Jag är bara ett resultat

Jag är en lögn. En fiktiv karaktär. En kameleont. Ett spöke. Jag formar mig efter omgivningen, kamouflerar och täcker över och pånyttföder och förändrar. Jag är vad jag är i deras ögon. Jag är deras hat, deras viskningar. Alla deras förhoppningar och drömmar.
Jag är allt som dom tror att jag är och sedan blir jag rädd för att fastna eller inte passa in i den bild som dom målat upp.
Ingenting är på riktigt. Sanningen är relativ.
Jag är en frälsare utan visioner. Ett monster med gloria. Alkoholisten som jagar sin undergång och överklassfrun som vänder bort blicken. Jag är just nu och ett ögonblick som passerat. Något oanvänt men förstört. Någon som man backar ifrån och snabbt glömmer, men som ändå tar för stor plats. Jag är allt som varken jag eller världen vill veta av.
Något alldeles för verkligt.
Men det här är ju egentligen bara en lögnerskas lögner.


Jag står handfallen inför personlighetstest som The Big Five.
Är inte en personlighet lite mer komplex än att den går att sammanställas genom några frågor?
Hur ska jag som hamnat utanför livet veta vad som är jag? Finns det någon fast punkt som är äkta och oförändlig?
Är jag min ångest och smärta?
Är jag mina senaste fem år?
Föddes jag i mitt fördärv?
Finns det något annat Jag bakom det trasiga och sjuka?
Hur ska jag veta vad som tillhör det nya och det gamla?
Alla människor är resultat.
Och jag är ett resultat av uppväxt, kärlek, omgivning, hinder, oförmågor, och ett liv som utvecklades åt ett annat håll än jag planerat.

Nej, jag vet inte vem jag är. Men det svåraste är faktiskt att bestämma mig för vem jag vill vara.