┼ Sommarn snurrar fort när vi bara snöar bort.

Otyglat lurvrålsvred; ” Så du har alltså kryssat primetimeflärdiga kvarter som inte släcks ner & nightlifekysser en på pannan i f.y.r.a hela dagar & det närmaste du har kommit en sightseeing är att

 strosa omkring i en förbaskad Jula-butik?”

Well, finns det något mer enchanterande än att skönja hur alla dessa medelklasshominider bär sin freeedooom[!!!] som en casual axelryckningsaccessoar.

Sommarens Stora tvåtusenfemton: Stockholm. Globen. AC/DC.

Ja, jag var ju såklart inte där.

Det var däremot lille reservoarfar som var hygglo nog att lova att det var jag som skulle få styra hela stockholmsskuran med vinden i min syntetiskt svintosträva löskalufs ifall jag också hoppade på the Rock 'n' Roll Train. Som hade hjärta att stå där i köket, lustpuffa på en cigarr & it´s a long way to the top- teaserdingla med en valfläskbastant bunt shoppingsedlar, vilket är en rätt bisarr upplevelse

när man sitter mitt i den, fortfarande indihått flammig efter kvällens kryddkompottkatastrof till kikärtsgryta & kommer på sig själv med att faktiskt ha lite för många års kokettkompetens. Som att löjligt lätt falsettstämma in i ett Time of my Life när jag är helt idiotsäker på att m i n inte kommer skallra genom ben & märg på en arena, utan genom ett fyra minuter & tjugoåtta sekunders kort swayzehett youtubeklipp. Att svårt skenberoende femininummaskera impulsen att domdera ”Men är du helt yr i kupan karl! Vad i helskotta står du & dillar om?” med ett lättsinnigt konversationskorrekt  ”Åh alltså, en morgonsval slowwalk i Botaniska trädgården, det skulle vara SÅ himla marvelous!” .

Och när det i min lilla, lilla värld som är uppbyggd på kanskekrumbukta mig ur konversationer 

& rotad i en övertygelse att det är så horribelt jävla glasklart att mitt största framsteg i livet kommer att vara en sådan där fredagssväng över ruinerna av vad som en gång var en rastplats för den parningslystna, hwilda & hembräntutslaget blommande ungdomen & så bara raka jävla revoltörvägen hem

till mamma & pappa.

För alltså…Hallå? Sanity check? Även softlancentrifugerat hjärtesofta & true colors-glimmande förhoppningar satinspunna ur ett självuppoffrande jag aldrig någonsin skulle mäkta att praktisera själv                                                                                                                                                                                                                                                                    

kan ha en lätt oattraktiv cluelesston & befläckas av fräckheten att vifta med ett alldeles vidunderlig normomställt & priviligierat liv som fullkomligt fri –

; att faktiskt kunna bootsa upp mig & följa ett oktobermulet meningsblekt schema, att bära runt på en vardagstristess under bikerjackan medan jag regnfrusen slentrianpendeltågar mellan morgonmatt förtretspill över blaskbilliga torvbrygder & jargonga grovfrullegrymtningar i fikarummet & crispiga språngfries mellan nummerlapparna på banken.

Att bara sådär, helt jävla sonika, kunna runda butikerna i stan utan att ångestflämtande tvångsrusa fram till reflekterande skyltfönster & MVG:s övertydliga speglar för att peu à peu falla in i ett freezing mood som helt jävla crippled, ett flat out failed case av Bortom All Förtröstan.

Dessutom, att inte ens höra hur det rasslar i fickorna av massdesignade silverskedar?

Att inte ens behöva förstå hur välsituationerad jag är som kirrar att speeddäjta med ännu en Allra Finaste på Espresso House & brådskagramma frappémustascher med hashtaggen ALLRA KJÄERASTE FIKAMÖ MIN oftare än tja,

aldrig. 

Och nu kan jag ju lika gärna passa på att ta en titt på den där lilla svarta dåtten över att hinka, hacka & dela misären, bup-fostrade olycksbarn emellan:

Att inte ens vara medveten om hur förbannat flaxfödd man är som har möjlighet att fly -

ta känslan av att vilja slita loss allt jävla sensommarurlakat slappt skinn över hela kroppen & bara kuta fort som fan. In i en annan port, in i ett kvadratmetersnålt kokvråkyffe, in någons famn, ner på en högtidsskrudad soffa i praktfula & bjärta gardinlängder & så börja att tömma en knoxdosa med kodein & iktorivil över min ADHD eller Borderlinediagnos.

Om jag på något vis framstår som väldigt osympatisk vad anbelagar mina medmänniskors psykiska vedermödor så stämmer det

 alltså till fullo.

 Min misär mäktar inte med sällskap. Inget sutursammanbindat systraskap, Ingen lentungad, kelbekväm & sympatismäktande själssjukfrändskap, ingen entente som torkar tårar med stål & truppar upp sig bakom ryggen på en när man gör sig beredd att falla med blicken fäst på den allra ljusaste punkten på himlen. Min misär är ett pälsverk av sträva vargulffjun, ett vråvidunder med armarna i kors, alltid redo att slita strupen av den som tassar för nära inpå.  

Men så måste jag ju ändå säga att jag var betydligt mer nederlagssänkt & sturig över att ha missat Pistvakt & Pjäxpistols sommarturné

med en kalendariummiss på två dagar.

Och det förstås, kulturumeås stora duodragplåster Uno Svenningsson & Patrik Isaakson på Hotell Vännäs. Men vilken mediokerklok människa skulle ens överväga den enda kollektivtrafikmöjligheten att i trettio spänningsladdade minuter nattrulla in mot stan mitt bland sing – a –long- skränande, smygsnapsande,  stapplande & snavande fjortistrupper -  stridsfärdiga att vända sig om med breda simulissmajl, droppa garvbomber & avfyra maskulina skrämskottbröl?

Sommar tvåtusensjutton: debacle. 

Och insikten att jag är bättre på att gå för långt 

Än vidare.

 " jag älskar dig. Jag hoppas du mår bra. Men jag låtsas

som att du inte finns." 

Mood:

http://wow-fuck-you-very-much.tumblr.com/post/163619729837

∞ "Dom ska få äta varje fucking ord dom sa". / vykort från en flyktbuss.

▼Med betoning på “ that didn´t know shit”.

▼ Fyllde Förbjudet  lajk: 

 Slöjdyster sorgyra med beffen & what a heck kan vara bättre än att
 bli med den där xtranollan genom att koxa på deppementären
 ”Jag vill inte leva detta livet”?

Rekommenderas starkt. Särskilt upplyftande & ett självklart 
 rullval för suicidbenägna. 

.

▼Brännbollsyran, sammanfattning:

Om att bli utskriven av en AT-läkare som ännu inte kontaminerats
av praktswineri & i ett fem minuters hallelujamoment
 av heliga_kuk_nu_händer_det_faktiskt kirrat att ducka för den 
salongssprättiga, späda överarrogantheten självs ökända 
livstidssving med LVM-klubban : 

Måste förstås också passa på att rosa räddningspatrullen på avdelningen 
för att dem dagligen turades om att förklara för mig att jag har en
 cancersjuk mamma & inte missade ett tillfälle att påminna mig
 om att jag inte överlever utan henne

-         & trots att jag gång på gång på fucking gång
 försäkrade dessa comfortcräjvande uppgivna qvinnospillror
 att hon kommer att bli helt frisk ä.n.d.å trilskades med att det
 faktiskt inte_ nödvändigtvis_ behöver vara sant. ♥

▼Off line, off meds, off life. Lajk: 

▼Vilken jävla myt alltså. Måhända att jag försökte håtta opp eskapism 
på flaska med rosébubbel, rosa nagelband &
 glossiga maybesheisbornwithitläppar för sisådär hundratjugonio 
kronor men nu sitter jag spritsuckulent & sqvalpande 
i skitiga whateverpaltor, gökottahinkar i mig träshbärs, klamrar 
mig fast vid sistaslantsponken & selfpitypumpar melissamoodiga
 brölspår. Så nä ni, detta går inte att romantisera hur många klunkar 
billigt bränt jag än soundtrackar med Pistol Annies. 

 

" En fjärils vingslag."

 Har blivit slagen gul och blå spottad på tills skolan blev en väg jag inte orka gå, om jag

 fortsatte skolka kanske tårar torkar, hade självmords tankar innan jag var 12 år.

 Men då jag gömde smärtan inombords, den exploderade år senare på nån citykrog.

 Torka dina tårar för gott, slut på tårarna, hatet i mitt bröst brann som ljus på kyrkogårdarna,

 från & med idag ska jag aldrig backa back, dom ska få äta varje fucking 

ord dom sa.

Står i anfallsläge under asfaltsträden. En dag ska jag flyga, Över alla er Tänker aldrig mer. 

Falla ner. Jag tänker aldrig mer falla ner. 

.

▼Vykort från en soffkant: Så jag highscorade i självkännedom
 & undrade hur länge jag krampaktigt kunde klamra mig 
fast vid att jag att jag inte skulle falla mer innan jag i stort sett
 trillade ner bara av ren utmattning. Två veckor, give or take a few
 days. Som tur är hade jag redan tumblrat runt efter något att
 illustruera min relapse med:

      Undertecknat: ” självgod mitt i självföraktet.” 

Ett) Carpe Diem. 

Två) Printar opp i enorma väggord i hallen. Mycket välkommande.
Kul med den moody melissa horn-speglingen från youtube i 
bakgrunden också. ( & brännvinsflaskan) Hey, liksom
 busted med att vara ett sentimentalt snyftande känsloknytte. 

Fyra) Dagen efter man firar att sommarn snart är slut med 
fulla glas: fylleselfie, awkwardsms och försöka skriva poesi 
om dis och dagg. Resultatet: 
" tr j1 sovaff trprf kag äg full rfnad OMFG."
 Väldigt. Vackert.

▼ Midsommarmorgon & afton: Jag är tydligen fantastisk. Lajkable. Bäzt. En underbar
     liten jäkel.
     I teorin. I fantasin. I ord. Med smileys. Men jag är inget man väljer. Som känns på
     ett sätt som inte skaver. 
     Så ibland gör det ingen skillnad att man haft ett lipmaraton till
     de sista avsnitten av "How i met your mother" & bestämt sig för att göra allt för
     att slita sig loss ur scherbatskyrollen; The one who never 
shows up for the big
     moments. Ibland upptäcker man att det faktiskt finns
ett För Sent.
Att ensamheten
     inte längre är ett eget val & måste.

[PS] Om du tänker sätta mig på en piedestal, använd dig för fan av en med stadiga ben.

- Melissa Horn
.

▼Bjutifula, thanxxteariga sparord från ett lika bjutifult, rarhjärtat fenomen

på messenger & en tåpplåt som kan få vem som helst att wowbrejka. 

”angående sia så känns låten som jag uppfattar dig ibland, att du trycker ner skit och festar som om det var det sista du gjorde, men någonstans när du är ute på farligt vatten så håller du fast dig för att inte drunkna, att det någonstans finns en rädsla hos den annars så orädda. ”party girls don't get hurt, can't feel anything. feel my tears as they dry. holding on for dear life, won't look down, won't open my eyes, keep my glass full until morning light, cause I'm just holding on for tonight.”

sedan kommer morgondagen och då börjar det igen. med flykten. du är så grym och jag längtar efter mer zelda-art, mer kreativa explosioner och frid med dig själv.”

-         Nä hörru, håll i galejhatten för nu jävlar blir det att åka av!

Från methbultande hjärta, andtäppa & golvad av 
panikångest
till en joylizt som rör upp min inre sommarschlaraffe 
& stureplansglassare. Började rätt fansåbrakickigt. 
Sen slog förbannelsen för oss åttiotaliser som är uppfödda
 på horniga skillingtryck in. Den som får en att tolka 
” Är inte det här lite väl… deppigt?” som fulltösig förfest. 

Dåpaminlistan " Det där groggludret."