Första gången jag hörde Lars Winnerbäck var en sommar för fyra år sedan. Jag hade, utan att ens hört hans musik, dragit på mig förutfattade meningar om han var en talanglös Jakob Hellman-wannabe som bara kufiska hippies med fett otvättat hår lyssnade på. Bara för att göra sig märkvärdiga. Men jag bestämde mig för att ge snubben en chans och laddade hem en låt ifrån Kazaa. Det var ”Tvivel” och jag blev sittandes med öppen mun framför dataskärmen som en idiot. Dreglade ner min tröjärm. Glömde bort att andas. Och när jag skulle resa mig upp efter låtens slut var jag så yr av extas att jag satte krokben på mig själv och slog huvudet i skrivbordet.
Jag hade hört Gud. En Gud i slitna jeans som spelade gitarr och fyllde sina texter med personliga budskap bara till mig. Och jag föll ner knä med tårarna rinnandes nerför kinderna och sade – Ja, jag tror! Jag tror! Åh gode Gud, jag tror!
Efter det följde Winnerbäck med överallt. I freestylen bland lösviktsgodiset på Ica, där jag smidde planer på att göda upp mig som en gris eftersom nåt nöje borde jag ju i alla fall få ha innan jag kastade mig huvudstupa framför ett tåg. I cd-spelaren på varje hemmafest, vars jag inte slutade sura förens man bytte ut The boppers mot Lasse. I en dröm om ” Kom ihåg mig då” när jag knöt ihop en snara av en skarvsladd. I alla bilhögtalare där jag i fram eller baksätet imponerar med min förträffliga sångröst och det faktum att jag kan varenda textrad i skivan ”Efter nattens bränder” utantill.
Och nu, den 26 september släppte han sin nya skiva ” Daugava”. Efter tre års väntan sen ”Vatten under broarna” är den äntligen här. Jag snubblade över den informationen i lördagsnatt och sprang skrikandes in till mamma i sovrummet. Skakade om henne hysteriskt. Tjöt osammanhängande mellan glädjetårarna att – Han är tillbaka! Den har kommit!
Hon reagerade med att resa sig upp ur sängen skräckslagen och få för sig att vi hade en galen mördare på lös fot i lägenheten.
Nu sitter jag här med ett exemplar bredvid mig. Smeker den kärleksfullt och vet att den älskar mig tillbaks. En skiva med överdrag av en hel värld men med en särskild smak av Irland. Min höstpoet har gjort det igen. Kommit tillbaka med full kraft. Lite klokare. Lite äldre. Lite större.
Ps. På Winnerbäcks sida på MySpace så kan man lyssna på " Om du lämnade mig nu" och " En tätort på en slätt", båda två från hans nya album.
( Andra bloggar om: Lars Winnerbäck, Daugava, musik )
Jag hade också lite förutfattade meningar om Winnerbäck. Men nu har jag nästan alla hans plattor och såg honom live i Västervik förra sommaren. Älskar hans poetiska texter.
SvaraRaderaSingelspåret Om du lämnade mig nu köpte jag via iTunes efter att ha hört den på radio. Helt underbar!
Är hela plattan värd att köpa? (frågade hon dumt)
Åh ja, plattan är grym värd! Jag har lyssnat på spår nio - Vad är det som bekymrar Sara Wehn, och spår tolv - tidvid, repeat sedan igår.
SvaraRaderaDessutom innehåller ju innehållsförteckingen fina bilder på en höstfilosofisk Lasse :)
Tack, tack så jättemycket för din kommentar på min sida. Du gjorde mig glad. Jag älskar också LW ;)
SvaraRaderaOch ditt sätt att skriva.
Violin: Tack själv så jättemycket för din fina kommentar! :)
SvaraRaderaTycker Winnerbäck är underskattad..både för musik och texter..jämfört med många andra hyllade artister.
SvaraRaderaAlex: underskattad har jag aldrig tänkt honom som förut, men han förtjänar all uppmärksamhet och uppskattning och tacksamhet, och ännu mer. Ännu mer än nu.
SvaraRaderaÅh, den nya plattan är underbar. Alla plattor med honom är underbara. Älskar WInnerbäck! Vi kommer säkert att vara på samma konsert, i samma stad, du och jag. Bara att vi inte kommer att veta det. Det är lite coolt.
SvaraRaderaHoppas dock att jag kommer att klara av att gå på konserten. Jag känner en plikt att fixa det, eftersom biljetterna är en gåva.
Insatiable:
SvaraRaderaJa, helt otroligt underbart. Och helt otroligt hur karln fortfarande kommer med så genialiska texter och musik, hur gör människan liksom? vart får han allt ifrån?
Haha, ser du nån udda kuf på konserten med blicken ner mot golvet och som anstränger sig för att inte möta någons blick, så är det nog jag det. Nån som förmodligen darrar och ser lite allmänt skräckslagen ut också.
Du måste helt klart försöka gå. Vad det än krävs. Hur mycket skulle man inte klandra sig själv om man missade några fantastiska, oåterkalleliga timmar med Lasse och hans nya album bara för att man inte vågade?