Ångest och en hittad kolagömma

.

( I kulverten på ett snusksmutsigt sjukhus med golvmoppen i högsta hugg och fart)

- Vad går du på? En blandning av tjack och red bull eller?

- Nej jag går på ren jävla ångest.

Att ligga i sängen med ångest som har fria tyglar är som är ligga och vänta ut drogabstinens, en svettig 39,9 graders feber, eller en sån där mensvärk som får en att önska att någon ska komma inrusandes med en stekpanna och gå till attack. Jag rullar runt av smärta. Pillar med darrande fingrar ut den sista Ataraxen ur förpackningen fastän jag vet att det är samma effekt som att behandla en cancersjuk med Nonstop. Får syn på ett litet cigarettglödsorsakat hål i täcket och sliter och sliter tills det nästan är lika stort som mr ozonhål himself. Börjar där jag ligger begraven i dun fantisera fram en tungviktare till sjuksyster som vrider och vänder på sitt feta arsle på en stol intill min säng. Jag kravlar mig till sängkanten, sliter tag i hennes krage och bönar desperat
Ge…mig…smärtstillande…NU!
Hon skakar på huvudet med ett sammanbitet uttryck och ihopknipna läppar. Nä du lilla fröken, det här får du allt härda ut!

Det är i sådana stunder som man inte klarar av att lyssna på Winnerbäck utan att önska att han när som helst ska börja growla. Som man önskar att den mystiska mördaren i Time of Our Lifes ska slå sönder ens sovrumsfönster, sätter ett finger för munnen, viska scchh, och skära halsen av en.
Att man är soo over och passé att regissören stryker en ur manuset. Nån måtta måste det ju ändå vara, den här tröttsamma karaktären har hängt med i leken alldeles för länge.

Idag har jag kört mitt traditionella race som lättretlig pms-sugga. Känt mig som en överspänd turk som alltid har ett ”Ey, vem fan du tror du jiddrar med va?” övers till alla som sätter sig emot eller stirrar en sekund för länge.
Tio minuter före stängningsdags på Ica sliter jag upp en halvslumrande mamma från soffan som nyss kommit hem från ett sex timmars arbetspass, och kräver att hon ska masa sig upp för att fara iväg och handla gulaschsoppa och saffranskaka åt mig.
Hon gnuggar sömnen ur ögonen. Men vi har ju köttsoppa hemma. Potatis och purjolöksoppa. You name it, för fan!
Det duger inte. När den bortskämda slyngeln knäpper med fingrarna och vill ha gulaschsoppa, då ska hon givetvis få det också.
När mamma kommer hem en kvart senare och ställer varorna på köksbordet så upptäcker jag direkt att något inte står rätt till. Två burkar soppa står där prydligt bredvid varandra men min kaka är inte gyllene gul utan fult bajsbrun. Med gråten i halsen och helt nerklubbad av förtvivlan tvingas jag inse att det är…
en kolagömma.
Som en annalkande livsfarlig mördarmaskin stormar jag fram till henne med en kaka som jag mosar sönder mellan mina ursinniga händer.
- Vad är du för slags senil landstingskossa egentligen? Jag sa ju för helvete SAFFRAN, inte kola!
Hon gömmer ansiktet i händerna. Skäms.
- Åh, förlåt! Jag trodde….Nämen åååh! Jag känner mig så dum!
Hennes ursäkter befriar henne inte från sin skuld. Det får mig inte att mjukna ett dugg .
Jag fradgar, spottar och ser rött. Slänger kakfanskapet i golvet och går därifrån med orden
- Tack för att du förstört min dag! Tack så jävla mycket!
Och som om jag vore en fjortis i puberteten all over again smäller jag igen dörren till mitt rum. Riktigt hårt, precis som man ska göra.

Och här på rummet har jag suttit och surat sedan dess. Med trauma i mina tårar. Med den förlorade drömmen om en saffranskaka, som aldrig kom.

( Andra bloggar om: ångest, saffranskaka )