoppad? Som att det skulle förändra hur vi slutar, mamma & jag.

 Givetvis finns inte tid till att sätta dödpunkt, bara att shawnshanka mig ut som ett planlöst maschverk, resa mig från trottoarkanten, skaka av mig plenty of fucks i acctually give & unna alla förbitravande en riktig jävla snörvlig, hulkbullrande vrakhistoria att sladdertruta för sin sambo -   jag ska hem för att dö.

Före henne.

Före vi vadar i en slammig, sank & känsloladdad märgelgrav, före jag förväntas stämma upp i svanesång, före man sliter in mig i en samfälld sorgsquad & beslutar åt mig att jag måste vara stark för  mor min nu. Att det tydligen är min plikt att leva för henne.

Men hennes plikt då?

Att sluta leva på något nikotingult exexpired & anciennitet epitet som ”Tjena zupermorsan! Hur krigas det?” & en gång för alla börja leva för att ge mig ett saxat & scrappat konturkomfortabelt liv som jag inte vanprydd vantrivs i så pass att det enda jag har kvar är:

Epilog.

¶Jag kom aldrig längre än såhär.

Tack vare det ni är, tack vare allt ni gör, så är jag ensammast i stan. Så förvänta er stora ting av mig, det är Elvis & Einstein & jag.

“If I never see you again I will always carry you
inside
outside

on my fingertips
and at brain edges

and in centers
centers
of what I am of
what remains.” 

 

┼ ┼ ┼ En enda liten spricka i pansaret. En enda ytligt ynklig rispa på fasaden.

Det var allt som behövdes för att världen skulle tvärvända sig emot mig

&

självbelåtet börja skrodera om att den minsann fortfarande har mig i sitt

strypgrepp,

att allt jag tränger undan aldrig kommer sluta ta varje flyktigt ögonblick

i akt att försöka tränga sig in igen  

jäsa,

     spira &

            svälla upp till ett jävla monstrum.

 Jag har knappast suttit & gött livsolusten med något

selfpitystint i hutlösa chazzerportioner så jag vet i fan vart den har fått

kött på benen ifrån men ändå,

ändå har jag ett expanderande, obn00xiööst jävla desolationhäll under huden,

ett växande, baktungt

ångeståbäke som tar plats jag inte har – & det spelar ingen roll ifall jag bördsstolt

& skamlöst struntviktig pekar på min titel som Ers Hjertlöshet & steviasött spydigt

belyser det faktum att denna typ av hunger efter att bli förstådd förstås inte hör

 hemma här eller

att jag säger fuck it & börjar vanvettsstabba ner det oinbjudna fanskapet med

alla vapen jag har.

Nej, det spelar ingen roll att jag torkar bort blodpärlor från pannan & gastar

WHY. WON´T. YOU. JUST. FUCKING. DIE?

Detta suicidinsvepta, skämmande vemodsveckade tillstånd har tamefan lika

löjligt strånga knän som Voorhees & Krueger

så är det så konstigt att jag vill shawshankslita av mig skinnet för att det är den

enda möjligheten att bryta sig  ut? Att jag skulle gå över lik för ett ögonblick av relief?

Att det är som om att jag sträckläst Depression for Newbies &

bara kan tänka i totalt söndertummade, nötta fraser som förlorat all sin motståndskraft?

Det här är inget som jag vill unna mig.

Det här är inget som är skräddarsytt till Cat Stevens

& rödtjut en fredagskväll.

Offerrollen däremot, det är verkligen inget som ultrasjälviska,

rampljuskåta slynor som jag förtjänar att bekransa sig i men jag tänker fortsätta

spela den med stenströmsoundtrackad bravur ändå.

[ Thomas Stenström - Elvis, Einstein och jag]

" Jag sjunger aldrig era sånger. Min melodi är inte er."

"She was eight years old our first day of grade three when she got called ugly. We both got moved to the back of the class so we would stop get bombarded by spit balls, but the school halls were a battleground where we found ourselves outnumbered day after wretched day. We used to stay inside for recess because outside was worse. Outside we’d have to rehearse running away or learn to stay still like statues giving no clues that we were there. In grade five they taped a sign to her desk
that read “beware of dog”,

to this day, despite a loving husband, she doesn’t think she’s beautiful because of a birthmark that takes up a little less than half of her face.
Kids used to say she looks like a wrong answer that someone tried to erase but couldn’t quite get the job done,
and they’ll never understand that she’s raising two kids whose definition of beauty begins with the word mom -
because they see her heart
before they see her skin.
That she’s only ever always been amazing.

He was a broken branch grafted onto a different family tree, adopted, but not because his parents opted for a different destiny. He was three when he became a mixed drink of one part left alone and two parts tragedy.
Started therapy in 8th grade, had a personality made up of tests and pills, lived like the uphills were mountains and the downhills were cliffs,
four fifths suicidal,
a tidal wave of antidepressants
and an adolescence of being called popper, one part because of the pills, and ninety nine parts because of the cruelty. He tried to kill himself in grade ten when a kid who still had his mom and dad
had the audacity to tell him “get over it”.  As if depression is something that can be remedied by any of the contents found in a first aid kit.

To this day he is a stick on TNT lit from both ends, could describe to you in detail the way the sky bends in the moments before it’s about to fall, and despite an army of friends who all call him an inspiration
he remains a conversation piece between people who can’t understand - sometimes becoming drug free has less to do with addiction and more to do with sanity."

-          To this day project. Youtube.  

Läs även andra bloggares åsikter om Thomas Stenström, ensamhet, sorg, depression, smärta, To this day project, foton, Bukowski, mobbning, gif, poesi, självmord,