Skyddslappar

Du säger att du är rädd för att jag ska gå vilse i mörkret.
Men oroa dig inte. Jag hittar bättre här än någon annan. Kan varenda cm och tum utantill.
Här vet jag precis vad jag är och inte är och inte heller kommer bli. Vilka gömställen som är bäst. Hur man skyddar sig mot faror. Jag har lärt mig att man kan överleva rätt länge på sparlåga och att ögonen vänjer sig rätt snabbt vid dunkla förhållanden.
Det är hos er jag går vilse. Som vinden suddar ut mina fotspår. Som dagsljuset döljer vem jag egentligen är.
Allting ni erbjuder är främmande och fientligt, och jag har varken tillräckligt med mod eller tid för att fråga efter vägen till något hållbart bättre.

Men jag minns och lever i allt som vi en gång hade. Jag minns pappa som spelade Björn Afzelius ”Älska mig nu” på piano och mamma som med rödvinsrosiga kinder lutade sig fram över hans axel och lovade att aldrig sluta älska. Jag minns barndomen bland tussilago och fyrklöver. Minns våren som aldrig var för långt borta och uppskrapade knän som ett tecken på att vi aldrig satt still för länge. Minns dig, och tonårstiden du lärde mig. Morgondagarna du gav. Rastlösheten vi möttes i. Svaret som alltid var du.

Det förlöpta är min framtid,
tystnaden mitt elixir,
ensamheten min skuld.

Jag har stagnerat. Fastnat i ett gammalt oss. Dragit ett streck över 2005 och 2006 och 2007 i kalendern. Tryckt på paus och klivit åt sidan.
Idag är jag bara ett minne. En viskning från förr. Någon som ni undrar ifall ni glömt kvar.
Men hör detta: Det gör mig ingenting. Jag följer efter i smyg och tittar på. Står i bakgrunden och noterar era steg framåt.
För jag vill vara den jag en gång var.
Jag vill inte ge era några nya minnen som den jag är nu.
Jag vill och måste få bli ihågkommen som den jag var
när jag levde.

( Andra bloggar om: Minnen, vänskap, mörker, död )