Den gröna arboretummilen av skam.

❦Och så denna panacé för vingbrända: Att sandallätt blada iväg bland björklöven med en lätt eau de patchouliskvättad panteism.( παν "allt" θεος "[är] Gud"). Sicksackfärdas genom vegetationsfrodiga vandringstråk som allihop pekar på att du är på rätt spår. Ta barfotafjät i slowmo & fridtassa runt i gräset. Be extant. Be present. Be Ernst Kirchsteiger i sitt vämjligaste kontemplativa esse. Fånga dagen så varsamt att regnbågslupinens stjälkryck bara känns som en livsbejakande karess, och så, spärra upp näsborrarna & bara tidsfristnjut. Axla dig mot en alm & läk.

Var holkfjäll. Var ett dwergsnäätsglinder. Var ambrosia. Var en Sphinx ligustri. Var vildkaprifolen.. Var rötterna. Var en Hamadryad. Var ett goddamn underverk.

Så läk.

Läk för fan.

Replikskifte: ” Och i skogen kan ingen höra dig skrika heller.”

Det är så ett frö planteras. Det är så man fäller en körsbärskornell & aldrig tar ett älgkliv över grenarna. Det är så man faller bäst man vill. 

BAGGBÖLA:missköta, ödsla, förvalta dåligt, förvalta oekonomiskt, handskas vårdslöst med, misshushålla hänsynslös exploatering, baggböleri, miljöförstöring.

Internhumor mellan mig & mig när jag öppnar ett redogörelseredigt fönster & slås av att min favoritplätt av plantage & ljumma lagunvågor är ett begrepp som går att vrida & vända på i helt andra ordval än dem jag alla andra säsongskiften fosterortsvurmande försökt precisera med perfekt ordpynt & mitt i prick-lystna systemkameraskjut .

 Siberienslingerstigen En stor del av behållningen vid ett besök är därför själva vandringen längs de vindlande stigarna och att låta sig fascineras av den stora mängden död ved och den gynnsamma inverkan detta har på förekomsten av vedsvampar, insekter och fåglar. Helande för svaga never.

& dess ärtiga, überschöna highness swinstina, aka SonofDad, pennade ner någon gång”hur det liksom skulle vara att bah dö selfiedöden?” Nå.

När jag sveper fram genom Baggböle herrgårds allé i en deluxeostig, flortunn högtidsstass katjingcamouflerad som ett schlaraffsinnigt, juvadermplumpat våp med pistagegrön ögonskugga, fauxfransar, ryskt rapunzelsvall & en tjock, sebumkrackelerande zinkmask

& som runawayrusig avfälling, knalltorsk på jävligt qvicka flyktfixar  i nöd & olust, så u-schappar jag av från min pysselpartner in crime & festmös affektgenomsoakade, brudskimrande älvbrusvigsel för att krypa undan bakom rosenbuskar & spela död som en pungråtta

& hajar. Det socialt isolerat glasklara.

Inte att trilla av posepinn när man stilettvacklande försöker selfiesticka sina välsvarvade spiror utan att jag,

som True Defective,

alltid står inför det där selfiestupet, bara en smartphoneslint ifrån avgrunden.  

Så Freude, schöner Götterfunken!  Vad annars? Vad kan dessa plingabrovinker med reflekterande femtumsskärmar vara annat än det bästa som hänt oss dysmorfofobiska Ringare i Notre Dames? Som man kan treva & trava med i timmar framför sig & det enda alla förbiflanerande förstår är att man fittar in superb i tvålaxtalets fingerflinka Like-squad?

Så jag fann det autoblixtklara Lost And Never To Been Found Again.

Samsungappstapplade fram längst den gröna arboretummilen av skam & såg att det var en landsända inte ens Columbus velat kännas vid.

Rom byggdes förvisso inte på en varm juliförmiddag men….alltså, verkligen?

En sådan simpel men specifikt slarvigt konstruerad specimen som jag borde väll ändå, om så bara för ett enda förbannat cinderellamoment, lyckats slanta & dermabrasionsläta ut mitt undervärde till något som man efter ett makeuptungt halvtidsjobb borde kunnat snedda på skallen & humma att ”Tja, det liknar ju något i alla fall.”

Jag måste dock få fjädra opp mig för att jag tillslut ryckte mig i selfiedödens krage & minsann har ett vackert bildbevis på att självupptagenheten för första gången inte kirrade att finta bort mig bakom massvis av granar & fälla ner mig i position ” Kan någon sopa undan det här kadavret, tack?” innan jag hunnit

finna en sittplats. Finnas till. Finnas där: 

Och såklart. Ni vet den där lättnaden när man sitter & festivitasbolmar på sitt xtrapepprade xtrapartajpaket med kvalitetsovanor & slutligen måste erkänna för sig själv att man faktiskt biter i fel

 gårdsgräs, cirka två kilometer åt pipsvängen & två timmar för sent ute för att obemärkt kunna hoppa på brudtärnståget;

vara en vän.

Vara något for real, vara något forever. En supersötad joysprudlande chérie.En hederscomrade. En äkta amica. Vara en självklarhet.

Ni vet hur man pustar ut, för att man nu faktiskt kan skaka av sig allt ansvar & skylla på en olycksvis avfartsmiss, på ren förbannad otur?

Inte? Verkligen….?

Nähä men skit i det då era lyckligt body dysmorfic disorder-otjudrade as.