Vem fan är Sussie Kattro?

.

Det kanske verkar som om jag försöker smyga in nån form av malplacerad glädje i min blogg nu när jag klistrar in en rockig 70-tals video med Suzi Quatro. Men då har ni fel. Helt galet fel.
För det här är egentligen så jävla sorligt.
Jag ska berätta varför.

Tänk Whitesnake. Lita Ford. Poison. Tänk Supertramp. Slade. The Sweet. Tänk Alphaville. Ultravox. Noice. Tänk till och med Ratata. Tänk Rock n roll nigger och Love is a Battlefield och Forever Young och Holy Diver.
Ni som tagit er över 35-strecket lutar er säkert bak och tänker, åh ljuva nostalgi!
Ni rotar förmodligen fram nåt gammalt minne om en torftig men mysig hemmafest som blandades med dundret från en bergssprängare, hångel, inrökta soffmöbler, och en fylla till största delen bestod av Tuborg, Vino Tinto och Körsbärsvin.
Kanske minns ni med bittersweet fascinering vad man skulle täcka sina väggar med på 80-talet. Vargar, tigrar, delfiner och gråtande barn. Givetvis så tyckte ni det var både smakfullt och fräckt. Jag kan tänka mig att många av er kan dra till minnes en riktigt skabbig brun mönstrad soffa. En soffa nersmulad av dillchips och som ni platsade er i varje kväll för av avnjuta ett avsitt av Falcon Crest eller Miami Vice eller Magnum. Som ni självklart tyckte var både spännande och nyskapande. Och det här kanske kommer som ett slag under bältet, men jag slår vad om att många av er runt 87 hörde Triads ”Tänd ett ljus” på radion och grät. För herregud vilket vackert budskap!

Det här är inget hån. Det här är ren och skär avund.
Jag vill också minnas!
Jag har missat dom allra bästa årtiondena!

Jag vill också ha varit med om sex, drogs and rock n roll. Om klyftan mellan hårdrockare och syntare. Jag vill också ha ansett att pudelfrillan var värsta grejen. Jag vill också ha sett anskrämlig ut i permanent, blå ögonskugga, axelvaddar och en ful cerise Mickey Mouse – tröja.
Ibland blir jag så desperat på att ha något att bli nostalgisk över att jag lånar pappas minnen.
Snurrar dom runt fingret och leker att jag också fyllesentimentalt spelat munspel till Traveling Wilburys och The Hooters.
Det funkar. Men bara nästan.
Det är ju inte direkt så att jag har särskilt mycket att sukta efter själv. Jazzbyxor? Backstreet Boys? Five? Dr Bombay? Vengaboys? Absolut music? Adidasbyxor? Power Rangers?

Förbannade 90-tal.

Men nu tänker jag backa tillbaka till Suzi Quatro för en stund. Jag menar, kolla på henne. Så liten och nätt men ändå med världens skönaste dont mess with me-attityd.
Får man inte en enorm lust att plocka med henne hem och mata henne med geléhallon?
Jag har varit naiv nog att leva med den rosaglittriga inbillningen att alla älskar och känner till Suzi.
Tyvärr fick jag ett brutalt uppvaknade för två sedan.
På en rockfest i en sjaskig lägenhet präglad av Janis Joplin-kopior, Rolling Stones logotyper, ansiktsmålade stjärnor, nitar och läder, och spritpennstatueringar med texten ”Live fast, die young”, så stoppade jag extatiskt in en skiva av Suzi i spelaren och förberedde mig för allsång. Stod med ett flin och väntade på att få dirigera partyfolket upp till höga toner.
Det kom ingen allsång.
Det var knäpptyst.
Någon mumlade ”Vem fan är Sussie Kattro?” från soffan.

Men Van Morrissons ”Brown Eyed girl” kunde dom minsann allihop, dom asen.
Ni måste ju ändå förstå att världen blev lite mörkare den dan.

(Andra bloggar om: Suzi Quatro, 70-tal, 80-tal, 90-tal, rock n roll, hårdrock, synt, nostalgi, musik, )