Tell me the world will remember me

┼ ┼ ┼

Letar efter ögonsköna livbojar på ebay, i förgår en retrorutig dressup med asymmetrisk krage & guldknappar.

Övertygad om att en asymmetrisk krage & guldknappar kommer göra mig komplett. Helchic. Att det är just en prunkande ekipering som fattas i mitt blåjeansblaserade being. Det är det där eftermiddagssuget efter klädsamma sötsaker & jag måste ha en fix, en flatterande stabiliserare, en estetisk knockout, en het disguise, ett mönstrat expression, något som avslöjar nåt om mig som jag själv inte är säker på, som får mig back on track [ track.spår.vinylskiva.köpa kris kristoffersons ”jesus was a capricorn”], Jag behöver smeta ett grällt kärringrött
hej jag är så jävla gammal & grå   över min approche & slänga en burk 
Lady Sensitive över skamfläckarna. Kamma över flinten liksom. Bli av med glasögonen & släppa ut håret-ny. Ett TADA som bär sina framsteg, inte går dom.

Förra veckan köpte jag en blommig bohobag som jag skulle stoppa ner mitt nya hurtiga, bastuhärliga & solariefräscha liv i. Flasha förbi med i gymklädningsrummet som en stilsvettare.

Den bajsade katten i. Jag blev lättad över att slippa köpa ett gymkort.

Hellre tänker jag på hur många dansgolv jag kommer fränchkyssas på i min nya bandeaublåsa från Asos än att faktiskt betala inträde för att hamna i Douglas-vrån med armarna i kors & xiderspill över bröstet. Trött, skrovmålssugen & jävligt ohånglad.

Och idag låg jag lika dubbelvikt på soffan som mitt loppisfyndade lapptäcke i en nyanssplash av höst. Totalt typtruck-knockad & dödsångestdown. Det är inte det abstrusa bortanförandet som skrämmer mig mest utan tanken på vad som kommer hända med allt som jag lämnar bakom. Kitchet. Krimskramset. Kläderna. Det väsentliga.

Mina similismycken, flaskfotslampan, Warholverket, mustaschkoppen till morgonkaffet , min sov-gremling, den skottrutiga ponchon, tidningsrubrikssamlingen, mitt pennskrin i teak.

I någon annans händer väger inte min fjäderpenna tungt & ingen ser affektvärdet i min allra första brännskiva med hesa Bonne Tyler -hits eller i den kabelstickade kofta som jag bar när Ricky gav mig en aftershavepräglad, hellyhansenvarm fyllekram & sluddrade fram att han gillar mig..som fan. Om jag inte spritpennmärker det med ett fetstort AFFEKTVÄRDE förstås.

Det bästa med mig kommer slungas ner i gröna containrar eller lastas av på Röda Korset. Där plockar en Xmen-skadad P16 med en rinnande generalblaffa under överläppen ut min Stay från dvd-hyllan & hatar den av hela sitt hockeypuckhårda frölundahjärta. Där prissätts jag till minimum. Och inga små barnbarnshänder kommer rota i mitt liv, ingen rågblond Nordin kommer eftersläntra in i klassrummet i mina ankelboots från Bianco och säga ” Dom här? Hittade dom i mormors gamla lådor på vinden. Så himla vintage asså!”

Sextio år efter att en scooterförare spottat min likblåa lekamen i en skogsdunge så kommer alla avtryck jag gjort vara helt översnöade. Bevisen på min existens återvunna till ett skrivhäfte i en geekig lågstadiepilts skolbänk. Det enda märke jag kommer att ha gjort på världshistorien är ett ”Sandra was here” på Mariehemsskolans brandstege.

Ingen kommer gräva efter mina lämningar. Analysera min person. Joyce Carol Oates kommer inte att ge mig en röst i en åttahundratjugotvåsidigt lång "brunett"

Jag är inte rädd för att dö

 men jag är så in i helvetes rädd för att dö ut.

.

[ "I´m going to hell. Or maybe i´m already there."]