┼ "Men hallå...jag tycker också att det här är skit. Jag har inte valt det här. Men det blir ju för fan inte bättre bara för att vi inte pratar om det!" ┼

.

På Via Dolorosa, lidandets väg;  Introt & soundtracket till vad som skulle kunna bli det allra värsta tänkbara. Som slår till när jag hämtar ut kritade urlköp i coopkassan. Givetvis faller ett sorgflor ner över vad jag aldrig skulle kalla för  mina Bisbee Blue &

givetvis bryter jag ihop i  brådstörtande,  gewalthwilda svallvågor av mental överbelastning  & spillrar samman som  papier-maché, övertygad om att jag är en bitterblue déluge av cynismpiskande spilltid, ett störtlopp utför, att det som brustit någonstans under skinnet aldrig kommer sluta läcka. Inte för att det spelar någon roll. Washed out? Genomsoakad? Emotionellt förstoppad? Som att det skulle förändra hur vi slutar, mamma & jag.

 Givetvis finns inte tid till att sätta dödpunkt, bara att shawnshanka mig ut som ett planlöst maschverk, resa mig från trottoarkanten, skaka av mig plenty of fucks i acctually give & unna alla förbitravande en riktig jävla snörvlig, hulkbullrande vrakhistoria att sladdertruta för sin sambo -   jag ska hem för att dö.

Före henne.

Före vi vadar i en slammig, sank & känsloladdad märgelgrav, före jag förväntas stämma upp i svanesång, före man sliter in mig i en samfälld sorgsquad & beslutar åt mig att jag måste vara stark för  mor min nu. Att det tydligen är min plikt att leva för henne.

Men hennes plikt då?

Att sluta leva på något nikotingult exexpired & anciennitet epitet som ”Tjena zupermorsan! Hur krigas det?” & en gång för alla börja leva för att ge mig ett saxat & scrappat konturkomfortabelt liv som jag inte vanprydd vantrivs i så pass att det enda jag har kvar är:

Epilog.

¶Jag kom aldrig längre än såhär.